City 17 Revisited

Och Klara Norra Kyrkogata framåt, och det är nästan att jag kan inbilla mig att jag har en kofot och en Gravity gun. Det ligger ett tunt dis runt taknockarna, och om jag höjer blicken en aning kanske jag kan se en Strider vagga förbi på Vasagatan. Bakgården utanför mitt kontor är belamrat med containrar och bilar, av byggmaterial och bråte. Hör jag statiskt brus i bakgrunden, röster grumlade bakom gasmasker? Är det en headcrab som lurar bakom den där tunnan? Var kan jag ladda min HEV-dräkt?

No Big Daddy for you! Next!

1) Lånade hem en 360 från jobbet.
2) Gick och köpte lovande superspelet BioShock för att kunna mysa ner mig i soffan ordentligt under kvällen.
3) Kom hem, korkade upp en flaska vin och började sörpla på.
4) Lagade en smarrig karljohanrisotto. Drack mer vin.
5) Åt mat. Drack vin.
6) Litet för berusad för att vilja sätta igång med nytt spel. Snopet. So it goes.

Kaputski

Presenter gör fågelfrön villig

... Är en fras som någon googlat och sedan kommit hit på. Jag tycker det är vackert. Tack!

Mina närfver

Ja, det börjar faktiskt kännas att det var länge sedan man låg och mös med någon. Hade just ett möte där den ena parten var min kollega TJ och den andra, en leverantör, var en ytterst attraktiv kvinna med djup urringning och tjusig klyfta. Så för mig blev det mycket stint stirrande in ögon eller på projektorbilden. Märk nu att jag inte beskyller henne för att hon klär sig utmanande; tvärtom är det mitt fel att mina hormoner inte tuktats bättre. Så medan hon satt och pratade om mallar och moduler satt jag och gned näsroten och försökte koncentrera mig. Fy på mig. Fy.

Malkovich

Det bästa för att hela en själ sargad av strulande apparatur är ju som bekant konsumtion. Så det bar det sig inte bättre än att jag släntrade bort till Pet Sounds efter jobbet och plockade på mig Moneybrothers nya skiva. Passade också på att fråga efter Those Dancing Days EP, som ska släppas i slutet av augusti (klart den skulle köpas, sådana här duktiga kids ska stödjas hela jävla vägen till Japan, där de säkert kommer bli mäkta populära). Stefan sade att den inte kommit ännu, men försvann bakom disken en stund. Sedan daskade han ner skivan på disken. "Nu kom den". Vi skrattade en stund. Jag fick dessutom en limiterad Moneybrothersingel.

Gick sedan till bokaffären i mitt lokala köpcenrtrum och köpte Will Selfs "The Book of Dave" som jag ska läsa ikväll. Nu mår jag bättre.

Kom hem och slog på Xboxen. Det gick bra. Spelade Blue Dragon i en timme. Slog sedan av lådan. Det blinkade rött. Jag tryckte på offknappen igen. Det försvann. Det pumpar isvatten genom mina ådror.

Och eftersom jag är så kär i jenny Lewis fick det bli Rilo Kileys nya också.

Concerti

Trots en Xbox som hänger på en skör tråd har jag i alla fall två konserter att se fram emot i höst - Mark Kozelek på Södran den 23 oktober och Ryan Adams på China den 20 november. Fantastico!

Hjärtkramp

Kom hem igår efter bio och middag med JD och slog på 360:n för en liten svängom innan läggdags. Spelade litet. Stängde sedan av. När jag stängde av dök de upp. Det där som alla Xbox-ägare fruktar. Något som egentligen bara är en tidsfråga innan det inträffar, men som ändå känns som en iskall hand kring pungkulorna.

The Red Ring of Death.

Tre blinkade segment på den vanligtvis grönt flouroscerande ringen. Det betyder att något är vajsing. På väg att krascha. Min konsol är på väg att sparka hinken. Ta ner skylten. Om ett par dagar kanske den inte längre bara trängtar efter fjorderna, den kommer att vara död.

Det är då man ringer Xbox-supporten, så skickar de en UPS-bil som hämtar upp den trasiga konsolen. Sedan skickas den vidare till Tyskland, där den meckas med. Ett par veckor senare återvänder den, frisk och kry. Helt konstnadsfritt är det sagt. Hoppas det.

När jag kommer hem ska jag blåsa litet på den och dra ur och sätta in kontakten, för det är sagt att det kan funka. Men jag vet inte jag. Det har faktiskt varit litet dammigt i vardagsrummet det senaste tiden.

Fan också.

Dessutom drömde jag om VK5 inatt, vilket inte direkt gjorde mitt humör bättre.

Tjejer man skulle ha varit kär i om man gick i gymnasiet

Jag kan inte sluta lyssna på Those Dancing Days "Hitten". Här är deras myspacesida. Just nu är jag väldigt svag för smittande refränger och Hammondslingor.

SL, jag och MSN

Steelwheels säger: (23.10.27)
fuck facebook, man!!! nu sitter jag och cyberstalkar VK5 igen!'
SL säger: (23.11.03)
jag veet!
SL säger: (23.11.07)
jag hatar facebook
SL säger: (23.11.11)
det är ju helt sjukt
SL säger: (23.11.21)
jag har oxå suttit en massa tid idag
SL säger: (23.11.37)
och verkligen, verkligen, inte gjort ngnting men åndå har jag hängt där
Steelwheels säger: (23.11.40)
jag ska fan avsluta min facebook.
SL säger: (23.11.40)
sicked
SL säger: (23.12.19)
jag med
SL igen säger: (23.12.21)
usch
SL säger: (23.12.26)
eller ja, jag vet inte
Steelwheels säger: (23.12.40)
inte jag heller...
Steelwheels säger: (23.12.47)
måste ha koll på syrran. :)
SL säger: (23.13.00)
hehe
SL säger: (23.13.15)
ska jag bli kompis med henne tro, så att jag oxå kan kontrollera henne
SL säger: (23.13.22)
eller spionera snarare
Steelwheels säger: (23.13.31)
jag har massa folks syskon som friends, som typ din brolla och annas brolla... varför...?
Steelwheels säger: (23.13.50)
ja, varför inte?!
SL säger: (23.14.00)
hehe
SL säger: (23.14.04)
nu gör jag det
SL säger: (23.14.11)
som hämnd
Steelwheels säger: (23.14.17)
gör det!!!!'
SL säger: (23.15.47)
done!
SL säger: (23.15.51)
this is sick
Steelwheels säger: (23.16.03)
wOOOHOOO!!!
Steelwheels säger: (23.16.22)
här sitter jag och lyssnar på foo fighters, liksom.
SL säger: (23.16.58)
oj, oj, oj
Steelwheels säger: (23.17.31)
min syrra är polare med FO's ex SO, det är litet roligt, de var på semester i skåne tillsammans. det kan du se när du blir kompis med henne.
SL säger: (23.18.17)
ja, det ska jag allt kontrollera
SL säger: (23.18.18)
hehe
SL säger: (23.18.25)
ngn mer jag bör stalka
Steelwheels säger: (23.19.22)
du kanske helt random kan bli kompis med VK5. eller ska jag skicka request?
SL säger: (23.19.53)
du ska!
SL säger: (23.20.00)
gör det! gör det! gör det!
SL säger: (23.20.03)
du får en femma
Steelwheels säger: (23.20.04)
nääää
Steelwheels säger: (23.20.10)
em femma?!
Steelwheels säger: (23.20.18)
300 spänn ska jag ha!
SL säger: (23.20.41)
nope
SL säger: (23.20.42)
en femma
Steelwheels säger: (23.20.56)
jag requestar VK5 för tvåhundra spänn.
SL igen säger: (23.21.11)
en femma
Steelwheels säger: (23.21.20)
varken mer eller mindre än 150 spänn.
SL säger: (23.21.37)
jo
SL: (23.21.38)
en femma
Steelwheels säger: (23.21.39)
okej, hundra.
Steelwheels säger: (23.22.04)
femti pix, men det är också mitt sista bud.
SL: (23.22.13)
fem
Steelwheels säger: (23.22.40)
tjugofem spänn och en bulle, annars blir det ren förlust.
SL säger: (23.23.03)
nej
SL säger: (23.23.08)
fem spänn och en bulle
Steelwheels säger: (23.23.25)
... sjutton spänn och en bulle.

Oxfilé, ruccola

Att behöva ta fram japanen i mig

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i japanska spel, vilket är en av de största anledningarna till att jag aldrig heller varit en Nintendo nerd eller en Playstation fanboy. Visserligen har jag ägt både Nintendo- och Sonykonsoler av olika slag, men det var först med Xbox som jag började spela på allvar och låta spelandet ta samma plats i mitt liv som musik, film och litteratur. Framför allt har jag haft invändningar mot designen av japanska spel - japanerna är vana vid praktiskt taget låst kamera och snitslade banor, medan västerländska spel tenderar att vara mer öppna, ha fri kamera och större möjligheter till att själv skapa narrativet. I japanska spel är protagonisterna ofta känsliga, storögda emokids med rosa hår, medan man i västvärlden fortfarande är mer inne på muskulösa machomän med svällande pecs. Ärligt talat kan jag säga att jag inte blivit särskilt begeistrad av ett japanskt spel sedan Final Fantasy VII, och det är ju ändå nio år sedan nu. Så det var väl verkligen på tiden när det igår hände igen.

I ett försök att få japanerna att köpa Xbox 360-konsoler anlitade man studion Mistwalker och legenden Akira Toriyama, som skapat karaktärerna i Dragonball Z, att sätta sin stämpel på vad som skulle komma att bli ett enormt och väl genomtänkt RPG - Blue Dragon.

Är huvudpersonerna ett gäng känsliga, storögda emokids? Check. Är banorna linjärt utformade? Check. Är stridssystemet enkelt, effektivt och underhållande? Check. Är det turbaserat? Check. Är det lätt och roligt att levla? Check. Krävs det planering och strategi för att bygga upp sina karaktärer? Check. Är det så underhållande att man spelar fyra timmar på raken utan att pausa, och därmed glömmer att äta mat eller spotta ut snuset? Check.

Handlingen: Ett gäng kids vill rädda sin by från en annalkande fara och ger sig ut på äventyr. De utrustas vad det lider med varsin blå sfär som de anmodas svälja. detta resulterar i att deras skuggor förvandlas till enorma totems i form av mytologiska väsen, som de sedan kan styra för att bekämpa alla former av oknytt de stöter på under resans gång.

Blue Dragon är ett grund och botten ganska enkelt men mycket vackert och underhållande spel som är väl värt ett köp. Att det är uppdelat på tre skivor är på samma gång både modfällande och exalterande, jag kunde inte låta bli att känna en viss resignation när det stod klart att mina kvällar den närmaste månaden framöver kommer vara reserverade för det här spelet. Efter en hel kväll har jag inte klarat av mer än 2 procent av det hela, men av vad jag hittills sett av spelet finns det ingen anledning att tro att det inte kommer vara lika underhållande hela vägen. Problemet är bara hur jag ska hinna lira BioShock, 2K Bostons nya FPS som också ser mycket, mycket lovande ut. Jag har också mycket kvar att spela av Spider-Man 3, Crackdown och Psychonauts. För att inte tala om gamla 1.0-synder som Tomb Raider Legend och Beyond Good and Evil.

Japanska RPG:s tenderar att bli mer storvulna, svulstiga och sentimentala ju längre in man kommer i det, men det är något jag är villig att leva med i det här fallet.

Och hur gick det med Xbox 360-försäljningen i Japan? Jo tack, det gick alldeles utmärkt.

Blue Dragon släpps exklusivt för Xbox 360 den 24 augusti. Missa det inte. Bejaka, liksom jag har gjort, din inre japan.

Jobbduschare of the world, unite and take over

På mitt jobb sitter jag ensam i ett stort rum längst bort i korridoren, alldeles intill toaletten. Det är inte så många som använder den, det mest jag och en till. Ibland kommer kreatörerna dit för att kunna klobasa ifred. Idag såg jag en kollega smita in där med en ryggsäck. Det händer ibland att toaltten används som onklädningsrum, folk som ska byta om innan de cyklar hem och så. Men det här var på förmiddagen. Snart hör jag hur det börjar strila. Det är någon som duschar där inne!

Ja, det finns naturligtvis en dusch där inne i just det syfte att folk ska kunna duscha om de behöver, men jag har aldrig varit med att någon använt den.

Måste man inte var en viss typ av människa om man tänker; "äh, jag orkar inte duscha hemma, jag kan göra det på jobbet", såvida man inte har ett jobb där man svettas väldigt mycket.

En annan teori är att min kollega är av den sorten som i likhet med George Costanza måste klä av sig naken när han bajsar. Kanske något i alla fall gick fel där inne. Kanske han kände sig smutsig efter björnbygget. <

Härmed myntar jag uttrycket jobbduschare. Exakt vad det ska innefatta återkommer jag om.

Jag gillar Facebook

I några år har jag försökt hitta en gammal nätflört från Kanada, mest för att se vart hon tog vägen. Så då kollade jag i Facebook. Och jojomän, där var hon. Med barn och allt! Det värmde ordentligt i hjärtat. Riktigt skönt att se att det gick bra för henne i livet. Vi träffades på Tori Amos chat för nio år sedan och inledde ett väldigt romantiskt brevväxleri under ett par år. Sedan kom det av sig, som det ju kan göra ibland.

Jag skickade henne ett meddelande för att kolla om det verkligen var hon, och idag skickade hon en request för att adda mig. Who'da thunk it? Och enligt hennes profil lyssnar hon fortfarande på Tori.

I don't know, but I've been told

... Matthew Modine is really old.

Det är ju alltid kul att se att Matthew Modine fortfarande får jobb, som här i "Weeds" till exempel. Att han däremot numera är helt gjord av plast kom som något av en överraskning.

Jag hatar Facebook

"Facebook är fantastiskt", kvittrar LA för någon vecka sedan. "Man kan hitta en massa människor man tappat kontakten med, som till exempel folk från lågstadiet. Nu ingår jag i en grupp med folk från min lågstadieklass!"

Jaharu.

"Har du en facebook?" frågar syrran när vi ses hemma hos mamma och pappa för att grilla på lördagkvällen.
Nä, jag skiter i sånt, säger jag, jag är med i fler communities än jag orkar hålla på att administrera.
"Jag skickar dig en inbjudan i alla fall", trugar syrran.

Jag loggar således in och skapar en profil. När jag kommit hem till Söder (min vecka som kattvakt är slut, och jag måste återvända till min dammiga tvåa) loggar jag in och kollar upp litet folk. För att liksom se vilka som finns där. Sho 'nuff, de flesta av mina vänner har redan en facebook. Och litet annat folk också. Mycket riktigt, en massa folk man tappat kontakten med, folk det kanske var lika bra att man tappat kontakten med. Men nu sitter jag där och stirrar på Varm Kemi 5:s profilsida. Hon har lagt upp en massa foton på sig själv också. Inte titta, försöker jag intala mig själv. Inte titta. Men det gör jag naturligtvis.

Det var jag ju tvungen till.

Så fuck you, Facebook. Fuck you very much.

I'm gonna strangle-y-dangle you!

"Får jag fråga en sak: Är du på dåligt humör?" frågar en kollega efter att jag försökt förklara en sak för den i fem minuter och mitt tålamod tryter. Den förstår tydligen ingenting av vad vi just för tillfället håller på med, och kan inte skilja på olika saker. Jag visar den att jag bokat annonsplats på en sida, och den säger på sitt uppnosigaste sätt att den redan gjort det, "såg du inte mejlet jag skickade till XX"? "Men vadå XX", säger jag med illa dolt förakt. Det här handlar om en helt annan annonsplats som inbegriper helt andra människor. Förstår den ens vad vi håller på med?!

"Bilderna ligger på sharet", säger hon. Nej, det gör de inte, säger jag och visar. "Jo, men det har kunden sagt". Jo, men kunden har fel, de ligger helt uppenbarligen inte där.

Den lämnar mitt rum och säger att den ska försöka kolla själv, när den har skaffat eget inloggning till sharet. Den förstår inte att den redan kan logga in själv. Den förstår inte någonting. Och så vitt jag vet har den inte ens testat produkten vi jobbar med.

Som svar på dess fråga: Ja, jag är på jävligt dåligt humör.

It ain't easy being green

Jag har alltid varit mer av en Marvelkille än en DC-kille, och därför känner jag alltid en större entusiasm inför Marvelfilmer än DC-filmer, även om de senastee årens DC-filmer varit snäppet bättre än Marvelfilmerna. Nästa år kommer sommaren totalt domineras av The Incredible Hulk och Iron Man. På ComicCon visades häromdagen fem minuters hopkok av Iron Man, där Robert Downey Jr spelar miljardären Tony Stark, som främst av hälsoskäl bygger sig en rustning med livsuppehållande funktioner. Filmen fanns att beskåda på YouTube under ett fåtal, någon tjomme hade filmat duken med sin mobilkamera och lagt upp den. Givetvis togs den ner illa kvickt. Jag hann dock se den, och det ser väldigt, väldigt bra ut. Intryck: Rustningen ser förbannat cool ut. Downey Jr gör vad som förväntas av honom - han är sarkastisk och loj på det sätt endast han kan. Gwyneth Paltrow klär som rödhårig. Effekterna kommer bli makalösa.

Igår var det dags för skaparna av The Incredible Hulk att träda fram. Den här gången är det Ed Norton som spelar den mjäkige forskaren Bruce Banner, och även hans förbannade alter ego, Hulken (japp, de har spänt fast ping pong-bollar på Norton, så att han kan agera ut Hulkens rörelser, precis som man gjorde med Andy Serkis när han spelade King Kong. I förra Hulkfilmen var det regissören Ang Lee som spelade Hulken). Norton har även skrivit manus.

De visade bilden ovan. Ser ut som om man inte skapat Hulken utifrån Nortons utseende, som man olyckligtvis gjorde när Eric Bana spelade Banner. Istället ser han ut som han gjorde när John Byrne ritade honom på åttiotalet. Mycket klokt. Hulken i Ang Lees film från 2003 såg litet efterbliven ut, som om han ständigt förvånades över vad som hände. Som om han ständigt försökte förstå och analysera sin omgivning. Den här Hulken ser ut att skita totalt i det. Den här Hulken ser bara jävligt arg ut.

Även om jag hört från säkra källor att Norton är fruktansvärt osympatisk, kan ingen ta ifrån honom att han är en driven och ambitiös filmskapare, både framför och bakom kameran. Det här kan nog bli bra. Skitigt och kinetiskt, om man får dra slutsatser från regissören Louis Leterriers tidigare alster (de hektiska The Transporterfilmerna, Jet Li-våfflan Danny the Dog).

Har alltid gillat Hulken. Kan identifiera mig med en outsider full av otyglad och missriktad vrede.

Bilden är snodd från joblo.com

Sambo

Efter jobbet åker jag hem till AS, JR och Kniven och fikar med Hanna och hennes dotter. Vi läser tidningar i ett solvarmt kök och det är mycket mysigt. Äter sedan otroligt god korvsallad på balkongen. JR sätter ihop en hylla och AS och jag snackar skit en stund. Pallrar mig sedan hem för att städa och diska innan CC kommer hem fråg aikidolägret.

När han ringer kvart över åtta sitter jag i soffan och äter Pingvinlakrits i mjukisbyxor framför sista säsongen av Buffy. Han säger att han är på väg in till stan för att lämna sin väska, sedan ska han ut och träffa sin kompis Gabby. Jag som hade sett fram emot en sista kväll med honom innan han åker tillbaka till New Hampshire och inte kommer tillbaka på ett år.

Jag går och häller för mig en stor bourbon med is och känner mig som Sue Ellen i Dallas. När CC kommer hem och ställer ifrån sig väskan sitter jag åter framför TV:n. Han säger att han bara ska duscha, sedan ska han åka ut till Tensta där Gabby bor för att hälsa på henne. Jojo. Jag vet nog vad "hälsa på" innebär. Vi tar varsin bourbon i köket och sitter och snackar ett tag innan han går. Han säger att han kommer tillbaka senare, för tunnelbanan slutar ju gå och så. Han hänger upp sina svettiga träningskläder och sin äckliga suspensoar på en galge för öppet fönster och går sin väg.

Jag ser på Buffy till klockan ett och går sedan och lägger mig, lämnar fönstret halvöppet och lyset vid soffan på så att han ska slippa snubbla i mörkret när han kommer hem. Jag märker att draget från det halvöppna fönstret fyllt lägenheten med en obehaglig doft av manssvett. I draget och svettdoften, och ljuset från vardagsrummet, ligger jag sedan och försöker sova. Jag tror jag somnar halv tre.

Kvart över sju kommer CC hem. Han smyger in och lägger sig och somnar på soffan. Det är tjugo minuter tills jag ska gå upp. Jag ligger kvar och grämer mig en stund innan jag går upp och sätter på kaffe. Kvart i åtta ska min gamla bekant Carro Hainer vara på Nyhetsmorgon för att prata om Simpsons, så jag slår på TV:n. Detta väcker CC. Jag frågar inte hur han haft det eller vad han haft för sig, för jag bryr mig egentligen inte. Jag berättar istället om Carro. Istället för Carro intervjuas istället Eddie Murhpys brorsa Charlie. Det känns konstigt. Jag kollar Carros blogg. Det har blivit uppskjutet till kvart i nio. Jag och CC pratar en stund och jag går sedan och gör mig i ordning. Sedan pratar Carro om Simpsons tillsammans med Fredrik Strage, Strage tar nästan över showen, men Carro hinner säga en och annan bra sak i alla fall.

Klockan nio står jag med kavajen på, med en plastgitarr över axeln, och ska gå till jobbet. CC ska flyga hem klockan två. Vi kramas och säger hejdå och vet att vi inte kommer ses på ett år.

Sedan går jag till jobbet och hoppas att han inte glömmer att ta med sig sin svettiga suspensoar när han går.

Jag är tydligen så jävla rolig

Efter en dyr men väldigt god middag på Street i lördags gick vi upp på Mosebackes uteservering, eftersom det är exakt en sådan sak man känner sig tvungen till när det är en fin sommarkväll. Det var, inte helt oväntat, helt fullt. Jag, CC och MS ställde oss i en liten ring i gruset mellan två bord och sade att vi fick låtsas att det var ett bord här. Eftersom CC:s kunskaper i det svenska språket är ytterst bristfälliga (trots de nio år han mer eller mindre regelbundet vistats här) talade vi alla engelska. Innan någon av oss hunnit med att ta initiativet att gå och köpa öl, hördes det från ett närbeläget bord: "You can sit here if you want". Där satt tre små söta blondiner uppradade kring ett bord och bligade på oss under raka luggar. Vi slog oss förstås ner. Tjejerna tyckte uppenbarligen att det var spännande att få prata litet engelska. De frågade om någon av oss kunde svenska, och CC sade att jag och MS var ganska bra på det. Jag övervägde för en stund att låta charaden fortsätta, men det brast när tjejerna frågade om vi varit här länge. "Sisådär en trettio år", svarade jag på svenska.

Sedan satt vi där och pratade, ytterligare ett bord anslöt efter en stund när CC och en av tjejerna tiggde cigg av ett par tjejer, och på det viset förflöt kvällen. Det var helt klart uppenbart att tjejerna var knappt fyllda tjugo, vilket också bevisades när en av dem av någon anledning halade upp sitt körkort för att visa hur ful hon tyckte hon var på det. Egentligen tror jag att hon ville visa mig hur jävla söt hon var på kortet, för det var hon. Hon visade sig också vara 21 år gammal. Jag berättade det för CC. CC är snart 42.

En rätt stor del av mig tänkte; "fan vad gammal jag känner mig", medan en annan, även den en stor del tänkte "fan vad roligt det här var".

Klockan blev nästan halv två, vi bröt upp, telefonnummer utbyttes, kramar och pussar utdelades. Vi snavade hem över Söder. Tjejerna skulle fortsätta till Kvarnen, men vi skulle upp tidigt dagen därpå. CC malde på om hur gulliga de varit och vem av dem som verkade ha varit intresserad av vem av oss, och så vidare, men jag hakade på inte riktigt på det. CC är en man som är känd för att bli litet för uppspelt av kontakt av det motsatta könet, ibland så till den milda grad att det inte riktigt finns någon hejd för det. CC låg en gång med en student som var 14 år yngre än han, vilket är obehagligt på så många plan samtidigt. Han hävdade med bestämdhet att det var hon som uppvaktade honom, och att det därför inte fanns något han kunde göra för att sätta emot det. Detta är något vi ältat och bråkat över de senaste sju åren, och vi har sedan dess lämnat det mer eller mindre därhän.

Att behålla numren till de där 21-åringarna var ingen bra idé, beslöt jag, så jag raderade dem bryskt dagen därpå. Det får vara bra med sådant där.

Vad som dock var lockande var att de blev imponerade av en sådan enkel sak som att man pratade engelska utan brytning. Det är naturligtvis alltid smickrande att höra hur jävla rolig man är, och det var i sanning ett bra tag sedan någon sade det till mig sist.

Det var en sådan där lördagkväll jag slutade uppleva 2003. Det kanske är dags att ta upp dem igen. Å andra sidan behöver jag CC som katalysator, och han är bara här en vecka om året. Jag antar att jag kan vänta till nästa juli. Då gör vi om det igen.