Det konsekventa förnekandet av det andliga

Det är Mos Defs födelsedag (som således är exakt fem år äldre än Sudden, grattis vännen), som jag inleder med att gå vilse i en kulvert. Jag ska besöka min postpoliodoktor för ryggkonsultation och ett intyg för parkeringstillstånd för rörelsehindrade, och tar tricken norrut. Jag frågar i receptionen om det finns någon kulvert man kan använda för att ta sig till kliniken, som ligger i ett fristående hus en bit bort. Det gör det. Jag tar hissen tre våningar ner.

Sedan många år tillbaka undviker jag sjukhuskulvertar till varje pris, mycket på grund av det här:


men just den här morgonen kände jag att, ptja, varför inte. Det är inte en käft i kulverten, som sträcker sig evighetslångt i båda riktningarna. Jag tar av till vänster och börjar gå.

Det tar tid, det här, det märker jag ganska snabbt. Jag är ensam. Långt borta hör jag klappret av träskor. Jag blir litet illa till mods. Jag följer skyltarna mot lila zon, gud vad långt jag har gått nu.

Det känns som om jag varit i kulverten en evighet nu. Man har målat barnlika fresker på väggarna och tyckt upp svalor med hjälp av schabloner. Här nere finns inga svalor. Jag tar av till vänster. Jag kan inte se slutet på korridoren, men håller modet uppe. Läser skyltarna, går mot psykiatrin, som ligger precis bredvid kliniken jag ska till. Herregud, tänk om det springer runt dårar här nere.

"Det är som om kylan och fukten har återvänt. Små tecken på trötthet har börjat visat sig i de annars så solida och moderna byggnaderna."

Jag sväljer hårt och tar av till höger. Jag vet inte längre var jag är. Klockan är snart tio. Det känns som om jag gått i flera timmar. Långt borta ser jag två män ställa upp brickor på en vagn. Jag går mot dem.

"Ingen levande vet det ännu, men porten till Riket har börjat öppna sig på nytt."

Jag försöker att inte se skärrad ut när jag går förbi de båda männen, två biträden som ska köra bort frukostens disk. Strax bakom dem ser jag en hiss. Jag beslutar mig att på måfå åka upp ett par plan för att se dagsljus igen. Det spelar ingen roll var jag hamnar, bara jag är ovanför marken igen.

Hissdörrarna öppnar sig. Jag blinkar mot solljuset. Jag befinner mig i klinikens reception. Överrumplad går jag fram och anmäler mig i kassan.

På tillbakavägen tar jag vägen ovan jord. Det tar mig tre minuter att gå tillbaka till huvudentrén den vägen. Detta får mig att undra - var var jag egentligen någonstans under de där tjugofem minuterna som jag spenderade i kulverten?