I haven't seen Evil Dead II yet.

Jag gillar den här situationen på något sätt. Jag gillar den verkligen, kanske litet för mycket. Tänk om alla tjejer det någonsin gått åt helvete med kom tillbaka och bad om förlåtelse (på gränsen till absolution)! Rena rama julafton! Det har hänt mig tre gånger, varav den här senaste gången har varit den mest tillfredsställande. Jag tror att det var exakt den här känslan av förlösning och katarsis som Rob var ute efter i High Fidelity (ett starkt argument för att det egentligen är hon som är Rob i det här scenariot är att det är hon som sökt upp mig. Jag kanske är Lili Taylors karaktär. Det är egentligen mer troligt, men vi leker med tanken att det är jag som är Rob).

Dock: Eftersom jag byggt upp stora delar av min personlighet och min allmänna inställning till förhållanden och tillit kring det faktum att jag alltid råkar illa ut i sådana här sammanhang undrar jag litet hur det här kommer sluta. Att sitta och lyssna på hur mycket någon ångrar sitt beteende byggde upp mitt självförtroende till enorma proportioner. Man kan i korthet säga att jag mådde helt sjukt bra hela helgen (trots kolossal tröttma och emotionell baksmälla). I framtiden kommer jag inte kunna berätta historien om KB på samma sätt som tidigare. Hon har på något sätt utplånat allt det där. Det löste sig ju till slut. KB förresten - vi ger henne ett annat namn från och med nu, det har hon fanimig förtjänat. Jag ber att få återkomma.

Trots hela det här debaklet kanske jag för min egen skull ska komma ihåg hur det kändes precis efter uppbrottet. Hur det var att ligga på soffan, stirra i taket och kedjeröka och lyssna på "Most of the time" med Bob Dylan: "Most of the time, I can't even be sure if she was ever with me, or if I was ever with her". Just den frasen betydde väldigt mycket för mig då, huruvida det bara var hittepå att vi hade något äkta. Det var en av sakerna som jag kunde lägga bakom mig i fredags - jag misstog mig inte. Vi hade något. Men hon orkade inte med att känna så just då. Det är en okej anledning. Men vi var rörande överens om att vi kunde ha pratat med varandra om det så att det inte slutade som det gjorde - att jag stod mitt i Fältöversten med en systemetpåse och grät på Nyårsafton.

"Who loves the sun? Who cares that it makes the plants grow? Who cares what it does since you broke my heart?"

När jag satt med Nas och åt lunch igår kändes det exakt som det gjorde för sex år sedan, när den stackaren blev utsatt för mitt ältande i åtskilliga månader. Vi gjorde semiotisk analys av SMS som KB skickat. Det ska man egentligen inte göra. Är det något man inte ska ägna sig åt så är det tolkning av vare sig SMS eller facebookstatusuppdateringar, sådant blir genast övertolkning.

Det mest överraskande är dock att jag fortfarande tycker väldigt mycket om KB, och jag tycker om den person hon utvecklats till. Men någon väg tillbaka, det finns det inte.

Good luck, good-bye. Thanks, Boss.