There's white things in the air

Det snöade igen under natten. Inte så farligt mycket, men jag står fortfarande i köksfönstret och spanar ner mot gatan. De har inte plogat ännu. Kanske har det snöat tre centimeter. Därikring. Det ser dock ganska löst ut, med andra ord en baggis att rulla igenom.

Från det att den första snöflingan faller till det att den sista snödrivan tippas ner i Riddarfjärden ägnar jag kanske så mycket som 25% av min tankekraft att planera mitt liv kring väderlek och väglag. Det kan nästan bli till en besatthet.

I mitten av nästa vecka ska jag åka västerut för att fira nyår. Redan nu sitter jag på väderkanalen och söker ledtrådar till hur väglaget blir. Följer E20 i realtid på vägkamerorna, trots att det är helt meningslöst, eftersom det faktiskt det de facto är en hel vecka innan jag ska åka.

Men jag tycker faktiskt om snön, trots att den ställer till det för mig. Häromdagen vaknade jag upp hemma hos min mamma och pappa och tittade som vanligt ut genom vardagsrumsfönstret på skogsbacken utanför. Som ett diarama. Eller som en monter på Naturhistoriska.

Nu packar jag för att åka dit igen. Förutom kläder och julklappar tar jag med mig mina ritualfilmer som jag alltid ser kring jul - Peter's Friends, Edward Scissorhands, A Nightmare Before Christmas, Lethal Weapon. Trots att det ungefär tar lika lång tid för mig att köra hem till jul som det gör att lyssna på "Driving Home for Christmas" är det viktigt för mig att få den där julankomsten.

Just the fax, Ma'am. Just the fax.

Snöig flygplats i juletid. Vertikala byar över startbanorna. Poliser och militärer i klungor, över allt. Redan när planet lyfte från Arlanda imorse visste jag att det egentligen bara fanns en film att se när jag kom hem.

There is no off-position on the genious switch.

"Hela stan är som en militärzon", säger min danske kollega i telefon. "Det kommer nog ta ett tag för dig att komma fram imorgon. Det står en piketbil i varje gathörn."
"Ja, och så är det tydligen problem på flygplatsen för att delegaterna från COP-15 ska åka hem", säger jag.

Fan, jag har verkligen valt helt rätt tid för att åka och hålla workshop på vår danska systerbyrå. Upp klockan fyra, äta en macka, pulsa ut i snön till taxi, stå och dra på sig förstoppning vid gaten, sitta och flyga söderut, äta en macka, åka genom ett sönderbombat Köpenhamn, hålla workshop i sex timmar, äta ett par smörrebröd, åka tillbaka till flygplatsen, äta en macka, kliva på planet, äta en macka, ta en taxi, pulsa tillbaka över gården, gå och lägga sig. Alltså, det är best case scenario. Om jag inte blir kvarhållen i tullen eller hamnar i trafikstockning eller gatukrig. I alla fall, det är en utflykt. A day out of the office, innit? Ser fram emot det.

Paketångest

Jag kilar ut för att köpa ett gäng födelsedagspresenter till min vän Sudden från mig och SL. Därefter går jag hem och slår in dem. Det visar sig dock att jag inte har något papper eller något snöre som inte är julbetonat hemma. Tejpen är gammal och slapp. Jag får prestationsångest. SL är den typen av människa som alltid har massor av olika presentpapper hemma. Jag har till och med sett henne köpa presentpapper i preventivt syfte - alltså trots att ingens födelsedag står för dörren. Hon har köpt bara för att ha hemma. För att inte behöva stå där med skammen.

Jag har dock sparat en massa fyrkantiga förpackningar i syfte att använda som paket - kex, lyxknäcke, pepparkakor, skokartonger. Jag väljer ut några stycken. Men så var det det här med papper. En gammal Tomas Anderssson Wij-affisch, kanske? Mja. Ett gammalt nummer av Level? Näh.

Jag hittar en brun papperspåse som CC haft med sig från New York, den bar en flaska bourbon tvärs över Atlanten. Fint! En present slinker ner i den. Och så hittar jag det där kartonpappret man använder för att rulla upp presentpapper på. Jag använcer det för att lå in en annan present. Perfa.

Och så var det där med snören. Allt jag har är köttsnören. Alltså sådant man använder för att binda upp stekar. Jag virar det runt paketen på ett konstnärligt sätt. Jag har till och med sett det göras i butiker. Det här kommer bli finemang.

Presenterna ligger på köksbordet i en skrynklig, tilltufsad hög. Det se rut som en femåring slagit in dem. I huvudet ser jag SL snörpa på munnen. Hon har en till present hemma, en som kommer överlämnas vid ett senare tillfälle. Det kommer i alla fall vara fint inslaget. Skönt.

Model citizen, zero discipline

Jag drömde att jag var pappa till Eddie och Alex van Halen. När jag var liten tyckte jag det var så coolt att de var halvindoneser - jag kände inga indoneser över huvudtaget, så när Putte, som bodde i ett hus längre ner för gatan, tog med sig ett C-90 med 1984 året då det begav sig och berättade det för mig kände jag ett sorts brödraskap med den gruppen.

Jag antar att det kunde ha varit värre. Jag kunde ha drömt att jag var pappa till Ardy Strüwer.

Någon som inte ser ett skit halvindonesisk ut är Mark Paul Gosselaar. Kolla på den jäveln, han ser sjukt vit ut.

Zack Morris är ju egentligen sinnebilden för en vit, amerikansk high school-kille (hans näsa kan kanske med litet välvilja definieras som något etnisk). Om jag får en son som är såhär pass vit är jag tvungen att förskjuta honom. Jag känner inget brödraskap med Mark Paul Gosselaar.

Det ultimata är naturligtvis att jag får en dotter, och att denna dotter växer upp och ser ur exakt som Kristin Kreuk, som förmodligen är en av de vackraste människorna. Hennes asiatiska ursprung är dessutom helt uppenbart.

Men i alla fall - i drömmen är jag i huset i Enskede och jag lagar mat när det ringer på dörren. Det är mina söner, Eddie och Alex van Halen, som kommer och hälsar på. Vi dricker kaffe och äter gratäng. De är båda i den ålder de är nu, runt femtio. Jag är i drömmen underligt nog lika gammal som jag är nu, men ändå lyckas jag vara deras pappa. Det är en helt och hållet uppfuckad dröm. Sedan vaknar jag, köper ett daypass på Spotify och lyssnar på hela 1984 när jag dammsuger.

Det konsekventa förnekandet av det andliga

Det är Mos Defs födelsedag (som således är exakt fem år äldre än Sudden, grattis vännen), som jag inleder med att gå vilse i en kulvert. Jag ska besöka min postpoliodoktor för ryggkonsultation och ett intyg för parkeringstillstånd för rörelsehindrade, och tar tricken norrut. Jag frågar i receptionen om det finns någon kulvert man kan använda för att ta sig till kliniken, som ligger i ett fristående hus en bit bort. Det gör det. Jag tar hissen tre våningar ner.

Sedan många år tillbaka undviker jag sjukhuskulvertar till varje pris, mycket på grund av det här:


men just den här morgonen kände jag att, ptja, varför inte. Det är inte en käft i kulverten, som sträcker sig evighetslångt i båda riktningarna. Jag tar av till vänster och börjar gå.

Det tar tid, det här, det märker jag ganska snabbt. Jag är ensam. Långt borta hör jag klappret av träskor. Jag blir litet illa till mods. Jag följer skyltarna mot lila zon, gud vad långt jag har gått nu.

Det känns som om jag varit i kulverten en evighet nu. Man har målat barnlika fresker på väggarna och tyckt upp svalor med hjälp av schabloner. Här nere finns inga svalor. Jag tar av till vänster. Jag kan inte se slutet på korridoren, men håller modet uppe. Läser skyltarna, går mot psykiatrin, som ligger precis bredvid kliniken jag ska till. Herregud, tänk om det springer runt dårar här nere.

"Det är som om kylan och fukten har återvänt. Små tecken på trötthet har börjat visat sig i de annars så solida och moderna byggnaderna."

Jag sväljer hårt och tar av till höger. Jag vet inte längre var jag är. Klockan är snart tio. Det känns som om jag gått i flera timmar. Långt borta ser jag två män ställa upp brickor på en vagn. Jag går mot dem.

"Ingen levande vet det ännu, men porten till Riket har börjat öppna sig på nytt."

Jag försöker att inte se skärrad ut när jag går förbi de båda männen, två biträden som ska köra bort frukostens disk. Strax bakom dem ser jag en hiss. Jag beslutar mig att på måfå åka upp ett par plan för att se dagsljus igen. Det spelar ingen roll var jag hamnar, bara jag är ovanför marken igen.

Hissdörrarna öppnar sig. Jag blinkar mot solljuset. Jag befinner mig i klinikens reception. Överrumplad går jag fram och anmäler mig i kassan.

På tillbakavägen tar jag vägen ovan jord. Det tar mig tre minuter att gå tillbaka till huvudentrén den vägen. Detta får mig att undra - var var jag egentligen någonstans under de där tjugofem minuterna som jag spenderade i kulverten?

They build buildings so tall these days

Vi sitter och läppjar på en öl i Cirkus paviljong innan konserten med Regina Spektor börjar.
"Vad lång hon var", säger TG och nickar i riktning mot en kvinna på över 180 som seglar förbi mellan borden.
"Hon också", säger MS. En blondin med ben upp till halsen stolpar fram genom lokalen.
"Kolla där!" utbrister jag och sneglar mot bordet bredvid oss. Vi tystnar och ser oss omkring. Lokalen är till bredden full av kvinnor av längd långt över genomsnittet (165 cm). Vissa ligger runt 170, andra är uppe och tangerar runt 180. Absolut är där gott om normallånga och ganska kjorta tjejer också, men det är det överallt. Däremot är det sällan man ser så många långa kvinnor på samma plats.

Det går en halvtimme. Det har lägrat sig en tämligen påtaglig känsla av surrealism över vårt bord. De långa kvinnorna blir bara fler och fler. Kallsvetten börjar bryta ut på min panna.
"Jag känner mig inte berusad", säger MS, "det känns som en riktig snedfylla."
Vi skrattar. Jag slår handflatorna mot kinderna och utbrister:
"I'm freaking out, man, I'm freaking out!" Det känns som den där scenen i Knocked Up när Seth Rogen och Paul Rudd går på Cirque du Soleil när de är höga på svamp.

Det är inte så att vi på något sätt hyser något agg mot långa kvinnor, och inte heller har vi någon fetisch. Vi bara konstaterar att beståndet är ovanligt högt. Detta vill jag poängtera. Varför det är så många långa kvinnor på Regina Spektors konsert den här kvällen kan man bara spekulera i. Spektor är ju själv bara en tvärhand hög, så det handlar nog inte om den typen av identifikation. Det är underligt.

Ikväll spelar Regina Spektor på Cirkus igen, och jag har en utsänd på plats. Jag har bett henne hålla utkik efter långa kvinnor. Det här ska bli väldigt spännande.

Sluta hänga i gäng

Lilla E balanserar ystert på sin gunghäst när det ringer på dörren kvart i fyra. Hon håller ett hårt grepp om handtagen, samtidigt som hon försiktigt ställer sig på sadeln. En stillsam och gracil balansgång. Det är ett tilltag värdigt en cirkusprinsessa. På TV:n framför henne blir Larry David utskälld av Ted Danson, och med ett halvt öga på TV:n övervakar jag min 18 månader gamla systerdotter medan hennes mamma farmvillar i ett annat rum.

Jag hystar upp lilla E på armen och knallar ut i hallen och öppnar dörren. Utanför står min äldste vän MA och hans flickvän. Jag har känt honom i trettiotvå år, henne i ungefär åtta. Vi kramas och hälsar. Lilla E:s mamma, min höggravida syster, kommer ut för att hälsa. Min äldsta vän säger bland annat:
"Vill du följa med ut till VD's land på fredag? Bara killarna alltså. Grilla litet, ta det lugnt, komma bort..."
Jag säger: "Jag ska på kalas den 12:e, men jag ska kolla vad jag ska göra i övrigt. Men absolut, det låter trevligt".

Några timmar senare sitter jag i köket hos min vän FO, en av killarna. Hans fru ammar dottern i ett angränsande rum, och vi har just avslutat den andra vinflaskan. Jag frågar honom hur han ställer sig till att åka ut till VD's land helgen därpå, och han fingrar på sin iPod och bläddrar fram "Fourth Time Around"-covern med Yo La Tengo och säger att han vill åka.
"Litet god mat, litet vin, och litet pistolskjutning, det låter som en perfekt helg", säger han.
"Litet vad, sade du?!" säger jag.
Han förklarar att KL kommer ta med sig sin Magnum och att det kommer skjutas en hel del under kommande helgen. Uppenbarligen ett faktum som MA valt att mörka, både för sin flickvän och för min syster. Och således även för mig.

Jag och FO diskuterar detta under resten av kvällen. Jag sitter med hans fem veckor gamla dotter i armvecket, och vi pratar om att skjuta sönder plåtburkar med ett högkalibrigt vapen utan uppenbar anledning enbart sex dagar senare. Det är ganska lätt för mig att se lockelsen att i åka ut i skärgården och skjuta med pistol, men samtidigt ter sig hela grejen som fullkomligt onödig. Jag menar, sju halvpackade killar med en pickadoll. Hur känns det egentligen? Är jag den typen av kille som får utlopp för sin trettioårskris genom att skjuta med pickadoll? Tydligen. När jag kliver i taxin runt halv tolv säger jag till FO att jag ringer honom för att bestämma när jag ska hämta upp honom.

Jag insisterar att det kommer sluta i att någon av oss blir vådaskjuten, och att vi kommer bli tvugna att gräva en grund grav och sedan skuldbasta och sedan lova på allt dyrt och heligt att aldrig berätta för någon. Och sedan kommer de skicka ut någon Kjell Bergqvist-typ för att utreda det hela, och det kommer drivas till sin spets och sedan är det kört.

FO säger; "Det enda du kommer behöva göra är en smaskig potatisgratäng", och sedan kommer vi fram till att höras under onsdagen.

Decembernatt

En av landets mest folkkära artister står och pratar om setlistor i sin mobiltelefon vid pastahyllan i mitt lokala Coop. Han bär en enorm knallröd dunjacka, cykelbyxor och blommiga gummistövlar. Han minns mig inte, vi har sprungit på varandra i andra situationer och utbytt hälsningsfraser de senaste femton åren. Nyligen visades en dokumentär om hur han flytt vardagen i Stockholm för att leva en undanskymd tillvaro i New York. Konstigt, eftersom det inte blir mycket mer vardag än att stå i gummistövlar inne på Coop-jävla-nära med en bit ost i kundkorgen.

Jag hittar absolut ingenting att äta. Ingenting. Det skrala utbudet får mig att vilja äta murkelpaté, prusciutto, parmesan. Inget av det finns på Coop. Jag håller i ett paket lammkorv och grips av panik. Jag hör artisten i bakgrunden. Det låter som om han pratar om sin julkonsert. Jag sväljer hårt, ställer ner korgen och springer ut ur affären, bort till bilen.

Återvänder hem en halvtimme senare med en påse full av allt jag vill ha - murkelpaté, prusciutto, parmesan. Till och med litet bröd. Litet oliver och soltorkade tomater. Inlagd vitlök. Ångesten är borta.

Uppe i lägenheten lägger jag upp på en tallrik och går in i vardagsrummet. Häller upp ett glas vin. Äter. Ser på House. House drogar ner Wilson så att han inte kan hålla ett föredrag på en konferens. Jag skrattar och äter. Otroliga smaker i munhålan, vinet lyfter fram dem, förenar dem. Den misslyckade pastan från lunch är ett minne blott.

Jag minns sedan alla påsar chips och askar med kakor jag gömde i byrålådan när jag var tonåring. Hur det kändes så skönt att få äta. Hur ångesten lade sig. Mitt i en tugga drabbas jag av dem, minnena. Men nu vet jag i alla fall en sak som jag inte visste då. Jag vet när jag är mätt. Jag vet när det är dags att sluta äta.

Roligare än Troll Doll-sången i alla fall

Är definitivt ingen Jimmy Fallon-kille, men den här grejen, när han som Neil Young otippat sjunger signaturmelodin till Fresh Prince in Bel Air, är faktiskt rätt kul. På så många plan.

I went down to the Chelsea drugstore to get your prescription filled

Det var inte förrän en sjukskriven jobbarkompis frågade på Facebook om jag var hemma sjuk nu när jag skadat ryggen som jag insåg att det inte ens slagit mig att det var en möjlighet. Det är ett mönster hos mig. Jag är mer benägen att stanna hemma från jobbet om jag bara är litet småförkyld än när jag faktiskt är riktigt sjuk, och så har det alltid varit. Folk har fått tvinga mig att gå hem när jag suttit där och hostat upp lungorna, eller haft 39 graders feber. Typiskt "duktig-flicka"-beteende alltså. Eller snarare, "duktig-krympling". Kvinnor har ständig press på sig att visa att de duger, att de klarar pressen. Ibland blir det deras fall. Samma sak gäller funkisar. Folk blir till och med överraskade över att vi ens har jobb, speciellt jobb utanför handikapprörelsen eller samhall.

Men när ryggen var stel som en planka och smärtan sköt som ljungeld genom kroppen på mig när jag steg upp imorse beslöt jag mig för att stanna hemma. Förvisso gick jag upp kvart i sju och skickade jobbmail i två och en halv timme, men sedan var det klart. Smärtstillande satte in runt niorycket, och jag kunde således böja huvudet framåt utan att det strålade upp smärta genom ryggen på mig. Pillrena som jag fick av doktorn är enastående - jag skulle vilja gå på dem resten av livet. Jag har inte ens ont i axeln idag.

Men det är så tråkigt när man verkligen är sjuk och har goda skäl att stanna hemma. När jag bara är litet halvsjuk kan jag alltid roa mig med att ha ångest och dåligt samvete när jag hemma, eftersom det på ett plan känns som jag skolkar. Men inte idag. Jag placerar laptopen på bordet och lägger mig i soffan. Börjar plöja igenom senaste säsongen av House (som jag ju missat på grund av det där tråkiga som hände 1 april i år. Sedan en kompis pekade mig till en streamingsajt har mitt liv plötsligt återgått till det normala igen, och jag kan få mina veckovisa fixar av Supernatural, House, HIMYM, och så vidare).

Och det blir tråkigt. Jag läser i en bok. Jag kokar spaghetti med världens äckligaste sås på mozarella, ägg, avkok och smör (!). Jag stirrar på min halvfulla baginbox som bligar tillbaka på mig under vardagsrumsbordet. Jag tänker på mina vänner, försöker lösa deras problem, skissar upp planer på hämnd och mord. Känner saknad.

Det slår mig att det är tio timmar innan jag får gå och lägga mig igen. Hittills har jag varit vaken i sju; en evighet. Om två timmar kommer mitt smärtstillande sluta verka, och jag får ta ett piller igen. Jag har i alla fall det att se fram emot.