Det är dags att slå sig ner i vredens vilstol igen:
Ja, N:o1 Video, det är svincoolt att ni har stora LCD-skärmar uppsatta över kassan där ni kan visa filmer och trailers på Blu-Ray.
Nej, N:o1 Video, det är rätt jävla långt ifrån svincoolt att ni visar hela jävla Avatar dagen som den släpps. Kom inte och säg att det är för att göra reklam - det är just därför som Nils Granlund uppfann trailern 1913.
Jag fick förvisso Avatar på DVD redan för ett par veckor sedan, och har sett den ett par gånger på bio (jag skulle själv hyra den på Blu-Ray, mest för att kolla på vad många har kallat den den bästa bildkvaliteten evööööör), men jag vet folk som inte går på bio och som peppat för den här filmen i flera år. Min kompis MF hade till exempel släppt lös den jävla vreden om han stolpat in just idag för att äntligen - äntligen - köpa sitt Blu-Rayexemplar.
När jag kom in i butiken visades en av de större scenerna i slutet av andra akten, som mer eller mindre lägger upp förutsättningarna för slutet. Om jag inte hade sett Avatar hade jag känt mig sjukt spoilad.
Fuck Hugh, N:o1 Video. Fuck Huuuuuugh!
onsdag 28 april 2010
fredag 23 april 2010
A victim of circumstance
Varför händer Curb Your Enthusiasm-grejer mig bara när jag är inne i en Curb Your Enthusiasm-period?
Ett gäng avpoletterade människor från min byrå samlades för att käka lunch idag. Trevligt. Jag drack två 60 cl Starbrno och knatade sedan tillbaka till kontoret lagom salongsberusad. Vinet serverades klockan tre, och nästan genast göddes min berusning till vad som påminde om fylla. Halv fem slirade jag upp till Hötorgshallen och handlade ingredienser till middagen.
Jag märkte till min förvåning att jag sluddrade något när jag beställde. "Två schtycken majsschycklinglår, tack". "En flaschka flör dukapp tjardonnäj, tack". Och så lommade jag därifrån. Dagen till ära var jag iklädd min allra smutsigaste hoodie, som SL köpt till mig på Weekday. Håret stod år alla håll efter dagens många svettiga Quake III Arena-bataljer. Det är i det läget man inte vill springa på gamla bekanta.
Men det gjorde jag förstås.
Först till rakning var en av tjejerna som försökte mobba mig i högstadiet (och som jag i hemlighet tyckte var en av de snyggaste tjejer jag någonsin träffat, underligt nog). Vi har sedan dess blivit vänner och kan numera lajka varandras statusuppdateringar utan gammalt groll. Jag sluddrade och var osammanhängande, vi pratade om jobb och barn och hela den grejen. Det slutade med att hon frågade om jag ville äta lunch med henne nästa vecka. Vi stämde träff och jag bladade vidare.
I affären nära mitt hus sprang jag på en av Suddens tjejkompisar, som tycker jag är kufig nog som det är, men som jag alltid tyckt är väldigt vacker. Hon hade bara dagarna innan addat mig på Facebook, så jag passade på att tacka henne för detta. Efter de inledande artighetsfraserna frågade jag henne om varför en tvåkilos påse mjöl kostar exakt lika mycket som en enkilospåse, och det visste hon naturligtvis inte. Det var i detta läge som min nemesis, en kille i rullstol som jag brukade spela biljard med i min ungdom, också dök upp, och jag tvungen att söka skydd bakom CAs långa kropp. Det måste ha sett konstigt ut. Vi pratade litet om hennes nya kollektion och kramades, sedan smet jag.
Under båda dessa möten var jag högst medveten om att jag 1) var något berusad och 2) iklädd en väldigt dammig hoodie. Det är svårt att bete sig avslappnat under dessa omständigheter. Dessutom hade jag 3) sett två avsnitt av Curb Your Enthusiasm under eftermiddagen, så jag hade liksom Larry David-inställningen påslagen (som om min vanliga Costanzighet inte var nog, menar jag). Det slutade i alla fall någorlunda väl, förutom att jag nu har en lunchdejt som jag måste genomföra nästa vecka, och att Suddens kompis förmodligen tycker att jag är om möjligt ännu mer kufisk. In alles, jag tycker det gick ganska bra. Ganska, ganska, ganska, ganska bra.
Ett gäng avpoletterade människor från min byrå samlades för att käka lunch idag. Trevligt. Jag drack två 60 cl Starbrno och knatade sedan tillbaka till kontoret lagom salongsberusad. Vinet serverades klockan tre, och nästan genast göddes min berusning till vad som påminde om fylla. Halv fem slirade jag upp till Hötorgshallen och handlade ingredienser till middagen.
Jag märkte till min förvåning att jag sluddrade något när jag beställde. "Två schtycken majsschycklinglår, tack". "En flaschka flör dukapp tjardonnäj, tack". Och så lommade jag därifrån. Dagen till ära var jag iklädd min allra smutsigaste hoodie, som SL köpt till mig på Weekday. Håret stod år alla håll efter dagens många svettiga Quake III Arena-bataljer. Det är i det läget man inte vill springa på gamla bekanta.
Men det gjorde jag förstås.
Först till rakning var en av tjejerna som försökte mobba mig i högstadiet (och som jag i hemlighet tyckte var en av de snyggaste tjejer jag någonsin träffat, underligt nog). Vi har sedan dess blivit vänner och kan numera lajka varandras statusuppdateringar utan gammalt groll. Jag sluddrade och var osammanhängande, vi pratade om jobb och barn och hela den grejen. Det slutade med att hon frågade om jag ville äta lunch med henne nästa vecka. Vi stämde träff och jag bladade vidare.
I affären nära mitt hus sprang jag på en av Suddens tjejkompisar, som tycker jag är kufig nog som det är, men som jag alltid tyckt är väldigt vacker. Hon hade bara dagarna innan addat mig på Facebook, så jag passade på att tacka henne för detta. Efter de inledande artighetsfraserna frågade jag henne om varför en tvåkilos påse mjöl kostar exakt lika mycket som en enkilospåse, och det visste hon naturligtvis inte. Det var i detta läge som min nemesis, en kille i rullstol som jag brukade spela biljard med i min ungdom, också dök upp, och jag tvungen att söka skydd bakom CAs långa kropp. Det måste ha sett konstigt ut. Vi pratade litet om hennes nya kollektion och kramades, sedan smet jag.
Under båda dessa möten var jag högst medveten om att jag 1) var något berusad och 2) iklädd en väldigt dammig hoodie. Det är svårt att bete sig avslappnat under dessa omständigheter. Dessutom hade jag 3) sett två avsnitt av Curb Your Enthusiasm under eftermiddagen, så jag hade liksom Larry David-inställningen påslagen (som om min vanliga Costanzighet inte var nog, menar jag). Det slutade i alla fall någorlunda väl, förutom att jag nu har en lunchdejt som jag måste genomföra nästa vecka, och att Suddens kompis förmodligen tycker att jag är om möjligt ännu mer kufisk. In alles, jag tycker det gick ganska bra. Ganska, ganska, ganska, ganska bra.
måndag 19 april 2010
D'oh
Kom just på mig själv att börja laga mat i mörkret, eftersom jag ogärna tänder i köket efter mörkrets inbrott, då Henry gått och lagt sig. En sista mörkermatlagning kan inte skada.
Each and every single day I know I'm going to have to eventually give you away
Det är första gången på fem och ett halvt år som jag vaknar upp hemma utan att höra det där gnälliga pipandet från köket. En enträgen drill, en salut till morgonen. Jag vet att det är över.
Henry ligger död på botten av buren. Jag är ensam i lägenheten.
Jag stoppar in handen i en genomskinlig fryspåse och använder den som skydd mellan mig och Henry. Han är fortfarande varm, men stel, när jag lyfter upp honom. Undrar hur snabbt det tar för rigor mortis att inträda för en liten fågel. Jag sluter påsen tätt och virar in honom i plast, som Laura Palmer. Lägger honom i en fyrkantig liten kartong som tidigare innehållit Vilmas knäckebröd. Sedan lägger jag in den i frysen. Jag vet inte riktigt varför, men jag gör det.
Jag ska VAB:a idag. Kanske visar jag lilla E vad döden är och låter henne hjälpa mig begrava Henry, men förmodligen inte.
Jag känner mig fri. Äntligen kan jag stanna borta mer än tre nätter åt gången. Inte bli tvingad att åka hem från landet trots att det är strålande sol och fantastisk stämning. Äntligen kan jag ha stora middagsfester igen! Jag kan äntligen möblera om i köket och ställa bordet där jag egentligen vill ha det! Jag kommer äntligen få plats med min stringblomsterlåda och en ny hylla för kryddor och flaskor! Fiffan vad gött!
Men ja du Henry, vila i frid.
Henry ligger död på botten av buren. Jag är ensam i lägenheten.
Jag stoppar in handen i en genomskinlig fryspåse och använder den som skydd mellan mig och Henry. Han är fortfarande varm, men stel, när jag lyfter upp honom. Undrar hur snabbt det tar för rigor mortis att inträda för en liten fågel. Jag sluter påsen tätt och virar in honom i plast, som Laura Palmer. Lägger honom i en fyrkantig liten kartong som tidigare innehållit Vilmas knäckebröd. Sedan lägger jag in den i frysen. Jag vet inte riktigt varför, men jag gör det.
Jag ska VAB:a idag. Kanske visar jag lilla E vad döden är och låter henne hjälpa mig begrava Henry, men förmodligen inte.
Jag känner mig fri. Äntligen kan jag stanna borta mer än tre nätter åt gången. Inte bli tvingad att åka hem från landet trots att det är strålande sol och fantastisk stämning. Äntligen kan jag ha stora middagsfester igen! Jag kan äntligen möblera om i köket och ställa bordet där jag egentligen vill ha det! Jag kommer äntligen få plats med min stringblomsterlåda och en ny hylla för kryddor och flaskor! Fiffan vad gött!
Men ja du Henry, vila i frid.
fredag 16 april 2010
Lön för mödan
Jag har ju slutat på byrån, som jag tidigare berättat, men det betyder inte att jag inte ibland hör av dem när de behöver hjälp. Så jag knallar dit och sitter där en stund utan vare sig kontrakt eller annan ersättning. Mest går jag dit för skojs skull, för att snacka med polare eller redigera bilder för privat bruk, men det finns alltid någon produktionsledare som behöver hjälp med litet omkodning eller länkning eller nyhetsbrevsutskick. Och idag fick jag till och med betalt - innehållet i ett gammalt påskägg. YAY!
onsdag 14 april 2010
Blixtar och dunder, magiska under
Det här inlägget innehåller ganska stora spoilers för Clash of the Titans, Percy Jackson: The Lightning Thief, Avatar och Terminator: Salvation.
Nyinspelningen av Clash of the Titans är bökig, smutsig och ful på ett sätt som både är beklämmande och förtjusande. Jag freakar ur på samma sätt när det kommer en film som bygger på mytologi som när det kommer en film som bygger på någon av mina favoritserier, mycket på grund av att jag läste både serier och mytologi samtidigt. Först ett nummer av Spindelmannen, sedan raskt över till Odysséen. Om jag ska vara riktigt ärlig, med risk för att låta självgod, lärde jag mig om grekisk, nordisk och romersk mytologi innan jag läste mitt första nummer av Spindelmannen, men sådant går man inte direkt runt och skrävlar om. Så peppen inför dagens (första) biobesök var ganska stor.
Hur som helst. Clash of the Titans är den andra film jag ser i år där de grekiska gudarna Zeus och Hades hotar mänskligheten med krig och/eller utplåning, och där en halvgud är den enda som kan förhindra detta. Den första var Percy Jackson: The Lightning Thief (en betydligt mer lättsam men på sitt sätt mer lyckad film) Jag såg dessa filmer med tre veckors mellanrum, och det ska sägas att det kanske var litet tätt inpå.
Om två veckor kommer jag ha blandat ihop dem. Jag kommer förmodligen tro att det var Uma Thurman-Medusa som fick huvudet avhugget i Clash..., och att det var Ralph Fiennes som spelade Hades i Percy... (det var det inte, för det var Steve Coogan i roadie-mundering). Jag får till och med anstränga mig för att komma ihåg vem som spelade Zeus i Percy... Det var Sean Bean. Så var det ja. Den största skillnaden är egentligen att Liam Neeson är iklädd en skimrande rustning, medan Sean Beans rustning ser ut som den bärgats från Legendary Pictures kostymförråd från 300 (som av en slump ligger bakom Clash...).
Och Neeson talar naturligtvis med Stora Utomhusrösten, och det är mycket möjligt att Fiennes har långa, skitiga fingernaglar (som han oftast har i sådana här sammanhang) och talar med lätt läspning, och Sam Worthington porträtterar för tredje gången i rad en karaktär som slits mellan två olika världar. Jag distraheras av detta ungefär samtidigt som han slåss mot någon form av skorpion som ser ut att vara tillverkad av granit. I Clash... spelar han Perseus, som vi ju alla vet är Zeus son. Som Eddie Izzard säger: "Hence per Zeus. Per... Zeus! Per... Zeus!" (Detta är fel, Persues har troligtvis sitt etomylogiska ursprung i grekiskans perthein, som betyder förödelse). Olympiska gudar är ju som bekant daterapers som befruktar jordekvinnor till höger och vänster utan att tänka på konsekvenserna - detta förekommer även i Percy..., där det är Poseidon som spritt sin säd på ett inte helt schysst sätt.
Hur som helst - Perseus förnekar helst sitt gudomliga ursprung, och håller enträget fast vid sin mänsklighet, tills dess att manuset kräver att han tullar litet på det emot slutet. Kom igen, snacka inte om spoilers, den här historien är tusentals år gammal. I Avatar slits hans karaktär Sully mellan lojaliteten till den mänskliga marinkåren och månen Pandoras exploaterade ursprungsbefolkning N'avi efter det att hans medvetande förts över i en yada yada yada. I Terminator: Salvation drabbas hans karaktär Marcus av insikten att han egentligen är en cyborg, som utnyttjats för att infiltrera motståndsrörelsen i ett framtida dystopiskt samhälle. I slutet är han tvungen att ta ställning till vilken sida han ska stå på.
Det kan inte vara en slump att han porträtterar denna typ av dualitet om och om igen. Svaret hittar man förmodligen i det här klippet.
Om ni inte orkar titta ska jag sammanfatta. Sam Worthington berättar om när hans stålverksfarsa skickar iväg honom, sjutton år gammal, tvärs över Australien, ger honom tvåtusen pix i näven och säger åt honom att jobba sig tillbaka hem. Här anar jag att han åter igen bearbetar den här dualiteten som plågat honom i hela hans liv genom att i anekdotform tala ut inför en mångmiljonpublik. Är han arbetarklassonen från Bonnhåla, Australien, eller är han en av världens i dagsläget mest inkomstbringande skådespelare? Jag anar att han själv tvekar infor detta.
En perfekt illustration av den dualitet som plågar Worthington?
Bygger Sam Worthington hela sin karriär kring ouppklarade daddy-issues? Som ni kanske anar handlar ju även Clash... till stor del om en kille som har en taskig relation till sin (biologiska) pappa. Zeus kanske inte är en lika stor douchebag här som han vanligtvis framställs (Neeson har fått en otroligt stark faderlig framtoning på senare tid, se bara Taken), men det finns god anledning för Perseus att vidhålla sin till en början öppet antagonistiska inställning till honom.
I alla fall. Det hela går som det går, och Kraken släpps lös och en prinsessa ska offras och det ena med det andra, och allt sker i 3D, av någon anledning. Det är ett himla spektakel.
När jag gick ut från Percy... tänkte jag att jag skulle ha älskat den filmen som fjortonåring. Jag känner inte samma sak efter att ha sett Clash... Jag tänker mest på hur Sam Worthington kanske borde krama sin pappa.
Nyinspelningen av Clash of the Titans är bökig, smutsig och ful på ett sätt som både är beklämmande och förtjusande. Jag freakar ur på samma sätt när det kommer en film som bygger på mytologi som när det kommer en film som bygger på någon av mina favoritserier, mycket på grund av att jag läste både serier och mytologi samtidigt. Först ett nummer av Spindelmannen, sedan raskt över till Odysséen. Om jag ska vara riktigt ärlig, med risk för att låta självgod, lärde jag mig om grekisk, nordisk och romersk mytologi innan jag läste mitt första nummer av Spindelmannen, men sådant går man inte direkt runt och skrävlar om. Så peppen inför dagens (första) biobesök var ganska stor.
Hur som helst. Clash of the Titans är den andra film jag ser i år där de grekiska gudarna Zeus och Hades hotar mänskligheten med krig och/eller utplåning, och där en halvgud är den enda som kan förhindra detta. Den första var Percy Jackson: The Lightning Thief (en betydligt mer lättsam men på sitt sätt mer lyckad film) Jag såg dessa filmer med tre veckors mellanrum, och det ska sägas att det kanske var litet tätt inpå.
Om två veckor kommer jag ha blandat ihop dem. Jag kommer förmodligen tro att det var Uma Thurman-Medusa som fick huvudet avhugget i Clash..., och att det var Ralph Fiennes som spelade Hades i Percy... (det var det inte, för det var Steve Coogan i roadie-mundering). Jag får till och med anstränga mig för att komma ihåg vem som spelade Zeus i Percy... Det var Sean Bean. Så var det ja. Den största skillnaden är egentligen att Liam Neeson är iklädd en skimrande rustning, medan Sean Beans rustning ser ut som den bärgats från Legendary Pictures kostymförråd från 300 (som av en slump ligger bakom Clash...).
Och Neeson talar naturligtvis med Stora Utomhusrösten, och det är mycket möjligt att Fiennes har långa, skitiga fingernaglar (som han oftast har i sådana här sammanhang) och talar med lätt läspning, och Sam Worthington porträtterar för tredje gången i rad en karaktär som slits mellan två olika världar. Jag distraheras av detta ungefär samtidigt som han slåss mot någon form av skorpion som ser ut att vara tillverkad av granit. I Clash... spelar han Perseus, som vi ju alla vet är Zeus son. Som Eddie Izzard säger: "Hence per Zeus. Per... Zeus! Per... Zeus!" (Detta är fel, Persues har troligtvis sitt etomylogiska ursprung i grekiskans perthein, som betyder förödelse). Olympiska gudar är ju som bekant daterapers som befruktar jordekvinnor till höger och vänster utan att tänka på konsekvenserna - detta förekommer även i Percy..., där det är Poseidon som spritt sin säd på ett inte helt schysst sätt.
Hur som helst - Perseus förnekar helst sitt gudomliga ursprung, och håller enträget fast vid sin mänsklighet, tills dess att manuset kräver att han tullar litet på det emot slutet. Kom igen, snacka inte om spoilers, den här historien är tusentals år gammal. I Avatar slits hans karaktär Sully mellan lojaliteten till den mänskliga marinkåren och månen Pandoras exploaterade ursprungsbefolkning N'avi efter det att hans medvetande förts över i en yada yada yada. I Terminator: Salvation drabbas hans karaktär Marcus av insikten att han egentligen är en cyborg, som utnyttjats för att infiltrera motståndsrörelsen i ett framtida dystopiskt samhälle. I slutet är han tvungen att ta ställning till vilken sida han ska stå på.
Det kan inte vara en slump att han porträtterar denna typ av dualitet om och om igen. Svaret hittar man förmodligen i det här klippet.
Om ni inte orkar titta ska jag sammanfatta. Sam Worthington berättar om när hans stålverksfarsa skickar iväg honom, sjutton år gammal, tvärs över Australien, ger honom tvåtusen pix i näven och säger åt honom att jobba sig tillbaka hem. Här anar jag att han åter igen bearbetar den här dualiteten som plågat honom i hela hans liv genom att i anekdotform tala ut inför en mångmiljonpublik. Är han arbetarklassonen från Bonnhåla, Australien, eller är han en av världens i dagsläget mest inkomstbringande skådespelare? Jag anar att han själv tvekar infor detta.
En perfekt illustration av den dualitet som plågar Worthington?
Bygger Sam Worthington hela sin karriär kring ouppklarade daddy-issues? Som ni kanske anar handlar ju även Clash... till stor del om en kille som har en taskig relation till sin (biologiska) pappa. Zeus kanske inte är en lika stor douchebag här som han vanligtvis framställs (Neeson har fått en otroligt stark faderlig framtoning på senare tid, se bara Taken), men det finns god anledning för Perseus att vidhålla sin till en början öppet antagonistiska inställning till honom.
I alla fall. Det hela går som det går, och Kraken släpps lös och en prinsessa ska offras och det ena med det andra, och allt sker i 3D, av någon anledning. Det är ett himla spektakel.
När jag gick ut från Percy... tänkte jag att jag skulle ha älskat den filmen som fjortonåring. Jag känner inte samma sak efter att ha sett Clash... Jag tänker mest på hur Sam Worthington kanske borde krama sin pappa.
onsdag 7 april 2010
What a crazy random happenstance!
Någon har eldsjälat ihop en simulation av hur ett 8-bitarsspel av Dr Horrible's Sing-A-Long Blog skulle kunna ha sett ut. Tyvärr finns det inte spelbart, men det är så himla gulligt att titta på, Akt 1 är här, Akt 2 och 3 är på väg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)