Audrey Niffeneggers
Tidsresenärens hustru är en allt igenom habil roman som bjuder på storartad underhållning, sentimentalitet, och en episk - ja, episk - romans (med obehagliga pedofiliinslag). Historien kretsar kring Clare, som i tidig barndom beöks av en man från framtiden. Dessa besök forsätter sedan under hela hennes uppväxttid, och i tjugoårsåldern gifter de sig. Henry har en genetisk sjukdom som gör att han okontrollerat hoppar framåt och bakåt i tiden.
Ja, det här låter ju som vilken jävla tidsresenärsbok som helst, och det är det kanske också, men det finns något fascinerande perverst i premissen - en fyrtioårig man som umgås med en ibland sexårig, ibland tolvårig, ibland sjuttonårig, ibland tjugofemårig tjej som han vet han kommer gifta sig med. En tolvårig tjej som vet att hennes liv redan är utstakat i förväg.
För ett par år sedan filmades boken med Rachel McAdams som Clare och Eric Bana som Henry, men filmen fick inte distribution förrän nu, och släpps i Sverige i slutet av oktober. Häromdagen kom den första
trailern.
Jag förmodar att den är ihopsatt för det enorma antal människor som är besatta av filmen
The Notebook, som för några år sedan oförtjänt och oförklarligt hyllades som den mest romantiska och mest fantabulösa jävla musöppnarrulle som överhuvudtaget gjort, herrejävlar, jag blir helt mjuk inombords bara jag tänker på den! Alltså, den är bra. Jag grät. Ja, det gjorde jag. Jag älskar fanimig
The Notebook! Jag vill se den nu!!!
But I digress.
Tidsresenärens hustru är förvisso sliskig, men jävlarimig vad skitig den är också! Folk knarkar och super, folk blir nerslagna och vansinniga och dör av olika anledningar. Saker går käpprätt och skogen. Inget av detta visas i trailern, vars anslag och tilltal snarare lyfter fram hur jobbigt det i slutändan blir för Clare att vara gift med en kille som helt plötsligt försvinner. Utan att spoila allt för mycket kan jag berätta att detta är långt ifrån ett centralt problem i boken. Men vad fan kan man förvänta sig, med tanke på att det är Bruce Joel Rubin som skrivit filmen. Rubin är mannen som skrev
Ghost och
My Life. Joråsatte. Men en trailer är en trailer är en trailer. Om man ska tro på
trailern till In Bruges (min favoritfilm från förra året) till exempel, så verkar den snarare vara
Snatchs slagfärdiga själsfrände än den ganska lågmälda, trippiga och eftertänksamma komedi den egentligen är.
Trailers är som första dejten. Man piffar till sig litet, man visar sina mest intressanta aspekter, man försöker vara roligare och mer spännande än man egentligen är. Och kanske, ibland i alla fall, så ljuger man folk rätt i ansiktet.
