My beloved Steelwheels

Yeah... That went well

2010-08-31T16:56:00.002+02:00

Känsligt läge. Skön grej det här med känsligt läge; jag blir alltid knollrig och disträ och sjunger på Ryan Adams "Starting to Hurt" och fånler, trots att jag borde veta bättre.

Jag är åter i en skön soppa, vilket får mig att inser att jag borde sluta umgås med kvinnor överhuvud taget. En dag i taget, stadigt framåt. Eller bakåt. Jag vet inte ännu. Praktgräl i helgen. Jag känner mig som Nathan Fillion gör på den där stenen. Eller, ja, i början av ansnittet tror man ju att det gått åt pipan, men det har det ju egentligen inte. Ungefär så är det nu. Ja.

Tveksamt, tycker jag

2010-08-26T15:17:00.004+02:00

Idag såg jag det här anslaget på Götgatan.

Klicka för större.

Något kändes knas, så jag gick hem och kollade upp det. Det visade sig vara marknadsföring för en bok som släpptes häromdagen. Det är en självbiografi om en man vars hustru förde bort deras son för tre år sedan. Anslaget är alltså utformat som om detta hände nyligen, så man skulle kunna säga att det är mer fiktion är fakta.

Overpowered by funk

2010-08-26T15:00:00.005+02:00

Jag satte upp en enkel lista över hur jag skulle sköta den här arbetslösheten när den pecis var sprungen ur sin linda. Det blev litet som nyårslöften. Jag har tullat på både det enda och det andra; främst har det supits en hel del på vardagar, men jag skyller på sommaren. Dessutom har jag på senare slutat aktivera mig, mycket på grund av att jag inte kom på något roligt att göra på vardagarna som jag inte tidigare gjort hundra gånger.

FAKTUM: Att sitta hemma och söla flera dagar i rad är själadödande. Okej, jag har varit iväg litet grann och gjort intervjuer och research för ett par grejer, hälsat på folk på jobbet och så vidare, men det har också gått någon dag då jag mest orkat mig ner till ICA för att köpa middag. Jag döör!

Men på senare tid har jag tänkt bli privatspanare (efter att ha sett alldeles för många avsnitt av BBC:s senaste Sherlock Holmesserie). Om man bara vet hur man ska se på folk kan man se brott i görningen hela tiden, över allt. Häromdagen såg jag ett tjejgäng från Södertälje dela upp bytet från dagens snattningseskapader på Sergelgatan. Att smussla med små H&M-plagg nerkörda i mataffärspåsar märkta ICA Hötorget kanske inte är det smartaste när man står mitt på Sergelgatan. Tjejerna, de var väl en sju-åtta stycken, stod i en tät ring och delade upp kläderna sig emellan.

Om man skulle passera dem på gatan skulle man kanske inte vad de sysslade med, men jag stod en våning upp, på SF Sergel, och väntade på att bli insläppt i salongen. Därifrån såg jag också två narkotikabrott, samt Ken Ring. Vem vet vad han hade i görningen.

Veckans vansinne är alltså: Steelwheels, privatspanare.

Slice of life

2010-08-20T15:11:00.003+02:00

Knallar in till videonasaren efter att ha intervjuat marknadsföringssnubbe om mobiltelefoner för panchos.

JA BA: Tja, jag beställde "A Serious Man" på Blu-Ray från er, tänkte kolla om den kommit in.
HON BA: Haru fått nå mail om att den har kommit in?
JA BA: Näe, bara att beställningen är mottagen, men jag tänkte bara kolla när jag ändå ska hyra...
HON BA: Jag ska kolla.
(Knappning på datorn)
HON BA: Näe, den har inte kommit in.
JA BA: Nähä, då hyr jag väl de hära.
(Lägger upp "Descent 2" och "Cirque du Freak" på disken, hyr och går hem).

Kollar mailen när jag kommit hem. Skickat igår ligger ett bekräftningsmail från videonasaren att filmen finns att hämta i kassan. Jag ringer dit. Kille svarar.

JA BA: Tja, jag hade beställt "A Serious Man" på Blu-Ray, den hade kommit in fick jag ett mail om, så ja ba tänkte höra om du hade den dära, för jag var inne för en kvart sedan, och då sa hon ba att den inte var inne.
HAN BA: A, vem snackare me?
JA BA: (till publiken) Som om jag var på first name basis med folket hos videonasaren, liksom.
JA BA: Eh vahettere ja vet inte, de va lixom en tjej va, hon var typ snygg och ung och så.
HAN BA: (till folk i bakgrunden i butiken) Ere nån som letat efter "A Serious Man" på Blu-Ray idag?
HON BA I BAKGRUNDEN: Näe, den finns inte.
HAN BA: Jag ska kolla. (paus) Här eren! Jag hittaren!
JA BA: (paus) Åmme!
HAN BA: Du kan komma in å hämtaren nu.
JA BA: Meh! Ja har just kommit hem juh! Orka!
HAN BA: Den ligger här en vecka.
JA BA: A, men då kommer ja imorrn. Tjarrå!
HAN BA: Tjarrå!

True story.

Credcovers - tveksam agenda

2010-08-20T07:03:00.004+02:00

De första tre minuterna av Alicia Keys "Try Sleeping with a Broken Heart" utgör, innan sången övergår i pianoklinkande och lallande, en av de senare årens finare poplåtar. Det var en sådan där RnB-låt som hittade en publik även i andra, kreddigare, vitare, medelklassiga kretsar, ungefär som Beyoncés "Halo" från häromåret, som omhuldades av både svennebananer, Rodeoredaktörer och spädbarn.

Florence + The Machine gjorde en uppskriven, och egentligen ganska tippad, cover av "Halo" i BBC Radio 1:s studio i slutet av juni 2009. Inte bara blev resultatet otroligt vackert, men vad som egentligen hände - rent kulturellt - var att en i grund och botten väldigt smörig och sentimental RnB-låt fick en OK-stämpel från indieläktaren. Det är helt enkelt mer okej att tycka om "Halo" när den satts i en kreddigare kontext.

Vad som också händer i det här läget är någon form av kulturell imperialism. "Halo" låg fortfarande på listorna, och hade så gjort sedan i februari. Credskruden träddes på under det att låten fortfarande låg och mös på amerikanska airplaylistan.

Nästan exakt ett år senare satt jag och min vän SL i bilen och åkte från A till B, då Alicia Keys "try Sleeping with a Broken Heart" spelades på radion. Jag berättade för SL att jag tyckte mycket om sången, vilket bemöttes av ett hånskratt. Alicia Keys hade helt enkelt fel uttryck. Jag framhärdade att låten trots Keys uttryck var mycket att bra, och att hon skulle tycka om den ifall till exempel Robyn gjord en cover på den, eftersom låten lika gärna kunde vara skriven, om än inte producerad av Robyn. SL tillstod att så förmodligen var fallet.

Ett par veckor senare hände det:

Robyn hade i likhet med Florence + The Machine klättrat in i BBCs studio och gjort en innerlig, indiefierad cover av en RnB-låt. Man skulle också kunna säga att hon gjort den vit, men jag tror inte det är av vikt just i det här fallet. Framför allt blev själva låten - kompositionen - legitim på ett helt nytt sätt.

Givetvis gillade SL låten nu. I den här skruden var låten helt okej. Jag tycker själv väldigt mycket om den i en här tappningen, men lyssnar fortfarande på Keys version, eftersom den i orginalutförande låter som kompositörerna hade tänkt sig. Robyns cover är litet som den där uppsättningen av Hamlet där den danske prinsen var en tjock gothare och hade Portishead på soundtracket.

Mitt avslutande exempel på det här är Bat for Lashes cover på Kings of Leon bredbenta och uppriktiga "Use somebody", som jag nu embeddar for your viewing pleasure.

Vad händer här? Jo, Natasha Khan befriar låten från allt som kännetecknar låten egentligen, förutom melodin. Litet grann känns det som om hon sitter hemma och pillar med sin Casio för skojs skull, men ja, det är fint. Här är essensen av låten, vare sig mer eller mindre.

Mitt slutliga resonemang är att det är skillnad på covers och covers. Här gör till exempel Paramore en cover av "Use somebody" i exakt samma kontext (BBC Radio 1 Live Lounge), men helt utan egentligt resultat:

Varför? Eftersom Paramore arbetar efter nästan exakt samma paradigm som Kings of Leon, och har praktiskt taget samma målgrupp. Låtens effekt och uttryck blir i stort sett desamma.

I januari 1965 släppte Bob Dylan sin "Mr. Tambourine Man". Tre månader senare kom The Byrds version, som blev en oerhörd kommersiell framgång. Man kan helt enkelt säga att låten gjordes tillgänglig för de breda folklagren. Med credcovers är det annorlunda - låten görs om för en betydligt mindre publik.

Behövs detta? Jag vill gärna tro att Robyn, Bat for Lashes och Florence + The Machine gör sina versioner med hopp om att sprida budskapet att det är okej att lyssna på hits. En bra låt är en bra låt, liksom. En annan, snäppet mörkare, tanke är att de är ute efter att visa hur mycket bättre låtarna kan bli om de får filtreras genom rätt paradigm. Vill vi verkligen ha det så?

EDIT: Glömde den bästa covern på "Mr. Tambourine Man".

The big funk

2010-08-19T16:06:00.002+02:00

Åh Gud. Arga redaktörer. Jojo. Eller arg, när min redaktör ringer mig låter hon i det närmaste orolig, kanske inte arg, men jag vet att det lurar ett raseri under den där västgötskan, likt Cthulhu, när hon frågar mig hur jag mår. Jag säger som det är; att jag inte mår sådär jättebra, men det är litet fel; jag mår utmärkt, för jag har alldeles nyss ätit en suverän grillad macka med bresoala och druckit både färskpressad äppel- och apelsinjuice.

Och ja, jag har dodgat tidningen - trots att jag är beroende av de där extra tusingarna som jobben därifrån ger mig. Detta har ökat på både skam och panik, så det känns skönt att ta blivit avslöjad och ertappad. När jag pratar med redaktören sitter jag i min bil på en parkeringsplats i Årsta och lyssnar på Anna Odells sommarprat. Min blogg är i bruk igen; det har blivit fel i hostingen, och jag kan börja skriva i den igen. Jag är skyldig dem typ tio inlägg, inlägg som bara ligger och väntar på att bli publicerade. Eller; det är en lögn - jag har stolpar och anteckningar till tio inlägg.

Jag ska också färdigställa en artikel som jag gjort research på, men som inte är färdigskriven, till imorgon. Jag grips av den där sköna deadlinepaniken, den som jag inte känt på flera månader, men som jag under mina år på reklambyrå blivit praktiskt taget beroende av. Det känns skönt.

Jag ställer in ett par privata åtaganden för både kvällen och morgondags lunch, och åker sedan och blixthandlar mat och vin innan jag åker till det sista stället jag behöver besöka för min research. Väl hemkommen känns det så otroligt skönt att sätta sig ner och skriva igen att ett inlägg här slinker med av bara farten. Jag ringer andra källor och försöker få tag i bilder. Positiv stress, intalar jag mig. Positiv stress.

Fått länk till bildbank. Det känns som förr i tiden. Fan att man ska behöva ha jobb för att må bra. Nu kör vi.

I see my noisy cricket get wicked on ya

2010-08-06T21:50:00.002+02:00

Ms, MF och jag utflyktar till Yxtaholms slott utanför Flen. Efter en behaglig laxmacka i trädgården går vi tillbaka till bilen. Grabbarna stannar till vid sjön och häpnar över oväsendet. "Vad många gräshoppor!" utbrister de. "Vilken kakafoni!"

Och jag hör ingenting.

"Skojar ni?!" säger jag. "Här hörs väl ingenting!"

De stirrar på mig, jo, det är en väldans massa gräshoppor här. Jag ber dem hålla käften ett ögonblick, och jag spetsar öronen. I en minut står jag där. Jag har förlorat den frekvensen, visar det sig. Jag börjar bli gammal. Men MS och MF är exakt lika gamla som jag. Jösses. Vilket förfall. Vilket elände. Vad är det mer jag inte hör? Vad är det mer jag går miste om? Story of my life.

Assembled!

2010-07-29T11:10:00.003+02:00

Kids, det är fantastiskt hur livet ter sig. Även om man befinner sig mitt i en av de största skitstormar man befunnit sig i på ett bra tag har man fortfarande förmågan av njuta av de små nöjena i livet. Som rapporterna från Comic Con. Man skriker rätt ut av förtjusning när det står helt utom tvivel att det blir Joss Whedon som regisserar The Avengers.

...

2010-06-27T12:13:00.001+02:00

"There is nothing like a pretty girl in a Star Wars t-shirt"

2010-06-26T17:53:00.006+02:00

"Kommer du ihåg den där mortadellan vi brukade äta till frukost", säger IS. "Jag var så jävla kär i dig."

Solen går ner bakom Blåsut någonstans och jag gör nästan en spit-take. Jag var inte beredd på det här. Här skulle vi ses och laga en bit fisk och dricka vin hemma hos henne, lyssna på musik och ha det myspysigt, och så blir det nästan exakt som vi hade det ett år tidigare, när hon bad om ursäkt för allt som hänt på ett väldigt förlösande sätt, allt som ledde upp till vårt uppbrott
tog hon på sig, trots att en hel del i ärlighetens namn även var mitt fel. Alltså, vi sade aldrig det där; "jag är kär i dig". Vi kom mest överens om att vi gillade varandra nog för att intensivt krascha in i varandra i ett par månader. Vi sade nog "jag älskar dig" till varandra någon gång på fyllerallan, men eftersom jag och några av mina kompisar kan säga det till varandra utan vidare lägger jag nog inte så mycket vikt vid det. I alla fall. Hon var kär i mig. Jag var kär i henne. Det hela gick åt helvete. Äldsta historien i boken, eller hur? Ja.

Om det inte vore för hur jag valt att minnas det hela. Som Leonard säger i Memento - minnet kan ändra formen på ett rum, färgen på en bil. Minnen kan förvrängas. De är bara en tolkning, inte en inspelning. De är ovidkommande.

Jag har inte läst min dagbok från den här tiden på flera år, inte förrän idag. I den står en massa grejer om oss som jag hade glömt - hur utdraget uppbrottet var. Vi slutade inte alls umgås efter nyår, som jag alltid trott, utan harvade på och sågs då och då under de följande två åren, tills hon födde sitt första barn. Varför hade jag förträngt detta?

I ALLA FALL. Nytt för i år är följande: Hon går ut i vardagsrummet och sätter på en samling med The Smiths. Sedan säger hon att hon fortfarande älskar mig. Att hon tänker på mig varje dag. Att hon saknar mig. Att hon ibland föreställer sig hur hennes barn skulle se ut om de var mina.

Vi är fulla. Det är sent. Men det är väldigt rörande, och litet läskigt. Ganska så mycket läskigt. Det hela är drömlikt, att ha exakt den här konversationen samtidigt som "Last Night I Dreamt That Somebody Loved Me" spelas i bakgrunden var min önskedröm för sisådär sju år sedan.

Jag säger som det är, för det förtjänar hon. Jag säger att jag tänker på henne ofta också, speciellt det senaste året. Att hon påverkat mig alldeles för mycket. Att jag gav upp hoppet om att hitta kärlek efter det att det tog slut, eftersom jag tyckte att vi passade så himla bra ihop, trots våra fruktansvärda, fruktansvärda olikheter. Jag säger till henne att jag önskar att jag inte hade tillbringat så otroligt lång tid med att demonisera henne, att förvandla henne till en punchline, men att det var nödvändigt för att jag överhuvud taget skulle kunna överleva.

Jag säger till henne att min största fråga är: Vem skulle jag vara om vi hade fortsatt vara ihop? Om vi gladeligen accepterat vår kärlek och gjort det bästa av situationen, oavsett hur trasiga vi båda var? Hade jag varit lyckligare då. Hon kan naturligtvis inte svara, utan fattar bara min hand.

På morgonen äter vi frukost. Lyckligvis slipper vi den där jävla mortadellan. Sedan tar hon på sig en Star Wars-tischa och följer mig till tunnelbanan. Vi säger att vi ska höras efter midsommar, men hon ringer mig redan senare samma kväll.

Har allt som behöver sägas sagts nu? Kan vi gå vidare nu? Eller ska vi köra samma grej igen om ett år igen? Hur mycket kommer jag ha glömt? Vem kommer jag vara?

Now... Where was I?

Midsommarmodet

2010-06-25T10:03:00.003+02:00

Jag har alltså baserat dagens outfit på Bruce Campbells garderob i Burn Notice. Nu kör vi. Glad midsommar!

Peripati, I

2010-06-25T07:59:00.001+02:00

Det går en hel vår utan att man varken vill blogga eller lyssna på Säkert!. Och så kommer det plötsligt en morgon - en midsommarmorgon - när man plötsligt vill göra båda sakerna samtidigt.

Böff!

2010-05-15T16:39:00.002+02:00

För mig är matlagning som att vara förälskad - samma typ av blindhet, samma typ av besatthet, samma typ av lidelse. Häromdagen balanserade jag en två månaders bebis på ena armen och en spattig tvååring på den andra medan deras mamma, min syster, åt lättsaltade naturchips i soffan framför Top Model. Eftersom det fallit på mig att laga maten till hennes födelsedagsmiddag frågade jag henne vad hon ville äta. Efter en liten stunds tuggande och tänkande svarade hon:
"En köttgryta skulle vara gott".

Eftersom våren står prunkande därutanför tänkte jag ursprungligen att en fräsch cassoulet skulle sitta fint, men syrran ville ha nötkött. Så det blev den väldigt höstiga boeuf bourguignon istället.

Denna konversation utspelade sig i onsdags. Idag är det lördag. Denna boeuf har sedan dess upptagit mer eller mindre hela min vakna tid. Jag tror jag har läst tjugo recept. Jag har grunnat på fonder, på bouquet de garni, på kött, på svamp, på lök, på rödvin. Det har blivit litet snurrigt. Till slut landade jag på en blandning mellan Anthony Bourdain och Juli Childs recept. Childs lagar sin i ugn på 165 grader i fyra timmar, Bourdain kör på spishällen, rakt uppochner. Bourdain kör vare sig sidfläsk eller svamp, jag kör både och. Han kör heller ingen fond, bara vin. Det är en tvååring som ska äta, så jag har begränsat vineriet till ungefär en halv flaska, och sedan en liter kalvfond.

Det har blivit ett vansinne, men det står det nu på spishällen och puttrar. Vi får se hur det blir. Recept följer!

Maj fjärden vara med dig

2010-05-04T17:21:00.004+02:00

Fjärde maj är Star Wars Day, och det är på något sätt fint att se hur alla nördkompisar skriver något passande i sina statusrader på Facebook. Har vi ärvt jorden ännu?

Förresten, Rosebud är en släde, Gwyneths huvud ligger i kartongen och Bruce Willis var död hela tiden

2010-04-28T17:10:00.007+02:00

Det är dags att slå sig ner i vredens vilstol igen:

Ja, N:o1 Video, det är svincoolt att ni har stora LCD-skärmar uppsatta över kassan där ni kan visa filmer och trailers på Blu-Ray.

Nej, N:o1 Video, det är rätt jävla långt ifrån svincoolt att ni visar hela jävla Avatar dagen som den släpps. Kom inte och säg att det är för att göra reklam - det är just därför som Nils Granlund uppfann trailern 1913.

Jag fick förvisso Avatar på DVD redan för ett par veckor sedan, och har sett den ett par gånger på bio (jag skulle själv hyra den på Blu-Ray, mest för att kolla på vad många har kallat den den bästa bildkvaliteten evööööör), men jag vet folk som inte går på bio och som peppat för den här filmen i flera år. Min kompis MF hade till exempel släppt lös den jävla vreden om han stolpat in just idag för att äntligen - äntligen - köpa sitt Blu-Rayexemplar.

När jag kom in i butiken visades en av de större scenerna i slutet av andra akten, som mer eller mindre lägger upp förutsättningarna för slutet. Om jag inte hade sett Avatar hade jag känt mig sjukt spoilad.

Fuck Hugh, N:o1 Video. Fuck Huuuuuugh!

A victim of circumstance

2010-04-23T18:13:00.005+02:00

Varför händer Curb Your Enthusiasm-grejer mig bara när jag är inne i en Curb Your Enthusiasm-period?

Ett gäng avpoletterade människor från min byrå samlades för att käka lunch idag. Trevligt. Jag drack två 60 cl Starbrno och knatade sedan tillbaka till kontoret lagom salongsberusad. Vinet serverades klockan tre, och nästan genast göddes min berusning till vad som påminde om fylla. Halv fem slirade jag upp till Hötorgshallen och handlade ingredienser till middagen.

Jag märkte till min förvåning att jag sluddrade något när jag beställde. "Två schtycken majsschycklinglår, tack". "En flaschka flör dukapp tjardonnäj, tack". Och så lommade jag därifrån. Dagen till ära var jag iklädd min allra smutsigaste hoodie, som SL köpt till mig på Weekday. Håret stod år alla håll efter dagens många svettiga Quake III Arena-bataljer. Det är i det läget man inte vill springa på gamla bekanta.

Men det gjorde jag förstås.

Först till rakning var en av tjejerna som försökte mobba mig i högstadiet (och som jag i hemlighet tyckte var en av de snyggaste tjejer jag någonsin träffat, underligt nog). Vi har sedan dess blivit vänner och kan numera lajka varandras statusuppdateringar utan gammalt groll. Jag sluddrade och var osammanhängande, vi pratade om jobb och barn och hela den grejen. Det slutade med att hon frågade om jag ville äta lunch med henne nästa vecka. Vi stämde träff och jag bladade vidare.

I affären nära mitt hus sprang jag på en av Suddens tjejkompisar, som tycker jag är kufig nog som det är, men som jag alltid tyckt är väldigt vacker. Hon hade bara dagarna innan addat mig på Facebook, så jag passade på att tacka henne för detta. Efter de inledande artighetsfraserna frågade jag henne om varför en tvåkilos påse mjöl kostar exakt lika mycket som en enkilospåse, och det visste hon naturligtvis inte. Det var i detta läge som min nemesis, en kille i rullstol som jag brukade spela biljard med i min ungdom, också dök upp, och jag tvungen att söka skydd bakom CAs långa kropp. Det måste ha sett konstigt ut. Vi pratade litet om hennes nya kollektion och kramades, sedan smet jag.

Under båda dessa möten var jag högst medveten om att jag 1) var något berusad och 2) iklädd en väldigt dammig hoodie. Det är svårt att bete sig avslappnat under dessa omständigheter. Dessutom hade jag 3) sett två avsnitt av Curb Your Enthusiasm under eftermiddagen, så jag hade liksom Larry David-inställningen påslagen (som om min vanliga Costanzighet inte var nog, menar jag). Det slutade i alla fall någorlunda väl, förutom att jag nu har en lunchdejt som jag måste genomföra nästa vecka, och att Suddens kompis förmodligen tycker att jag är om möjligt ännu mer kufisk. In alles, jag tycker det gick ganska bra. Ganska, ganska, ganska, ganska bra.

D'oh

2010-04-19T20:31:00.003+02:00

Kom just på mig själv att börja laga mat i mörkret, eftersom jag ogärna tänder i köket efter mörkrets inbrott, då Henry gått och lagt sig. En sista mörkermatlagning kan inte skada.

Each and every single day I know I'm going to have to eventually give you away

2010-04-19T07:12:00.006+02:00

Det är första gången på fem och ett halvt år som jag vaknar upp hemma utan att höra det där gnälliga pipandet från köket. En enträgen drill, en salut till morgonen. Jag vet att det är över.

Henry ligger död på botten av buren. Jag är ensam i lägenheten.

Jag stoppar in handen i en genomskinlig fryspåse och använder den som skydd mellan mig och Henry. Han är fortfarande varm, men stel, när jag lyfter upp honom. Undrar hur snabbt det tar för rigor mortis att inträda för en liten fågel. Jag sluter påsen tätt och virar in honom i plast, som Laura Palmer. Lägger honom i en fyrkantig liten kartong som tidigare innehållit Vilmas knäckebröd. Sedan lägger jag in den i frysen. Jag vet inte riktigt varför, men jag gör det.

Jag ska VAB:a idag. Kanske visar jag lilla E vad döden är och låter henne hjälpa mig begrava Henry, men förmodligen inte.

Jag känner mig fri. Äntligen kan jag stanna borta mer än tre nätter åt gången. Inte bli tvingad att åka hem från landet trots att det är strålande sol och fantastisk stämning. Äntligen kan jag ha stora middagsfester igen! Jag kan äntligen möblera om i köket och ställa bordet där jag egentligen vill ha det! Jag kommer äntligen få plats med min stringblomsterlåda och en ny hylla för kryddor och flaskor! Fiffan vad gött!

Men ja du Henry, vila i frid.

Lön för mödan

2010-04-16T21:31:00.006+02:00

Jag har ju slutat på byrån, som jag tidigare berättat, men det betyder inte att jag inte ibland hör av dem när de behöver hjälp. Så jag knallar dit och sitter där en stund utan vare sig kontrakt eller annan ersättning. Mest går jag dit för skojs skull, för att snacka med polare eller redigera bilder för privat bruk, men det finns alltid någon produktionsledare som behöver hjälp med litet omkodning eller länkning eller nyhetsbrevsutskick. Och idag fick jag till och med betalt - innehållet i ett gammalt påskägg. YAY!

Blixtar och dunder, magiska under

2010-04-14T22:45:00.007+02:00

Det här inlägget innehåller ganska stora spoilers för Clash of the Titans, Percy Jackson: The Lightning Thief, Avatar och Terminator: Salvation.

Nyinspelningen av Clash of the Titans är bökig, smutsig och ful på ett sätt som både är beklämmande och förtjusande. Jag freakar ur på samma sätt när det kommer en film som bygger på mytologi som när det kommer en film som bygger på någon av mina favoritserier, mycket på grund av att jag läste både serier och mytologi samtidigt. Först ett nummer av Spindelmannen, sedan raskt över till Odysséen. Om jag ska vara riktigt ärlig, med risk för att låta självgod, lärde jag mig om grekisk, nordisk och romersk mytologi innan jag läste mitt första nummer av Spindelmannen, men sådant går man inte direkt runt och skrävlar om. Så peppen inför dagens (första) biobesök var ganska stor.

Hur som helst. Clash of the Titans är den andra film jag ser i år där de grekiska gudarna Zeus och Hades hotar mänskligheten med krig och/eller utplåning, och där en halvgud är den enda som kan förhindra detta. Den första var Percy Jackson: The Lightning Thief (en betydligt mer lättsam men på sitt sätt mer lyckad film) Jag såg dessa filmer med tre veckors mellanrum, och det ska sägas att det kanske var litet tätt inpå.

Om två veckor kommer jag ha blandat ihop dem. Jag kommer förmodligen tro att det var Uma Thurman-Medusa som fick huvudet avhugget i Clash..., och att det var Ralph Fiennes som spelade Hades i Percy... (det var det inte, för det var Steve Coogan i roadie-mundering). Jag får till och med anstränga mig för att komma ihåg vem som spelade Zeus i Percy... Det var Sean Bean. Så var det ja. Den största skillnaden är egentligen att Liam Neeson är iklädd en skimrande rustning, medan Sean Beans rustning ser ut som den bärgats från Legendary Pictures kostymförråd från 300 (som av en slump ligger bakom Clash...).

Och Neeson talar naturligtvis med Stora Utomhusrösten, och det är mycket möjligt att Fiennes har långa, skitiga fingernaglar (som han oftast har i sådana här sammanhang) och talar med lätt läspning, och Sam Worthington porträtterar för tredje gången i rad en karaktär som slits mellan två olika världar. Jag distraheras av detta ungefär samtidigt som han slåss mot någon form av skorpion som ser ut att vara tillverkad av granit. I Clash... spelar han Perseus, som vi ju alla vet är Zeus son. Som Eddie Izzard säger: "Hence per Zeus. Per... Zeus! Per... Zeus!" (Detta är fel, Persues har troligtvis sitt etomylogiska ursprung i grekiskans perthein, som betyder förödelse). Olympiska gudar är ju som bekant daterapers som befruktar jordekvinnor till höger och vänster utan att tänka på konsekvenserna - detta förekommer även i Percy..., där det är Poseidon som spritt sin säd på ett inte helt schysst sätt.

Hur som helst - Perseus förnekar helst sitt gudomliga ursprung, och håller enträget fast vid sin mänsklighet, tills dess att manuset kräver att han tullar litet på det emot slutet. Kom igen, snacka inte om spoilers, den här historien är tusentals år gammal. I Avatar slits hans karaktär Sully mellan lojaliteten till den mänskliga marinkåren och månen Pandoras exploaterade ursprungsbefolkning N'avi efter det att hans medvetande förts över i en yada yada yada. I Terminator: Salvation drabbas hans karaktär Marcus av insikten att han egentligen är en cyborg, som utnyttjats för att infiltrera motståndsrörelsen i ett framtida dystopiskt samhälle. I slutet är han tvungen att ta ställning till vilken sida han ska stå på.

Det kan inte vara en slump att han porträtterar denna typ av dualitet om och om igen. Svaret hittar man förmodligen i det här klippet.

Om ni inte orkar titta ska jag sammanfatta. Sam Worthington berättar om när hans stålverksfarsa skickar iväg honom, sjutton år gammal, tvärs över Australien, ger honom tvåtusen pix i näven och säger åt honom att jobba sig tillbaka hem. Här anar jag att han åter igen bearbetar den här dualiteten som plågat honom i hela hans liv genom att i anekdotform tala ut inför en mångmiljonpublik. Är han arbetarklassonen från Bonnhåla, Australien, eller är han en av världens i dagsläget mest inkomstbringande skådespelare? Jag anar att han själv tvekar infor detta.

En perfekt illustration av den dualitet som plågar Worthington?

Bygger Sam Worthington hela sin karriär kring ouppklarade daddy-issues? Som ni kanske anar handlar ju även Clash... till stor del om en kille som har en taskig relation till sin (biologiska) pappa. Zeus kanske inte är en lika stor douchebag här som han vanligtvis framställs (Neeson har fått en otroligt stark faderlig framtoning på senare tid, se bara Taken), men det finns god anledning för Perseus att vidhålla sin till en början öppet antagonistiska inställning till honom.

I alla fall. Det hela går som det går, och Kraken släpps lös och en prinsessa ska offras och det ena med det andra, och allt sker i 3D, av någon anledning. Det är ett himla spektakel.

När jag gick ut från Percy... tänkte jag att jag skulle ha älskat den filmen som fjortonåring. Jag känner inte samma sak efter att ha sett Clash... Jag tänker mest på hur Sam Worthington kanske borde krama sin pappa.

What a crazy random happenstance!

2010-04-07T20:55:00.002+02:00

Någon har eldsjälat ihop en simulation av hur ett 8-bitarsspel av Dr Horrible's Sing-A-Long Blog skulle kunna ha sett ut. Tyvärr finns det inte spelbart, men det är så himla gulligt att titta på, Akt 1 är här, Akt 2 och 3 är på väg.

Not bored now.

2010-03-24T21:32:00.005+01:00

Lilla E pekar på TV:n.
-De?
-Barney.
-De?
-Ted.
-De?
-Robin.
-De?
-Marshall.
-De?
-Lily. Alyson Hannigan. Hon fyller år idag. När du ska bli större ska vi se på Buffy du och jag.
-Buffyyy!

Tidgare har vi gjort samma sak när vi såg på Simpsons. Lilla E gillar Simpsons. På samma sätt som hon pekar på TV:n och ropar "Alfons!" och "Laban!" ropar hon nu "Impon!" Jag har aldrig varit så stolt.

Ordnung

2010-03-23T12:13:00.005+01:00

Jag börjar ju egentligen inte min funemployment förrän i mitten av april. Just nu åtnjuter jag något som heter arbetsbefrielse, vilken innebär exakt vad det låter. Min urpsrungliga plan var att under de här fyra veckorna låtsas som att jag har semester, vilket i ärlighetens namn fungerat dåligt, mycket på grund av den arbetslust som inte bara lyckats utveckla under de senaste fyra åren, utan även bibehålla, trots att jobbet ibland sugit riktigt, riktigt mycket.

Om jag skulle summera de senaste sju arbetsdagarna, och på något sätt beräkna den tid som jag kunnat njuta av att bara gå omkring och häcka, skulle fördelningen mellan njutning och ångest kunna beräknas till ungefär 50/50.

Eftersom 50% ångest är alldeles, alldeles för mycket har jag dragit upp några riktlinjer för mig själv för att min funemployment ska bli roligare.

1. Ingen alkohol på vardagar. Detta är viktigt. Bara för att jag kan sova hur länge jag vill betyder det inte att jag kan supa ner mig. Bakfylla ökar dessutom ångesten.
2. Motionera. Eftersom jag numera har tid att röra på mig, och det dessutom är barmark, finns inga ursäkter för att inte gå en promenad varje dag, eller ta ett pass på motionscykeln.
3. Ät regelbundet och hälsosamt. Under de två månader som ledde upp till min arbetsbefrielse snittade jag tre portioner hamburgare med pommes frites i veckan till lunch. Lägg därtill en stort antal portioner thaimat och pastarätter, rött kött och texmex. Åtta veckor av transfett och blixtsnabba kolhydrater. De senaste dagarna, med undantag för lördag, har jag ätit främst vegetariskt, och planerar en veckomeny bestående främst av sojaprotein i form av tofu och torkade sojaprodukter, baljväxter och grönsaker. Till lunch åt jag till exempel en mycket smakrik och kryddstark dhal på gröna linser som var vansinnigt god. Ikväll blir det sojabitar tomatsås med ansjovis.
4. Ställ klockan. Tidigare har jag vaknat automatiskt runt 6.30. Nu har jag lyckats fördröja uppvaknandet till 7.15, vilket innebär att jag fr o m söndag kommer vakna 8.15. Detta är på tok för sent. 7.15 är lagom, oavsett om det finns planer för dagen eller inte.
4. Skriv någonting varje dag. Det spelar ingen roll om det är på den här bloggen, på min betalda blogg eller om det bara är något dåligt skönlitterärt projekt - det ska helt enkelt produceras text i någon form varje dag.
Vi får se om detta håller. Jag är tyvärr förkyld just nu, vilket innebär att motion kanske inte är det bästa för mig.

Ut ur skogen kryper våren

2010-03-19T22:16:00.003+01:00

Jag kan stava till förtvivlan
Jag kan klippa band
Leverera tills jag sjunker
och har glömt mitt eget namn

"Jag börjar minnas mig", Tomas Andersson Wij

Dag 5

2010-03-19T21:23:00.005+01:00

Jag håller i en t-shirt i storlek 96. Den är ärtgrön och vit, och på bröstet är det en bild av ett gäng fiskar som simmar i ett akvarium. Jag vet inte vad storlek 96 betyder, men jag måttar med händerna, och försöker erinra mig hur stor lilla E är egentligen. Lilla E som vill se på Pingu och Alfons samtidigt, som tränar silly walks på köksgolvet, som bäddar ner sig i sin lillasysters vagn.

Klockan är tolv på förmiddagen. Jag har en påse med nötter och torkad frukt i min ränsel. Det är min lunch, och den är bara till hälften uppäten. Jag går till biblioteket, och till bion. Den är stängd. Till systemet. Jag står och blänger på en flaska med Jameson's. Slår mina lovar. Det är så nära att jag stoppar den i korgen, i alla fall i trettio sekunder. Jag kväver en gäspning och plockar bara på mig en flaska vin - om jag börjar dricka whiskey kan det sluta hur som helst, det lärde jag mig redan 1998.

Hemma gör jag en marinad till tofun och chattar med Petals. Jag har något roligt att berätta för henne, men kommer på vad det var först när jag loggat av och står i köket och hackar salladslök. Nu, när jag skriver det här, har jag glömt det igen. Men det var roligt och av yttersta vikt.

Vafan.

So you think you're cool cos you're on the dole

2010-03-18T16:40:00.002+01:00

På måndag förmiddag ringer jag den polare som bor närmast mig, MH, för att föreslå lunch och häng. Senast jag pratade med honom, för ett par månader sedan, var han arbetslös, och byggde sitt liv kring att hämta och lämna barnen på dagis. Han säger att han är i Norge, där han går en kurs för att träna upp sig för sitt nya jobb. Som han fick för en månad sedan.

Vi är en grupp killar som växte upp tillsammans. Av någon anledning, som kanske enbart kan förklaras på ett kosmiskt plan, är alltid någon av oss arbetslös. Nu är det alltså min tur. Igen. Orättvist.

Han säger att han dock är hemma en hel del i veckorna i alla fall, och att han kommer tillbaka på tisdag.

På onsdagen går SL och jag och äter lunch. Vi springer på MH där han kommer bärande på två kebabtallrikar, vilket är underligt, eftersom han tänkt ringa mig och jag tänkt ringa honom. Efter lunchen går jag upp till honom och fikar. Han var arbetslös i arton månader, vilket är en mycket lång tid. Hans bransch ser ju ut som den gör, liksom. På ett sätt var det bra timing, eftersom han kunde hänga med sina ungar hela dagarna, vilket är få förunnat, men jösses, arton månader.

Jag går upp idag och söker två jobb, gör litet av vad jag har kvar att jobba bort på byrån och ringer sedan MH. Han sitter hemma och häckar. Vi möts upp i Skrapan och kollar på TV-spel. Sedan äter vi lunch på 3 indier, där vi ofta lunchade när vi gick i gymnasiet.

Det är en flashback på samma sätt som det var att gå och fika med NP på vårt gamla stamfik på Eriksbergsgatan häromdagen. Att göra sådana här saker på en vardag känns väldigt konstigt.

Nästa vecka är han hemma igen ett par dagar. Lunch då också? You betcha.

Lyxmåndag

2010-03-15T21:20:00.005+01:00

ROSS: I have been given the gift of time.
CHANDLER: Now, that's so funny, because last Christmas I got the gift of space. We should get them together and make a continuum.
Friends, s05e06

Efter att ha tillbringat större delen av dagen med att kolla på mat och handla spännande kryddor, sitta och gona mig i solen, samt se fantastiska Precious, återvände jag hem för att äta grillad kalkon och se på Steven Soderberghs Che Guevara-epos. Sammanlagt fyra och en halv timme. När jag sett första delen sneglade jag nervöst på klockan - skulle inte hinna se klart del två innan Letterman, och sedan måste jag ju gå och lägga mig.

Men vänta nu. Nej. Det behöver jag ju inte! Jag kan sitta här och glo på Benicio del Toros glesa djungelskägg hur sent det än blir! Freedom!

Dag 1

2010-03-15T10:13:00.002+01:00

Jösses. Är det så här det är? Hade glömt, faktiskt, det är ändå fyra år sedan sist. Klockan är kvart över tio, och Malou frågade just Micke Nyqvist om hans förhållande till Gud. På jobbet har de säkert redan startat discokulan.

Våfflor och prisjägare

2010-03-14T19:30:00.002+01:00

När Suddens äldste son kom till världen för fyra år sedan var han det första barn jag utvecklade en nära relation till i vuxen ålder. Jag älskar den lille pojken. En av de första saker jag sade till honom när jag höll honom i min famn, blott dagar gammal, var "Vi ska leka med Star Wars, du och jag". Och idag, äntligen, hände det.

Jag och SL ställde till med våffelkalas idag. Jag tillbringade helgen hos min mamma och pappa, där jag vaktat katter, lagat mat och druckit vin på sedvanligt vis. Runt två började vänner dimpa in, huset fylldes av ljud och värme och de som jag håller av. Det var verkligen en tröst att ha så många vänner omkring mig, jag kände att jag skulle vilja vara med dem jämt, nu när jag mår som jag gör.

Och jag går och hämtar min påse med Star Wars-gubbar. Tre smågrabbar leker med bilar i vardagsrummet. Jag visar håller upp Leia, Luke, Han, och Lando för Kniven och berättar vad de heter. Han är dagen till ära iklädd en Batman-tischa och Spider-Manstrumpor, och jag ger honom komplimanger för detta. Nu är det bara ett par år innan jag kan visa Star Wars-filmerna för honom också. Ser fram emot det. Sedan klappar vi katterna och pratar länge. Jag blir litet sentimental, för jag har längtat efter att kunna föra ett samtal med honom.

Jag tänker på lilla E, som jag förvisso också kan prata med, men våra konversationer sträcker sig ungefär till detta:
"Vad vill du titta på?"
"Pinguuuuu!"
"Okej, Pingu."
"Alfooooons!"
"Men du ville ju se på Pingu!"
"Pinguuuu!"
"Vad ska jag rita för något då?"
"Pappa! Kaka! Pinguuuu! Mer!"
Urgulligt! Om två år, då leker hon och jag med Star Wars också. Vid det laget ska jag ha lärt Kniven namnen på alla prisjägarna som Darth Vader hyr för att hitta Han Solo i Empire Strikes Back. Ser fram emot det.

Hipsters unite, come align for the big fight to rock for you

2010-03-12T22:35:00.003+01:00

Jag har som sagt slutat jobbet idag, men det hindrar mig inte att sitta och chatta med en numera före detta kollega på Facebook. Jag är full, hon är full, vi kallar varandra för fuckface och shitnugget och allt annat vi kört med de senaste åren, och hon skriver "I love you, more than you know", vilket gör mig förvånad, så jag svarar bara med ett "<3" och lyssnar sedan på "Cherub Rock".

Long road to ruin

2010-03-12T19:38:00.003+01:00

Mitt favoritår att gräva ner mig i är 2001. Jag har gjort det förut, och jag gör det igen. Köpte en ny dator igår, och lyckades på något sätt öppna min gamla dagbok, som jag tidigare inte kunnat öppna, eftersom den är skriven i Claris Works på en uråldrig Mac. Det var litet läskigt. Denna dagbok skildrar mitt liv och leverne mellan 1992-2006. Det är alltså fjorton år. Åren 1992-2000 har jag tidigare haft i ett separat worddokument, som jag nog säkerhetskopierat över någon gång, men åren 2001-2006 har jag inte läst på fyra år. Det var bra, eftersom det var mellan de åren som det hände en massa jobbiga grejer.

Just nu läser jag om NP och det som utspelades 2001, så jag har en massa göttigheter kvar. Hur jag träffade SL, LA, AS, MS. Det är det göttiga. Men så är det Kristi Brud och Varm Kemi 5, vilket är det ogöttiga. Jag har en lång kväll framför mig.

Dagens känsla

2010-03-12T08:24:00.000+01:00

Excuse me, I don't see any Courry Brand cat food here

2010-03-04T15:52:00.004+01:00

Vi börjar tappa folk nu här på jobbet. Den här veckan slutar två pers, nästa vecka är det min och en annan killes tur. Och alla sitter vi i ett rum. Det kommer bli tomt här inne, och vi håller på att förstå hur annorlunda våra liv kommer te sig. Således är det nu helt maniskt här inne, vi gapar och slåss och skrattar och återanvänder alla de memes vi kört internt under de senaste åren. Vi har hämtat mat från alla lunchrestauranger vi besvistat och lyssnat på de låtlistor som körts mest. Det är alltså ett avsked som pågått i mer eller mindre en månad.

Klockan är fyra och vi dricker vin och gör flashbanners, skickar nyhetsbrev och bygger webb. Som vanligt. Kanske hinner vi med en sista omgång Quake III Arena också. Fast samtidigt avvecklar vi oss själva. Slänger gamla papper. Rensar hårddiskar. Plockar ihop våra personliga tillhörigheter (mina: Star Wars-leksaker, ett kort på Darth Vader, en Cartmandocka, en ännu ej ihopsatt modellflygplan, filmen Wonder Boys, två pokerpokaler). Tre av oss har redan fått nya jobb. Nästa vecka ska jag själv upp på en redaktion och prata framtida skrivuppdrag. Vi är på väg att splittras.

Through all these cities and all these towns

2010-02-28T23:09:00.003+01:00

Det är inte klokt vilken skillnad i humör det blev när jag fick igång min bil igen. Att forslas som boskap mellan hem och arbetsplats har uppenbarligen inte varit bra för mig. Jag har den här helgen tagit tillfället i akt och kört så mycket jag kunnat, runt runt i stan, som jag gjorde i min bilburna ungdom. Idag landade jag på Skeppsholmen precis när solen gick ner. Såg Djurgårdsfärjan anlända precis där jag parkerat. Såg det vinterstängda nöjesfältet på andra sidan strömmen (gick nästan på Rubens- och Van Dyckutställningen på Nationalmuseum också, men ångrade mig). Så skönt. Ingen mer färdtjänst nu på ett tag, tror jag.

Goodnight, sweetheart

2010-02-27T08:24:00.002+01:00

Försöker komma ikapp med HBOs myspysiga Bored to Death. Ted Danson är gyllene här, precis som han är i Curb your Enthusiasm. Vem hade kunnat föreställa sig att det skulle bli såhär för honom på äldre dagar? Besöker hans imdb-sida och upptäcker att Three Men and Bride är planerad till 2012. Får man gissa att den kommer ha premiär i december? Jag hör klapprandet av sexton beskodda hovar. Slutet är nära.

Rapport från verkligheten

2010-02-26T17:58:00.006+01:00

Min bil startade inte i måndags morse. Eftersom snöröjarna prydligt paketerat in den i snö upptäckte jag inte detta förrän jag grävt mig in i den, vilket kanske tog tjugo minuter-en halvtimme. Detta gjorde mig naturligtvis nedslagen, eftersom min rörelsefrihet blir ganska kraftigt begränsad av en sådan sak, speciellt när jag inte ens kan knalla ner till tunnelbanan. Ja, på grund av snön, då förstås.

Så jag bestämde mig för att Wallraffa mig in i rollen som rörelsehindrad för att se hur det egentligen fungerar. Det här med att sitta i rullstol är ju egentligen inte något som drabbar mig särskilt hårt, förutom det här med avsexualiseringen och välviljans apartheid, så jag tyckte det kunde vara kul att åka färdtjänstbuss resten av veckan för att se vad som skulle hända.

Sagt och gjort - jag ringde till färdtjänst och beställde en buss. Den kom efter ungefär en timme. Jag satt på jobbet strax innan lunch. Det var helt vansinnigt i måndags, som ni kanske minns, ingenting funkade och ingen kom till jobbet.

Beställde buss hem klockan fem. Den anlände kvart över sex. Jag var hemma kvart i sju. Nja. Inte så bra.

Under de kommande dagarna anlände jag till jobbet i genomsnitt sextio minuter senare än vanligt, och kom hem ungefär en halvtimme senare än vanligt. Det här med att hålla tider är svårt även för färdtjänsten, speciellt när vädret är som det är.

Vad jag dock upptäckte på onsdagen är, att när bussen kommer i tid går det sjukt snabbt att komma hem. En kvart från city till Söder! Dörr till dörr! Och det var sjukt skönt att inte behöva pulsa genom snön för att komma till bilen, för att sedan borsta av den, för att sedan lyfta in rullstolen.

Däremot kan jag ju inte stanna till och handla middag på vägen, det är raka spåret från punkt A till punkt B som gäller. Jag är ju van att kunna göra exakt vad jag vill efter jobbet. Med färdtjänst blir detta inte särskilt lätt.

Jag kan lätt tänka mig att fortsätta sitta i rullstol utan bil ett tag till. Det kräver bara att man planerar sina inköp och inte har några speciella krav på att känna sig fri eller att kunna göra som man vill. Färdtjänst FTW, gott folk! Vem behöver ha makt över sitt eget liv? Inte jag!

It's not dark yet

2010-02-26T07:02:00.003+01:00

Det är underligt, det här med hur överlevnadsinstinkt funkar. Det har varit en jävla nedåtgående spiral den här veckan, så pass att jag varit tvungen att springa och kräkas på jobbet när jag varit under press. Allt det där är över snart.

Vaknade halv fem med magen i knutar och gick således upp och kokade sjukt starkt kaffe och tänkte på vilken sorts djur jag skulle äta till lunch. Satte mig vid datorn och tänkte på vad mina vänner skulle ha för kläder på sig på min begravning. Hur LA med darrande hand skulle lämna över en bränd CD till begravningsförrättaren. Hur "Thrasher" skulle eka där inne bland de tomma bänkarna i kapellet på Skogskyrkogården.

När den första koppen kaffe slunkit ner hade de här tankarna avbrutits av St. Vincents "Laughing with a Mouth of Blood" som jag aldrig hade hört förut.

"Det finns alltså en räddning", tänkte jag medan jag hällde upp en andra kopp. Vilken jävla klyscha.

Flaggan i topp

2010-02-25T11:21:00.002+01:00

De flesta på mitt jobb slutar inom ett par veckor. Det är naturligtvis otroligt dålig stämning här för det mesta, men i produktionsrummet försöker vi hålla humöret uppe. Bland annat genom att ha ljussabelstrider med våra iPhones.

Snow day

2010-02-21T01:24:00.004+01:00

Jag tillbringar större delen av dagen med att städa, samtidigt som jag är i telefon. Folk frågar om de kan hjälpa till med något, komma över med mat eller förströelse, men jag förklarar för dem att jag redan har allt planerat.

Det går helt enkelt inte att ta sig ut. Jag är i praktiken fånge i min egen lägenhet.

TG kommer runt fem, vi lagar mat, ser på OS, lyssnar på musik. Älskade Sudden sms:ar, vi bestämmer att hon kommer över på söndagen för fika. Det känns konstigt. Vanligtvis är det jag som jagar länet runt i min bil och hälsar på mina vänner. Men vädret har tvingat mig att acceptera ett annat läge. Det har alltid varit jag som kommit och hälsat på. Aldrig tvärtom. Underligt, tycker ni, eftersom ni känner till min situation. Men inte så konstigt, tycker jag, eftersom jag vill passa på att vara rörlig innan jag blir tvungen att skaffa personlig assistans, när min polio blir mig övermäktig.

För mig är det en dödsdom. Det finns inget mer jag räds än den dag jag inte längre orkar ta fram dammsugaren ur städskåpet. Och den dagen kommer. Så enkelt är det.

Och det är därför jag är så glad att jag har Petals, den tjej jag lärde känna på den officiella chatten på toriamos.com för tretton år sedan. Jag glömde berätta för henne att jag satt i rullstol vid ett tillfälle, och nu är det för sent för att ta upp det. Vad mig anbelangar har hon än så länge ingen aning om att jag sitter i rullstol. Till saken hör att jag berättar allt för henne - det är säkert hon som får veta alla mina hemligheter först, till och med innan jag pratar med SL. Förlåt SL, men det blir bara så. Jag berättar allt för Petals; och hon kommer ihåg allt; förutom att jag sitter i rullstol. En dag ska jag berätta för henne.

Det är lördag, och Petals nattar sin dotter, klockan är runt sju hos henne. Klockan är ett på natten hos mig. Jag är full och glad efter diverse OS-vinster. Vi chattar litet innan hennes dotter hinner välja kvällens sagobok. 600 mil österut häller jag upp mer vin och säger hejdå till TG och tittar på det inramade fotot jag har av Petals som står på en av hyllorna i mitt vardagsrum. På baksidan av det har jag sparat det finaste kärleksbrev jag någonsin fått. Petals säger puss och kram och frågar något om Ricky Gervais och sedan stänger min hjärna ner.

Beware the Ides of March

2010-02-19T19:46:00.003+01:00

Jag kommer hem efter en dag av enorm stress, men det är inget ovanligt. Jag har gjort exakt det som jag gjort praktiskt varje fredag i fyra år - försökt möta deadline, ätit flottig lunch med jobbarkompisar på stan, efter jobbet handlat mat och vin, sedan kommit hem. Jag älskar, som många av er vet, att komma hem på fredagar. Stereon åker på, vinet korkas upp, mat tillagas.

Jag har exakt tre av dessa fredagar kvar.

Min sista dag på min nuvarande arbetsplats är den femtonde mars. Därefter är jag arbetsbefriad tills dess att min anställning upphör. Vad jag ska göra sedan? Ingen jävla aning. Jag har sökt rätt många webbjobb, men vad det gäller arbetslösa webbare går det tretton på dussinet, och enligt en nyligen genomförd undersökning tvekar sextio procent av arbetsgivarna inom offentlig sektor att anställa en sökande med funktionshinder. Så just nu känns det rätt jävla kört.

Men tre fredagar kvar, som sagt. Jag ska köra på som vanligt. Vinet, maten, musiken. Flaggan i topp. Better to burn out than to fade away, och så vidare.

Så smular kakan.

Kvällens fråga

2010-02-05T22:04:00.002+01:00

Gör pesto i hemmets lugna vrå. Som vanligt, om fredagar när jag lagar mat brister jag ut i sång när jag letar igenom skåpen på jakt efter de utensilier jag behöver. Denna:

Sedan ser jag två avsnitt av House och ställer till det för mig.

"Hej Bo!" "Hej Glenn." "Hur har veckan varit?"

2010-02-05T19:44:00.011+01:00

Jorå, tack bra. Konsensus har äntligen nåtts. 1999: Jag och FO står på parkeringshuset Elefantens tak och plåtar. Jag är iklädd hoodjacka, sneakers, baggiga jeans. Sitter på ett betongfundament. FO tittar genom linsen och säger: "Du ser ut som han i Smoke... Han med en arm."
"Forest Whitaker?!"
"Ja, just det." Han viskar nästan: "Forest Whitaker."

Elva år senare är det Doppelgänger Week på Facebook, och jag ger mig in i leken under fredagens segaste timme. Under mitt liv har jag fått höra att jag att jag är lik John Travolta av två oberoende källor; en gång när jag var åtta av tjejen som frågade chans på mig, en annan gång fjorton år senare av en lärare jag hade i multimedia. Jag har även fått höra att jag kunde vara Chow Yun Fat och Cuba Gooding Jr's oväntade kärleksbarn. Den mest smickrande jämförelsen har varit Dean Cain. Eller ja. Min favvojämförelse är sexologen Olle Waller. Men själv tycker jag att jag är lik Forest Whitaker. Speciellt när jag är trött och bakis. Granted, jag har inte ett släpande öga. Granted, jag är inte afroamerikan. Jag gillar Forest Whitaker. Han är fucking awesome.

Så jag byter min profilbild, och genast kommenterar folk; "klockren doppelgänger", etc. Jojo. Här är senaste sanktionerade bilden av mig, förresten. Likheten är kanske inte så stor just här, men i verkliga livet är den desto större.

Always the bridesmaid, never the bride

But sir, the Xbox 360 rules.

2010-01-31T20:26:00.004+01:00

I torsdags gjorde jag äntligen slag i saken och köpte en ny Xbox 360. Min förra, som jag lånat från jobbet, redringade i augusti. Jag minns inte ens omständigheterna. Det kom plötsligt. Efter att ha pulat runt med med gamla Xbox-etta och ett skruttigt Wii under en tid kände jag att det fick vara nog. Dessutom släpptes Mass Effect 2 samma dag, ett spel som jag sett fram emot i två år.

En del kallar sina Macar för "precious" - jag har själv gjort det med min gamla iBook. En del smeker sina iPhones till sömns eller polerar växelspaken på sin Dodge Viper som vore den det egna ollonet en sömnlös tisdagsnatt. Själv hyser jag känslor för tvenne livlösa ting - dels den här gamla jobbdatorn, faktiskt, men också min Xbox 360. Eftersom jag genast kände ömhet för min nya enhet förmodar jag att jag egentligen betraktar alla Xbox 360-maskiner som en enda. Eller så är det helt enkelt varumärket jag älskar. Att älska något som tillverkats av Microsoft känns underligt, men det kanske är så det är.

När den nya boxen stod på sin plats och surrade igång kände jag en tillfredsställelse som jag inte känt på länge. Jag har naturligtvis känt mig som Hitler gör i klippet ovan, två boxar har trots allt gett upp livsgnistan för mig. Men jag är förlåtande.

Jag slår på min Xbox 360. Det där välbekanta surrandet från dess plastiga inanndöme fyller luften. Jag klappar på den försiktigt och viskar: "Dö inte för mig nu. Inte ännu. Vi måste bara besegra The Reapers först."

You were married in the mirrored hall when I was sixteen

2010-01-31T10:05:00.003+01:00

Min lillasyster gifte sig igår, vilket var en skön och avslappnad tillställning som sammanlagt tog tjugofem minuter. Det var inte meningen att den skulle ta längre heller, syrran och hennes man ville bara få det avklarat och sedan gå ut och käka något gott. Syrrans man hade med sig sina två tonårssöner, som jag faktiskt aldrig träffat förut (de bor på annan ort), och vi kramades och sade välkommen till familjen. Det var egentligen inte alls många där - jag och syrrans bästis, syrrans mans syster, söner och kusin. Men idag är det middag. Jag måste sätta fart. Laxen tillagar sig inte själv.

Don't let the sun go down on me

2010-01-22T22:49:00.003+01:00

Jag och MF släntrar iväg längs med Vasagatan i dagens sista anemiska vintersol. Solkig is som små bergskammar under hjulen och vi pratar om den senaste tidens jämmer och elände. Vi kliver in på sportbaren dit vi gått praktiskt taget varje fredag för att äta lunch de senaste fyra åren. Får ett bord. Bligar på de inramade bilderna av idrottsstjärnor - Larry Bird, Mark McGwire, Tiger Woods. Kollar som hastigast på skärmarna för att se vilken match som visas. Får in burgare, får in fish and chips. Hur många till besök hinner vi med innan det tar slut - åtta? Tio?

Vanligtvis är vi sex-åtta personer, de senaste två veckorna har det bara varit han och jag. MF dricker en stor stark, jag dricker en lättöl. MF säger att han är på väg genom sorgens fem stadier i rasande fart - förnekelse, vrede, köpslående har han klarat av på fyra dagar, säger han, nu har han bara depression kvar innan det är dags för accepterandet. "Bra", säger jag, "du kanske kan klara av depressionen imorgon". "Och slösa bort en hel helg?" säger MF. "Nä, det där gör jag nog helst på arbetstid."

After the goldrush

2010-01-15T22:22:00.005+01:00

Shit. Det finns så sjukt mycket grejer som jag skulle vilja skiva om här. Tyvärr är mycket av det grejer som jag faktiskt får bra betalt om att skriva om av andra instanser, så jag har inte råd att bjucka på dem i dessa rimfrostiga tider av ekonomiskt förfall. Jösses, vad jag får bra pröjs om att skriva om dem i andra forum, det ska både ni och Gudarna veta.

Vad jag kan bjucka på här är egentligen bara två saker - George Clooney och en nära förestående zombieapokalyps - precis vad ni alla bett, nej, tiggt om. Just det här med zombieapokalypsen, som vi är så många som skojat om i alla dessa år, det är litet osmakligt att skoja om just nu, när alla öppna ytor i Port-au-Prince stinker av lik och urin. Så nej. Jag tror ni förstår vad jag menar - stor katastrof i Haiti av alla jävla ställen; tusentals döda på gatorna, Zora Neale Hurston och hela den grejen. Men det är too soon! Too jävla soon!

Så George Clooney, då? Jag ser på Up in the Air och underläppen skälver av igenkänning, jag ser Clooneys ögon, jag lyssnar på hans trygga röst, jag minns 1996 och jag minns From Dusk til Dawn, jag tänker på JD och hur vi såg alla jävla Clooneyfilmer som kom efter det, till och med One Fine Day (1996), och att det nu är fjorton år sedan,och jag sitter här med magen full av calamari fritti och Chardonnay och myspyser, och jag räknar till femton Clooney-filmer i DVD-hyllan och jag undrar egentligen varför, och jag slinker ner i soffan framför Three Kings och sedan har jag ingenting mer att säga i saken.

Anthony Bourdain's Slow Roasted Pork Ribs of Isolation and Frustration

2010-01-06T19:55:00.005+01:00

Min pappa kom runt klockan sex. Jag unnade honom att vila och umgås med sitt barnbarn ett par timmar innan han jagade iväg efter nytt bilbatteri till mig. Vi beslöt att det var dumt att hålla på att kabla var och varannan dag, och helt enkelt byta ut det gamla batteriet, som vid det här laget måste vara runt sex år i alla fall.

Så fram och tillbaka till Alby för att ladda upp, sedan iväg till affären för att handla middag. Klockan var då kvart i sju. Egentligen alldeles för sent för att sätta igång med långkok, men Gud vad jag sett fram emot det. Och eftersom jag tillbringat större delen av dagen med att se Tony Bourdain trycka i sig kilo efter kilo av långkokt griskött kunde jag helt enkelt inte finna mig i att köpa en trött grillkyckling. Det skulle kännas som ett jävla nederlag helt enkelt, och fler nederlag under just denna dagen skulle jag helt enkelt inte palla.

Du behöver således:

1 kg tjockskuret revbensspjäll
1 burk krossade tomater
4 vitlöksklyftor
1 citron
5 plommon
3 msk Worcestershiresås
2 msk soja
2 msk crema di balsamico
1/2 gul lök
Torkad rosmarin, timjan, oregano, basilika
salt, peppar

Värm ugnen till 175 grader. Hacka lök. Kärna ur plommonen och skär dem i kvartar. Fräs löken. Ner med plommonen. Ner med Worcestershiresås, soja och crema di balsamico. Krossa vitlöken, ner med den. Fräs runt i tio minuter, slå sedan över tomaterna. Sjud en sväng till, men det är egentligen inte nödvändigt. Krydda, salta, peppra och citrona.

Klä insidan av en ugnsfast form med ugnsfolie. Placera köttet med fettsidan uppåt. Salta och peppra. Häll sedan såsen över köttet, se till att såsen täcker köttet väl. Täck sedan det hela med ugnsfolie, stoppa in köttet som om det vore en liten bebis. Eller, nja, se snarare till att det sluter tämligen tätt. Sedan skjuts in i ugnen.

Vänta i två timmar. Under tiden Kolla på när Anthony Bourdain äter en tunnbrödrulle från Maxigrillen på Medborgarplatsen med MTV-Kicki (Anthony Bourdain without Reservation s02e05).

Efter att ha väntat i två timmar låter du köttet vila i en halvtimme. Det hela blir otroligt mört, saftigt och smakrikt. Servera med ris.

Smaklig spis!

NOTERING: Det är alltså inte Bourdains recept, utan mitt. Han har enbart inspirerat mig.

Kom kom atombomb

2010-01-06T13:33:00.003+01:00

Sista semesterdagen. Jobbigt. Stark söndagskänsla. Nu handlar det om att maximera, tänker jag när jag kliver ur sängen halv nio. Först, några avsnitt av Anthony Bourdain without Reservations medan jag dricker kaffe och äter min powerbarfrukost. Planera dagen. Kanske en shoppingrunda med TG, litet lunch, sedan veckohandla. Sedan åka hem, ställa en billig del av grisen på långkok i ugnen medan jag spelar litet Zelda på Wii. Sedan förtäring av sagda gris framför ett par filmer. Big Fish och kanske Humpday.

Ut till bilen. Som inte startar. För andra gången den här veckan. Ringer TG. Ingen shopping just nu. Ringer pappa, som sitter i bilen på väg hem från landet. Han kommer förbi runt tre, säger han.

Jag vankar tillbaka över gården, bokar tvättstugan och lagar sedan raggmunk med fläsk medan jag bidar min tid.

Klockan är halv två. En och en halv timme kvar till pappa kommer. Sedan blir jag tvungen att köra tre mil. Därefter kanske det kan bli som planerat. Kanske.

Baby when I saw you turning at the end of the street

2010-01-04T23:34:00.007+01:00

Att försöka sammanfatta ett helt popkulturellt decennium kan andra få hålla på med. Själv pallar jag det inte. Någon jävla kommentar kan jag väl fälla över det hela, i alla fall, om jag så måste.

Jag tänker på vurmen för åttiotalet. Jag tänker på nördens segertåg över världen. Jag tänker på Sofia Coppola. Jag tänker på att dansa med tårar i ögonen. Jag tänker på hur det nya alltid tar avstamp i något gammalt. På revansch. På kamp efter jämställdhet och utsuddandet av sociala gränser. På hur tweeheten hotade att ta över hela den indiecredd min generation jobbat på att bygga upp under hela nittiotalet, på ironins fall. Jag tänker på youtube, på nätdemokrati. På sociala medier. Hur TV-fiktion togs på allvar igen. Generationskfitet bland recenscenter och kreatörer. På bloggare. Rent yrkesmässigt tänker jag på hur mycket den enskilda personens behov och önskningar stått i fokus. Nostalgi, trygghet, igenkännande.

Jag kan således inte tänka mig att illustrera allt detta på ett bättre sätt än med detta klipp, trots att jag embeddat det förut, trots att jag tjatat om det förut, trots att jag tänker på det nästan varje dag. Det konnoterar så väldigt mycket samtidigt. Nollnolltalet sammanfattas i Molly Ringwalds danssteg på den där trappavsatsen i det där biblioteket.
Håll till godo. Igen.

Åh, the internetz får mig att chuckla ibland

2010-01-04T22:00:00.009+01:00

AV Club rapporterar om online-magasinet After Eltons omröstning om vem som var förra decenniets främste gay/bikille inom mediavärlden. Det stod snart mellan min älskade Neil Patrick Harris från How I Met Your Mother, och John Barrowman från Dr Who och Torchwood. När det bara skilde 20 röster mellan de båda började både Harris och Barrowman använda sina kända vänner för att rekrytera röster. Folk som Jonathan "Wossy" Ross, Perez Hilton, Neil Gaiman, Kevin Smith, Felicia Day och Alyson Hannigan började tweeta om att deras följare - sammanlagt flera miljoner - skulle rösta på den kandidat de stöttade. I skrivande stund är det fortfarande oavgjort. Personligen röstar jag ju på Neil Patrick Harris, åh vad jag älskar honom.

Men I ALLA FALL, i kommentarsfältet till denna rapportering skriver en användare: "George Takei is the gay person of every decade". Och det var det som fick mig att skrocka. Gud hjälpe mig, jag älskar George Takei också.

Warp speed, Mr Sulu.

The JR Crabcake Experience, eller Christian Bales' Crabcakes of obsession and paranoia

2010-01-03T19:47:00.005+01:00

Guess what, shit nuggets? När jag kom ut till bilen, som främst använts för att köra fem kilometer i stöten sedan innan jul, startade inte när jag skulle åka och handla. Jag ringde till JR, som jag anade var ute och jobbade, och kanske skulle kunna befinna sig i närheten. Det gjorde han dock inte, utan befann sig i pulkabacken med barnen. Han sade att han dock gärna kunde komma förbi och hjälpa mig starta i alla fall. God bless him!

Han anlände strax efter fyra, och kablade igång bilen på ett par minuter. Jag tackade honom och hans sovande barn för hjälpen, och lovade att återgälda tjänsten vid tillfälle. Därefter körde jag runt i en halvtimme för att ladda upp batteriet igen.

Du behöver, till fyra pers:

3 burkar krabbkött (ger ungefär 360 gram krabba, resten är vatten)
2 paket surimisticks för att dryga ut
1 citron
2,5 del ströbröd
1 kruka gräslök
1 kruka koriander (kan skippas)
3 stora schalottenlökar
1/2 röd spansk peppar
1 klyfta vitlök
1 dl majonnäs
2 ekologiska sprättägg
salt, peppar

Häll ur krabburkarna. Pressa ut vattnet ur krabbköttet i ett durkslag eller sil. Hacka upp surimin så att den påminner om krabbköttets konsistens. Ner med detta i en bunke. Knäck två ägg över. Häll i en dl majonnäs. Hacka kryddgrönt, kör i det. Finhacka schalotten. I med det. Hacka chili och vitlök. I med det också. Smaka av med citronsaft, salt och peppar. Rör om.

Nu ner med 1,5 dl ströbröd. Låt stå i cirka 15 minuter. Forma sedan 2 cm tjocka plättar av smeten, c:a 7 cm i diameter. Om smeten inte är tillräckligt tjock man du röra i mer ströbröd. Täck med ströbröd och kyl i 45 minuter eller tills plättarna är fasta och fina.

Stek sedan plättarna 4 minuter på varje sida i en blandning av olivolja och smör tills de är gyllenbruna.

Servera med Den Försiktiges Hemsvarvade Pommes Frites och en skön dipsås.

För att göra Den Försiktiges Hemsvarvades Pommes Frites behöver du 1 kg fast potatis, rikligt med rapsolja och salt och peppar.

Dela potatisen i tre delar. Skär sedan cirka fem millimeter tjocka strimlor av potatisen, så att de påminner om restaurangpommes. Koka sedan potatisen i saltat vatten i fem minuter och kyl sedan ner potatisen i riktigt kallt vatten. Torka potatisen väl.

Lägg sedan potatisen på en plåt. Ett lager för bästa resultat. Potatisen ska sedan så gott som täckas av rapsolja, och sedan köras in i en ugn värmd till 225 grader. Du gör detta eftersom det är riktigt bökigt att fritera potatis på spisen, och för att du inte har någon fritös. Tänk bara på hur livet skulle te sig om du hade en fritös! Vad tjock du skulle vara!

Rör om i pommesen när den ena sidan börjar bli gyllene. Detta tar ungefär 25 minuter. Den andra sidan brukar bara ta 15 minuter, eftersom oljan nu är riktigt, riktigt het. Var försiktig när du rör om! Riktigt försiktig!

Låt pommesen rinna av i ett durkslag rikligt fodrat med hushållspapper. Häll sedan pommesen försiktigt i en bunke. Salta med flingsalt. Peppra. Servera!

Skön dipsås: Hälften majonnäs, hälfte gräddfil. Pressa ner en vitlöksklyfta. Salta, peppra. Hacka ner litet dill. Rör om och kyl.

Ett hjärtligt tack till JR för hans hjälp. Utan honom skulle den här smaskiga rätten aldrig sett dagens ljus.

Smaklig spis!

Crabcakes och Christian Bale - detta vansinne!

2010-01-03T13:02:00.008+01:00

Jag blev sjuk på Nyårsafton, och det var lika bra det, eftersom mina storvulna planer för den kvällen i alla fall blev inställda, som så många andra storvulna nyårsplaner jag haft. Tanken var ursprungligen att jag skulle köra ner till SL:s hemstad och fira nyår med hennes familj i deras hus mitt ute i den bohuslänska skogen, men efter många turer beslöts det att det inte var någon bra idé. Vädret hade ställt till det för dem, strömmen kom och gick och snön låg 90 cm hög på backen. Dessutom varnade SMHI för förrädiskt väglag, och jag blev ganska nöjd med att inte behöva köra 45 mil på halkbana.

Så jag laddade upp med halstabletter och firade nyår med min familj, vilket var väldigt trevligt. Pappa hade köpt en ny TV som han var nöjd med, så vi kalibrerade den och såg på Star Trek och oooh:ade och aaaah:ade över alla linsöverstrålningar. Sedan gratinerade vi litet hummer och skålade.

Dagen därpå hade det brutit ut rejält för mig, men eftersom mina föräldrar skulle åka till landet var jag tvungen att åka hem - detta på grund av att trapphissen gått sönder i kylan, och jag inte kunde ta mig in och ut ur huset själv. Så svag i kroppen som jag var släpade jag mig hem och lade mig på soffan. Jag insåg att jag som så många gånger förr åter var helt utlämnad till mig själv och mina hjärnspöken.

När febern bröt ut blev det riktigt illa. Jag bara sov och sov, och när jag inte sov låg jag och yrade på soffan och pratade för mig själv. Verkligheten drev in och ut, fram och tillbaka, upp och ner. Jag visste ibland inte var jag var. Jag började hytta med näven mot folk som gick förbi utanför. Under lördagen hade jag 38.5, så jag stoppade i mig mina receptbelagda smärtstillande och såg på fyra filmer i vilka Christian Bale skildrar olika stadier av besatthet och paranoia. Detta visade sig inte vara bra för mig. Jag började själv bli besatt och paranoid och låg snart under en filt och skakade, samtidigt som jag vandrade vilse i mitt undermedvetnas svindlande korridorer.

Jag försökte få utlopp för detta kreativt, men kunde inte hålla i en skisspenna eller hitta rätt bokstäver på tangentbordet. Jag gnydde. Jag tror att jag stekte ägg och bacon.

Jag duschade inte. Inte heller drack jag kaffe. Inte heller snusade jag. Dessa tre saker är vitala för mitt välbefinnande. Det var som om jag medvetet - någonstans - ville göra situationen värre för mig själv. Intrycket av att se en utmärglad och sömnlös Christian Bale skrubba köksgolvet med lut förstärktes av detta. Att medvetet förneka mig själv från tre av mina största behov var ett expriment som såhär i efterhand framstår som helt vansinnigt. Men jag visste inte vad jag höll på med, jag hade ju 38.5, för guds skull!

Runt halv ett på natten hände sedan något hemskt. Christian Bale stod i en tallskog och sköt med maskingevär mot en stuga i vilken Johnny Depp gömde sig, och plötsligt slogs jag av tanken på crabcakes. Gyllenbruna, frasiga crabcakes! Med koriander, vitlök och chili! Med chipotle, paprikapulver och schalottenlök! Med citron, gräslök och dill! Så många olika sorters crabcakes man kan göra! Jag slog av TV:n och gick och lade mig för att på det sättet måhända få bilden av crabcakes ur huvudet.

Jag vaknade drygt tio timmar senare, hostade upp en klump grönt slem och skrek: "Crabcakes!"

Klockan är nu snart halv två, och fortfarande inga crabcakes! Om jag ska vara ärlig har jag faktiskt inte ätit något annat än en powerbar. Jag har däremot duschat, druckit tre koppar kaffe och tagit tre snus.

Jag känner mig isolerad och paranoid. Jag måste ta mig ut! På vändplanen utanför ser jag hur folk parkerar fel och fastnar i snödrivor och beter sig underligt. Jag hytter med näven åt dem. Jag måste komma ut. Jag måste göra crabcakes!

There's white things in the air

2009-12-23T07:42:00.003+01:00

Det snöade igen under natten. Inte så farligt mycket, men jag står fortfarande i köksfönstret och spanar ner mot gatan. De har inte plogat ännu. Kanske har det snöat tre centimeter. Därikring. Det ser dock ganska löst ut, med andra ord en baggis att rulla igenom.

Från det att den första snöflingan faller till det att den sista snödrivan tippas ner i Riddarfjärden ägnar jag kanske så mycket som 25% av min tankekraft att planera mitt liv kring väderlek och väglag. Det kan nästan bli till en besatthet.

I mitten av nästa vecka ska jag åka västerut för att fira nyår. Redan nu sitter jag på väderkanalen och söker ledtrådar till hur väglaget blir. Följer E20 i realtid på vägkamerorna, trots att det är helt meningslöst, eftersom det faktiskt det de facto är en hel vecka innan jag ska åka.

Men jag tycker faktiskt om snön, trots att den ställer till det för mig. Häromdagen vaknade jag upp hemma hos min mamma och pappa och tittade som vanligt ut genom vardagsrumsfönstret på skogsbacken utanför. Som ett diarama. Eller som en monter på Naturhistoriska.

Nu packar jag för att åka dit igen. Förutom kläder och julklappar tar jag med mig mina ritualfilmer som jag alltid ser kring jul - Peter's Friends, Edward Scissorhands, A Nightmare Before Christmas, Lethal Weapon. Trots att det ungefär tar lika lång tid för mig att köra hem till jul som det gör att lyssna på "Driving Home for Christmas" är det viktigt för mig att få den där julankomsten.

Just the fax, Ma'am. Just the fax.

2009-12-16T20:43:00.003+01:00

Snöig flygplats i juletid. Vertikala byar över startbanorna. Poliser och militärer i klungor, över allt. Redan när planet lyfte från Arlanda imorse visste jag att det egentligen bara fanns en film att se när jag kom hem.

There is no off-position on the genious switch.

2009-12-15T14:55:00.004+01:00

"Hela stan är som en militärzon", säger min danske kollega i telefon. "Det kommer nog ta ett tag för dig att komma fram imorgon. Det står en piketbil i varje gathörn."
"Ja, och så är det tydligen problem på flygplatsen för att delegaterna från COP-15 ska åka hem", säger jag.

Fan, jag har verkligen valt helt rätt tid för att åka och hålla workshop på vår danska systerbyrå. Upp klockan fyra, äta en macka, pulsa ut i snön till taxi, stå och dra på sig förstoppning vid gaten, sitta och flyga söderut, äta en macka, åka genom ett sönderbombat Köpenhamn, hålla workshop i sex timmar, äta ett par smörrebröd, åka tillbaka till flygplatsen, äta en macka, kliva på planet, äta en macka, ta en taxi, pulsa tillbaka över gården, gå och lägga sig. Alltså, det är best case scenario. Om jag inte blir kvarhållen i tullen eller hamnar i trafikstockning eller gatukrig. I alla fall, det är en utflykt. A day out of the office, innit? Ser fram emot det.

Paketångest

2009-12-12T19:55:00.000+01:00

Jag kilar ut för att köpa ett gäng födelsedagspresenter till min vän Sudden från mig och SL. Därefter går jag hem och slår in dem. Det visar sig dock att jag inte har något papper eller något snöre som inte är julbetonat hemma. Tejpen är gammal och slapp. Jag får prestationsångest. SL är den typen av människa som alltid har massor av olika presentpapper hemma. Jag har till och med sett henne köpa presentpapper i preventivt syfte - alltså trots att ingens födelsedag står för dörren. Hon har köpt bara för att ha hemma. För att inte behöva stå där med skammen.

Jag har dock sparat en massa fyrkantiga förpackningar i syfte att använda som paket - kex, lyxknäcke, pepparkakor, skokartonger. Jag väljer ut några stycken. Men så var det det här med papper. En gammal Tomas Anderssson Wij-affisch, kanske? Mja. Ett gammalt nummer av Level? Näh.

Jag hittar en brun papperspåse som CC haft med sig från New York, den bar en flaska bourbon tvärs över Atlanten. Fint! En present slinker ner i den. Och så hittar jag det där kartonpappret man använder för att rulla upp presentpapper på. Jag använcer det för att lå in en annan present. Perfa.

Och så var det där med snören. Allt jag har är köttsnören. Alltså sådant man använder för att binda upp stekar. Jag virar det runt paketen på ett konstnärligt sätt. Jag har till och med sett det göras i butiker. Det här kommer bli finemang.

Presenterna ligger på köksbordet i en skrynklig, tilltufsad hög. Det se rut som en femåring slagit in dem. I huvudet ser jag SL snörpa på munnen. Hon har en till present hemma, en som kommer överlämnas vid ett senare tillfälle. Det kommer i alla fall vara fint inslaget. Skönt.

Model citizen, zero discipline

2009-12-12T10:08:00.006+01:00

Jag drömde att jag var pappa till Eddie och Alex van Halen. När jag var liten tyckte jag det var så coolt att de var halvindoneser - jag kände inga indoneser över huvudtaget, så när Putte, som bodde i ett hus längre ner för gatan, tog med sig ett C-90 med 1984 året då det begav sig och berättade det för mig kände jag ett sorts brödraskap med den gruppen.

Jag antar att det kunde ha varit värre. Jag kunde ha drömt att jag var pappa till Ardy Strüwer.

Någon som inte ser ett skit halvindonesisk ut är Mark Paul Gosselaar. Kolla på den jäveln, han ser sjukt vit ut.

Zack Morris är ju egentligen sinnebilden för en vit, amerikansk high school-kille (hans näsa kan kanske med litet välvilja definieras som något etnisk). Om jag får en son som är såhär pass vit är jag tvungen att förskjuta honom. Jag känner inget brödraskap med Mark Paul Gosselaar.

Det ultimata är naturligtvis att jag får en dotter, och att denna dotter växer upp och ser ur exakt som Kristin Kreuk, som förmodligen är en av de vackraste människorna. Hennes asiatiska ursprung är dessutom helt uppenbart.

Men i alla fall - i drömmen är jag i huset i Enskede och jag lagar mat när det ringer på dörren. Det är mina söner, Eddie och Alex van Halen, som kommer och hälsar på. Vi dricker kaffe och äter gratäng. De är båda i den ålder de är nu, runt femtio. Jag är i drömmen underligt nog lika gammal som jag är nu, men ändå lyckas jag vara deras pappa. Det är en helt och hållet uppfuckad dröm. Sedan vaknar jag, köper ett daypass på Spotify och lyssnar på hela 1984 när jag dammsuger.

Det konsekventa förnekandet av det andliga

2009-12-11T18:31:00.011+01:00

Det är Mos Defs födelsedag (som således är exakt fem år äldre än Sudden, grattis vännen), som jag inleder med att gå vilse i en kulvert. Jag ska besöka min postpoliodoktor för ryggkonsultation och ett intyg för parkeringstillstånd för rörelsehindrade, och tar tricken norrut. Jag frågar i receptionen om det finns någon kulvert man kan använda för att ta sig till kliniken, som ligger i ett fristående hus en bit bort. Det gör det. Jag tar hissen tre våningar ner.

Sedan många år tillbaka undviker jag sjukhuskulvertar till varje pris, mycket på grund av det här:

men just den här morgonen kände jag att, ptja, varför inte. Det är inte en käft i kulverten, som sträcker sig evighetslångt i båda riktningarna. Jag tar av till vänster och börjar gå.

Det tar tid, det här, det märker jag ganska snabbt. Jag är ensam. Långt borta hör jag klappret av träskor. Jag blir litet illa till mods. Jag följer skyltarna mot lila zon, gud vad långt jag har gått nu.

Det känns som om jag varit i kulverten en evighet nu. Man har målat barnlika fresker på väggarna och tyckt upp svalor med hjälp av schabloner. Här nere finns inga svalor. Jag tar av till vänster. Jag kan inte se slutet på korridoren, men håller modet uppe. Läser skyltarna, går mot psykiatrin, som ligger precis bredvid kliniken jag ska till. Herregud, tänk om det springer runt dårar här nere.

"Det är som om kylan och fukten har återvänt. Små tecken på trötthet har börjat visat sig i de annars så solida och moderna byggnaderna."

Jag sväljer hårt och tar av till höger. Jag vet inte längre var jag är. Klockan är snart tio. Det känns som om jag gått i flera timmar. Långt borta ser jag två män ställa upp brickor på en vagn. Jag går mot dem.

"Ingen levande vet det ännu, men porten till Riket har börjat öppna sig på nytt."

Jag försöker att inte se skärrad ut när jag går förbi de båda männen, två biträden som ska köra bort frukostens disk. Strax bakom dem ser jag en hiss. Jag beslutar mig att på måfå åka upp ett par plan för att se dagsljus igen. Det spelar ingen roll var jag hamnar, bara jag är ovanför marken igen.

Hissdörrarna öppnar sig. Jag blinkar mot solljuset. Jag befinner mig i klinikens reception. Överrumplad går jag fram och anmäler mig i kassan.

På tillbakavägen tar jag vägen ovan jord. Det tar mig tre minuter att gå tillbaka till huvudentrén den vägen. Detta får mig att undra - var var jag egentligen någonstans under de där tjugofem minuterna som jag spenderade i kulverten?

They build buildings so tall these days

2009-12-08T13:29:00.004+01:00

Vi sitter och läppjar på en öl i Cirkus paviljong innan konserten med Regina Spektor börjar.
"Vad lång hon var", säger TG och nickar i riktning mot en kvinna på över 180 som seglar förbi mellan borden.
"Hon också", säger MS. En blondin med ben upp till halsen stolpar fram genom lokalen.
"Kolla där!" utbrister jag och sneglar mot bordet bredvid oss. Vi tystnar och ser oss omkring. Lokalen är till bredden full av kvinnor av längd långt över genomsnittet (165 cm). Vissa ligger runt 170, andra är uppe och tangerar runt 180. Absolut är där gott om normallånga och ganska kjorta tjejer också, men det är det överallt. Däremot är det sällan man ser så många långa kvinnor på samma plats.

Det går en halvtimme. Det har lägrat sig en tämligen påtaglig känsla av surrealism över vårt bord. De långa kvinnorna blir bara fler och fler. Kallsvetten börjar bryta ut på min panna.
"Jag känner mig inte berusad", säger MS, "det känns som en riktig snedfylla."
Vi skrattar. Jag slår handflatorna mot kinderna och utbrister:
"I'm freaking out, man, I'm freaking out!" Det känns som den där scenen i Knocked Up när Seth Rogen och Paul Rudd går på Cirque du Soleil när de är höga på svamp.

Det är inte så att vi på något sätt hyser något agg mot långa kvinnor, och inte heller har vi någon fetisch. Vi bara konstaterar att beståndet är ovanligt högt. Detta vill jag poängtera. Varför det är så många långa kvinnor på Regina Spektors konsert den här kvällen kan man bara spekulera i. Spektor är ju själv bara en tvärhand hög, så det handlar nog inte om den typen av identifikation. Det är underligt.

Ikväll spelar Regina Spektor på Cirkus igen, och jag har en utsänd på plats. Jag har bett henne hålla utkik efter långa kvinnor. Det här ska bli väldigt spännande.

Sluta hänga i gäng

2009-12-06T00:01:00.003+01:00

Lilla E balanserar ystert på sin gunghäst när det ringer på dörren kvart i fyra. Hon håller ett hårt grepp om handtagen, samtidigt som hon försiktigt ställer sig på sadeln. En stillsam och gracil balansgång. Det är ett tilltag värdigt en cirkusprinsessa. På TV:n framför henne blir Larry David utskälld av Ted Danson, och med ett halvt öga på TV:n övervakar jag min 18 månader gamla systerdotter medan hennes mamma farmvillar i ett annat rum.

Jag hystar upp lilla E på armen och knallar ut i hallen och öppnar dörren. Utanför står min äldste vän MA och hans flickvän. Jag har känt honom i trettiotvå år, henne i ungefär åtta. Vi kramas och hälsar. Lilla E:s mamma, min höggravida syster, kommer ut för att hälsa. Min äldsta vän säger bland annat:
"Vill du följa med ut till VD's land på fredag? Bara killarna alltså. Grilla litet, ta det lugnt, komma bort..."
Jag säger: "Jag ska på kalas den 12:e, men jag ska kolla vad jag ska göra i övrigt. Men absolut, det låter trevligt".

Några timmar senare sitter jag i köket hos min vän FO, en av killarna. Hans fru ammar dottern i ett angränsande rum, och vi har just avslutat den andra vinflaskan. Jag frågar honom hur han ställer sig till att åka ut till VD's land helgen därpå, och han fingrar på sin iPod och bläddrar fram "Fourth Time Around"-covern med Yo La Tengo och säger att han vill åka.
"Litet god mat, litet vin, och litet pistolskjutning, det låter som en perfekt helg", säger han.
"Litet vad, sade du?!" säger jag.
Han förklarar att KL kommer ta med sig sin Magnum och att det kommer skjutas en hel del under kommande helgen. Uppenbarligen ett faktum som MA valt att mörka, både för sin flickvän och för min syster. Och således även för mig.

Jag och FO diskuterar detta under resten av kvällen. Jag sitter med hans fem veckor gamla dotter i armvecket, och vi pratar om att skjuta sönder plåtburkar med ett högkalibrigt vapen utan uppenbar anledning enbart sex dagar senare. Det är ganska lätt för mig att se lockelsen att i åka ut i skärgården och skjuta med pistol, men samtidigt ter sig hela grejen som fullkomligt onödig. Jag menar, sju halvpackade killar med en pickadoll. Hur känns det egentligen? Är jag den typen av kille som får utlopp för sin trettioårskris genom att skjuta med pickadoll? Tydligen. När jag kliver i taxin runt halv tolv säger jag till FO att jag ringer honom för att bestämma när jag ska hämta upp honom.

Jag insisterar att det kommer sluta i att någon av oss blir vådaskjuten, och att vi kommer bli tvugna att gräva en grund grav och sedan skuldbasta och sedan lova på allt dyrt och heligt att aldrig berätta för någon. Och sedan kommer de skicka ut någon Kjell Bergqvist-typ för att utreda det hela, och det kommer drivas till sin spets och sedan är det kört.

FO säger; "Det enda du kommer behöva göra är en smaskig potatisgratäng", och sedan kommer vi fram till att höras under onsdagen.

Decembernatt

2009-12-01T19:14:00.004+01:00

En av landets mest folkkära artister står och pratar om setlistor i sin mobiltelefon vid pastahyllan i mitt lokala Coop. Han bär en enorm knallröd dunjacka, cykelbyxor och blommiga gummistövlar. Han minns mig inte, vi har sprungit på varandra i andra situationer och utbytt hälsningsfraser de senaste femton åren. Nyligen visades en dokumentär om hur han flytt vardagen i Stockholm för att leva en undanskymd tillvaro i New York. Konstigt, eftersom det inte blir mycket mer vardag än att stå i gummistövlar inne på Coop-jävla-nära med en bit ost i kundkorgen.

Jag hittar absolut ingenting att äta. Ingenting. Det skrala utbudet får mig att vilja äta murkelpaté, prusciutto, parmesan. Inget av det finns på Coop. Jag håller i ett paket lammkorv och grips av panik. Jag hör artisten i bakgrunden. Det låter som om han pratar om sin julkonsert. Jag sväljer hårt, ställer ner korgen och springer ut ur affären, bort till bilen.

Återvänder hem en halvtimme senare med en påse full av allt jag vill ha - murkelpaté, prusciutto, parmesan. Till och med litet bröd. Litet oliver och soltorkade tomater. Inlagd vitlök. Ångesten är borta.

Uppe i lägenheten lägger jag upp på en tallrik och går in i vardagsrummet. Häller upp ett glas vin. Äter. Ser på House. House drogar ner Wilson så att han inte kan hålla ett föredrag på en konferens. Jag skrattar och äter. Otroliga smaker i munhålan, vinet lyfter fram dem, förenar dem. Den misslyckade pastan från lunch är ett minne blott.

Jag minns sedan alla påsar chips och askar med kakor jag gömde i byrålådan när jag var tonåring. Hur det kändes så skönt att få äta. Hur ångesten lade sig. Mitt i en tugga drabbas jag av dem, minnena. Men nu vet jag i alla fall en sak som jag inte visste då. Jag vet när jag är mätt. Jag vet när det är dags att sluta äta.

Roligare än Troll Doll-sången i alla fall

2009-12-01T15:54:00.002+01:00

Är definitivt ingen Jimmy Fallon-kille, men den här grejen, när han som Neil Young otippat sjunger signaturmelodin till Fresh Prince in Bel Air, är faktiskt rätt kul. På så många plan.

I went down to the Chelsea drugstore to get your prescription filled

2009-12-01T13:29:00.004+01:00

Det var inte förrän en sjukskriven jobbarkompis frågade på Facebook om jag var hemma sjuk nu när jag skadat ryggen som jag insåg att det inte ens slagit mig att det var en möjlighet. Det är ett mönster hos mig. Jag är mer benägen att stanna hemma från jobbet om jag bara är litet småförkyld än när jag faktiskt är riktigt sjuk, och så har det alltid varit. Folk har fått tvinga mig att gå hem när jag suttit där och hostat upp lungorna, eller haft 39 graders feber. Typiskt "duktig-flicka"-beteende alltså. Eller snarare, "duktig-krympling". Kvinnor har ständig press på sig att visa att de duger, att de klarar pressen. Ibland blir det deras fall. Samma sak gäller funkisar. Folk blir till och med överraskade över att vi ens har jobb, speciellt jobb utanför handikapprörelsen eller samhall.

Men när ryggen var stel som en planka och smärtan sköt som ljungeld genom kroppen på mig när jag steg upp imorse beslöt jag mig för att stanna hemma. Förvisso gick jag upp kvart i sju och skickade jobbmail i två och en halv timme, men sedan var det klart. Smärtstillande satte in runt niorycket, och jag kunde således böja huvudet framåt utan att det strålade upp smärta genom ryggen på mig. Pillrena som jag fick av doktorn är enastående - jag skulle vilja gå på dem resten av livet. Jag har inte ens ont i axeln idag.

Men det är så tråkigt när man verkligen är sjuk och har goda skäl att stanna hemma. När jag bara är litet halvsjuk kan jag alltid roa mig med att ha ångest och dåligt samvete när jag hemma, eftersom det på ett plan känns som jag skolkar. Men inte idag. Jag placerar laptopen på bordet och lägger mig i soffan. Börjar plöja igenom senaste säsongen av House (som jag ju missat på grund av det där tråkiga som hände 1 april i år. Sedan en kompis pekade mig till en streamingsajt har mitt liv plötsligt återgått till det normala igen, och jag kan få mina veckovisa fixar av Supernatural, House, HIMYM, och så vidare).

Och det blir tråkigt. Jag läser i en bok. Jag kokar spaghetti med världens äckligaste sås på mozarella, ägg, avkok och smör (!). Jag stirrar på min halvfulla baginbox som bligar tillbaka på mig under vardagsrumsbordet. Jag tänker på mina vänner, försöker lösa deras problem, skissar upp planer på hämnd och mord. Känner saknad.

Det slår mig att det är tio timmar innan jag får gå och lägga mig igen. Hittills har jag varit vaken i sju; en evighet. Om två timmar kommer mitt smärtstillande sluta verka, och jag får ta ett piller igen. Jag har i alla fall det att se fram emot.

My neck, my back

2009-11-30T14:23:00.003+01:00

I stort sett verbatimt återgivet telefonsamtal från imorse:

VÅRDCENTRALEN: Ja, hej det var från vårdcentralen, du hade ringt?
STEELWHEELS: Ja, hej! Jo, jag har ramlat och knäckt till ryggen, det känns som om en nerv sitter i kläm eller nåt. Jag knappt röra mig, inte ens lyfta armen ovanför huvudet.
VÅRRDCENTRALEN: Ja, oj, okej... Då ska vi se här. Du ska få träffa Dr NN. Passar 15.15?
STEELWHEELS: Det blir bra.
VÅRDCENTRALEN: Jag ser här att du sitter i rullstol, stämmer det?
STEELWHEELS: Det stämmer.
VÅRDCENTRALEN: Ja, då skriver jag här att du ramlade ur rollstolen och gjort illa ryggen.
STEELWHEELS: (en paus) Eh, okej, eller ja, det... Jag får berätta för doktorn själv sedan antar jag.
VÅRDCENTRALEN: Ja, det blir bra. Hej hej.
STEELWHEELS: Ja hej hej.

Jag ringer av och känner mig litet brydd - jag ramlade ju inte alls ur rullstolen! Jag skulle klättra upp i den från duschen, då den bara for iväg - det är en jävla skillnad, det! Varför utgick de från att jag ramlat ur rullstolen? Kan folk i rullstol inte skada sig på andra sätt eller? Varför lät jag vårdcentralen sätta agendan?

These are the riches of the poor

2009-11-29T22:35:00.003+01:00

I födelsdag fick jag i år sammanlagt över tre tusen sidor text. Jag känner mig oerhört rik. Blotta anblicken av böckerna får det att vattnas i munnen på mig. Jag stryker handen över omslaget till Jonathan Littells "De välvilliga" och Stephen Kings "Under the Dome", båda på över niohundra sidor var, och kastar kärleksfulla blickar på de andra böckerna. Det är samma känsla av rikedom som infinner sig när jag tvättat kläder som jag vet kommer räcka i tre veckor, eller när jag köpt ett spel som jag vet jag kommer spela i flera veckor. Den bästa formen av rikedom.

Happy turkey day!

2009-11-26T15:55:00.001+01:00

These streets will make you feel brand new

2009-11-17T14:42:00.002+01:00

Får alltid kämpa mot gråten när jag hör den här låten. Väldigt otippat, men jag tycker den är fruktansvärt fin och gripande. Så jag sitter här på kontoret och hulkar, och torkar tårarna ur ögonen.

Where are all the good men dead - in the heart or in the head?

2009-11-12T16:34:00.003+01:00

På kvällen ser jag Miyazakis Laputa: Castle in the Sky och på natten drömmer jag att jag går över vidsträckta gräsbevuxna kullar, samtidigt som det råder fullt krig i himlen ovanför mig. Jag går längs med en liten flod som flyter fram genom landskapet. Vid ett litet båthus hör jag hur någon sitter och spikar. Jag går runt båthuset och ser där John Cusack. Han sitter uppflugen på en träställning. Det är uppenbart att han bygger en kista. "Vad håller du på med, John" frågar jag på engelska. Han torkar svetten ur pannan med baksidan av handen. I mungipan har han ett par långa, svarta spikar.

"Jo du vet", säger han och kisar mot mig. "Jag tror att jag kommer ha nytta av den här i framtiden".

Jag vaknar kallsvettig. Imorgon har 2012 premiär. Och han verkar ha rätt i sak, John. Av allt att döma verkar det som om han hunnit slå i sista spiken.

My nipples are very sensitive

2009-11-06T22:55:00.007+01:00

Efter att jag bevittnat hur Chewbacca förnekas en medalj i slutet av Star Wars (denna oursäktliga skam och nesa) för säkert tvåhundrade gången i mitt liv flippar jag över till TV3, och där är Arnold Schwarzenegger till häst, rusande genom en hotellobby i Jim Camerons True Lies. Jag minns hur jobbigt det var när det stod klart att Schwarzenegger vunnit guvernörsvalet i Kalifornien, och att han troligtvis inte skulle vara med i några filmer längre. Det var ett högst ensidigt avsked; det gavs aldrig utrymme för mig att säga hur mycket jag skulle sakna honom. Plötsligt var han bara borta.

Jag växte upp under åttio- och nittiotalen. Arnold var ett fenomen. När jag gick i högstadiet var jag värd för videokvällar där vi enbart såg Schwarzeneggerfilmer, till och med Twins och Junior. Men främst var det ju Commando, Total Recall och The Running Man, Predator, Terminator-filmerna, Conan-filmerna. Jag blev äldre, men fortsatte ändå - True Lies, Eraser, The Sixth Day, End of Days, Terminator 3, Collateral Damage. Det var som man inte hade något val, Schwarzenegger hade blivit en del av ens liv. Och så plötsligt förnekades man honom. Han slutade helt enkelt att existera på det sättet vid vilket man var van. Ja, han fanns ju fortfarande, dök upp på nyheterna och pratade om Kaliforniens sviktande ekonomi eller någon jävla otyglad skogsbrand som drev folk från hem och hus. Men det var ju liksom inte vår Schwarzenegger.

Schwarzenegger blev som ett ex, någon man en gång älskat, men som sedan bara blivit till någon vars Facebookstatus man som hastigast reflekterar över när man slöar på jobbet. Och så visas True Lies och så sitter man där igen och undrar hur det kunde bli såhär. Varför han valde bort det han hade. Var det inte bra nog?

För några veckor sedan spelade han in en biroll i Sylvester Stallones The Expendables, i vilken även Bruce Willis medverkar. Vilken härlig trojka! När jag var tretton brukade jag rita fan fiction-serier där Stallone, Willis och Schwarzenegger alla var med. Jag hade aldrig kunnat ana att detta mästarmöte en gång skulle bli verklighet - och att också Mickey Rourke, Danny Trejo och Dolph Lundgren skulle få vara med (samt my beloved Charisma Carpenter!!!).

Kanske blir det en besvikelse. Kanske blir det en försoning. Och på TV:n kastar sig Schwarzenegger från en bro och jag minns den fjortonårige Steelwheels som stod på lunchrasten i Skärholmens centrum och fingrade på hyrkassetterna, stirrade på Total Recall-planschen, plockade med enkronorna. Jag minns en kärlek jag aldrig trodde skulle ta slut.

Din gamle knickedick!

2009-11-05T16:37:00.002+01:00

This is not a love story

2009-11-05T15:39:00.005+01:00

"Ska vi gå och se (500) Days of Summer?" frågar en kompis, och jag svarar nästan genast att jag inte vet om jag vågar.

Jag sarkopeppade trailern för ett tag sedan, som visar hur Joseph Gordon-Levitt faller för Zooey Deschanel (trovärdigt) för att hon gillar The Smiths (kanske även det trovärdigt).

Sedan tycks det mest handla om hur han går och trånar efter henne i vad jag förmodar är femhundra dagar, utan att det inte riktigt leder någon vart - han vill bli ihop, det vill inte hon, och vad mer kan det egentligen bli av det där?

Jag kommer ihåg en gång i min ungdom hur jag klättrade upp för trapporna i en tjejs hus (hennes hus hade en halvtrappa upp till hissarna) för att försöka övertala henne om att bli ihop med mig (det var en ensam, desperat tid, en av mina mörkaste, och såhär i efterhand förstår jag att det faktiskt var ganska så jävla creepy).

Hon var dock snäll och tillmötesgående och bjöd på thé. Vi blev inte ihop. Vi slutade helt enkelt att ses efter ett tag, trots att vi var som ler och långhalm. Man kan helt enkelt inte fortsätta pola om någon uttryckligen sagt att man vill bli ihop, medan den andra uttryckligen sagt nej. Det kraschar. Vänskapen blir fruktansvärt obalanserad. Det går inte att ha det så.

Så när jag ser trailern en gång till får jag en klump i magen och en känsla av skräck sprider sig genom kroppen. Det är läskigt på samma sätt som en skräckfilm. Eller värre! Jag tror faktiskt att jag skulle bli mer illa till mods av den här filmen än en film som spanska [REC], som ändå nästan fick mig att stänga av vid flera tillfällen.

(500) Days of Summer känns helt enkelt litet för, ja, too close to home and too near the bone.

Jag tog i allt jag har för dig

2009-11-02T19:23:00.003+01:00

Ner i det indonesiska popträsket! Här har ni eVo med deras sköna "Agresif". Väl bekomme!

Spotifylänk? Absolut.

The age of the understatement

2009-11-02T18:22:00.007+01:00

Om jag hade fått vara kvar där jag kom ifrån skulle jag helst av allt velat sysselsätta mig med wayang kulit. Jag har för mig att jag har det i blodet, men jag kan ha efterkonstruerat det på något sätt. Wayang kulit-föreställningar pågår ofta en hel dag, så det är litet mer som en sport än en föreställning, men coolt är det.

Just nu håller jag på att grotta ner mig i mitt arv. Jag vet mycket litet om den plats jag kommer ifrån, och skulle gärna vilja lära mig mer. Litet obstinat har jag alltid hävdat att jag inte bryr mig om min egen historia, och vad som egentligen rinner i mina ådror.

Man kan säga att det är litet av en övning i att omfamna sådant som jag under en längre tid förnekat. Innan jag tar itu med de riktigt stora grejerna tänkte jag att jag skulle ta itu med det här. Jag tänker börja med att försöka hitta mina halvbröder.

Jag googlade således mannen som hjälpte mina föräldrar att adoptera och hittade både hans hemsida (öppnas i nytt fönster) och en Facebook-fansida. Kanske kan han hjälpa mig på något sätt. Sist jag träffade honom, för nitton år sedan, ställde jag inte särskilt många bra frågor, utan koncentrerade mig istället på att se likgiltig och tuff ut. Notera gärna min sjukt konstiga flat-top (ring i vänsterörat och munktröja under läderjacka - niiiice!). Litet Andy Rourke, sådär. I ALLA FALL, det blev inte så mycket av det där mötet, och i sanningens namn berättade han inte för mig att jag hade halvsyskon förrän typ fyra år senare.

Jag inser förstås det svåra i att försöka hitta två individer i ett land där det bor 230 miljoner människor när allt man har att gå på är ett förnamn. Jag kanske kunde höra av mig till Tilde de Paula, hon kan säkert hjälpa.

Människohamn

2009-11-02T07:01:00.006+01:00

Jag vaknar långt från utsövd av att katten H brutit sig in sovrummet, på något sätt. Han sitter på golvet och spinner så högt att vattenskålen vibrerar mot matskålen.

Det tar mig en sekund eller två att komma ihåg vad jag gör där. Jag ska egentligen inte vara där den här helgen, mamma och pappa ligger och sover på övervåningen, katternas väl och ve ligger inte på mitt ansvar.

Klockan är kvart över sex lördag morgon i köket, och jag har sovit i åtta timmar och skulle nog kunna sova åtta timmar till.

Jag är här för att jag inte visste vart annars jag kunde ta vägen igår kväll. Jag behövde bli omhändertagen. Vilket bara det är underligt, eftersom det väldigt sällan händer. Det känns som om jag vänt ett blad under natten. Jag häller upp kaffe och stirrar på skogsbacken utanför fönstret.

Men vafan!

2009-11-01T04:01:00.003+01:00

Klockan är fyra på morgonen. Polarna går hem. Man stänger ner, lyssnar litet på Morrissey, tänker på vad vi gjorde 2004, smuttar på det sista vinet. Och så kastar man en blick mot hörnet, och så ser man detta.

Åmmeh!

Guy's night in

2009-10-31T23:15:00.002+01:00

Vi är tre sköna snubbar. Vi lyssnar på Hüsker Dü, The Birthday Party och Rollins Band. Vi löser världsproblem och äter burgare. Kvällens låt blir i alla fall Alexander Marcus "Papaya". Spola fram till 3:20 om ni inte orkar kolla på alltihopa.

Övning

2009-10-28T15:33:00.005+01:00

För många år sedan kom min kompis FO på den bästa förolämpningen någonsin. En förolämpning det är helt omöjligt att värja sig emot och likaledes omöjligt att inte ta åt sig av. "Alltså," börjar man. "Du är en riktigt skön person, och jag gillar dig som fan. Du är rolig och smart och klär dig snyggt. Men du är litet äcklig".

När FO körde det på mig för första gången gjorde han det med ett helt straight face. Det var som om han verkligen menade det. "Jaha, åmme... Jaha...", sade jag, och sedan sade han att han bara skojade. Jag körde det sedan på NP som också tog illa vid sig till en början. Anledningen att man tog det på allvar, trodde NP, var på grund av förolämpningen både var specifik och generell samtidigt. Litet äcklig. Viktigt med emfasen där. Och så säger man inget mer. Man låter det sjunka in. Man låter det fästa. Viktigast av allt är att verka lika uppriktig med komplimangerna som föregår förolämpningen. Testa på någon ni tycker om! Succé utlovas.

Mannen utan frukt

2009-10-24T22:46:00.010+02:00

Hela dagen skriver jag om Daredevil (2003), fast i huvudet, eftersom jag kuskar runt, och jag tänker på hur serien länge skildrat katolsk skuld, heroinmissburk, manlig impotens, våld, slum, funktionshinder, och jag tänker på hur filmen inte alls gjorde det. Jag tänker på hur filmen fokuserade på slapstick och lyteskomik. Hur fel Ben Affleck var. Hur fel allting blev. Allting.

Hur det egentligen skulle ha varit - som The Wire regisserad av David Fincher. Och jag tänker därför på Dominic West som Matt Murdock och Wendell Pierce som Foggy Nelson (som i filmen spelas av Jon Favreau). Jag tänker på hur Elektra - en av de svårast störda karaktärerna i seriehistorien - skildras som en bortskämd överklassbrutta av Jennifer Garner. Jag tänker på bristen av mystik. Jag tänker på att de borde satt in Terence Stamp som Stick redan i Daredevil och inte bara i Elektras solofilm. Det skulle ju faktiskt vara mer logiskt.

Och jag märker hur mitt inlägg växer till en uppsats i mitt huvud, och så kan jag inte ha det. Men jag är litet för berusad, så jag skriver det här istället.

Och jag sluter ögonen och kan nästan se det hela framför mig. Hur Hell's Kitchen blir en av huvudpersonerna i filmen. Hur Matt Murdocks privatliv faller samman när han är tvungen att ledsaga Karen ur sitt heroinmissbruk. Hur Foggy känner sig sviken av Matt när han bara faller undan. Jag ser mörkret framför mig.

Men i filmen, som jag såg om igår kväll, kastar Colin Farell gem omkring sig, och Kingpin spelas av Michael Clarke Duncan och på soundtracket spelas numetal. Det är bara elände. Jag skriker åt TV:n och sluter ögonen. Istället för Joe Pantoliano som Ben Urich ser jag Richard Belzer. På så vis blir det snäppet bättre.

Jag tänker på vansinnet i att låta Mark Steven Johnson både skriva manus och regissera. Jag tänker på Ben Afflecks vinröda läderdräkt. "The gimp's asleep", tänker jag. "Well you better wake him up, now, dontcha?" Jag tänker på hur de introducerade boxningen i filmen, och hur de släppte det helt plötsligt. Jag tänker på vilken viktig roll boxning spelar i serien på ett metaforiskt plan.

Jag tänker på hur Ben Affleck av någon anledning tar av sig sina solglasögon när han ska "känna av" Elektras anlete i regnet. Vad är det för dumheter?! Och sedan tänker jag på Matt Damon. Varför blev det inte Matt Damon istället? En tystlåten, stoisk, blind Matt Damon. Matt Damon skulle ha krossat som Matt Murdock. Sjukt lätt. Alltså, de har ju redan Ellen Pompeo som Karen. Jag gillar Ellen Pompeo, inte bara i Grey's Anatomy, men här har hon tre repliker. Om det hade handlat om Matt Murdocks och Karens förhållande... Shit, de visste inte vad de höll på med när de gjorde filmen, så jävla mycket är klart.

Slutligen tänker jag på 20th Century Fox. På Tom Rothmans tankar om att göra om Daredevil. Hur han vill börja på ny kula. På hur han börjat förstå hur superhjätefilmer funkar. På hur bra Dark Knight funkade. Och jag tänker ännu mer på Matt Damon och jag korsar fingrarna. Jag tänker på Paul Attanasio och David Simon. Och så tänker jag på Paul Greengrass. Inte David Fincher. Paul Greengrass, som regisserade de två sista Bournefilmerna - med den äran!

Japp, där har vi det: Regi Paul Greengrass. Manus: Paul Attanasio och David Simon. Matt Damon som Matt Murdock/Daredevil. Richard Belzer som Ben Urich. Ellen Pompeo som Karen Page. Morena Baccarin som Elektra.

Ja jävlar. Ge mig det!

Du kommer ner för gatan med stiletten i din hand

2009-10-21T16:28:00.007+02:00

Jag var bara en liten pöjk när jag hörde "Johnny Too Bad" för första gången; knappt ens det. Av en vän till familjen fick jag ett 90 minuters BASF-kassettband med blandad Bob Marley på A-sidan och soundtracket till The Harder They Come på B-sidan. Min pappa skrev bara "Jimmy Cliff" på kassetten, men berättade att det bara var han som sjöng på några låtar. Vilka de andra var visste han inte. Det spelar inte så stor roll när man är är tre bast.

Hur som helst, den version som är med på The Harder They Come-soundtracket är The Slickers Hammondtunga rocksteadyversion. Efter att ha lyssnat igenom alla tillgängliga versioner på Spotify kan jag även konstatera att det är också den bästa.

Givetsvis finns andra bra versioner, främst Bunny Wailers, som presenterar Johnnys backstory på ett litet mer detaljerat sätt än vad The Slickers gör, och arrangerar låten på ett traditionellt reggae-sätt.

På andra sidan spektrat hittar vi Michael Blakes version, betydligt mer nedtonad och sansad. Inte särskilt bra är den heller.

Naturligtvis kunde inte heller UB40 hålla tassarna borta, och presenterar en typiskt urvattnad uptempoversion som, för att vara frank, tar bort sångens själ och tragik.

Den absolut värsta versionen görs dock av Marley's Ghost, som också gjorde en hiskelig version av förra veckans låt, "Iko Iko".

Har det gjorts en svensk version av den här låten, kanske ni frågar, och det har det faktiskt - Perssons Pack spelade in "Johnny Du Är Rå" 1992, och är riktigt, riktigt jobbig att lyssna på utan skämskudde.

When I said I wanted to be your dog

2009-10-19T13:03:00.003+02:00

En kollega plockar paprikan ur sin lunchwrap. "Jag drömde om dig i helgen", berättar hon.
"Oj! Gjorde jag något dumt?"
"Nej, jag drömde att du vann ett pris. Jag tror det var för att du var intelligent. De bara kom in här och gav dig ett pris, och du blev så glad. Vi firade med att gå en promenad. Vi gick över Söder, men där var det bara en massa klippor. Och så plötsligt förvandlades du till en liten brun och svart hund. Hur ska det här gå, tänkte jag, hur ska han kunna gå här på klippporna. Och fast att jag tänkte det så tappade jag bort dig hela tiden. Jag tänkte att jag var tvungen att jag skulle hjälpa dig över klipporna, men så glömde jag bort dig. Fastän jag hittade dig, var du borta igen bara en sekund senare. Du var väldigt liten och strävhårig."

Gah

2009-10-16T15:27:00.004+02:00

Jag skulle kunna göra vad som helst för att kunna sticka ner huvudet i en hink med KFC just nu.

Supervardag

2009-10-15T16:43:00.003+02:00

Gud i brallan vad jag hoppas att ICAs nya reklamfilm bara är den första av många med den nye praktikanten. Den började gå rätt nyss, och handlar om att ICA-Stig presenterar en ny praktikant för personalen. Personalen står med gapande munnar när de till sin stora förskräckelse ser att praktikanten har - gasp - Downs syndrom! "Har ni aldrig sett en praktikant förut?" utbrister nykomlingen. En bild på personalen, som står där, helt lamslagna av förvåning. Och så tar filmen slut.

Det känns verkligen inte okej. Verkligen inte. Inte ens om nästa film skulle handla om hur den nye praktikanten jobbar brallan av ICA-Ulf är det okej. Det enda sättet som de kan rädda det här nu är om

1) det visar sig att personalen blir bestört på grund av att praktikanten har gnallgula brallor
2) det visar sig att personalen blir bestört på grund av att praktikanten är ett gammalt ligg till Ulf
3) praktikanten drar fram en hagelbrakare och skjuter sönder hela butiken och sedan tar över alla ICAs reklamfilmer från och med nu.

De kan däremot inte lösa det här genom att i följande filmer

1) visa vilken duktig arbetare praktikanten är
2) visa hur praktikanten snabbt blir "en i gänget"

My flagboy and your flagboy were sitting by the fire

2009-10-14T15:39:00.007+02:00

Efter att ha lyssnat igenom alla tillgängliga versioner av "Iko Iko" på Spotify har jag kommit fram till följande:

1) Den bästa versionen görs naturligtvis av The Belle Stars. The Dixie Cups version är också den mycket bra. "Iko Iko" är en låt som bäst framför av kvinnor. Den svenska versionen med Hoffmaestro är dock rätt kul.
2) Den sämsta versionen görs av Rolf Harris. Då bör man även komma ihåg att Aaron Carter gjort en inspelning.

Men den absoluta bästa versionen finns inte på Spotify. Zap Mama krossar allt motstånd. Nej, den är inte helt renlärig; många "Iko Iko"-experter räknar inte ens hennes version som en cover - den har dessutom undertiteln "Suca Mama". Men kom igen.

Trivia: "Iko Iko" har stark Tom Cruise-koppling - den med Belle Stars med i Rain Man, den med Zap Mama är med i Mission: Impossible II.

För att läsa mer om sångens brokiga historia, råds ni att klicka på den här bisaten. Den leder till Wikipedia.

The best at what I do

2009-10-10T10:27:00.003+02:00

Det är lördagmorgon, man har tråkigt, man har långt hår. Vad fan gör man? Man kammar naturligtvis Wolverinefrisyr.

Beardo, ska jag se ut såhär i håret ikväll, tycker du?

The kookaburras are laughing at me

2009-10-09T14:17:00.002+02:00

Ja herrejisses, här sitter man och gäspar rakt in i snusdosan.

I wouldn't give his troubles to a monkey on a rock

2009-10-02T09:45:00.008+02:00

Sedan tidernas begynnelse har jag och min far haft en återkommande, ofta hätsk, diskussion om David Lettermans eventuella förtjänster. Medan min pappa hävdat att Letterman är en uppblåst arrogant tölp, har jag enträget tagit honom i försvar. Letterman är absolut en tölp, han är definitivt arrogant och uppblåst, men han är det med glimten i ögat. Pappa kan inte se den glimten.

Under de senaste tretton åren har Lettermans persona underhållit mig praktiskt taget varje kväll, undantaget det senaste året, då hans program visat klockan ett på natten. Från och med i måndags visas det dock i rimlig tid, och på ett sätt kändes det som om mitt liv blev normalt. Men så hände följande:

Igår gick Letterman ut med att han nyligen blivit pressad på pengar av en anställd på CBS. Letterman uppfordrades att betala 2 miljoner smackaroos ifall han inte ville att det skulle bli känt att han satt på delar av sin personal. Så här underligt blev det då:

Så jag funderar på att ringa farsan och säga, "Hörrudu. Du hade rätt. Han är rätt creepy, Letterman."

Men på något sätt är det litet coolt av honom att snacka om det här så öppenhjärtligt som han gör. Även om det mest av allt bara visar på den makt han besitter. Men jag förstår honom. Givetvis vill han vinna sympatier - det är trots allt olagligt att pressa någon på pengar, emedan det inte är olagligt att bedra sin fru med sin personal. Och Letterman har alltid varit den förste att erkänna sina misstag, eller att han är en uppblåst, arrogant tölp.

Lamm

2009-09-27T09:47:00.003+02:00

Pratar med min skensvåger i telefon. Vi har gått ihop och köpt ett lamm tillsammans. Idag ska vi hämta det. Han säger att hämtningen sker klockan tolv på Wenner-Gren Centers parkeringsplatsen (av alla ställen). 1200 pix kostar det. Jag har min del av summan redo i plånboken.

Jag ska alltså möta upp en främmande människa på en parkeringsplats och köpa ett lamm. Det låter helt vansinnigt. Vilken spännande dag det kommer bli!

Lie-berry

2009-09-25T22:11:00.002+02:00

Nej förresten! Det här är det bästa scoret från de senaste fem åren.

Och självklart; här är spotifylänken.

There's so many things I cannot grasp

2009-09-25T20:51:00.002+02:00

Det är oundvikligt att du någon gång i ditt liv kommer stöta på en person som hävdar följande: "Jag älskar The Nightmare Before Christmas, men jag hatar verkligen sångerna". Om ni är någorlunda som jag kommer denna åsikt drabba er på samma sätt som när man får höra av en människa man en gång varit förälskad i att hennes far är transvestit - det låter helt osannolikt och löjeväckande. Kanske du till och med brister ut i skratt.

Lyssna inte på den här personen. Det är i största säkerhet en väldigt osäker, inflyttad Grästorpsbo som gått på myten om "det hippa Söder" och tror att han automatiskt är garanterad plats på gästlistan till himmelriket för att han är stammis på Snotty. Den allra största anledningen till att inte lyssna på den här personen är naturligtvis att han eller hon har fel. Man kan omöjligt tycka om The Nightmare Before Christmas utan att tycka om musiken. Det är som att hävda att man skulle älska Kentucky Fried Chicken om det inte vore för det där vita köttet innanför den knapriga paneringen.

He shoots! He scores!

2009-09-25T18:24:00.016+02:00

Min kära, kära vän Sudden och jag är överens om det mesta, och har så varit under de dryga sex år jag känt henne, speciellt gällande musik. En anledning till att vi blev goda vänner var en stark och på grunda motiv baserad dyrkan av Morrissey. Ibland drar den iväg åt det mer tveksamma hållet, men även det är något vi kan dela och mötas kring. Vi kan sitta och prata om hur bra "Bleeding Love" med Leona Lewis är, eller gråta till Tomas Andersson Wij. Bra så. Men jag glömmer aldrig hur hon förskräckt och litet överraskat slog handen över munnen när hon såg min enorma samling av filmmusik.

De flesta av oss har väl köpt en eller annan soundtrackskiva. Ofta består de av "music from and inspired by" den-och-den filmen. Soundtracken till Reality Bites, Pulp Fiction, Swingers, Bodyguard och Dirty Dancing har alla sålt i miljonupplagor. Det är emellertid inte den typen av filmmusik som Sudden förfasades av, utan snarare uppåt hundra skivor med instrumental musik, det som på engelska kallas score (till skillnad från soundtrack, som är de sånger som spelas i filmen). Jag vill minnas att hon tog fram Crimson Tide-skivan och höjde på ögonbrynen.

Hur det kom det sig att orkestrerad, bombastisk - ofta sentimental - musik utgör ungefär en tiondel av min musiksamling är svårt att svara på, men jag tror det började med Hans Zimmers musik till Rain Man(spotifylänk), och sedan brast det på något sätt. Jag minns att jag efter att ha sett filmen gick hem och tog ut hela partiet "Leaving Wallbrook" på min synth. Den första filmmusikskivan jag köpte var Angelo Badalamentis "Twin Peaks" (spotifylänk, halvkass cover), i ett köpcentrum i Danmark 1991. Därefter fanns inga gränser. Vissa har frågat varför jag har scoret till Lethal Weapon 3 på vinyl, och på det finns ju inget coolt svar. Allt man kan säga är att man gillar't. Och så får man stå för det. Det finns ingenting att gömma sig bakom. Man står där med scoret till Face/Off i näven en solig söndag 1998, och så tvingar man sina kompisar att lyssna på det. Ibland går det hem. Ibland inte. Oftast inte (men just John Powells musik till Face/Off visade sig gå hem hos mina polare).

Jag köpte filmmusik högt (den som hållit allra längst är musiken till Amelie från Montmartre, spotifylänk) och lågt (av någon anledning har jag scoret till den debila Sandra Bullock-komedin While You Were Sleeping, spotifylänk - jag kan fortfarande spela stora stycken från den på piano). Detta pågick så sent som för fem år sedan, där det av någon anledning tog slut. Jag vet inte varför. Kanske var det för att det inte gjordes lika bra filmmusik längre. Kanske var det för att Mega, som hade en separat sektion för filmmusik, lades ner. Jag vet inte ens om filmmusik ges ut på samma sätt som förut. Det senaste scoret jag köpte är det till Lord of the Rings: Return of the King (spotifylänk) av James Newton Howard, som jag fortfarande får rysningar av. Mitt favoritscore för tillfället är "Revolutionary Road" av Thomas Newman (spotifylänk), han som skrev den fantastiska signaturmelodin till Six Feet Under, en låt som går flitig i min iPod.

När jag gjorde research för det här inlägget började jag nästan gråta när jag lyssnade på Hans Zimmers berömda "You're so cool" (spotifylänk) från True Romance, ett stycke musik som även nått berömmelse utanför sin ursprungliga kontext (den har medverkat i flera reklamfilmer och även samplats flitigt).

Filmmusik har som enda egentliga funktion att skapa en stämning i ett mörkt rum. Den vill alltså förmedla en viss känsla i en klart och tydligt utstakad kontext i vilka variablerna redan är satta av andra människor, i konstnärligt syfte. Ofta bjuder den här typen av musik på mycket litet utrymme för tolkning. Ett score berättar för dig vad du ska känna, när du ska känna det, men utan de ackompanjerade bilderna säger den inte till dig varför.

Det är således inte all filmmusik som funkar utan filmen. När jag lyssnar på "The Imperial March" (spotifylänk) från Star Wars känner jag mig bara löjlig, oavsett hur jävla bra just det musikstycket funkade i filmen. Det är svårt att sitta hemma en tisdagkväll och bli inspirerad av den, så vida man inte på riktigt skissar på en plan att ta över galaxen. Musikupplevelsen är i det närmaste obefintlig.

Däremot, om man lyssnar på Danny Elfmans intro från Edward Scissorhands(spotifylänk) känns det som om man verkligen lyssnar på musik.

Vissa skulle hävda att filmmusik är manipulativ och sentimental, och på att den på grund av detta saknar konstnärligt värde. Detta kan enligt mig tillämpas på alla typer av musik. Just nu lyssnar jag på Alan Silvestris Forrest Gump-overtyr (spotifylänk), vilket är ett musikstycke som får mig att känna mig på exakt samma sätt som jag gör när jag lyssnar på Neil Youngs "Thrasher" (spotifylänk), som lätt skulle hamna på min topptiolista över favoritlåtar någonsin (de handlar nästan om exakt samma sak också, om man tänker efter - vidsträckta landskap och känslan av att lämna allt man känner till och en gång älskat bakom sig).

Visst känns det ibland underligt att tänka på att den skiva man lyssnade mest på 1995 förmodligen var James Horners score till Braveheart (spotifylänk), och att Smashing Pumpkins "Mellon Collie and the Infinite Sadness" (spotifylänk) förmodligen kom på tredje eller fjärde plats, men så ser min historia ut.

Och de senaste fem årens bästa filmmusik alla kategorier? Enligt min åsikt, scoret till Brokeback Mountain (spotifylänk).

The world spins madly on

2009-09-24T22:27:00.003+02:00

1. En nära vän berättar att hennes mormor gick bort i cancer för någon månad sedan. Förkrossad av sorg slänger sig hennes morfar nerför en trappa i hopp om att ta livet av sig. Han dör två dagar senare på sjukhus. Begravningen är idag.

2. En annan nära vän berättade tidigare ikväll, över ett par öl, att hennes pappa nyligen kommit ut som transvestit. Pappan, som hon inte haft någon vidare kontakt med de senaste tjugo åren, har tydligen klätt ut sig till biker chick de senaste trettio åren i hemlighet. Hennes mamma har undanhållit detta för "vissa saker behöver inte man veta om sina föräldrar".

3. En nära vän har försökt bli gravid de senaste sju åren, och nu, efter sin tredje insemination, väntar hon tvillingar. Hon är nu panikslagen och ångrar sig.

Slutsats: Vad i helvete är det som pågår?!

So not only are you a cadaverous slut, but you also have shitty taste in movies

2009-09-24T22:22:00.002+02:00

Min vän MC såg ett avsnitt av Californication som han gärna vill redogöra för. Men jag förstår inte ett dyft av vad han pratar om. Så han ritar det här fina diagrammet. I olika färger!

Shenanigans

2009-09-24T14:05:00.002+02:00

I måndags kväll ligger jag väldigt lågt, givetvis på soffan. Klockan är halv tio och jag ser på 2 1/2 Men, håret är på ända, jag småslumrar och befinner mig således någonstans mellan dröm och verklighet. Det ringer på dörren - en enda signal. Det varar så kort att det lika gärna kan vara inbillning. Jag sänker ljudet på TV:n och stirrar in i Jon Cryers fiskögon och väntar. Det ringer på dörren igen, den här gången betydligt otåligare.

Jag kliver upp och går ut i hallen. Det ringer igen, väldigt ihållande, och åtföljs av ett bankande. Som om någon sparkar på dörren. Jag står väldigt tyst i hallen och sträcker mig efter mitt korta svärd som står gömt vid skorna.

Jag hör hur någon börjar skrapa runt handtaget, och sedan ser jag hur handtaget sakta trycks ner.

Jag ställer ifrån mig svärdet och går och hämtar en hammare istället, så att jag kan drämma till om någon skulle bryta upp dörren eller sticka in handen genom brevinkastet. Så här efteråt kopplar jag detta till scenen i Pulp Fiction där Butch testar olika tillhyggen innan han går ner i källaren för att rädda Marcellus Wallace.

Det rycker i handtaget.

"Vem är det?" ropar jag med en röst som inte är lika mörk som jag hade hoppats.

"Det är jag", säger någon på andra sidan. Det låter som en påverkad karl. Det sitter ett anslag på anslagstavlan i trappen - missbrukare och uteliggare har på senare tid olovligen befunnit sig i fastigheten, och boende uppfordras vara uppmärksamma på främmande människor och inte släppa in någon obehörig. Just nu känner jag mig jävligt uppmärksam. Och inte fan tänker jag släppa in någon.

"Gå din väg!" ropar jag.

Det blir tyst en stund. Tystnaden bryts av ännu en duns mot dörren, sedan blir det helt tyst. Mitt grepp om hammaren hårdnar. Jag står still i hallen och hör avlägset burkskratt från TV:n. Det är bäst att inte öppna, tänker jag och går tillbaka in i vardagsrummet, där jag sätter mig och väntar. Jag väntar till klockan elva.

Innan jag går och lägger mig placerar jag svärdet i vardagsrummet. Jag lägger hammaren på nattduksbordet. Och så väntar jag litet till.

Coca Cola chicks och kicks

2009-09-19T23:56:00.006+02:00

Trevlig, lågmäld middag med tjejkompisar. Fräsch bruschetta, smörstekt uer med blomkålspuré, kantarellfräs med schalotten, glass med chokladsås. Två trevliga chardonnayer. Queercountry, Regina, Polly, etc.

JL berättar att hon i stort sett kommer att gå hela vägen hem. Hon ska till Kastellholmen, där hon för närvarande är inhyst. Kastellholmen! Denna magiska plats där typ 20 pers bor! Holmen där jag ställde frågan vem som skulle vinna en strid mellan en svan och en räv, som för övrigt var helt avgörande för Alf Svenssons tillträde till EU-parlamentet. Lyx!

Följande kan även göras med gös. Uer (kungsfisk) är en snygg, lätt rosafärgad fisk med mycket fast kött och utmärkt smak. Den är rätt billig, typ 100 spänn kilot. Det blir ju litet dyrare med filépris, men det är helt klart värt att få fisken rensad, fjällad och filéad av fiskhandlaren.

Du behöver (4 pers):
4 uer-filéer
3 msk smör
Salt, peppar

1 blomkålshuvud (c:a 750 gram)
500 gram mandelpotatis
3 vitlöksklyftor
100 gram smör
2 dl grädde
juice från en citron

2,5 dl förvällda kantareller
1 glas vitt vin
2 msk smör
1 dl grädde
4-6 små schalottenlökar

Börja med blomkålspurén. Bryt upp blomkålen i mindre bitar och koka i saltat vatten, litet grädde och en smörklick tills mjuk. Släng i tre skalade vitlöksklyftor. Skala mandelpotatisen, koka i saltat vatten tills mjuk, i en separat kastrull. Häll av potatisen och för sedan över blomkålen med en slev. Tillför även c:a 2 dl av vätskan blomkålen kokat i. Mosa grovt med en slev, låt puttra ihop.

Smaka av med salt och peppar, släng i mer smör och häll i litet grädde. Mixa med mixerstav direkt i kastrullen till en slät puré. I med citronjuice. Smaka av. Låt stå på svag värme. Rör om då och då.

Finhacka schalottenlök och stek i bubblande smör på mellanhög värme i en stekpanna. Tillsätt kantareller. Salta, peppra. Slå i ett halvt glas vin och sjud upp. Häll sedan i grädde. Vispa försiktigt. För över i en liten djup kastrull. Slå över resten av vinglaset. Lägg på lock och låt stå på mycket låg värme. Rör om då och då.

Bryn smör i en stekpanna. Stek fisken på skinnsidan i tre minuter, och stek den sedan på andra sidan i högst 20 sekunder. Salta och peppra.

Et voilá! Det här är en helt fantastisk rätt, om jag får säga det själv. Smaklig måltid!

"One c*nt hair from hillbilly heaven"

2009-09-18T23:14:00.012+02:00

Formidable Beardonaut skriver en jobbigt frestande travelogue just nu. Han är på Nya Zeeland och har nyligen besökt Weta. Weta är för mig, som för så många andra geeks därute, något av en helig plats. Weta är, för att sammanfatta, ett av de främsta effektbolagen i världen - de skapade praktiskt hela klabbet till Sagan om Ringen-trilogin, Hellboy, och så vidare.

För ett par veckor sedan frågade han mig i sin blogg vad jag hade för minnen av Marvel, och specifikt vilken min favorit-Marvelfilm är, apropå Disneys köp av nämnda seriejätte.

Det är en fråga som är fruktansvärt knepig att svara på. Det är svårt att som vuxen hävda att man älskar ett multinationellt företag utan att få det att låta ordentligt corny, men är det något företag jag älskar - något varumärke jag älskar - så är det Marvel.

Jag tänker väldigt mycket på varumärken. Man kan säga att det är litet av mitt jobb. De två kunder jag jobbar mest med är båda världsledande inom sina respektive områden, och de hävdar båda att de är de mest älskade och välkända varumärkena i världen. Välkända - absolut. Men älskade? Nja. Vad innebär det att älska ett varumärke?

Det är stor skillnad på att förknippa ett varumärke med något positivt än att verkligen älska det. Det är också en stor skillnad mellan ett företags varumärke (brand) och de produkter det producerar, ett avgörande faktum som man aldig får glömma. Till exempel - jag kanske tycker om ProVivas mangodryck, eftersom den får min mage att fungera, men jag kan fortfarande vara helt likgiltig inför själva varumärket ProViva. Det säger mig ingenting (mer om varumärke vs. produkt i ett annat inlägg någon annanstans).

Men Marvel. Shit. Det räcker med att jag ser loggan för att det ska pirra i mig. Speciellt om den föregår en långfilm. De där vita, versala bokstäverna mot den röda bakgrunden. Det är magi. Kärlek ska inte kunna förklaras med ord, det är därför det heter kärlek. Det ska inte finnas något rationellt bakom det.

Jag har inte plöjt ner mer stålar i något annat företag, förutom kanske ICA och OKQ8. Detta under drygt 23 års tid.

Idag köpte jag en av de där cheapo dubbeldiskarna de har i mataffärerna, med både Blade II och Blade: Trinity - kanske inte de bästa Marvelfilmerna, men det räckte för en fredagkväll där man vaknar från siestan 19.30. Bara en sådan sak. När jag rensade där hemma igår upptäckte jag massor av små knicknacks och småprylar jag fått av SL; happy meal-leksaker etc., mest Spindelmannengrejer. Jag har kvar dem. Det står Marvel på dem (plus, jag har fått dem av SL).

Just nu har jag en X-Mentröja på mig. Den har varit pyjamas sedan 1999, då jag fick den av en vän. Det står Marvel på tvättlappen.

Beardo, det här för dig: Det kommer en stor grej om Marvel snart. I flera delar. Samt en riktig lista på mina topp 5-Marvelfilmer. Teaser:

"När jag var liten kunde jag aldrig tänka mig att det här, som verkade vara riktat specifikt till mig, detta som jag inte delade med någon annan (enligt min egen uppfattning), skulle bli en multimiljarddollarindustri. Och aldrig skulle jag kunna ha föreställt mig att äntligen - äntligen - få se The Thing på bio."

If we only read what we're assigned, we're only coloring inside their lines.

2009-09-18T15:55:00.003+02:00

Jag sitter och skakar av köld iförd läderjacka och vinterskor på jobbet. Av någon anledning har det varit iskallt i min lägenhet hela natten, elementen slås inte på förrän i oktober, typ, och kölden sticker in i märgen. Jobbar till ett och går sedan. Verkar vara rätt lugnt. Jag har 35 timmars övertid att ta ut.

Helghandlar så mycket att jag inte kommer behöva lämna huset på hela helgen om jag inte vill och åker sedan ut till M&P. Att befinna sig där halv tre på en vardag känns som det gjorde när jag skolkade i gymnasiet. Det känns förbjudet att befinna sig i sitt eget hem. Det är en underlig känsla. Jag brukade komma hem runt två eller tre med en flaska Cola light, sätta mig på mitt rum och lyssna på Bon Jovi och skriva på mitt storslagna, smått bibliska, science fiction-epos som det i slutändan inte blev något av (sju år senare kom Kevin Smiths Dogma som i princip handlade om samma sak, och nu kom ju Gamer, som även den lånar rejält av mitt outgivna storverk).

Nu sitter jag och sneglar på mobilen och hoppas att inte jobbet hör av sig. Väntar nästan på att det ska skramla till i låset och att morsan ska dyka upp.
"Vad gör du hemma så här tidigt?"
"Eh, vi fick ingen vikarie!"

Men det händer inte. För jag är vuxen nu. Jag har inget att frukta. Men jag fryser fortfarande. Jag fryser så fruktansvärt, fruktansvärt mycket.

I was cleaning out my closet and I found a swim suit that I had made out of sponges.

2009-09-17T16:57:00.003+02:00

Jag stod fullt påklädd i hallen och stängde dörren bakom mig. Klockan var tjugo i nio på morgonen, och egentligen ska jag sitta i tunneln på väg ut på Centralbron vid den tiden. Men icke! Hissen i mitt hus funkade inte. Så jag ringde fastighetsskötaren och jag ringde hisskillen. Den skulle lagas innan lunch.

Ringde således till jobbet och släckte ett par bränder. Såg mig sedan om i lägenheten.

Det är väldigt sällan som jag befinner mig i min lägenhet pigg och utvilad. Jag lämnar den oftast innan jag riktigt hinner piggna till; tillpiggnandet sker oftast i bilen i höjd med Strömsborg, och när jag kommer hem är jag helt slutkörd. Jag befann mig alltså helt klarvaken i min egen lägenhet, och let me tell you - det var ingen vacker syn.

Drivor med kläder i sovrummet. Massor av filmer och böcker slumpmässigt utslängda i vardagsrummet. Disk. Papper. Tidningar. Som hemma hos en galen människa. Köket: Som en flock gnuer migrerat igenom det.

Så jag tog tillfället i akt: Jag städade. Det blev drägligt på en timme. En timme. Saker jag skjutit upp att plocka undan i flera veckor stod tillbaka på sin plats inom loppet av sextio minuter. Till och med kylen blev rensad (tre fulla plastpåsar).

Och sedan hörde jag hur det slamrade till i trappen, och så var hissen lagad.

Extramaterial: Bortsaxat fr?n m?nadens kr?nika

2009-09-13T13:34:00.001+02:00

Knappt tjugo minuter innan jag satte mig ner f?r att skriva den h?r kr?nikan sade en ?ldre herre till mig att jag var duktig. Vissa kanske skulle bli glada f?r den h?r typen av ber?m. Att f? en komplimang f?r att man ?ppnar bild?rren ? vem hade kunnat tro det? Naturligtvis f?rstod jag att han tyckte jag var duktig i st?rsta allm?nhet, kanske fr?mst f?r att jag var ute och r?rde mig p? egen hand utan assistent. Jag vet inte. Han stod kvar och tittade p? mig medan jag plockade in rullstolen i bilen. ?Fantastiskt?, uttbrast han. ?Jag ska aldrig mer gn?lla n?r jag har ont n?gonstans?.

?Varf?r ?r jag duktig?" fr?ste jag. "F?r att jag ?r ute f?r mig sj?lv? F?r att jag har k?pt bacon? Tack och farv?l!"

Munday

2009-09-13T13:13:00.001+02:00

Halv nio ?r jag helt uts?vd f?r f?rsta g?ngen p? vad som k?nns som veckor. Jag h?nger ut genom f?nstret och kniper ihop ?gonen, f?r himlen ?r bl?, och jag ler. Hur kommer det sig att ine fler m?nniskor h?nger ut genom f?nstren p? vackra dagar? Jag f?rst?r mig inte p? folk i l?genhet. Jag har alltid f?nstrena vid?ppna om det ?r fint v?der.

S? jag dricker kaffe framf?r Ching's Chinese Kitchen och dricker kaffe och klipper t?naglarna.

Kl?r mig i manchesterbyxor, stickad tr?ja med lappar p? armb?garna och drar p? mig l?derjackan.

?ker till M&P och sl?pper ut katterna. Lagar en full English breakfast. Kokar kaffe. Sl?r p? Jenny Owen Youngs senaste.

S?tter mig i arbetsrummet och skriker rakt ut. Kr?nikan krystas ut. Klockan ?r ett.

It turned into one of the Bluth family's better parties

2009-09-11T13:10:00.003+02:00

Jag ringer till FO för att fråga när jag ska komma.
"Jag plåtar imorgon... Kanske är jag klar så att du kan komma klockan sex. Kom klockan sex!"
"Ja, men jag måste hem emellan", säger jag, "lämna bilen och datorn och what-not."
"Okej, kom klockan sju."
"Vilka blir vi?"
"Ja, det blir bara vi."
"Bara vi? Du och jag?!"
"Nej, bara grabbarna. Inga fruar."
"Inga fruar? Varför inte?"
"Vi ska ju prata med NN om hans situation, har du inte hört det?"
Jag rynkar på ögonbrynen.
"... Nej. Vadå, ska vi ha en intervention?"
"Ja, det är tänkt så. Har du verkligen inget hört?"
FO låter förvånad, som alla andra killar fortfarande ringer varandra lika ofta som förut.
"Nej, ingen ringer mig längre", suckar jag.
"Men så är det sagt i alla fall."
"Det kommer bli konstigt. Vi har ju inte konfronterat någon av oss på säkert tio år".
"Nej, men nu är det dags. NNs situation har pågått alldeles för länge nu, så nu måste vi göra något".
"Alright, vi får se hur det blir imorgon. Kommer NN överhuvudtaget?"
"Ja, det sade han att han skulle när jag pratade med honom."
"Spännande. Nu kör vi."