Gunga mig, Torsten

SL och MS fyller år. Ett sällskap på sex personer möts upp på Marie Laveau för drinkar och mat. Det är en praktiskt taget allt igenom trevlig tillställning. SL berättar historien om den tyska sång hon skrev och blev tvingad att framföra inför en publik bestående av 200 tyskar i gymnasiet. Texten handlade om Torsten, som sparade ihop pengar för att köpa en porsche. Det är en väldigt rolig historia, i alla fall om SL berättar den.

Jag och SL har grälat en stor del av dagen. Det kändes skönt och bra. Vi borde gräla mer.

Mardrömmen fortsätter

Ringer SL för att höra hur det är med henne efter att hennes Powerbook helt oförhappandes kraschat under eftermiddagen, och hon säger att det är rätt dåligt och att hon dessutom drömt tre mardrömmar. Hon redogör sedan för dessa, och de var verkligen vidriga. Jag säger att jag också drömt mardrömmar, och hon ber mig berätta. Det gör jag. Jag kan inte hålla mig för skratt, utan måste avbryta mig vid ett flertal tillfällen. Jag vet inte om det egentligen är så roligt att drömma om att ha ihjäl vare sig revyskådespelerskor eller allvarligt sårade reptiler, men hela är så absurt att jag inte kan behärska mig. SL säger med eftertryck att hon blir orolig.

Jag googlar Laila Westersund. Det visar sig att hon kommer från samma trakter som SL. SL säger: "Kanske var Laila Westersund bara en representation av mig. Kanske är det egentligen mig du vill strypa." Jag säger: "Men varför skulle jag vilja det?"

Sedan pratar vi om betydligt roligare saker. T ex om att boka tid för service på hennes katt, födelsedagsmiddagar och presenter.

SL tror att jag i hemlighet älskar Laila Westersund och kommer bli hennes stalker. Det tror jag inte. Det hoppas jag inte. Hon bor på Kanarieöarna, och dit är det ju långt.

Terapi?

Natten till måndag drömmer jag att jag är tvungen att döda Laila Westersund, eftersom hon är en cylon. Vi tillbringar kvällen på ett tåg, jag och Laila, och vi dricker likör ur små glas. Hela tiden tänker jag på hur jag ska gå tillväga med dådet. Laila sitter tillbakalutad i en plyschsoffa och skrattar. Plötsligt sluter jag händerna runt hennes hals och stryper henne. Hon dör snabbt.

Min mamma dyker upp och hjälper mig linda in Lailas lik i en duk och vi slänger henne från tåget. Hon dråsar ner för banvallen, ner i ett dike, försvinner. Mamma lovar ta på sig skulden för Lailas död.

Kort därefter blir jag anfallen av en liten alligator, som saknar tre ben. Det blöder ymnigt från stumparna. Jag slår den i huvudet med olika tillhyggen, det känns stumt och gummiaktigt. Alligatorn vägrar till en början att dö, men när dess huvud efter en lång stund krossas vaknar jag.

Jag blir så skärrad av den här drömmen att jag blir tvungen att ligga kvar i sängen ett bra tag innan jag kan samla kraft nog att stappla ut i köket och sätta på kaffe.

Knaperstekt balsamicoanka med karljohanrisotto

Och gott var det också. Jag vet, det ser ut att vara jättemycket mat, men det slank ner, hela konkarongen. För att kunna njuta av detta epikuriska fyrverkeri behöver du bara följa instruktionerna nedan.

Du behöver först och främst göra en smarrig risotto. Till den behöver du:

3 dl arborioris.
1 stor lök
(1 vilöksklyfta)
3 dl vitt vin, går bra med matlagningsvin, dock ej sådant med vinarom, riktigt vin ska det vara
2-3 dl riven parmesan (färskriven, inget jävla knussel)
1,5-2 l buljong (gjord på flytande fond, helst kyckling)
2 dl frysta ärter
1-2 dl torkad karl-johan
3 msk smör
4 ml olivolja

Blötlägg svampen i 45-60 minuter. Under tiden gör du risotton. Koka upp buljongen, låt den stå och småkoka på hög värme. Den får aldrig sluta puttra. Finhacka löken och vitlöken. Värm en tjockbottnad stekpanna (25-30 cm i diameter) på hög, men inte högsta, värme.

Fräs löken och vitlöken i 1-2 msk smör och olja. Salta gärna litet så att löken inte bryns. Och så i med riset. När riset är glansigt och fint är det dags att ge det ett glas vin. I med 1,5 dl. Låt det koka in. Och så var det buljongen. En stor slev åt gången, vare sig mer eller mindre. Pannan ska vara så varm att den första sleven buljong nästan förångas. Låt buljongen koka in innan mer hälls på. Du vet att det är dags att tillsätta mer buljong när det knäpper i riset. Bränn för bövelen inte vid det. Och rör, rör, rör. Jag använder en trägaffel. Om man använder en slev krossas lätt riskornen, och då blir det bara gröt av alltihop.

Efter 15 minuter kan det vara dags att smaka av. Riset ska vid det här laget vara en smula hårt och mjöligt, men det är bara normalt. Du ska ha litet buljong kvar, så kör i det. Och så var det dags för resten. Häll av svampen och skölj den. Och så i med den. Rör, rör, rör. Och i med ärterna. Rör, rör, rör. Och i med 2 dl riven parmesan. Nu kan det vara klokt att smälla i en klick smör, och resten av vinet. Rör litet till och smaka av. Nymalen svartpeppar. Rör igen. Om riset är mjukt men fortfarande erbjuder litet tuggmotstånd är det klart.

Låt vila under lock i tio minuter.

Och så var det ankbröstet.

1 ankbröst (fryst går bra, tinar i rumstemp på ett par timmar, men bör tinas i kylskåp under 9-12 timmar)
rosmarin, timjan, salvia
balsamvinäger (gärna rätt fin)
salt, peppar
riven parmesan

Ett ankböst väger c:a 340 gram, och räcker i bästa fall till två personer. Om man är fler, eller hungrig, är det lika bra att köra ett ankbröst till.

Värm ugnen till 125 grader. Börja med att göra ett rutmönster i fettsidan på ankan. Skär inte ända ner i köttet. Ta sedan vanligt salt och gnid in i skårorna. Dags att bryna! Gör det i en tjockbottnad stekpanna, fettsidan ner först. Inget extra fett behövs, ankfettet smälter och du kan steka i det. Pannan ska värmas till medelvärme, och sedan höjas ytterligare när köttet börjat stekas. Peppra inte medan köttet steks, det osar så förbannat med peppar i stekpannan.

När fettet börjar lösas upp, vilket det gör efter ett par minuter, ska du ösa fettet över ankan. Det gör du enklast med en matsked, men har du en pipett är det att föredra. Fortsätt så tills det är dags att vända på ankan. Det ska du göra efter sammanlagt 6 minuter. Bryn den andra sidan lika lång tid. Glöm inte öset. För Guds skull, glöm inte öset.

Häll ett par msk olivolja i en ugnssäker form. Krossa litet rosmarin, timjan och salvia i en mortel och sprid det i formen. Salta och peppra formen. Placera sedan den färdigbrynta ankan med fettsidan uppåt i formen. Häll över ankfettet från stekpannan ovanpå ankbröstet, som vid det här laget är gyllenbrun.

Ankan ska vara inne i ugnen i 30 minuter. Ös ankan var tionde minut med blandningen av ankfett, olivolja och balsamvinäger.

Låt ankbröstet stå övertäckt i 10 minuter innan det trancheras i 1-1,5 cm tjocka skivor.

Riv ner önskad mängd parmesan i skyn som är kvar i formen.

Servera ankan med risotton, ringla önskad mängd sky över kött och risotto. Et voilá. Drick ett kraftigt rött vin till anrättningen.

Ett rop på hjälp

Man vet att man är ute på hal is när man vaknar och tänker: "Fan, jag missade att Star Wars fyllde trettio igår. Som straff måste jag se hela orginaltrilogin idag".

Fölsedaspresent

Jojo! Jag vet nog vad LA ska få i födelsedagspresent. Åh han kommer bli så glad, så glad! Om jag nu hinner springa och köpa den efter jobbet innan jag ska träffa honom och hans bedårande hustru. Shit vad bråttom jag fick nu! Eeh... Måste nog dra...

Man vet förresten att det är fredag när folk börjar skicka sådana här grejer till all-adressen.

Fingerdiarré

Jag haver mer eller mindre repat mig efter gårdagens gamechangerattack framför Lost. Där satt jag och muttrade för mig själv i soffan, och när den väl kom stack det till i bröstet litet grann, även om jag anat den långt tidigare, redan i det första av de två avslutande avsnitten för säsongen. Nevertheless.

Under den senaste veckan har inte mindre än tre vänner frågat mig om det är något som hänt i mitt liv och varför jag dragit mig undan. Till dem kan jag bara säga: Tough luck, hot shots, så här det nu.

Igår köptes glasögon, vilket gick lös på fyratusen pix, och en smärre mardröm uppfylldes när jag skulle betala 1000 pix i handpenning och köpet inte gick igenom. Det fick bli en measly femhundring istället, vilket jag betalade med skammen blossande på kinderna. Anledningen till att jag inte hade pengar, visade det sig senare, var att bängen debiterat mig två gånger för mitt nyligen beställda pass. Det här korrigerades dock under dagen, men jag kan säga att det är första gången på ett år jag inte haft tillräckligt mycket pengar på konton dagen innan löning.

SL hade kopplat på sin ESP, och kände på så sätt av att jag befann mig i Farsta Centrum för att köpa glasögon. Hon dök därför upp hos optikern och hjälpte mig att välja ett par snajsiga svarta, som kommer få mig att se ut som Gordon Freeman i Half-Life. Det kanske var oundvikligt, jag har känt mig mer och mer som honom på senare tid, vad beträffande min arbetssituation och -börda.

Idag sitter jag dock och frilägger tecknade gubbar till en banner och filar på copy och kan ta det litet lugnare än tidigare. Sammanlagt en hel dag har gått åt till konsultande på annan ort den här veckan, vilket framkallat en stress som fram till dags datum varit mig helt okänd. Det var väldigt skönt att igår kunna slänga ihop en snajsig karljohanrisotto och parkera sig i soffan i framstupa sidoläge, utan att behöva ta vidare hänsyn till vare sig vänner, bekanta eller andra.

Nya kalsonger kom också som ett brev på posten. Bokstavligen. För något år sedan ringde en skön kille som kallade mig vid ett smeknamn som jag aldrig kallas och lyckades pracka på mig en prenumeration på prima kalsonger. Eftersom jag avskyr att behöva gå och köpa kalsonger tänkte jag att jag lika gärna kunde få dem hemskickade. Så there you go. Praktiskt och skönt, och litet tacky. Precis som jag vill ha det.

Imorse vaknade jag och stirrade upp i taket och sade följande: "Little latin Lupe Lu". Det fick mig att förstå att idag var en High Fidelity-dag, så jag hann titta på den i ungefär en halvtimme innan jag till slut kände mig nödgad att gå till jobbet.

Eftersom jag inte längre känner mig stressad får man se den här dagen som en bra dag. Det har också mycket att göra med att jag förde litet dagbok igår också, i vilken jag kan skriva saker som jag inte anser lämpligt för bloggen - tankar om vänner och situationer som lätt kan misstolkas och missförstås om de görs offentliga.

Den här bloggens enda egentliga syfte är att på en daglig basis kunna uppdatera en särskild vän på vad som händer i mitt liv, men läses regelbundet av mina andra vänner. Min dagbok, som jag i dess existerande form har fört sedan 1992 (första inlägget är daterat till den 20 november 1992, och handlar om det pepp man som sextonåring kan känna när man ska gå och se Extreme live på Annexet) är dock bara till för mig. Att skriva i den kändes exakt så renande som man skulle kunna ha förväntat sig. Bloggen kommer aldrig vara till för rening. Främst är den till för skräp om sådant jag äter, tittar på, läser eller spelar.

Min gamla regissör ringde mig häromdagen och ville träffa mig. Blir det pjäs till höst eller blir det pjäs till höst? Jag är helt och hållet redo att skriva en pjäs till hösten. Nu ska det bli åka av. Jajamän!

Jag såg det komma på mils avstånd...

Gamechanger. Jo jag tackar ja.

Happy birthday, you magnificent bastard!

Ja, Morrissey fyller år också, det stämmer, men det ystra utropet ovan riktar sig främst till en annan person. Det är en människa vars födelsedag helt upptagits av plikter och åtaganden, sådant man inte alls ska ägna sig åt just den dagen. Men så blev det för honom. När jag ringde honom på förmiddagen för att gratta satt han och blängde på kontoret. Han sade att han blev glad av att jag ringde, och det skänkte en stunds lycka även till min eländiga förmiddag. När jag efter ett möte hos en kund beslöt mig för att helt sonika låta arbetsdagen ta slut, åkte jag för att hämta SL på hennes jobb, mycket på grund av att jag visste att LA skulle befinna sig i närheten. Tänkte att vi kanske kunde överraska honom med att plötsligt dyka upp. Efter att SL rättmätigt spöat skiten ur mig i Singstar på hennes jobb ringde jag LA för att se om han var i närheten. Han hade nyligen anlänt, på väg till ett åtagande i närheten. Vi beslöt oss för att plocka upp honom med bilen och fira honom de sista hundra meterna till hans destination. Han blev glad och hoppade in i baksätet. Han berättade att han på kontoret ätit en Sportlunch och sedan mest hängt läpp. Vi körde honom dit han skulle och satt sedan utanför och lyssnade på honom när han berättade roliga anekdoter från sitt turbulenta liv. Sedan var det bara åtaganden för honom resten av kvällen.

Så gratiis din jävel. Synd att det inte kunde firas mer idag, bara.

Lammracks och potgrat

Gulligt möte

Men hallå herr Libido, var inte du död?

Så jag bladade iväg för att skaffa fågelfrön, vildsvinssalami, potatisgratäng, vin och Rufus Wainwrights nya skiva, och utanför luktade det hägg och syrén. Tog en sväng till min lokale spelnasare fölr att höra mig för när X-plorergitarren kan köpas stand-alone till Guitar Hero II. Ingen av de vanliga nördarna var där. I deras ställe stod det en söt tjej i tjugoårsåldern bakom disken; jag tror mig ha sett henne tidigare men är inte säker. Jag ställde min fråga, hon svarade, och frågade sedan hur bra jag var på GHII. Jag hade att jag var femstjärnig på medium. Hon skrattade och sade att hon ejsade Free Bird på Expert - en väldigt imponerande bragd, på min ära. Klart man får litet halvbånge av sådant. Hon hade spelat sedan december, dock, och jag berättade att jag bara spelat i ett par veckor. Då var det hennes tur att bli imponerad. Vi pratade litet om Wii och Bergsala och deras fuckup med för få maskiner, och sedan var det dags för mig att gå. Hon sade: "Kom gärna tillbaka med ett par koppar kaffe någon dag så kan vi snacka mer".

Lönnfeta gamers som jag är naturligtvis hennes bröd och smör, och visst kan man ana en smärre säljarstrategi när hon lyckas få in sin stjärt i samtalet (hon bertättade att hon tänkte tatuera in Nintendos logga där, när jag hävdade att Gamecube är en död konsol), men det är inte det som är poängen. Poängen är att den här tjejen var den första som väckt någon form av kåtma hos mig på väldigt, väldigt länge. Underligt.

Hon sade också att hon vanligtvis inte jobbade i den buitiken (som om jag inte visste det), utan i Farsta. Risken finns att jag kommer börja hänga i Farsta nu.

Kom just på att jag är 30. Hon kan omöjligt vara äldre än 23. Nu blev det creepy. Tillbaka in i Halo-grottan med mig.

Ewwww.

Hejdå liv, hallå franska noobs!

Spenderat stora delar av min lediga dag med att spöa franska noobs i Halo 3-betan. Och hej vad det är livat, folk gapar på engelska, franska och holländska om vartannat, och det skjuts och förråds och jublas och campas. Folk snor frags av varandra till höger opch vänster, och det är det är väl så det ska vara när en efterlängtad onlinebeta släpps.

Jag har aldrig varit och kommer aldrig att bli en riktig onlinespelare. Men när en tjugo minuter lång lagmatch i Halo 3-betan är hundra gånger roligare än det såsiga kampanjläget i Spider-Man 3 är det bara att resignera.

Farväl.

Det brast inte för mig, men nästan, under det absolut sista avsnittet av Gilmore Girls.

Det var allt.

Enjoy the Cylons

Efter att ha läst på tok för mycket Ctrl+Alt+Del och insett att jag kände igen mig allt för väl bestämde jag mig för att inte ställa in morgondagens häng med TG. Hade egentligen tänkt stänga in mig med betaversionen av Halo 3-multiplayern, men kompisar måste fortfarande gå före spel. Jag får utstå tillräckligt mycket spott och spe för mitt nörderi som det är nu. Det känns skönt att ha fattat det beslutet.

Nu, tillbaka till mitt Battlestar Galactica-maraton.

Odysseus, med uffe

Min första favoritlåt

Häst direkt i anslutning till huset

Att irritera sig på

Kul att Berghs tar fasta vid sin beryktade självgodhet och gör en grej av det nu när nyutexaminerade kreatörer ska ställa ut sina alster vid den årliga vernissagen. Man har gjort inbjudan i form av ett samlaralbum, som typ med hockeybildsalbum fast med kreatörer, och skickat med en klistermärkeskarta med 16 bilder på. De övriga får man byta till sig eller samla ihop. Idén är kopplingen mellan person och brand. Litet spexigt. Litet kul. Och samtidigt litet drygt. Jag tror jag ska gå.

Hur är handikappanpassningen på Berghs? Är det inte en fet jävla trappa i foajén?

I övrigt: Jag drar till landet i eftermiddag. Hade tänkt hänga i Enskede med katten i helgen, men vaknade med något som kan ha varit panikångest och började tänka på ängarna utanför huset och hästarna i hagen, och kände att jag bara var tvungen att åka bort en stund.

På senare tid har det har blivit litet för mycket av:
1) Guitar Hero II. När jag köpte spelet fick jag traggla mig igenom även de enklaste låtarna till blandat, ofta trestjärnigt, resultat. Ett par veckor senare nailar jag över 130.000 poäng på Allman Brothers Bands "Jessica", som kanske är den svåraste låten, och klarar Iron Maidens "The Trooper" med en uttråkad gäspning. Förvisso på Easy, men jag räknar med att bli bättre. Mina delvis förlamade fingrar har visat sig vara ett mindre hinder än vad jag från början fruktade.
2) Battlestar Galactica. Svårt att hålla ett brinnande maratonintresse vid liv. Blir faktiskt litet tjatigt i längden med Dr. Baltars psykomonologer med den imaginära cylonen.
3) Ligga i soffan och pilla sig i naveln.
4) Jobb som överlappar fritidsintresse. När ett fritidsintresse plötsligt blir jobb blir man litet desillusionerad. Kanske går det över. Kanske inte.

På senare tid har det blivit för litet av:
1) Pjäs. Jag har en stadigt bra idé för en pjäs som jag verkligen vill utveckla, men hittills har det inte blivit mycket. Till stor del beror det på punkt 1, 2 och 3 i ovanstående lista.
2) Populärmusik. Har inte lyssnat in mig på riktigt på de skivor jag köpt under den senaste tiden. Tänkte åtgärda detta samtidigt som punkt 1 i den här listan.
3) Litteratur. Slarvläst ett par romaner den senaste veckan, men känner att jag behöver lugn och ro och komma bort från Xbox för att kunna goffa i mig någon skön text.
4) Bilkörning. Det blir tunnelbana till jobbet numera. Därför ser jag fram emot att säga hej till de sörmländska småvägarna.

Okristligt.

Inte för att klaga på att mina vänner hör av sig, men de senaste dagarna har präglats av att diverse personer ringt och/eller sms:at mig på udda tider. Cut-offen kvällstid på vardagar är klockan 22, eller har jag fel? Och den gäller ända fram till arbetsdagen börjar runt nio, såvida det inte har hänt något allvarligt. Om jag väcks när jag väl somnat har jag svårt att somna om. Om jag inte är på MSN på kvällen beytder det att jag vill vara ifred och inte är kontaktbar. Häromdagen ringde en spexig FO 23.45 och ville höra hur läget var. Läget var horistontalt, framtupa sido. Jag sov djupt. Igår ringde NP kl 7.15 och frågade om jag var på jobbet. Vad i helvete?! Jag trodde att morfar dött! Snälla, kontakta mig inte mellan kl. 22.00-09, I beg of you.

Äntligen!

Dr. House är eju en väldigt rolig karaktär, det kan ingen ta ifrån honom, hans putslustigheter och sarko-kommentarer får mig att småflabba åtminstone tre gånger per avsnitt. Underligt nog är det aldrig någon av de övriga karaktärerna som skrattat åt hans kämt, och för mig har det alltid varit litet av ett fourth wall-problem. Som t ex det som Kjell skriver här. I det senaste avsnittet försöker sig Chase på en analys av varför Foreman äntligen skrattar åt ett av House skämt. Ingen vidare analys, men ändock - ämnet har berörts, och sådant känns roligt.

Götgatan/Ringvägens charmiga misär

Den sköna perioden av att inte känna någonting särskilt fortsätter, det är ganska skönt men underligt att inte riktigt bekymra sig. Ovant. Jag är just nu mer bekymmerslös än jag kan påminna mig att jag varit på säkert tio femton år. Jag vet också att sådant kan slå om snabbt, speciellt om våren.

Klev av tunnelbanan och möttes av en Medborgarplats ockuperad av våren. Jag hade sånär missat att den kommit, men varje uteservering var fullpackad. Vid Björnsan, precis vid Maxigrillen, stod en polispiket parkerad. En ensam polisman gapade åt en cyklist medan åtminstone tre ringa narkotikabrott pågick bakom hans rygg. Män i gympabrallor som smusslade mellan räcken, folk som stod och vajade under kastanjerna. Wiggers drällde utanför Malmen, i gathörnen hängde kidsen med sina tygväskor och Lavaslöjdade buttons. Jag släntrade ner mot Skånegatan, in på Pet Sounds och köpte Elliott Smiths nya skiva med outgivet material från mitten av nittiotalet. I det lilla parkområdet mellan Skånegatan och Katarina Bangata låg ett fyllo utspillt i gräset. Han försökte kommunicera med ett gäng småtjejer som satt på en bänk någon meter därifrån. "Du är så spänstig", sluddrade fyllot till en av tjejerna. Det bemöttes av oroade blickar. Jag spatserade vidare, ner mot N:o1, där jag slängde upp två filmer som jag var ungefär en månad sen med på disken. "Jag är väldigt sen med de här och är villig att ta mitt straff", förkunnade jag för Emilie i kassan. Hon skrattade till och sade att det var okej och bad mig stoppa ner plånboken. Jag blev därvid så till mig att jag utan vidare hyrde John Cusacks nya thriller The Contract och gick hem. Hon är fruktansvärt söt, hon Emilie. På vägen hem såg jag två tonårstjejer med tygväskor och hemslöjdade buttons som satt med krökta ryggar på en refug och rökte. Det är bara i en viss ålder som man kan göra en grej av att sitta och hänga på en refug mitt på Ringvägen. Min gamla favoritknarkare, en pinnsmal man som om sommaren bär kortkorta jeansshorts av liknande modell som föredras av Tobias Fünke i Arrested Devlopment, satt på en bänk och gastade åt förbipasserande.

Men det var fullkomligt omöjligt att reta sig på mänskligheten en sådan eftermiddag.

John Cusackfilmen var kass, den sämsta film han gjort på länge, och Elliott Smiths skiva var mycket bra, kanske något att möta den här våren med.

En Nr 21 för lite

Döm om min stora förvåning när jag parkerar utanför ett kontorskomplex i Akalla och ser mig själv stå och plocka skräp utanför. Jag har blåställ och keps och en borste, och skjuter en stor städvagn framför mig. Vid närmare betraktan visar det sig dock att det inte alls är jag, bara en kille med Downs syndrom som är rätt lik mig. Om jag hade haft Downs syndrom, det vill säga. Vi möter varandras blickar. När jag klivit ur bilen och går bort mot ingången står han redan där. Vi nickar mot varandra och ler. "Ska du in? Jag kan släppa in dig", säger han. Han drar fram sitt passerkort och släpper in mig. "Tack så hemskt mycket", säger jag. Vi ser på varandra ett tag till. Jag är han. Han är jag. Men med en kromosom för mycket.

Straight edge lite

Efter många veckor av kött och potäter, och speciellt efter en helg där jag ätit sammanlagt två kilo risotto, kände jag ett sug efter frukt och grönt. Kroppen skrek efter B12 och antioxidanter. Middag således: Yoghurt med äpple, melon och torkad frukt, ett stort glas apelsinjuice, en flaska med vad som betitlades återställningsdryck, sådant som vanligtvis bara idottare och bakfulla KTH-are trycker i sig, och en skiva grovt fullkornsbröd. Nu ska det bli bot och bättring.

Sitter på mitt knäpptysta kontor och hör att någon spelar Modest Mouse "Dashboard" alldeles i närheten, antingen över eller under mig. Vilka är det som kan ha en sådan så formidabel smak? Flygbolaget eller designbyrån?

Slutet för både Lost och Spider-Man, fast på olika sätt

Den här morgonen möttes jag av både goda och dåliga nyheter.

De dåliga nyheterna, som egentligen har litet goda nyheter i sig, är att Spider-Man 3 drog in en så hiskelig summa pengar att Sony nu klubbat att det blir åtminstone tre filmer till i serien. Enligt IMDb säger något rövhål på Sony: Trean appellerar till familjer på ett sätt som tvåan inte gjorde. Om Raimi hoppar av fruktar jag därför att det blir Spider-Man Forever av hela skiten. Kollade på Spider-Manleksaker häromdagen när jag letade efter en skön present till min gode vän Kniven, som lagom till 18-månadersdagen ska få sin allra första Spider-Manleksak, och det är helt galet. Man kan köpa Spider-Manbilen, Spider-Manmotorcykeln, Spider-Manplanet och så vidare. Hoppas ingen får för sig att slänga in de här grejerna i filmerna. För då hoppar jag av. Spider-Man drog in 375 miljoner dollar sammanlagt under helgen. Det är hela produktions- och marknadsföringsbudgeten plus växel på en enda helg.

De goda nyheterna är att Variety rapporterar att TV-bolaget ABC gått med på Lost-skaparna Carlton Cuse och Damon Lindelofs krav på att sätta slutdatum för Lost. Det blir tre säsonger a 16 episoder var, och beräknat slutdatum blir våren 2010. Jag tror att serien kan få ett starkt uppsving i och med detta, naturligtvis blir det mycket lättare att skriva en bra övegripande arc om man redan på förhand kan bestämma hur lång tid man har på sig att berätta historien. Jag förväntar mig tre säsonger av fokuserat berättande. Vi kan glömma att större delen av säsong tre känts väldigt splittrad.

Ser också fram emot game changern, som tydligen kommer i säsongsfinalen. Huva.

Så medan Spider-Man obönhörligen kommer gå en ovärdig Joel Schumacher/Brett Ratner-död till mötes kan man i alla fall glädja sig åt att tyglarna dras åt för Lost. Håll i hatten.

As I walk through this wicked world

Min mormor har just pratat med mig om Elvis Costello i tio minuter och undrade om jag hade skivan han gjorde med Brodskykvartetten. Det hade jag. Jag spela av den till henne. Fan vad cool hon är, min mormor.

Värdelöst vetande: Eivis Costello och Prince är enligt uppgift Spider-Mans favoritartister.

Jag lovar att NP är en cylon

Sitter och grottar ner mig i Battlestar Galactica. Kan inte förstå att jag vägrat titta på det, det är ju alldeles fantastiskt. Förra vintern skakade CC på huvudet när jag satt och kollade på Smallville, och kunde för sitt liv inte förstå hur jag kunde genomlida den skiten när BSG fanns. Men nu gör jag det, CC. Alla 52 delar som jag missat ska jag se innan majs utgång, as I live and breathe.

Män som gråter tillsammans

** MILDA SPOILERS **

Spider-Man 3 är definitivt ingen Batman & Robin. Bara en sådan sak är skönt att kunna konstatera. Det är inte ett misslyckande på något sätt och vis. Däremot är kritiken som riktats mot den sann - det är på tok för många skurkar. Eller snarare; det är en skurk för mycket - Venom. Venom kan dra något gammalt över sig. Jag gillade honom när jag var tretton, men nu - can't stand the guy. Allt är Todd MacFarlanes fel. Tänk om de hade gjort som de planerat och slängt in Oded Fehr som Kraven också, spiken i kistan. Att Kraven dyker upp i spelet får räcka.

Däremot är Thomas Haden Church som Sandman alldeles utomordentligt bra. Synd bara att han inte fick mer screen time. Inte för att säga att han inte är med så mycket, men jag ville ha mer av honom. Jag ville komma honom närmare, få ett fokus.

Gnällts har det ju även gjorts på Peters emoperiod som han går igenom när den svarta dräkten får inflytande över honom. Jag hade inte så mycket emot den grejen per se, min största invändning måste vara eye-linern och luggen, antagligen något för de yngre fansen, och hela John Travoltastruttandet är gjort med den största glimt i ögat man kan föreställa sig (folk runt omkring Peter tycker bara att han verkar vara ett rövhål), och även den korta danssejouren kan has överseende med. Peter är trots i grund och botten en nörd, och det är därför han får för sig att coola killar beter sig som Fonzie.

Spider-Man 3 är till stora delar en mycket bra film, med solida första- och andraakter. I tredje akten slackar det, som i så många, många andra filmer, men även där finns ljusglimtar som den genomsnittliga actionfilmen oftast saknar.

Höjdpunkter: J Jonah Jameson såklart. Bruce Campbells cameo. Sandmans och Spider-Mans slutgiltiga konfrontation. Stora delar av rövhåls-Peter. James Franco som New Goblin. Igen, Thomas Haden Church. De maffiga actionscenerna. Spider-Man är äntligen kaxig - som han ska vara. Och som var fallet med de andra filmerna - Spider-Man 3 har ett stort, bultande hjärta.
"Lågpunkter": Bryce Dallas Howard som Gwen Stacy. Gud, om hon bara behandlats rätt från början. Om bara MJ dykt upp först i tvåan. Men alas. Topher Grace som Venom/Eddie Brock. Vissa delar av rövhåls-Peter. Otroligt ojämnt manus, men vad annars kan vänta sig när det är tre personer som skrivit det - många underliga skiften i ton och stil. Och kanske värst av allt: En oförklarlig brittisk reporters illdåd.
Axelryckningar: Den svarta dräkten/symbioten. Antiklimax.

Och så finns det en hel del mer som det är spoilervarning på, så det skiter vi i.

Min största invändning mot hela den här upplevelsen är inte relaterad till filmen. Det handlar om publiken. Nej, det var inte särskilt många kids som störde, bara en handfull. Vissa satt i båsen längst bak i salongen där de trodde de kunde prata med varandra ostört, men de kvästes rätt snabbt. Men Gud vilket jävla prassel. Och vilket rännande på muggen - hela jävla tiden. Så här rände inte folk för muggen på min tid, det kan jag säga. Stor rövhålsvarning utfärdas även på folk som ställer sig upp under eftertexterna och gapar: "Fan det där var hundra spänn i sjön!" Då är man på fel jävla film, kan jag säga. Gå hem och se om Batman Forever, ditt jävla pundhuvud. Eller runka över din Bergmansamling från Criterion, om du är av den läggningen.

Folk som överhuvudtaget ger sig i analyser och åsiktsbasunerande under eftertexterna, eller ens i lobbyn, kan inte tas på allvar.

Götlaborgarens jättejobbiga ringsignal

Under dessa sällsynta dagar utan oro känner jag mig istället fullständigt tom. Mäktar inte med några som helst känslor för någon annan människa, kan omöjligen känna någon helst empati eller omsorg för någon annan. Mitt liv kretsar just kring mig och enbart mig.

Jag är harmonisk väldigt få dagar om året. Låt oss säga 65. De övriga 300 kryper det i mig. Under de 300 dagarna är det nödvändigt för mig att känna empati och omsorg för att slippa mig själv. Men nu, idag, och kanske imorgon, vill jag vältra mig i det faktum att jag för tillfället mår bra.

Om det här ställer till besvär för någon annan ber jag så mycket om ursäkt. Jag är säker på att ångesten snart är tillbaka, och då hör jag av mig.

Åtta timmar, tjugosju minuter kvar

Skrattar hjärtligt åt och/eller med Jane Magnussons recension av Spider-Man 3 (har slutat med citationstecken runt titlar) i DN, som jämte Peter Travers' skickliga recension i Rolling Stone måste vara den hittills bästa.

Magnusson öppnar med ett respektlöst slag under bältet som fick mig att skratta högt. Den genomsnittlige fanboyen skulle naturligtvis rasa, men jag tycker bara det är roligt. Magnusson uppskattar, till skillnad från många andra, att Spider-Man möter många fiender i den här filmen, och det var ju ett skönt avbräck.

Geek-gasm

De senaste dagarna har varit så späckade med nörderier att hälften egentligen kunde varit nog. Det har varit Guitar Hero II-aftnar, Battlestar Galactica-maraton, och så idag Spider-Man 3-spelet. Hela kvällen. SL ringde runt tio och sade hej, och då hade jag spelat tre timmar mer eller mindre på raken. När vi lade på spelade jag bara ett uppdrag till, sedan fick det vara bra.

Spider-Man 3-spelet är som sin föregångare ett tämligen öppet sandlådespel där man kan röra sig fritt över hela Manhattan och utföra allehanda uppdrag. Tvåan var väldigt underhållande, och liksom i trean var filmens handling bara en liten del av själva spelet. Här finns tio andra handlingar att följa. Grafiken i det förra spelet var litet lådig, men jnu har spelserien verkligen tagit klivit in i nextgen. Det mesta är faktiskt verkligen snyggt. Eftersom det inte finns någon som helst laddningstid när man svingar sig genom Manhattan är det vissa saker som får stryka på foten, NPCerna ser litet docklika ut, vissa av mellansekvenserna saknar detaljerade strukturer, men annars finns det väldigt litet att anmärka på. Mycket av det repetetiva i tvåan är borttaget, och småuppdragen och minispelen är mer varierade och livfulla. Karaktärsanimationerna är överlag snäppet bättre också.

Jag har spelat i tre timmar, men bara som hastigast gett mig in i den storyline som speglar filmen. Det finns massor att göra. Jag har bara klarat av 12%, så helgen är räddad.

Tvåan har jag spelat ända fram till nu, fast jag klarade av alla uppdrag för tre år sedan. Att leka Spider-Man och lösa småbrott och svinga sig över hustaken är fruktansvärt roligt, ett bra sätt att rensa huvudet på, speciellt vid grav bakfylla. Nu kommer jag nog inte spela tvåpan mer, det nya Manhattan är enligt uppgift tre gånger så stort, och synnerligen mer detaljerat (med folk som rör sig innanför fönstren, ispar som tycks leva sina egna liv, etc). Ett spel att ta till sitt hjärta, med andra ord.

Anledningen till att jag tycker om Spider-Man så mycket? Well, i verkligheten är jag en kille som inte ens kan lyfta vänsterarmen över huvudet. You do the math, junior.

Besvikma?

Recensionerna av "Spider-Man 3" börjar rasa in, såväl i Svedalsk som utländsk press. Användarrecenscenterna på IMDb börjar också göra väsen av sig. Konsensus just nu får väl sägas vara en lätt besvikelse över filmen, folk verkar vara överens om att Raimi försökt klämma in alldeles för mycket på två timmar och tjugo minuter, med tre skurkar och ett inre hot, dialog som rapporteras vara styltig och trist och en inte helt klockren birollsuppsättning.

Dock verkar alla vara fötjusta i Bruce Campbells sedvanliga cameo, och det kanske är huvudsaken.

SJälv bryr jag mig inte. Jag berörs inte av spoilers heller, då jag inte bryr mig om handlingen så värst mycket. Jag är dock säker på att den här uppföljaren kommer behandla Spider-Man på ett lika kärleksfullt sätt som de två föregångarna. För mig är det det viktigaste.

Jag har f ö grym träningsvärk i underarmarna efter alldeles för mycket Guitar Hero II. MS och jag såg till SLs katt, käkade kinamat och klämde en vinare framför karriärläget i GHII igår, sämre kan man ha det.

Vaknade självmant klockan sex imorse och hann därför goffa en rejäl frukost framför senaste "Gilmore Girls" och "Lost" innan jag åkte iväg och fick rullstolen reparerad. Att vara på hjälpmedelscentralen är det absolut mest deprimerande med att vara funktionshindrad. Å andra sidan känner man sig som en helt ny människa när man drar därifrån med nya däck, lagad rygg och fräscha bromsar.

Nu ska jag snart smita här ifrån och klippa av mig allt mitt tattarhår. Och därefter försöka mygla till mig "Spider-Man 3"-spelet från min go-to guy. Som sagt, spoilers skiter jag i. Den här filmen var hur som helst redan spoilad för mig för 23 år sedan.

Ännu en fantastisk prettoblaffa från Tori Amos

Sedan 1993 har jag sett fram emot nya skivor av Tori Amos med någon slags överläppssvettig förväntan/skräck. Inte sedan 1996 har någon av hennes skivor mottagits övervägande positivt i pressen, och hennes nya skiva, "American Doll Posse", är inte något undantag. Blanco sågar den längs med fotknölarna i Expressen, Aftonbladet pekar ut en och annan ljuspunkt, men smackar till med en tvåa, Tidholm förundras av hur litet Amos utvecklats de senaste åren, och säger att hennes starka feministiska åsikter levererats bättre om musiken varit bra.

Tori Amos är svårt pretentiös och nipprig bortom vad som kan anses vara socialt accepterat, och det är ju något man kan tycka är både bra och dåligt. Inför nya skivan har hon delat upp sig i fem olika personligheter, som tydligen tillsammans ska skapa en helhet, och bara ett sådant anslag gör ju att varje vettig vuxen människa automatiskt drar öronen åt sig. Tori har här grävt i grekisk mytologi, och baserat de olika personligheterna på diverse mytologiska väsen och gudinnor. De olika personligheterna - Pip, Santa, Clyde, Isobel och Tori - sjunger några spår var, och i "Body & Soul" sjunger Pip och Clyde duett med varandra. Inte för att det hörs någon skillnad, det är ju trots allt Amos som sjunger hela tiden lik förbenat.

So it goes.

Det krävs tålamod för att gilla Tori Amos, skriver Aftonbladet (vem som recenscerat framgår inte på nätupplagan), och det har de ju helt rätt i. Tålamod och någon form av emotionell koppling. För att den nya skivan ska ha någon form av poäng måste man nog a) vara i tonåren eller b) ha lyssnat på Tori Amos sedan 1990-talet. Dessutom kan det nog vara en fördel om man tycker om Tori som personlighet också. Till skillnad från recenscenterna har jag inga problem med musiken över huvud taget. Tori har alltid varit ganska vanilla av sig, men pianospelet, hennes fraseringar och hennes röst är tillräckligt säregna för att mitt intresse ska hållas vid liv samtliga av skivans 23 låtar och 73 minuters speltid. Vissa sånger låter som vintage Tori, som t ex "Code Red" och "Bouncing Off Clouds", och de är de låtarna som sticker ut för mig. De framförs främst av Tori och Clyde. Isabels "Almost Rosey" är katartisk på samma sätt som de bästa spåren på "Scarlet's Walk".

De senaste årens Toriskivor har, let's face it, varit mer eller mindre axelryckningar, men likt Bob Dylan är Tori Amos en person som lyckas leva vidare på gamla meriter. Likt Dylan lyckas Tori Amos också försörja sig på en fanbase som upprättades för länge sedan. Hon kan släppa "limiterade utgåvor", samlarboxar, officiella bootlegs och fotoböcker, och räkna med att det finns ett antal miljoner människor som oberoende av materialets kvalitet kommer köpa dem.

Jag är en av de människorna.

Om tjugo år hoppas jag på att Tori Amos lever en skön Marianne Faithfulltillvaro, och kanske når nya kvalitativa höjder tillsammans med någon fräsch producent. Då kommer de personer som idag döps till Tindra och Elva också läsa någon fristående humaniorakurs och köpa fulöl på Gula Villan och skära sig i låren och behöva ett bollplank. För sådant är Tori Amos perfekt. Kanske kan hon få en upprättande Johnny Cash-renässans och göra ett antal nyskapande coverskivor. Hennes covers har alltid hållit mycket hög kvalitet. T o m Kurt Cobain tillstod ju att hennes cover av "Smells Like Teen Spirit" var ett smärre mästerverk.

Nu låter det som att jag tokdissar Tori Amos, och det kanske jag gör också, men det är med den djupaste kärlek en fanboy någonsin kan känna för en artist, en kärlek som erbjuds exklusivt till sådana som Tori, Morrissey och Spider-Man.

Best. Episode. Ever.

Veckans avsnitt av "Heroes" var det absolut bästa hittills - kanske det bästa avsnitt av någon TV-serie över huvud taget, i alla fall under den här säsongen. Hög dramatik, actionsekvenser som faktiskt var helt okej, spännande förvecklingar. Etc.

När jag var liten var deklarationsdagen, eller dagen innan den, förknippad med hög ångest. Mamma och pappa satte sig i köket med högar av pärmar och papper, gapade och skrek och bankade på miniräknare och spillde kaffe och bläddrade bland kvitton. Och Gud nåde den som ens försökte prata med dem under tiden. Jag minns hur jag satt på golvet i ett hörn av köket och iakttog dem. Det där sammanbitna, frustrerade, nästan arga. Den gröna hålslagaren. Det beiga häftapparaten. Mammas cigaretter. Innan den förenklade självdeklarationen. Innan sms. Innan internet.

Än idag har jag verkligen svårt för att deklarera. Att ens titta på den blåa plasten omkring den känns jobbigt, och att öppna det och kolla på specifikationen är helt och hållet uteslutet. Det är inte förrän i absolut sista minuten som jag tar ett djupt andetag och sliter fram deklarationen. Jag kollar litet försiktigt om det blir restskatt eller återbäring - i år, i likhet med alla andra år, blev det återbäring.

Svårare än så är det inte. Nu är det deklarerat och klart, och nu slipper jag känna den där skräcken förrän i april nästa år. Då ska jag försöka ta itu med deklarationen så fort den dimper ner. Bara för att bli av med skiten.

Visst, sirru. Kommer inte att hända.