Does the body rule the mind, or the does mind rule the body? I don't know.

När jag stirrade in i mig själv i spegeln medan jag ansade polisongerna imorse slogs jag av en plötslig och mycket stark känsla: Jag skulle träffa på R idag. Vanligtvis ägnar jag bara henne en ganska flyktig tanke på väg till tunnelbanan, chansen att springa på henne på väg till jobbet är ganska stor, det var ju så vi träffades, men just den här känslan var så stark att det kändes mer som ett faktum än något annat.

On with the jeans, the jacket and the shirt. De tre första tågen som anlände till stationen var litet för fulla för att jag skulle tycka att det var roligt, men det tredje var halvtomt. Hittills ingen R. Jag korsade armarna och väntade. Svalde en Voltaren. Kom fram. Klev av. Åkte hissen upp till biljetthallen. Klev ur. Knack på axeln. Jag vände mig långsamt, som i en skräckfilm.

R.

Det var R. Hennes hår var långt och brunt. Tidigare har hon haft rödblont. Hon var mycket vacker och klädd i kontorskläder. Vi kramades länge, hon tryckte läpparna mot min kind. Jag hade planerat det här ögonblicket i flera veckor, att jag skulle vara hård och avståndstagande och reserverad, men jag kände ögonblickligen att allt det där bara rann ur mig. Klandra mig inte; om ni såg henne skulle ni förstå – hon har ett väldigt avväpnande leende. Och hennes crazy eyes. Hennes crazy eyes.

”Du kommer inte tro mig”, säger R, ”men jag har tänkt på dig hela morgonen”.

”Du kommer inte tro mig”, säger jag, ”men jag har tänkt på dig hela morgonen också”.

(”Och hela kvällen innan”, tänker min Dark Passenger. ”Och större delen av min konvalescens”. Men inget jävla trånande, mest tankar om att måste ha varit galen om jag trodde att det verkligen skulle kunna funka mellan oss, ofta följt av ett galet kacklande skratt.)

Jag följde med henne till hennes jobb medan hon rökte en cigarett och berättade om hur hon haft det under de senaste veckorna. Hon visade mig ärret. Hon sparkade lätt mot min fotplatta, och jag sparkade mot hennes boots. Vi stod i hörnet av Kungsgatan och Sveavägen och fånlog och stirrade in i varandras ögon, och även om jag gjorde allt det här kunde jag fortfarande förstå att det här var fel, och att jag hade gått vidare och att jag skulle skita i henne. Men hennes crazy eyes.

Hittade en mingelbild av henne igår, där hon agerar kuttersmycke åt en svensk B-skådespelare som jag känner sedan tidigare. Tydligen hade han propsat på att det skulle stå att hon var hans flickvän, vilket gjort henne förbannad och gjort att hon brutit med honom. Det är annars en mycket fin bild, på vilken hon ser ut som Bryce Dallas Howard hade gjort om hon hade fått spela Mary Jane Watson i Spider-Man, och där är hennes crazy eyes mycket tydliga.

Så vi stod i den där jävla korsningen ett tag och pratade. Sakta började mitt vansinne släppa och verkligheten kom tillbaka, ungefär som när man hukar bakom ett betongblock i Call of Duty 4 och väntar på att heala. ”Hon har en skruv lös”, tänkte jag medan hon pratade om hur hon hade på jobbet och att hon levde som en eremit och hade ont i magen och var svullen och jävlig. ”Det kommer aldrig att funka”.

”Kan du inte maila mig från jobbet”, säger hon. ”Jag kan inte MSN:a, min chef sitter precis bredvid”. ”Vad är det för jävla IT-policy ni har”, säger jag och hon rycker på axlarna. Vi kramas, hon trycker sina läppar snäppet för nära min mun för att jag ska tycka det är okej, och sedan säger vi hejdå och hon stolpar iväg. Jag ser efter henne ett par ögonblick innan jag går åt motsatt håll.

Jag har fortfarande inte mailat henne. Vet inte om jag ska. Är jag redo för en vända till? Funderar på att helt enkelt bara skriva. ”Hej! Mail enl. ök. Vänligen, Steelwheels”.

Strömmingsflundran jag åt till lunch var dessutom inget vidare

Som ett grymt och onödigt socialt expriment mot mig själv har jag de senaste veckorna pendlat till jobbet utan att ha iPod på. Jag vet inte varför, omvärlden blir ju kanske 65% sämre om man inte bara tvingas se den, utan också höra den. Folk som grälar i mobiler om vem som ska släppa in hantverkare, fjortisar i samspråk om det politiska världsläget, äldre män med buskiga mustascher som i likhet med Homer Simpson inte har någon inomhusröst.

Framför allt slipper man med hörlurar föra idiotiska konversationer med främlingar. Hörlurar blir en signal om att man önskar bli lämnad ifred.

Vi var tre personer som väntade på hissen mitt på perrongen på T-Centralen igår morse. Det var jag, en man med portfölj och krånglig höft och en farbror med en enorm sopsäck med anonymt innehåll. Vårt meningsutbyte inleddes med att portföljen tryckte på hissknappen fast dörrarna höll på att slutas kring de som åkte före oss, vilket naturligtvis resulterade i att hissdörrarna öppnades igen. Allmän irritation. Sopsäcken bröt på finlandssvenska och sade åt portföljen att sluta trycka på knappen. Hissen for iväg, och portföljen tvekade ett tag innan han tryckte ånyo.

När hissen kom uppstod det en smärre meningsskillnad i vem som skulle kliva in i hissen först. Eftersom portföljen stod närmast dörren var det logiskt att han gick in först. Sopsäcken tog till orda och sade: "Hördu du, invalider får gå in först!" Portföljen tittade på mig, som sade "Men det spelar väl ingen roll!" "Vi får plats allihop", sade portföljen. "På sjuttiotalet fick invalider alltid gå in först, så var det bara", bräkte sopsäcken upprört. "Jag vet nog hur man beter sig, för jag brukade samla in saker åt kyrkan" (läs: saker som sedan gavs till funktionshindrade som satt på institution, vilket var vanligt ända upp till sjuttiotalet). "Det handlar om vanligt folkvett", fortsatte sopsäcken, och jag och portföljen tittade på varandra och log överseende. Sopsäcken fortsatte att prata om sin erfarenhet av att hjälpa invalider. "Nu får han gå av först", sade sopsäcken när dörrarna öppnades mot gångtunneln och drog in magen så att jag skulle komma förbi. Jag skakade på huvudet och sade "ha en trevlig dag" till portföljen och klämde mig ur hissen.

Resten av dagen var bra. Min chef ringde och sade att de hittat en kund till mig som jag kan jobba med när jag har konsultat klart, och jag beslöt mig för att tacka nej till ett annat jobb som jag blivit erbjuden. Kunden jag ska jobba med härnäst är säkert asjobbig att ha att göra med, men nu ska jag ingå i ett team med en schysst AD och annat folk jag vet är bra. Så jag slipper byta arbetsplats på ett tag framöver.

Fick sedan smita tidigt för ett möte med redaktionsrådet på tidningen jag ibland skriver för, där vi diskuterade offerter vi tagit in från byråer, angående den nya webbsidan som vi ska försöka lansera till hösten. På Slussen var det åter folk som höll på att rycka i hissdörrarna precis när de skulle gå igen. Är det en ny trend, i likhet med den förkastliga "stå-precis-vid-tunnelbanedörrarna-så-ingen-kan-kliva-av"-trenden som växt sig allt starkare med åren, eller "sms:a-medan-man-går-snabbt-längs perrongen-utan-att-veta-vad-som-befinner-sig-framför-en"?

Idag händer inte så mycket, har bokat av en jobbintervju jag skulle gå på klockan tre för en annan tjänst, och kan nu bara sitta här och löka tills jag får gå hem.