Känsligt läge. Skön grej det här med känsligt läge; jag blir alltid knollrig och disträ och sjunger på Ryan Adams "Starting to Hurt" och fånler, trots att jag borde veta bättre.
Jag är åter i en skön soppa, vilket får mig att inser att jag borde sluta umgås med kvinnor överhuvud taget. En dag i taget, stadigt framåt. Eller bakåt. Jag vet inte ännu. Praktgräl i helgen. Jag känner mig som Nathan Fillion gör på den där stenen. Eller, ja, i början av ansnittet tror man ju att det gått åt pipan, men det har det ju egentligen inte. Ungefär så är det nu. Ja.
Något kändes knas, så jag gick hem och kollade upp det. Det visade sig vara marknadsföring för en bok som släpptes häromdagen. Det är en självbiografi om en man vars hustru förde bort deras son för tre år sedan. Anslaget är alltså utformat som om detta hände nyligen, så man skulle kunna säga att det är mer fiktion är fakta.
Jag satte upp en enkel lista över hur jag skulle sköta den här arbetslösheten när den pecis var sprungen ur sin linda. Det blev litet som nyårslöften. Jag har tullat på både det enda och det andra; främst har det supits en hel del på vardagar, men jag skyller på sommaren. Dessutom har jag på senare slutat aktivera mig, mycket på grund av att jag inte kom på något roligt att göra på vardagarna som jag inte tidigare gjort hundra gånger.
FAKTUM: Att sitta hemma och söla flera dagar i rad är själadödande. Okej, jag har varit iväg litet grann och gjort intervjuer och research för ett par grejer, hälsat på folk på jobbet och så vidare, men det har också gått någon dag då jag mest orkat mig ner till ICA för att köpa middag. Jag döör!
Men på senare tid har jag tänkt bli privatspanare (efter att ha sett alldeles för många avsnitt av BBC:s senaste Sherlock Holmesserie). Om man bara vet hur man ska se på folk kan man se brott i görningen hela tiden, över allt. Häromdagen såg jag ett tjejgäng från Södertälje dela upp bytet från dagens snattningseskapader på Sergelgatan. Att smussla med små H&M-plagg nerkörda i mataffärspåsar märkta ICA Hötorget kanske inte är det smartaste när man står mitt på Sergelgatan. Tjejerna, de var väl en sju-åtta stycken, stod i en tät ring och delade upp kläderna sig emellan.
Om man skulle passera dem på gatan skulle man kanske inte vad de sysslade med, men jag stod en våning upp, på SF Sergel, och väntade på att bli insläppt i salongen. Därifrån såg jag också två narkotikabrott, samt Ken Ring. Vem vet vad han hade i görningen.
Veckans vansinne är alltså: Steelwheels, privatspanare.
Knallar in till videonasaren efter att ha intervjuat marknadsföringssnubbe om mobiltelefoner för panchos.
JA BA: Tja, jag beställde "A Serious Man" på Blu-Ray från er, tänkte kolla om den kommit in. HON BA: Haru fått nå mail om att den har kommit in? JA BA: Näe, bara att beställningen är mottagen, men jag tänkte bara kolla när jag ändå ska hyra... HON BA: Jag ska kolla. (Knappning på datorn) HON BA: Näe, den har inte kommit in. JA BA: Nähä, då hyr jag väl de hära. (Lägger upp "Descent 2" och "Cirque du Freak" på disken, hyr och går hem).
Kollar mailen när jag kommit hem. Skickat igår ligger ett bekräftningsmail från videonasaren att filmen finns att hämta i kassan. Jag ringer dit. Kille svarar.
JA BA: Tja, jag hade beställt "A Serious Man" på Blu-Ray, den hade kommit in fick jag ett mail om, så ja ba tänkte höra om du hade den dära, för jag var inne för en kvart sedan, och då sa hon ba att den inte var inne. HAN BA: A, vem snackare me? JA BA: (till publiken) Som om jag var på first name basis med folket hos videonasaren, liksom. JA BA: Eh vahettere ja vet inte, de va lixom en tjej va, hon var typ snygg och ung och så. HAN BA: (till folk i bakgrunden i butiken) Ere nån som letat efter "A Serious Man" på Blu-Ray idag? HON BA I BAKGRUNDEN: Näe, den finns inte. HAN BA: Jag ska kolla. (paus) Här eren! Jag hittaren! JA BA: (paus) Åmme! HAN BA: Du kan komma in å hämtaren nu. JA BA: Meh! Ja har just kommit hem juh! Orka! HAN BA: Den ligger här en vecka. JA BA: A, men då kommer ja imorrn. Tjarrå! HAN BA: Tjarrå!
De första tre minuterna av Alicia Keys "Try Sleeping with a Broken Heart" utgör, innan sången övergår i pianoklinkande och lallande, en av de senare årens finare poplåtar. Det var en sådan där RnB-låt som hittade en publik även i andra, kreddigare, vitare, medelklassiga kretsar, ungefär som Beyoncés "Halo" från häromåret, som omhuldades av både svennebananer, Rodeoredaktörer och spädbarn.
Florence + The Machine gjorde en uppskriven, och egentligen ganska tippad, cover av "Halo" i BBC Radio 1:s studio i slutet av juni 2009. Inte bara blev resultatet otroligt vackert, men vad som egentligen hände - rent kulturellt - var att en i grund och botten väldigt smörig och sentimental RnB-låt fick en OK-stämpel från indieläktaren. Det är helt enkelt mer okej att tycka om "Halo" när den satts i en kreddigare kontext.
Vad som också händer i det här läget är någon form av kulturell imperialism. "Halo" låg fortfarande på listorna, och hade så gjort sedan i februari. Credskruden träddes på under det att låten fortfarande låg och mös på amerikanska airplaylistan.
Nästan exakt ett år senare satt jag och min vän SL i bilen och åkte från A till B, då Alicia Keys "try Sleeping with a Broken Heart" spelades på radion. Jag berättade för SL att jag tyckte mycket om sången, vilket bemöttes av ett hånskratt. Alicia Keys hade helt enkelt fel uttryck. Jag framhärdade att låten trots Keys uttryck var mycket att bra, och att hon skulle tycka om den ifall till exempel Robyn gjord en cover på den, eftersom låten lika gärna kunde vara skriven, om än inte producerad av Robyn. SL tillstod att så förmodligen var fallet.
Ett par veckor senare hände det:
Robyn hade i likhet med Florence + The Machine klättrat in i BBCs studio och gjort en innerlig, indiefierad cover av en RnB-låt. Man skulle också kunna säga att hon gjort den vit, men jag tror inte det är av vikt just i det här fallet. Framför allt blev själva låten - kompositionen - legitim på ett helt nytt sätt.
Givetvis gillade SL låten nu. I den här skruden var låten helt okej. Jag tycker själv väldigt mycket om den i en här tappningen, men lyssnar fortfarande på Keys version, eftersom den i orginalutförande låter som kompositörerna hade tänkt sig. Robyns cover är litet som den där uppsättningen av Hamlet där den danske prinsen var en tjock gothare och hade Portishead på soundtracket.
Mitt avslutande exempel på det här är Bat for Lashes cover på Kings of Leon bredbenta och uppriktiga "Use somebody", som jag nu embeddar for your viewing pleasure.
Vad händer här? Jo, Natasha Khan befriar låten från allt som kännetecknar låten egentligen, förutom melodin. Litet grann känns det som om hon sitter hemma och pillar med sin Casio för skojs skull, men ja, det är fint. Här är essensen av låten, vare sig mer eller mindre.
Mitt slutliga resonemang är att det är skillnad på covers och covers. Här gör till exempel Paramore en cover av "Use somebody" i exakt samma kontext (BBC Radio 1 Live Lounge), men helt utan egentligt resultat:
Varför? Eftersom Paramore arbetar efter nästan exakt samma paradigm som Kings of Leon, och har praktiskt taget samma målgrupp. Låtens effekt och uttryck blir i stort sett desamma.
I januari 1965 släppte Bob Dylan sin "Mr. Tambourine Man". Tre månader senare kom The Byrds version, som blev en oerhörd kommersiell framgång. Man kan helt enkelt säga att låten gjordes tillgänglig för de breda folklagren. Med credcovers är det annorlunda - låten görs om för en betydligt mindre publik.
Behövs detta? Jag vill gärna tro att Robyn, Bat for Lashes och Florence + The Machine gör sina versioner med hopp om att sprida budskapet att det är okej att lyssna på hits. En bra låt är en bra låt, liksom. En annan, snäppet mörkare, tanke är att de är ute efter att visa hur mycket bättre låtarna kan bli om de får filtreras genom rätt paradigm. Vill vi verkligen ha det så?
EDIT: Glömde den bästa covern på "Mr. Tambourine Man".
Åh Gud. Arga redaktörer. Jojo. Eller arg, när min redaktör ringer mig låter hon i det närmaste orolig, kanske inte arg, men jag vet att det lurar ett raseri under den där västgötskan, likt Cthulhu, när hon frågar mig hur jag mår. Jag säger som det är; att jag inte mår sådär jättebra, men det är litet fel; jag mår utmärkt, för jag har alldeles nyss ätit en suverän grillad macka med bresoala och druckit både färskpressad äppel- och apelsinjuice.
Och ja, jag har dodgat tidningen - trots att jag är beroende av de där extra tusingarna som jobben därifrån ger mig. Detta har ökat på både skam och panik, så det känns skönt att ta blivit avslöjad och ertappad. När jag pratar med redaktören sitter jag i min bil på en parkeringsplats i Årsta och lyssnar på Anna Odells sommarprat. Min blogg är i bruk igen; det har blivit fel i hostingen, och jag kan börja skriva i den igen. Jag är skyldig dem typ tio inlägg, inlägg som bara ligger och väntar på att bli publicerade. Eller; det är en lögn - jag har stolpar och anteckningar till tio inlägg.
Jag ska också färdigställa en artikel som jag gjort research på, men som inte är färdigskriven, till imorgon. Jag grips av den där sköna deadlinepaniken, den som jag inte känt på flera månader, men som jag under mina år på reklambyrå blivit praktiskt taget beroende av. Det känns skönt.
Jag ställer in ett par privata åtaganden för både kvällen och morgondags lunch, och åker sedan och blixthandlar mat och vin innan jag åker till det sista stället jag behöver besöka för min research. Väl hemkommen känns det så otroligt skönt att sätta sig ner och skriva igen att ett inlägg här slinker med av bara farten. Jag ringer andra källor och försöker få tag i bilder. Positiv stress, intalar jag mig. Positiv stress.
Fått länk till bildbank. Det känns som förr i tiden. Fan att man ska behöva ha jobb för att må bra. Nu kör vi.
Ms, MF och jag utflyktar till Yxtaholms slott utanför Flen. Efter en behaglig laxmacka i trädgården går vi tillbaka till bilen. Grabbarna stannar till vid sjön och häpnar över oväsendet. "Vad många gräshoppor!" utbrister de. "Vilken kakafoni!"
Och jag hör ingenting.
"Skojar ni?!" säger jag. "Här hörs väl ingenting!"
De stirrar på mig, jo, det är en väldans massa gräshoppor här. Jag ber dem hålla käften ett ögonblick, och jag spetsar öronen. I en minut står jag där. Jag har förlorat den frekvensen, visar det sig. Jag börjar bli gammal. Men MS och MF är exakt lika gamla som jag. Jösses. Vilket förfall. Vilket elände. Vad är det mer jag inte hör? Vad är det mer jag går miste om? Story of my life.
Kids, det är fantastiskt hur livet ter sig. Även om man befinner sig mitt i en av de största skitstormar man befunnit sig i på ett bra tag har man fortfarande förmågan av njuta av de små nöjena i livet. Som rapporterna från Comic Con. Man skriker rätt ut av förtjusning när det står helt utom tvivel att det blir Joss Whedon som regisserar The Avengers.
"Kommer du ihåg den där mortadellan vi brukade äta till frukost", säger IS. "Jag var så jävla kär i dig."
Solen går ner bakom Blåsut någonstans och jag gör nästan en spit-take. Jag var inte beredd på det här. Här skulle vi ses och laga en bit fisk och dricka vin hemma hos henne, lyssna på musik och ha det myspysigt, och så blir det nästan exakt som vi hade det ett år tidigare, när hon bad om ursäkt för allt som hänt på ett väldigt förlösande sätt, allt som ledde upp till vårt uppbrott tog hon på sig, trots att en hel del i ärlighetens namn även var mitt fel. Alltså, vi sade aldrig det där; "jag är kär i dig". Vi kom mest överens om att vi gillade varandra nog för att intensivt krascha in i varandra i ett par månader. Vi sade nog "jag älskar dig" till varandra någon gång på fyllerallan, men eftersom jag och några av mina kompisar kan säga det till varandra utan vidare lägger jag nog inte så mycket vikt vid det. I alla fall. Hon var kär i mig. Jag var kär i henne. Det hela gick åt helvete. Äldsta historien i boken, eller hur? Ja.
Om det inte vore för hur jag valt att minnas det hela. Som Leonard säger i Memento - minnet kan ändra formen på ett rum, färgen på en bil. Minnen kan förvrängas. De är bara en tolkning, inte en inspelning. De är ovidkommande.
Jag har inte läst min dagbok från den här tiden på flera år, inte förrän idag. I den står en massa grejer om oss som jag hade glömt - hur utdraget uppbrottet var. Vi slutade inte alls umgås efter nyår, som jag alltid trott, utan harvade på och sågs då och då under de följande två åren, tills hon födde sitt första barn. Varför hade jag förträngt detta?
I ALLA FALL. Nytt för i år är följande: Hon går ut i vardagsrummet och sätter på en samling med The Smiths. Sedan säger hon att hon fortfarande älskar mig. Att hon tänker på mig varje dag. Att hon saknar mig. Att hon ibland föreställer sig hur hennes barn skulle se ut om de var mina.
Vi är fulla. Det är sent. Men det är väldigt rörande, och litet läskigt. Ganska så mycket läskigt. Det hela är drömlikt, att ha exakt den här konversationen samtidigt som "Last Night I Dreamt That Somebody Loved Me" spelas i bakgrunden var min önskedröm för sisådär sju år sedan.
Jag säger som det är, för det förtjänar hon. Jag säger att jag tänker på henne ofta också, speciellt det senaste året. Att hon påverkat mig alldeles för mycket. Att jag gav upp hoppet om att hitta kärlek efter det att det tog slut, eftersom jag tyckte att vi passade så himla bra ihop, trots våra fruktansvärda, fruktansvärda olikheter. Jag säger till henne att jag önskar att jag inte hade tillbringat så otroligt lång tid med att demonisera henne, att förvandla henne till en punchline, men att det var nödvändigt för att jag överhuvud taget skulle kunna överleva.
Jag säger till henne att min största fråga är: Vem skulle jag vara om vi hade fortsatt vara ihop? Om vi gladeligen accepterat vår kärlek och gjort det bästa av situationen, oavsett hur trasiga vi båda var? Hade jag varit lyckligare då. Hon kan naturligtvis inte svara, utan fattar bara min hand.
På morgonen äter vi frukost. Lyckligvis slipper vi den där jävla mortadellan. Sedan tar hon på sig en Star Wars-tischa och följer mig till tunnelbanan. Vi säger att vi ska höras efter midsommar, men hon ringer mig redan senare samma kväll.
Har allt som behöver sägas sagts nu? Kan vi gå vidare nu? Eller ska vi köra samma grej igen om ett år igen? Hur mycket kommer jag ha glömt? Vem kommer jag vara?
Det går en hel vår utan att man varken vill blogga eller lyssna på Säkert!. Och så kommer det plötsligt en morgon - en midsommarmorgon - när man plötsligt vill göra båda sakerna samtidigt.
För mig är matlagning som att vara förälskad - samma typ av blindhet, samma typ av besatthet, samma typ av lidelse. Häromdagen balanserade jag en två månaders bebis på ena armen och en spattig tvååring på den andra medan deras mamma, min syster, åt lättsaltade naturchips i soffan framför Top Model. Eftersom det fallit på mig att laga maten till hennes födelsedagsmiddag frågade jag henne vad hon ville äta. Efter en liten stunds tuggande och tänkande svarade hon: "En köttgryta skulle vara gott".
Eftersom våren står prunkande därutanför tänkte jag ursprungligen att en fräsch cassoulet skulle sitta fint, men syrran ville ha nötkött. Så det blev den väldigt höstiga boeuf bourguignon istället.
Denna konversation utspelade sig i onsdags. Idag är det lördag. Denna boeuf har sedan dess upptagit mer eller mindre hela min vakna tid. Jag tror jag har läst tjugo recept. Jag har grunnat på fonder, på bouquet de garni, på kött, på svamp, på lök, på rödvin. Det har blivit litet snurrigt. Till slut landade jag på en blandning mellan Anthony Bourdain och Juli Childs recept. Childs lagar sin i ugn på 165 grader i fyra timmar, Bourdain kör på spishällen, rakt uppochner. Bourdain kör vare sig sidfläsk eller svamp, jag kör både och. Han kör heller ingen fond, bara vin. Det är en tvååring som ska äta, så jag har begränsat vineriet till ungefär en halv flaska, och sedan en liter kalvfond.
Det har blivit ett vansinne, men det står det nu på spishällen och puttrar. Vi får se hur det blir. Recept följer!
Fjärde maj är Star Wars Day, och det är på något sätt fint att se hur alla nördkompisar skriver något passande i sina statusrader på Facebook. Har vi ärvt jorden ännu?
Det är dags att slå sig ner i vredens vilstol igen:
Ja, N:o1 Video, det är svincoolt att ni har stora LCD-skärmar uppsatta över kassan där ni kan visa filmer och trailers på Blu-Ray.
Nej, N:o1 Video, det är rätt jävla långt ifrån svincoolt att ni visar hela jävla Avatar dagen som den släpps. Kom inte och säg att det är för att göra reklam - det är just därför som Nils Granlund uppfann trailern 1913.
Jag fick förvisso Avatar på DVD redan för ett par veckor sedan, och har sett den ett par gånger på bio (jag skulle själv hyra den på Blu-Ray, mest för att kolla på vad många har kallat den den bästa bildkvaliteten evööööör), men jag vet folk som inte går på bio och som peppat för den här filmen i flera år. Min kompis MF hade till exempel släppt lös den jävla vreden om han stolpat in just idag för att äntligen - äntligen - köpa sitt Blu-Rayexemplar.
När jag kom in i butiken visades en av de större scenerna i slutet av andra akten, som mer eller mindre lägger upp förutsättningarna för slutet. Om jag inte hade sett Avatar hade jag känt mig sjukt spoilad.
Varför händer Curb Your Enthusiasm-grejer mig bara när jag är inne i en Curb Your Enthusiasm-period?
Ett gäng avpoletterade människor från min byrå samlades för att käka lunch idag. Trevligt. Jag drack två 60 cl Starbrno och knatade sedan tillbaka till kontoret lagom salongsberusad. Vinet serverades klockan tre, och nästan genast göddes min berusning till vad som påminde om fylla. Halv fem slirade jag upp till Hötorgshallen och handlade ingredienser till middagen.
Jag märkte till min förvåning att jag sluddrade något när jag beställde. "Två schtycken majsschycklinglår, tack". "En flaschka flör dukapp tjardonnäj, tack". Och så lommade jag därifrån. Dagen till ära var jag iklädd min allra smutsigaste hoodie, som SL köpt till mig på Weekday. Håret stod år alla håll efter dagens många svettiga Quake III Arena-bataljer. Det är i det läget man inte vill springa på gamla bekanta.
Men det gjorde jag förstås.
Först till rakning var en av tjejerna som försökte mobba mig i högstadiet (och som jag i hemlighet tyckte var en av de snyggaste tjejer jag någonsin träffat, underligt nog). Vi har sedan dess blivit vänner och kan numera lajka varandras statusuppdateringar utan gammalt groll. Jag sluddrade och var osammanhängande, vi pratade om jobb och barn och hela den grejen. Det slutade med att hon frågade om jag ville äta lunch med henne nästa vecka. Vi stämde träff och jag bladade vidare.
I affären nära mitt hus sprang jag på en av Suddens tjejkompisar, som tycker jag är kufig nog som det är, men som jag alltid tyckt är väldigt vacker. Hon hade bara dagarna innan addat mig på Facebook, så jag passade på att tacka henne för detta. Efter de inledande artighetsfraserna frågade jag henne om varför en tvåkilos påse mjöl kostar exakt lika mycket som en enkilospåse, och det visste hon naturligtvis inte. Det var i detta läge som min nemesis, en kille i rullstol som jag brukade spela biljard med i min ungdom, också dök upp, och jag tvungen att söka skydd bakom CAs långa kropp. Det måste ha sett konstigt ut. Vi pratade litet om hennes nya kollektion och kramades, sedan smet jag.
Under båda dessa möten var jag högst medveten om att jag 1) var något berusad och 2) iklädd en väldigt dammig hoodie. Det är svårt att bete sig avslappnat under dessa omständigheter. Dessutom hade jag 3) sett två avsnitt av Curb Your Enthusiasm under eftermiddagen, så jag hade liksom Larry David-inställningen påslagen (som om min vanliga Costanzighet inte var nog, menar jag). Det slutade i alla fall någorlunda väl, förutom att jag nu har en lunchdejt som jag måste genomföra nästa vecka, och att Suddens kompis förmodligen tycker att jag är om möjligt ännu mer kufisk. In alles, jag tycker det gick ganska bra. Ganska, ganska, ganska, ganska bra.
Kom just på mig själv att börja laga mat i mörkret, eftersom jag ogärna tänder i köket efter mörkrets inbrott, då Henry gått och lagt sig. En sista mörkermatlagning kan inte skada.
Det är första gången på fem och ett halvt år som jag vaknar upp hemma utan att höra det där gnälliga pipandet från köket. En enträgen drill, en salut till morgonen. Jag vet att det är över.
Henry ligger död på botten av buren. Jag är ensam i lägenheten.
Jag stoppar in handen i en genomskinlig fryspåse och använder den som skydd mellan mig och Henry. Han är fortfarande varm, men stel, när jag lyfter upp honom. Undrar hur snabbt det tar för rigor mortis att inträda för en liten fågel. Jag sluter påsen tätt och virar in honom i plast, som Laura Palmer. Lägger honom i en fyrkantig liten kartong som tidigare innehållit Vilmas knäckebröd. Sedan lägger jag in den i frysen. Jag vet inte riktigt varför, men jag gör det.
Jag ska VAB:a idag. Kanske visar jag lilla E vad döden är och låter henne hjälpa mig begrava Henry, men förmodligen inte.
Jag känner mig fri. Äntligen kan jag stanna borta mer än tre nätter åt gången. Inte bli tvingad att åka hem från landet trots att det är strålande sol och fantastisk stämning. Äntligen kan jag ha stora middagsfester igen! Jag kan äntligen möblera om i köket och ställa bordet där jag egentligen vill ha det! Jag kommer äntligen få plats med min stringblomsterlåda och en ny hylla för kryddor och flaskor! Fiffan vad gött!
Jag har ju slutat på byrån, som jag tidigare berättat, men det betyder inte att jag inte ibland hör av dem när de behöver hjälp. Så jag knallar dit och sitter där en stund utan vare sig kontrakt eller annan ersättning. Mest går jag dit för skojs skull, för att snacka med polare eller redigera bilder för privat bruk, men det finns alltid någon produktionsledare som behöver hjälp med litet omkodning eller länkning eller nyhetsbrevsutskick. Och idag fick jag till och med betalt - innehållet i ett gammalt påskägg. YAY!
Det här inlägget innehåller ganska stora spoilers för Clash of the Titans, Percy Jackson: The Lightning Thief, Avatar och Terminator: Salvation.
Nyinspelningen av Clash of the Titans är bökig, smutsig och ful på ett sätt som både är beklämmande och förtjusande. Jag freakar ur på samma sätt när det kommer en film som bygger på mytologi som när det kommer en film som bygger på någon av mina favoritserier, mycket på grund av att jag läste både serier och mytologi samtidigt. Först ett nummer av Spindelmannen, sedan raskt över till Odysséen. Om jag ska vara riktigt ärlig, med risk för att låta självgod, lärde jag mig om grekisk, nordisk och romersk mytologi innan jag läste mitt första nummer av Spindelmannen, men sådant går man inte direkt runt och skrävlar om. Så peppen inför dagens (första) biobesök var ganska stor.
Hur som helst. Clash of the Titans är den andra film jag ser i år där de grekiska gudarna Zeus och Hades hotar mänskligheten med krig och/eller utplåning, och där en halvgud är den enda som kan förhindra detta. Den första var Percy Jackson: The Lightning Thief (en betydligt mer lättsam men på sitt sätt mer lyckad film) Jag såg dessa filmer med tre veckors mellanrum, och det ska sägas att det kanske var litet tätt inpå.
Om två veckor kommer jag ha blandat ihop dem. Jag kommer förmodligen tro att det var Uma Thurman-Medusa som fick huvudet avhugget i Clash..., och att det var Ralph Fiennes som spelade Hades i Percy... (det var det inte, för det var Steve Coogan i roadie-mundering). Jag får till och med anstränga mig för att komma ihåg vem som spelade Zeus i Percy... Det var Sean Bean. Så var det ja. Den största skillnaden är egentligen att Liam Neeson är iklädd en skimrande rustning, medan Sean Beans rustning ser ut som den bärgats från Legendary Pictures kostymförråd från 300 (som av en slump ligger bakom Clash...).
Och Neeson talar naturligtvis med Stora Utomhusrösten, och det är mycket möjligt att Fiennes har långa, skitiga fingernaglar (som han oftast har i sådana här sammanhang) och talar med lätt läspning, och Sam Worthington porträtterar för tredje gången i rad en karaktär som slits mellan två olika världar. Jag distraheras av detta ungefär samtidigt som han slåss mot någon form av skorpion som ser ut att vara tillverkad av granit. I Clash... spelar han Perseus, som vi ju alla vet är Zeus son. Som Eddie Izzard säger: "Hence per Zeus. Per... Zeus! Per... Zeus!" (Detta är fel, Persues har troligtvis sitt etomylogiska ursprung i grekiskans perthein, som betyder förödelse). Olympiska gudar är ju som bekant daterapers som befruktar jordekvinnor till höger och vänster utan att tänka på konsekvenserna - detta förekommer även i Percy..., där det är Poseidon som spritt sin säd på ett inte helt schysst sätt.
Hur som helst - Perseus förnekar helst sitt gudomliga ursprung, och håller enträget fast vid sin mänsklighet, tills dess att manuset kräver att han tullar litet på det emot slutet. Kom igen, snacka inte om spoilers, den här historien är tusentals år gammal. I Avatar slits hans karaktär Sully mellan lojaliteten till den mänskliga marinkåren och månen Pandoras exploaterade ursprungsbefolkning N'avi efter det att hans medvetande förts över i en yada yada yada. I Terminator: Salvation drabbas hans karaktär Marcus av insikten att han egentligen är en cyborg, som utnyttjats för att infiltrera motståndsrörelsen i ett framtida dystopiskt samhälle. I slutet är han tvungen att ta ställning till vilken sida han ska stå på.
Det kan inte vara en slump att han porträtterar denna typ av dualitet om och om igen. Svaret hittar man förmodligen i det här klippet.
Om ni inte orkar titta ska jag sammanfatta. Sam Worthington berättar om när hans stålverksfarsa skickar iväg honom, sjutton år gammal, tvärs över Australien, ger honom tvåtusen pix i näven och säger åt honom att jobba sig tillbaka hem. Här anar jag att han åter igen bearbetar den här dualiteten som plågat honom i hela hans liv genom att i anekdotform tala ut inför en mångmiljonpublik. Är han arbetarklassonen från Bonnhåla, Australien, eller är han en av världens i dagsläget mest inkomstbringande skådespelare? Jag anar att han själv tvekar infor detta.
En perfekt illustration av den dualitet som plågar Worthington?
Bygger Sam Worthington hela sin karriär kring ouppklarade daddy-issues? Som ni kanske anar handlar ju även Clash... till stor del om en kille som har en taskig relation till sin (biologiska) pappa. Zeus kanske inte är en lika stor douchebag här som han vanligtvis framställs (Neeson har fått en otroligt stark faderlig framtoning på senare tid, se bara Taken), men det finns god anledning för Perseus att vidhålla sin till en början öppet antagonistiska inställning till honom.
I alla fall. Det hela går som det går, och Kraken släpps lös och en prinsessa ska offras och det ena med det andra, och allt sker i 3D, av någon anledning. Det är ett himla spektakel.
När jag gick ut från Percy... tänkte jag att jag skulle ha älskat den filmen som fjortonåring. Jag känner inte samma sak efter att ha sett Clash... Jag tänker mest på hur Sam Worthington kanske borde krama sin pappa.
