When you're in doubt, when you're in danger

Det enda nyårslöfte jag tänker avlägga, och eventuellt hålla, är att sluta spotta ut snus genom bilfönstret när jag är i sällskap med SL, för jag vet att hon tycker det är äckligt.

En till synes helt slumpmässig uppräkning av saker

Årets person, händelse och finaste: Lilla E
Årets automatiska, nästan Pavlovska, klump i halsen och pirr i magen: "I'm throwing my arms around Paris" med Morrissey
Årets spelhändelse: GTA IV
Årets västgötaklimax, spel: Star Wars: The Force Unleashed
Årets västgötaklimax, musik: Chinese Democracy, Guns N' Roses
Årets låt: "Re: Stacks", Bon Iver
Årets inte sedda film: How To Lose Friends and Alienate People
Årets bra, men helt sjukt överskattade: Fleet Foxes
Årets grej som är överhypad, larvig men onekligen bra: Spotify
Årets maträtt: Cassoulet
Årets läsupplevelse: The Road, Cormac McCarthy
Årets myspys/lönnmördarfilm: In Bruges
Årets citat: "Du ser ut som min pappa gör när han ljuger" - SL
Årets förebild (livstil, mode, matlagning, livsåskådning): Anthony Bourdain
Årets av mig mest sedda film: The Dark Knight, Iron Man, Wall-E (oavgjort)

Why are you so unpopular with the Chicago police department?

I filmen Midnight Run från 1988 spelar Robert De Niro en prisjägare som är tvungen att släpa med sig Charles Grodin över hela USA för att lämna in honom till myndigheterna i Los Angeles, innan maffian och andra småskurkar hinner ha ihjäl honom. Det är en ganska bökig resa; De Niro är hård och cynisk, Grodin är gnällig och trulig. Hilarity ensues. I mitten av filmen släntrar de in på ett fik för att få sig något till livs. De Niro har just köpt cigg för de sista pengarna, och de har bara en handfull mynt som han slänger upp på disken. Det räcker bara till kaffe och thé.

Servitrisen, en diskvattenblondin med gräslig make-up, tipsar om dagens frukost, som är chorizo med ägg. Man ser hur snålvattnet rinner till på Charles Grodin när servitrisen beskriver anrättningen. Men ack - det blir bara en kopp thé.

Det här behöver du (2 personer):
2 chorizokorvar av gedigen kvalitet och en köttmängd på åtminstone 90% - slarvkorv duger inte alls.
4 ägg
Salt
Peppar
Koriander

Så här gör du:
Skär itu korvarna på längden. Slanta sedan upp halvorna i halvcentimeter tjocka skivor och lägg i en medelvarm stekpanna. Inget extra fett behövs. Stek korven till den är knaprig. Knäck sedan fyra ägg direkt över korven och vänta på att vitan koagulerat något. Bryt sedan gulorna och rör sedan försiktigt ihop äggen tillsammans med korven. Oljan och kryddorna från korven smaksätter äggen på ett alldeles förtjusande sätt.

Lägg upp anrättningen, strö hackad koriander över. Servera med rostat bröd. Drick kaffe som stått alldeles för länge på värmeplatta till.

Bon appétit!

Inbetween Days

De här mellandagarna. Får inte kläm på dem. Men det är skönt på något sätt, har lärt mig sova till sent om morgnarna, jobbar litet slött fram till lunch. Stirrar ut. Väntar mest på Nyår. Ser fram emot att grilla med min skensvåger.

Det är över en vecka tills jag får gå till jobbet igen. Så länge åker jag runt med TG mellan köpcentrum, äter burgare, köper (ännu) en present till Kniven som snart fyller tre, impulsköper Bournefilmer.

Ingen riktning just nu, inget projekt.

Idag hittade jag min gamla dagbok från 1993-2001 i ett gammalt worddokument på en backupskiva i ett case logic som låg underst i en rottingkorg. Det kändes som en sorts utgrävning. Jag öppnade sakta och grävde fram vad en tidigare version av mig själv gjorde i mellandagarna. En sjuttonårig Steelwheels hade just fått reda på att han har två biologiska halvsyskon i landet han kommer ifrån, men lyckades dock inte göra något större av den saken. Han lovade att skriva mer om det senare, men det löftet infriades aldrig. Den 32-åriga Steelwheels tänker aldrig på sina halvsyskon heller. Så vad hände egentligen den 29 december?

18-åringen går på Alvglans och köper X-Men, ser på The Abyss och förbereder sig att supa ner sig hårt till Nyår.

19-åringen har Red Dwarf-maraton.

20-åringen dodgar en tjej som är kär i honom, och organiserar istället sin videosamling efter skådespelare - både Kevin Costner, Harrison Ford och Mel Gibson får egna avdelningar.

21-åringen har ångest inför Nyår, lyssnar på Sophie Zelmani och ska fika på Muggen.

22-åringen är i Stockholm över julen (pluggar på annan ort), men är knappt hemma, för syrran krisar. Men han lyssnar på Tori Amos och tjuvröker uppe vid spåret. Dessutom konstaterar han att han var 90 gånger på bio, men bara sett 71 olika filmer.

23-åringen har köpt Tomb Raider III i julklapp till sig själv, och en vas till Veronica. Kommer du ihåg hur den såg ut, V? Jag minns inte alls.

24-åringen är full, hemkommen från Storstad och drabbas strax därefter av maginfluensa.

Så det är ungefär som nu, med andra ord. Gott. Nu blir det Bourne Supremacy.

Så det är ungefär som nu.

Give it to us raw - and wriggling.

Efter att ha drabbats hårt av Max Ernst-utställningen på Moderna åker jag till Globen för att veckohandla. Jag muttrar inköpslistan för mig själv där jag kör fram på Skeppsbron - salt, bröd, kyckling, grönsaker, hoi-sin, chorizo, ost. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag inte är bakfull; Max Ernst ställer till det för en tillräckligt när man är nykter (däremot hade det kanske haft en rolig effekt om man käkat litet svamp innan). Jag är i vad man skulle kunna beskriva som emotionellt uppror.

När jag nästan är framme vid kassorna är jag tvungen att vända om, för min ärkenemesis från mellanstadiet står vid godiset. Det är en rullstolsburen kille som jag tränade basket, bandy och simning med som liten, en riktig översittare som alltid skrek åt mig när jag hade hög klubba. Jag har ingen lust att prata med honom, så jag smiter tillbaka till bröddisken.

Jag står med halvöppen mun och betraktar det nya utbudet av baklava (5 för trettio, olika sorter) när någon petar på mig hårt med en stor bit ost. Eftersom jag står där och tänker på baklava, och dessutom är i känsligt läge efter det här med Max Ernst, skriker jag till litet fånigt innan jag tittar upp. Det är R. Det tar ett tag innan jag förstår att det är hon. Hon ler och vill klappa på mig, och jag ler svagt tillbaka och försöker bete mig normalt. Hon är naturligtvis våldsamt vacker, och jag är narig om läpparna men är i övrigt awesome. Vi kollar litet på juice och pratar om jobb och jul och jag glömmer bort vad jag ska ha mer och sedan går vi till kassorna. Hon hinner ut före och packar således ner min mat i en kasse. Det hela känns som ett övergrepp.

Vi pratar litet om Max Ernst, och R berättar att hon haft en Giacomettiperiod (Giacometti jobbade tillsammans med Ernst på trettiotalet). Jag säger att jag måste gå till djuraffären för att köpa kraftfoder till Henke, så vi går tillsammans genom centrum. Jag börjar känna att jag vill komma bort från henne så fort jag kan, så jag ökar på stegen, men hon ökar takten. Utanför hissen till djuraffären stannar jag upp för att signalera att det är dags att gå skilda vägar. Vi kramas inte hejdå, jag står kvar på några meters avstånd med min shoppingkasse som en barriär mellan henne och mig. Jag lyfter bara handen och säger "vi lär väl springa på varandra igen", eftersom jag inte vill uppmuntra till närmare kontakt, och hon säger "absolut" och så är det inte mer med det, och jag vänder henne ryggen och hon går sin väg och jag köper kraftfoder och åker hem.

Paid in full. Jag är klar där. Det tar mig "Is it really so strange", "Sheila Take A Bow" och halva "Shoplifters..." att komma hem, sedan värmer jag en bit camembert som jag ringlar litet honung över och äter med en bit bröd framför "LOTR: Two Towers".

Det enda jag ångrar är att jag aldrig fick tillbaka fattningen nog för att sätta mig in i det där med baklavan. Det hade varit gott till kaffet.

Julens ord

Saker som jag på senare tid för andra människor beskrivit som "förtjusande" innan jag hunnit hindra mig själv:

- The Graveyard Book av Neil Gaiman, för pappa
- En stor sköldpadda av plast med blinkande ljus och MIDI-ljud, för lilla E
- Min mosters fisksoppa, för alla vid bordet
- Neil Patrick Harris, för NP

Vredens vilstol

Om jag är bekväm och arg? Jag är bekväm och rasande, Conan.

Till jul fick jag blockbustern The Incredible Hulk, en helt igenom habil film som är Marvels försök att blåsa nytt liv i en franchise som inte riktigt blev vad de hade tänkt. Om Ang Lees Hulk från 2003 skildrade Bruce Banners grava daddy issues och Hulken såg ut som en jättebebis, drar Louis Leterrier på med allt han har med parkour och utvecklingslära och saker som exploderar i motljus. Marvels hopp var att den här inkarnationen av Hulk skulle bli roligare, mer actionpackad och förmodligen inte så litet mer kommersiell.

Om man bortser från det där med Hulkpudeln och Eric Banas svarta-hål-antikarisma tyckte jag om Ang Lees Hulk, men det är lättare att tycka om Leterriers version. När filmen kom blev jag glad över att både Leterrier och Ed Norton, som spelar Bruce Banner, tycktes ha förstått materialet.

Men igår slog det mig att trots alla explosioner i motljus och Hulkens ådror, så hade man missat en grej. Hulken pratar inte. Han säger typ "lämna mig i fred" och "Hulk krossa", men that's it. Vad som faktiskt är kärnan i Hulkens karaktär är hans önskan om att bli lämnad i fred och hans i det närmaste barnlika inställning till livet. Gladast är Hulken när han får sitta för sig själv och äta korv med bönor. Allt det här med att slå sönder saker är ju bara något han gör när han blir provocerad.

Jag hade velat se en scen där Hulk och Betty försöker reda ut den relation de har. Hulken skulle förklara allt våld med att han bara försöker skydda Betty, och Betty skulle säga till honom att den enda som utsätter henne för skada är han. Där haru't.

Bottom line, Sverige: I en tid där man börjat ta superhjältar på allvar är det underligt hur man ändå kan välja att inte låta en av de mest ikoniska superhjältarna blomma ut.

There's music on Clinton Street all through the evening

Det är en sådan dag där tanken på att Långben är änkling drabbar en särskilt hårt.

Know him?! Nigga owes me twelve bucks!

Jag förbereder mig mentalt och fysiskt för att fira Jesu födelse och/eller vintersolståndet. Tänker åka över till mamma och pappa praktiskt taget nu och väcka dem, så att de liksom får känslan av att jag sovit över där. Det är första gången i mitt liv som jag inte vaknar upp i mitt föräldrahem den 24 december. Från och med idag ska jag hitta på nya juletraditioner, samtidigt som jag ska följa mina gamla. På förmiddagen innan vi går till mormor ska jag som vanligt se på Nightmare Before Christmas. Det kommer kännas som när Joey tittar på Baywatch utan Chandler nu när inte syrran är med, men jag kör på det ändå.

Lustigt hur jag tycks återkomma till det där med syrran hela tiden. Huh.

Anywho, God Jul på er!

Freeze? I'm a robot. I'm not a refrigerator.

Hallandsgatan är den kallaste gatan på Söder. Den ligger helt öppen för väder och vind. Den löper längs grönområdet bakom Åsöskolan fram till Grindsgatan, mina kvarter alltså, ett stort flackt område (park hävdar vissa) som om somrarna tjänar som solbadställe och picnicplats för många, men som om vintern är dyster och oupplyst. Till min stora förvåning är vattenpölarna från igår svarta frusna fläckar på cykelbanan. Går förbi basketplanen, Skatteverket och ner mot Söderhallarna. Eftersom jag spenderat större delen av dagen med att försöka puffa ner Gary Oldman för en trappa har jag beslutat mig för att komplettera resten av mina julklappsinköp där, timman innan jag ska träffa TG. Och. Det. Är. Snorkallt.

(Gary Oldmans karaktär i Call Of Duty: World At War buggar fast i ett sönderbombat hus utanför das Reichstag, så man kommer inte vidare förrän man knuffat honom ner för en trappa - det tog mig någon timme innan jag kom på det).

Dessa blidvintrar är förrädiska. Solen ligger på och det ser varmt ut - igår var det fem grader - men en tunn dragkedjetröja och läderjacka räcker verkligen inte långt.

I Söderhallarna köper jag clotted cream och hallonsylt till min mamma, som alltid saknar England - scones bakar jag till henne på Juldagen - och en trevligt litet badkit i den ekologiska skönhetsbutiken mittemot systemet till min mormor. De har även andra julklappar att vänta, men jag vill slå på litet större. Sluter upp med TG, ser Body of Lies, där Russell Crowe är tjock och Leonardo DiCaprio bär talibanskägg (eller om det är ett Band of Horses-skägg, oklart). Sedan kött hos argentinaren på Ringvägen.

Och det är helt tomt. Både på bion och på restaurangen. Folk slår väl in paket och klär granen och konstruerar pepparkakshus, men för mig och TG börjar julen imorgon, om ens det.

Det blir en amputerad jul för mig i år, utan vare sig syster eller morfar. Det är väl så det får bli framöver. Till nästa jul får jag väl skaffa mig en egen familj som jag kan släpa med mig över Årstabron. Så det inte känns så tomt. Så det inte känns så futtigt och splittrat.

En ny giv. Känns ovant, konstigt och otryggt. Men det får gå.

F*ck

Jag är jätteglad att jag äntligen tog itu med det här med The Wire, det var verkligen på tiden. Det hela är mycket bra. Ibland, precis som i Homicide, riktigt roligt också. I avsnitt fyra av första säsongen finns en liten pärla till scen där McNulty och Bunk undersöker en mördad kvinnas lägenhet utan att kommunicera med varandra med något annat än blickar, grymtningar och ordet "fuck" och dess olika derivater. Hela känsloregistret gås igenom - avsky, förvåning, triumf, irritation... Barnsligt, bra, välgjort. Här kan de som känner sig hågade läsa mer om den scenen.

Verkligen på tiden.

You gonna dip it in yoghurt?! Cover it with chocolate buttons?!

In på kontoret runt tio, rafsar ner sladd, mus och bankdosa i väskan och skriker "God jul!" innan någon hinner reagera och stoppa mig för att be mig kolla på något, och innan jag vet ordet av står jag nere på gatan igen och slänger in väskan i bagageluckan. Sedan är det in i bilen och runt runt runt till tre shoppingcentrum för att ta igen all tid jag förlorat när jag var sjuk.

På bokhandel A finns inte bok X, så jag får åka till bokhandel B. På bokhandel B ska det finnas ett ex kvar av bok X, men den står inte där den ska, så det irras runt litet innan jag ger upp och åker till bokhandel C, där småbarnsmammorna och barnvagnarna står som spön i backen. Där finns i alla fall bok X, men i DVD-affär 1 finns inte film Y, så jag får åka vidare till DVD-affär 2, där film Y inhandlas. Sedan åker jag hem för jag är helt överväldigad av trötthet, och inser uppgivet att jag kommer behöva handla resten av julklapparna i morgon. Det är bra, får då får jag anledning att skriva ett till inlägg rubricerat med ett Alan Rickman-relaterat julcitat.

"... And call off Christmas!"

Och så fick man gå på tidigt julfirande hemma hos mamma och pappa, eftersom syrran och hennes familj åker bort imorgon. Lilla E fick en liten karusell med Teletubbies och Kalles klätterträd av mig, och hon uppvisade sina nyvunna krypfärdigheter. Däremot ville mormor att jag skulle avlägsna mig innan hon dök upp, för att hon var rädd att bli smittad. Man smittar inte efter tre dagar på penicillin, hade mamma berättat, men mormor, som varit hårt drabbad den här hösten, skulle ändå föredra att jag inte var där när hon kom.

"Då ska jag sitta utanför på verandan och titta in genom fönstret medan ni äter knäck, precis som flickan med svavelstickorna", surade jag.

Och som av en slump - jag svär till Jeebus - fick jag bland annat en ask med stora tändstickor av min syster i julklapp.

Så nu sitter jag här och ser på första säsongen av The Wire och tänder tändstickor medan min familj sitter och sörplar glögg, knäcker nötter och äter knäck. Varje gång jag stryker en tändsticka mot plånet väser jag för mig själv:

"God jul. God jul."

Come out to the coast, we'll get together, have a few laughs...

När jag lämnade kontoret för att träffa SL i Farsta C igår kändes det ändå inte som jullov. Jag ska visserligen småjobba litet under de kommande tre veckorna, fast hemifrån, och vanligtvis brukar jag glädjas åt att inte behöva in till kontoret på länge (trots att vi har ett väldigt fint kontor), men jag stod faktiskt inför en ganska lång, len och fin semester. Jag kunde inte bara känna det.

Hela eftermiddagen stördes jag av en känsla av att ha missat något. Var var semestereuforin? Förvisso hostade jag så att jag kände blodsmak, och ingen mår bra av att vistas i Farsta C när man har feber, men eftersom jag kände det var viktigt att få träffa SL innan hon vände hemåt inför jul och nyår trotsade jag vett och sans.

Och det gnagde mig.

Det var inte förrän jag lyfte ur datorväskan ur bagageluckan som poletten trillade ner. Väskan hade helt fel tyngd. Jag behövde inte ens titta efter, bilden av en strömadapter ihoprullad på skrivbordet dök upp i alla fall.

Så det verkar som jag måste gå till jobbet på måndag i alla fall.

Fuckity.

Observation om kroppens förfall II

När vårdcentralen ringer fem över nio säger de att jag kankomma upp direkt om jag hinner innan halv tio. Det gör jag, jag bor i princip bara tre minuter bort. Kvart över nio står jag med nummerlapp i näven i väntrummet.

"Ojdå", säger doktorn och tittar på skärmen. Hon snurrar runt på stolen mot mig, och jag skakar på huvudet och rycker på axlarna. "Vad?" väser jag.

"Sextifyra", säger doktorn.
"Jag vet inte vad det betyder", väser jag.
"Det är ganska högt, det betyder att du har en bakteriell inflammation och behöver antibiotika".
"Det var som fan", väser jag. "Här får man valuta för pengarna!"

Det här är första gången på många år där jag faktiskt behövt antibiotika, så jag är litet förvånad och ställd. Samtidigt är det på något sätt skönt att få bevisat för sig att man inte bra är en mes som går runt och tycker att man är sjuk, nu är det bevisat!

Så jag får en lapp om återbesök och doktorn skriver in vad jag behöver för medicin, och sedan tar jag bilen till apoteket trots att jag bara har på mig gamla mjukisbyxor med i hål i grenen och en fläckig skjorta, och håret står på ända. Jag köper antibiotika och hostmedicin som måste vara gjord av renaste guld, så dyr som den är, och sedan åker jag hem.

Det blir en vit jul i år, trots allt. Inte en droppe alkohol före den 27 december. Ingen nubbe till sillen. Inget vin till chokladen vid julklappsutdelningen. Bara piller med mögel.

Ack och ve!

Både mamma och SL ringer och erbjuder sig att ta hand om mig, men jag säger bestämt nej. Vad kan de göra liksom? Dyka upp och lägga huvudet på sne, koka litet soppa kanske. Snällt av dem. Men jag ligger allra helst utslagen på min stora lila soffa och läser "Det" och ser på direktsändningen av Musikhjälpen på SVT2.

Observation om kroppens förfall I

Hallon, i likhet med kardemumma, är något man säger att det inte luktar. Det är sällan man knallar in i ett rum, vädrar med näsan och utbrister: "Här luktar det minsann hallon!" Eller, "jådå, han luktade verkligen kardemumma".

Detta apropå mitt luktsinnes korta gästinhopp, som varade länge nog för att få mig att inse min otvättade, sjuka lekamens tillstånd. Det är f ö åtgärdat nu. Nu luktar jag Dove Beauty Cream Shower (ähum). Men vare sig hallon eller kardemumma.

Still ill

Åh denna sjukma! Detta gröna slem!

Jag sov först mellan tolv och sju. Gick upp och skickade litet mail och jobbade. Tog tempen - 39,4 grader. Hurra!

Sov sedan mellan halv åtta och halv tre! I shit you not!

Nu marinerar jag kyckling i ingefära, honung och citron. I två timmar ska den marinera. Sedan stekas sakta i ugn på 165 grader i ytterligare två timmar (stor kyckling).

Ratatat-boom and all those other noises

Åh feber! Felslag! Vi går mot Berlin. Samtidigt, någon helt annanstans, bränner vi japaner ur träden. Det hela är mycket gapigt, otäckt och Kiefer Sutherland skriker åt mig att ta skydd. Det finns ingen som skriker "take coveeeerrr!" lika bra som Kiefer Sutherland. Det är han som lånar ut rösten till Sgt Roebuck. Det känns tryggt att ha honom vid sin sida. Mysigt. Även när japanerna kommer kutande med bajonetter i högsta hugg vet man att allt kommer bli A-OK. Gary Oldman spelar ryss. Det är han bra på, men det är synd att hans röst inte är lika karaktäristisk som Sutherlands.

Lyssna här, Beardo. Tydligen är PS3-versionen av Call of Duty: World at War sämre än 360-versionen. Frame-rate issues and what not. Ytterligare en anledning att välja det egentliga enda raka.

Cassoulet forever!

Halsen ett taggtrådsstängsel - perfekt att laga cassoulet, den lena och fina.

Bacon bönor salsiccia i kylen, men tji lamm, tji anka.

Söndag. Ack! Hallarna stängda.

Fryst ankbröst? Istället kyckling? Bleh! Bah!

Persilja! Lagerblad!

Citron!

Kikärter? Nej.

Långkok.

Cassoulet!

Snälla, ge mig en Xbox 360! NU!

Heh. Jag såg en liten kul grej på www.xbox.com, där jag hänger ibland. Det verkar som om ett par snillen på nån skön byrå knåpat ihop en liten applikation där man kan få både roliga, förnumstiga, seriösa och oseriösa tips om vad man kan säga till sina nära och kära för att få en Xbox 360. Mest för skojs skull, alltså, och man hajar direkt att det var kort deadline, för så avancerat är det inte... Men roligt!

Dagens eff-hyllning

Om jag vore en kvinnlig porrskådis skulle jag kalla mig Holly Hutton.

It's been a while since I rapped atcha

Jösses, nu drar det ihop sig i Dexter! Säsong 3 alltså. Inga spoilers här, men jösses alltså vad det drar ihop sig!

So, yeah...

Ibland drabbas man av skamsköljning ögonblickligen. Senast imorse. Klockan var sju och jag satt där framför TV:n, med en stor vit mikrofon i näven och sjöng så innerligt jag kunde till Vanessa Carltons "A Thousand Miles". Läs den meningen igen.

Så när jag väl var klar och Lips sade att jag hade perfekt tonläge och rytm tittade jag ut genom fönstret. Tvärs över gatan stod min granne och blängde ut genom köksfönstret. So it goes. Jag har förvisso sett honom spela Mirror's Edge på sin PS3:a och ramla i backen en miljard gånger, men det är inte riktigt samma sak.

Lips är ett okej karaokespel, men funkar sådär om man aldrig hört låtarna förut. Jag menar, kom igen - Maroon 5?! Vem fan är det som bestämt att Maroon 5 ska ligga på alla karaokespel? Finns det ens någon som tycker om Maroon 5?

Och så drog jag in 3,000.000 poäng på Young MC's "Bust A Move", eftersom den sitter i ryggraden. Fan vad jag älskade den låten 1989. Det är underligt hur vissa låtar blir del av en. Det handlar inte så mycket om att man försökt memorera dem, men de fastnar i alla fall. Det finns ingen anledning till man kan nynna med i alla jävla Iron Maiden-solon som spelades in mellan 1982-1987. Det är bara sådant som händer.

It depends on what's in the cup. Is it liquid? Is it gravel? Beetroot? Prawns?

Söndagmorgnar. Har man ångest för att halva helgen gått, eller är man glad över att man har halva helgen kvar?

Jag? Jag är mest besviken över att ha missat det program i vilket Letterman gissar vilken sorts paj hans mamma bakat inför Thanksgiving. Det är första gången på typ elva år. Det är fler år än vad en del människor och många djur har levat. Fuckity. Det är så trevlgt att se Lettermans mamma.

There were times when I could have murdered her

Det småregnar litet på Odenplan när jag seglar upp för rulltrappan. Jag ser NP och hennes mamma komma ut ur caféet på andra sidan gatan och ställer mig således att vänta på dem vid övergångsstället. Jag har inte träffat hennes mamma på sju och ett halvt år. Hon vill kramas, men jag sträcker fram näven istället. Hon har åldrats. Vi säger hej innan hon tänder en cïgg och knallar hemåt. Inget mer. Allt som hänt sedan sist ligger emellan henne, mig och en kram.

Jag och NP går till restaurangen, samma restaurang vi firat vår födelsedag på de senaste fem åren. Det är tre månader sedan vi sist sågs, men tre månader är ingenting mellan människor som känt varandra sedan tidernas gryning. Vi dricker vin i baren innan vårt bord blir ledigt och pratar jobb och byråer som hon anlitat i jobbet och vad jag tycker om dem. När vi väl slår oss ner och får servietterna i knät och meynerna framför oss har vi redan börjat prata om sådant som verkligen spelar roll för oss just nu. Hon tyngs av verkligt stora problem i sitt privatliv, medan det enda jag har att komma med är att jag rakat av mig skägget för att straffa mig själv. Vi pratar om henne de första två timmarna, vilket är skönt. Jag kan lyssna, och emellan oss är det så pass oinfekterat att jag kan ställa verkligt intrusiva frågor utan att hon tar illa upp - hon har redan tänkt på mina synpunkter och tagit ställning till dem.

Vi beställer in en flaska vin till maten, men jag märker att hon - precis som hon gjort de senaste tio åren - häller upp det mesta till mig, för hon vet att hon blir berusad på ett glas. FO ringer mitt i alltihopa, och jag förflyttas till 2001, och det blir fnissigt, och NP vill prata med FO, och FO bjuder in mig på middag. NP glömmer sig själv och vill följa med, men där är jag tvingad att påminna henne om verkligheten. 2001 hade det varit högst naturligt att äta middag ihop, jag, NP och FO. Vi gjorde det många gånger. Men det var då det. I NPs situation förstår jag att 2001 ter sig väldigt lockande. Kanske är det så fortfarande för mig också. Kanske inte.

För NP är väldigt trygg. NP vet så mycket om mig som ingen annan vet. Jag kan inte dra en vals för henne. Hon vet alla sanningar, alla ursäkter, alla lögner. Hon har avslöjat allt redan. För åtta år sedan. Hon ensam har sett mannen bakom draperiet. Det är därför hon är isolerad. Det är därför hon aldrig träffat Nasse, SL, MS, TG, etc. - eller LA och FO på många långa år. NP vet allt jag inte är redo att berätta för dem ännu. Jag säger till henne: "Du är min lilla NP-bubbla". Fast istället för NP använder jag hennes riktiga förnamn. "Du är min lilla NP-bubbla", säger jag, "i vilken jag kan berätta allt jag är rädd för".

Det är ganska läskigt, och jag förmodar att det kan kännas som en stor börda för henne.

Kanske är det här ett första steg, som del av hela min "jag-ska-bli-en-farbror"-kampanj. Som inte alls är på skoj. Kanske NP-bubblan är på väg att spricka. För NP spelar farbror-grejen ingen roll. Hon himlar med ögonen och tycker det är larvigt. Hon säger dessutom att hon tycker att jag är lika snygg i skägg som utan. God bless. Jag kan inte prata film, musik, spel eller litteratur med henne, men vi möts över så mycket annat - inte bara över mitt skäggs vardande eller ickevardande.

NP och jag slänger sexhundra spänn var på bordet när allt är uppätet och uppdrucket - pasta, chokladfondanter, amaroneviner, grappa, cappuccinos. Vi kliver ut på Odengatan och NP halar fram sina Virginia Slims och vi röker varsin i hörnet vid Norrtullsgatan, och sedan går vi vår vanliga födelsedagspromenad mellan Odenplan och Hötorget.

Utanför konserthuset befinner vi oss båda inom obekvämt korta avstånd till våra respektive arbetsplatser, men vi tänder ändå varsin cigg (käbblar familjärt en stund över tändstickorna) och hon säger att det är så jävla orättvist. Vi pratar bara om det här en gång om året, och det av någon anledning när vi firar våra födelsedagar, men resten av året låter vi det vara. Jag rycker på axlarna och säger "So it goes". Bara det förklarar på ett enkelt sätt varför jag ser på livet på ett sätt som bara hon har anledning att förstå. Vi kindpussas och röker klart och sedan åker jag hem.

Missarna man minns

Skribenterna på The Onion AV Club diskuterar här kulturellt utbud som de av en eller annan anledning undvikt eller missat, sådant som tillhör allmänbildningen bland människor som ägnar stora delar av sin vakna tid till att tänka på eller ta del av populärkulturella företeelser.

Här är mina två cent.

1) Rome. Trots att den visats på svensk TV, och trots att den funnits att hyra på DVD en lång tid har jag helt enkelt inte orkat engagera mig i den. Jag tror det beror på att människor vars smak jag inte alls litar på rekommenderat den åt mig. Jag vet att jag skulle tycka om den. Jag har sett ett eller två avsnitt. Det är ofta såsant som pajar miniserier för mig - man ser typ avsnitt tre och fem, vilket är exakt tillräckligt många avsnitt för att man inte ska orka se om dem om man hyr boxen.

2) Pixies. Det är som om jag har en blind fläck för The Pixies. Jag går i skivaffärer två eller tre gånger i veckan och hänger läpp för att jag aldrig hittar något nytt att lyssna på och gräva ner mig i. Och så finns The Pixies hela tiden. Bara det att jag glömmer dem så fort jag öppnar dörren till Pet Sounds. Jag vet att jag kommer älska dem. Bara jag kommer ihåg dem.

3) The Wire. Den största anledningen till att jag inte orkat engagera mig i The Wire är att jag älskar Homicide: Life On The Street så mycket att jag är rädd att bli besviken av The Wire. Den andra anledningen är att första säsongen av The Wire inte finns att hyra hos min videonasare, bara säsong 2 och 3.

4) Psychonauts. Jag äger Psychonauts. Det står tillsammans med de andra spelen i en liten rottingkorg under mediabänken. Jag har spelat tre banor. Kritiker älskar det ohämmat. Det är en liten underdogälskling. Men jag sprarar det. Suger på den karamellen ett tag till.

5) Atlas shrugged. Jag har inte läst klart den här boken av samma anledning som jag inte spelade klart Fallout 3. Omfånget är för stort. Inte bara volymen, utan även för det emotionella och intellektuella engagemang som en bok av det här slaget kräver. Det är inte för att jag något emot att engagera mig, men jag tror helt enkelt att tajmingen var fel för mig. Plus att jag tycker att art deco väldigt obehagligt. Bara att titta på omslaget får det att krypa i mig.

6) First Blood. Min mamma och pappa var engagerade i FNL-rörelsen som ungdomar och förbjöd mig ganska snart att se First Blood, den första Rambofilmen. Det är ganska ironiskt, med tanke på att det är en film som handlar om en kille som blivit djupt traumatiserad av kriget, och inte alls glorifierar vare sig USA:s närvaro i Vietnam eller våld i övrigt. Det är i alla fall vad jag läst mig till. Jag har ju inte sett den ännu. Rambo II-IV? Ja, dem har jag naturligtvis sett. Men inte ettan.

Gokväll!

Min arbetsplats är vad man brukar kalla en attack mot alla sinnen. Främst hörsel och syn, men ofta även doft, smak och känsel. Framåt fyra på fredagar sitter alla i mitt rum med en öl i näven medan en diskoboll snurrar i taket och det dånar gammelsoul ur högtalarna. Därför blir det gärna alldeles för tyst när jag kommer hem. Kontrasten är oroväckande stark. Blir rastlös - väcker Henry, drar på stereon, öppnar fönstret för att släppa in gatan utanför. Det dröjer alltid flera timmar innan jag varvar ner. Har idag dessutom dragits med en känsla av annalkande dom (SOID), som bäst kväses genom ljud.

Denna känsla har främst med att göra att vi har deadline på ett stort, spännande projekt som jag kanske väljer att berätta om senare. Lämningen är på fredag. Det blir en vecka av SOID. Så är det bara. Trots att det talas om export av det hela utanför norden och allt möjligt roligt. Håll tummarna.

Good luck, goodbye

Jag gjorde slut igår. Det var inget svårt beslut, det var bara att bryta liksom. Om vi kunde ha fört en dialog om det hade jag sagt följande: Du är för high-maintenance. Du kräver att jag pausar och tänker efter och planerar långt i förväg. Du kräver att jag engagerar mig långsiktigt – 100 timmar vill du ha av mig, och det kan jag inte ge dig. Det orkar jag inte. Jag har träffat en annan. En som är glad och spännande och kvicktänkt. Någon som sjuder av liv, spänning och framför allt, någon som kan erbjuda mig den snabba fix av adrenalin som jag behöver. Någon som bygger på Anvil Scimitar-motorn, någon som är celshadad och exotisk. Farväl. Det var spännande ett tag, men vi vill helt olika saker. Och nu när det gått en vecka utan att jag tänkt på dig är det lika bra att vi gör slut.

Så jag sålde Fallout 3 och skaffade Prince of Persia.

Livsstilsbyte

I ett (förmodligen tröstlöst) försök att växa upp har jag bestämt mig för att bli farbror. Jag har rakat av mig skägget så att man ser alla ålderlinjer kring munnen på mig. Jag har köpt en cardigan med stora knappar och fickor man kan ha pipa och tobak i. Jag har kammat glesnande sidbena. Jag luktar förmodligen litet kiss. Farbror, alltså. Jag tror det är rätt grej för mig. Nu kör vi på det.

Kom med mig om du vill leva

Det blir emellanåt ordentligt töntigt i Scene It? Box Office Smash. Eller Filmtoppen, som det heter på svenska. Varför vet jag inte. Tro mig, jag har frågat. Man har också valt att ha svenska speakers i spelet, som berättar vilket spelmoment som kommer härnäst och sammanfattat hur man klarat av spelet hittills. Det blir ganska enformigt och repetitivt, stundtals roligt men oftast bara ostigt. Till exempel brister de ut i swedade versioner av klassiska filmcitat. ”Ingen ställer det gröna laget i hörnet! Ingen!” morrar speakerrösten. ”Kom med mig om du vill leva!” morrar en annan när det är dags att ge sig an ett nytt moment. Det svenska teamet hade typ en dag på sig att kontrollera översättningen, men det känns som om den är gjord av människor som inte vet ett skvatt om film.

Även frågor ges på svenska. Alla filmklipp är undertextade, så när det kommer frågor på saker som bara framkommit i den engelska dialogen blir det litet underligt. Ibland slinker ett eller annat genant faktafel med. ”Vilken komedi med Natalie Portman och Owen Wilson handlar om en soffliggare som flyttar in hos sin gifta kompis?” Man stirrar på alternativet ”You, Me And Dupree” och blir förvirrad, eftersom Natalie Portman är ju inte med i den filmen, och sedan går svarstiden ut. Eller i klippet där Eddie Murphy driver med en stackars hovmästare i Beverly Hills Cop. En av följdfrågorna lyder typ ”Vem säger Axel till servitrisen att han letar efter?” Och Walter i The Big Lebowski är i den Swedade versionen inte längre krigsveteran. Han är veterinär. Jag antar att engelskans ”vet” kan tolkas på två sätt. Men knappast om man bemödat sig att se filmen. Den swedade versionen av Scene It? känns alltså som ett filmspel som kan mindre än film än spelaren. Inte så bra.

Å andra sidan är Scene It? ett kul sätt att få känna sig som en överdängare. MS såg på en stund när jag spelade det igår, och häpnade över att jag visste vad Steve Martins rollkaraktär i ”Planes, Trains & Automobiles” heter. ”Du är ju som en autist”, sade han. Och det har han ju rätt i. Drog dessutom på mig runt 800 prestationspoäng på tre timmar. Jag är vanligtvis ingen achievementhora, men det här var faktiskt litet roligt. Ett klagomål och/eller undran: Eftersom det är ett swedat spel man spelar, innebär det att man bara kan möta svenskar på LIVE? Isåfall suger det. Jag skulle spela en LIVE-match runt halv tolv för att samla fler achievements, men det fanns ingen online. Vansinne, I tell you!