The JR Crabcake Experience, eller Christian Bales' Crabcakes of obsession and paranoia

Guess what, shit nuggets? När jag kom ut till bilen, som främst använts för att köra fem kilometer i stöten sedan innan jul, startade inte när jag skulle åka och handla. Jag ringde till JR, som jag anade var ute och jobbade, och kanske skulle kunna befinna sig i närheten. Det gjorde han dock inte, utan befann sig i pulkabacken med barnen. Han sade att han dock gärna kunde komma förbi och hjälpa mig starta i alla fall. God bless him!

Han anlände strax efter fyra, och kablade igång bilen på ett par minuter. Jag tackade honom och hans sovande barn för hjälpen, och lovade att återgälda tjänsten vid tillfälle. Därefter körde jag runt i en halvtimme för att ladda upp batteriet igen.

Du behöver, till fyra pers:

3 burkar krabbkött (ger ungefär 360 gram krabba, resten är vatten)
2 paket surimisticks för att dryga ut
1 citron
2,5 del ströbröd
1 kruka gräslök
1 kruka koriander (kan skippas)
3 stora schalottenlökar
1/2 röd spansk peppar
1 klyfta vitlök
1 dl majonnäs
2 ekologiska sprättägg
salt, peppar

Häll ur krabburkarna. Pressa ut vattnet ur krabbköttet i ett durkslag eller sil. Hacka upp surimin så att den påminner om krabbköttets konsistens. Ner med detta i en bunke. Knäck två ägg över. Häll i en dl majonnäs. Hacka kryddgrönt, kör i det. Finhacka schalotten. I med det. Hacka chili och vitlök. I med det också. Smaka av med citronsaft, salt och peppar. Rör om.

Nu ner med 1,5 dl ströbröd. Låt stå i cirka 15 minuter. Forma sedan 2 cm tjocka plättar av smeten, c:a 7 cm i diameter. Om smeten inte är tillräckligt tjock man du röra i mer ströbröd. Täck med ströbröd och kyl i 45 minuter eller tills plättarna är fasta och fina.

Stek sedan plättarna 4 minuter på varje sida i en blandning av olivolja och smör tills de är gyllenbruna.

Servera med Den Försiktiges Hemsvarvade Pommes Frites och en skön dipsås.

För att göra Den Försiktiges Hemsvarvades Pommes Frites behöver du 1 kg fast potatis, rikligt med rapsolja och salt och peppar.

Dela potatisen i tre delar. Skär sedan cirka fem millimeter tjocka strimlor av potatisen, så att de påminner om restaurangpommes. Koka sedan potatisen i saltat vatten i fem minuter och kyl sedan ner potatisen i riktigt kallt vatten. Torka potatisen väl.

Lägg sedan potatisen på en plåt. Ett lager för bästa resultat. Potatisen ska sedan så gott som täckas av rapsolja, och sedan köras in i en ugn värmd till 225 grader. Du gör detta eftersom det är riktigt bökigt att fritera potatis på spisen, och för att du inte har någon fritös. Tänk bara på hur livet skulle te sig om du hade en fritös! Vad tjock du skulle vara!

Rör om i pommesen när den ena sidan börjar bli gyllene. Detta tar ungefär 25 minuter. Den andra sidan brukar bara ta 15 minuter, eftersom oljan nu är riktigt, riktigt het. Var försiktig när du rör om! Riktigt försiktig!

Låt pommesen rinna av i ett durkslag rikligt fodrat med hushållspapper. Häll sedan pommesen försiktigt i en bunke. Salta med flingsalt. Peppra. Servera!

Skön dipsås: Hälften majonnäs, hälfte gräddfil. Pressa ner en vitlöksklyfta. Salta, peppra. Hacka ner litet dill. Rör om och kyl.

Ett hjärtligt tack till JR för hans hjälp. Utan honom skulle den här smaskiga rätten aldrig sett dagens ljus.

Smaklig spis!

Malkovich

Det bästa för att hela en själ sargad av strulande apparatur är ju som bekant konsumtion. Så det bar det sig inte bättre än att jag släntrade bort till Pet Sounds efter jobbet och plockade på mig Moneybrothers nya skiva. Passade också på att fråga efter Those Dancing Days EP, som ska släppas i slutet av augusti (klart den skulle köpas, sådana här duktiga kids ska stödjas hela jävla vägen till Japan, där de säkert kommer bli mäkta populära). Stefan sade att den inte kommit ännu, men försvann bakom disken en stund. Sedan daskade han ner skivan på disken. "Nu kom den". Vi skrattade en stund. Jag fick dessutom en limiterad Moneybrothersingel.

Gick sedan till bokaffären i mitt lokala köpcenrtrum och köpte Will Selfs "The Book of Dave" som jag ska läsa ikväll. Nu mår jag bättre.

Kom hem och slog på Xboxen. Det gick bra. Spelade Blue Dragon i en timme. Slog sedan av lådan. Det blinkade rött. Jag tryckte på offknappen igen. Det försvann. Det pumpar isvatten genom mina ådror.

Och eftersom jag är så kär i jenny Lewis fick det bli Rilo Kileys nya också.

Och så blir det djur till middag

Utan att någon som helst kom och försökte hindra mig spatserade jag helt sonika in hos min videonasare och köpte Lost säsong 2. Jag stod och velade ett tag, men sedan övertygade jag mig om att det a) var price performance - 17 timmar underhållning för 400 bagis, liksom, b) skulle se snyggt i hyllan bredvid säsong 1, och c) var mig väl värt en dag som denna.

Eftertankens kranka blekhet följde.

Schibsted har tagit över utgivningen av svenska Spider-Man efter Egmont märkte jag idag. Den är nu 52 sidor tjock, istället för 100, och ska utkomma med 12 nummer om året, istället för sex, eller fyra eller vad det nu var förut. Skönt att bli av med den där gneten som gav ut Spider-Man från en hydda i skogen, han som alltid skrev bittra kommentarer i marginalerna om hur han fick taskiga insändarbrev och krävde att man skickade med porto om man ville ha svar tillbaka. Rent instinktivt tror jag att Schibsted kan hantera sina kunder snäppet bättre.