Meh! Orka!

Uj. Trutt. Är det meningen att jag ska vara vaken till klockan tre? Jag tror inte jag kan det. Jag måste nog gå hem och lägga mig och sova i några timmar innan Quantum of Solace vid midnatt. Kanske spela det där hett emotsedda actionspelet som släpps om en dryg vecka. Bara vila litet, liksom. Åh Gud, vatten över huvudet och allt det. Skona mig. Döda mig.

Ja, jag kan göra det bättre själv, faktiskt.

Ack! Det värsta jag vet med spelrecensioner är när de inleds med ett långt stycke skrivet i förstaperson som ska dra in läsaren i spelvärlden och skapa atmosfär. Typ; ”Kulorna viner runt mina öron och jag hör hur mina kamrater skriker åt mig från skyttegravarna att skynda mig att aptera bomben på stridsvagnen som kommer emot mig”. Det är kuken. Det är dåligt. Men jag kan köpa det, inlevelse och allt det. Dock! Idag läste jag i danska Gamereactors recension av Fallout 3 något som knäckte kamelen: ”Det är minst trettio grader inne i min Teslahjälm, och mitt plasmagevär känns tungt och klumpigt i mina händer”. Thomas Tanngaard, alltså. Lägg det namnet på minnet.

With great power comes great motherfucking disappointment

Jag är blåst på konfekten. Spelade klart Web of Shadows imorse. Eller snarare, sparade slutbossen tills imorse, eftersom jag började se prickar när klockan var tolv igår kväll. Och sedan var det klart. I tidigare Spider-Manspel har kan kunnat fortsätta grinda efter att kampanjen varit klar, om man så önskat. Icke så i detta fall. Där kom eftertexten, och så var det över. Jag som hade sett fram emot att dra in en del XP och maxa alla upgrades, etc., fixa achievements som jag inte fått ännu, men icke! ICKE! Så här får det inte gå till! ICKE!

Slutbetyget blir 3 solida bananer – det var kul mest hela tiden, men på tok för enkelt. Dessutom droppade frameraten något fruktansvärt under de sista timmarna – det blev helt för många helikoptrar, vulturelings, svävare och symbioter samtidigt, och i ett spel som bygger på sömlöshet blir det verkligen ett mycket störande moment.

I övrigt blir det nog en bra dag. Nykundstårta i magen, Ryan Adams & The Cardinals nya i lurarna. Gött.

Whenever there's a hang-up, there is the Spider-Man

”Men Spider-Man: Web of Shadows”, ropar ni, ”hur blev det med det? Vi måste få veta!”
Jodå. Det blev. När jag inte läste, hängde med SL, hälsade på familjen eller sov spelade jag Web of Shadows. Rätt mycket. Kom till jobbet och möttes av följande brev i mailboxen.

Hey, if you can tell me how to destroy the two big robots that appear and attack the town hall I’d be grateful!

Det var min kollega Pete som hade fastnat. Han har förvisso två barn och fru och ta hand om, men också den högsta gamerscoren jag någonsin sett, så det är litet underligt att han fastnar på en sådan enkel fråga. Jag svarade:

Sure. Put on the black suit by clicking LS. Grab a vehicle by pressing B, preferably an unmanned vehicle or one of Kingpin’s tanks if you don’t want to raise your Black meter. Throw the vehicle at the Tech Mech. It will momentarily break down, and an X will appear above it. Approach the Tech Mech and press X when prompted. This will initiate a quick time event. I think the first sequence is X-A-A-B. This will make Spidey tear off the enormous machine gun that is strapped to the Mech’s left arm.

But the Mech will continue to fire rockets at you! Still in the black suit, grab another vehicle and throw it at the Mech to initiate another quick time event. Press A rapidly, and this will make Spidey pry the hatch on the mech open and pull out the driver. This will earn you an achievement (if this is your first encounter with a Mech). Spidey will also activate a self destruct sequence on the mech, so clear out before it ‘splodes!

Note: You could always just throw cars at the Mech until it goes “boom”. You can also just go to town on it with air or ground combos, which will take time and is not recommended – you should be at Level 5 before trying this.

Cheers,

[Steelwheels]

Så ja, man kan säga att jag är ganska engagerad i det hela. Än så länge har jag inte tröttnat. Vi får se hur det blir, är inne i tredje akten nu, och det är ganska spännande. Jag kommer vara klar på onsdag, tror jag.

The sea wants to take me, the knife wants to slit me

Låg på soffan större delen av gårdagen, åt praliner och läste John Ajvide Lindqvists ”Människohamn”, som kombinerade The Smiths, Roslagens skärgård och Cthulhu-myten på ett rafflande sätt. Jag kom hem efter veckohandlande med SL runt halv tre, kokade kaffe och parkerade mig sedan i skåran mellan de två kuddarna i min stora, ljuslila soffa och bara plöjde. Det blev till ett vansinne. Klockan var redan nio när jag pausade för att äta middag, och runt halv elva hade jag nått sista sidan. Jag älskar att sträckläsa böcker, men det är tyvärr inte ofta som man får lust till det. Ajvide Lindqvists böcker är så pass enkelt skrivna att man det är lätt att ryckas med, men han är också en duktig berättare – om än något omständlig. Dessutom är det ju en väldigt atmosfärisk roman. Man vill inte sitta på tunnelbanan och läsa fjorton sidor i stöten samtidigt som man har en fuktig jeansröv intryckt i ansiktet, man vill sitta i sin soffa med en pläd över sig medan både regn och mörker faller utanför.

Det som störde mig mest var alla Smiths-citaten. Utan att spoila för mycket kan jag säga att det finns två tonåriga bikaraktärer som drar runt på en flakmoppe och rabblar swedade Smithscitat när andan faller på, vilket den gör rätt ofta och i jobbiga situationer. För någon som inte är initierad kanske det bara blir litet obehagligt och läskigt, men för någon som kan sin Smiths som ett rinnande vatten blir det distraherande, ibland direkt larvigt. I övrigt är det en mycket läsvärd bok. Och litet läbbig. Speciellt för oss som lider av svårartad leviathanofobi (skräck för sjöodjur. Den termen finns inte, egentligen. Jag hittade på den nyss).

Hånhånskrattet

Många hävdar ju att skratt är det finaste ljudet de vet. Då har de inte tänkt på hånhånskrattet. Många glömmer hånhånskrattet, eftersom det är ett genuint fult ljud. Man hör inte hånhånskrattet särskilt ofta, eftersom det är en parodi på ett genuint skratt. Oftast på bio. Även om en hel salong skrattar åt något de tycker de är roligt, som till exempel en avancerad ordvits, finns det alltid någon jävel som inte fattar, eller som helt enkelt inte tycker det är kul. Denne någon – oftast är de ett gäng – kan då brista ut i det så kallade hånhånskrattet, en pik riktad till alla och ingen särskild om att det där, det var väl ändå inte särskilt roligt. Det är högt, överdrivet och humorlöst. Och jävligt taskigt.

Det känns som jag blir uppäten av tusen miljoner darrande ludna hål

Nu är det dags att lura sig själv igen! Idag släpps Spider-Man: Web of Shadows. Det är inte direkt ett AAA-spel, men på grund av den pepp jag byggt upp det senaste året måste jag spela det. Jag såg på en engelsk kollegas spelarprofil att han redan börjat spela, och hörde efter med honom vad han tyckte. Bättre än Spider-Man 3, tyckte han. Men inte den upplevelse han hoppats på (även han är en Spider-Mankille, vilket gör honom A-OK i min bok).

Det är så mycket med det här spelet som verkar käckigt. De har tagit fram karaktärer som Moon Knight och Power Man (Luke Cage) ur formalinet. Meningen är att man ska känna entusiasm inför att man kan slåss stående på väggar. IGNs recension har nerdragaren ”Det är åtminstone inte Iron Man”, vilket är roligt, men inte bådar gott.

Jag känner ju själv att det här inte inte känns helt okej. Ska jag verkligen köpa ett mediokert spel, när FarCry 2 släpps samma dag, och Fallout 3 väntar bakom hörnet – bara för att det är Spider-Man? Jo. Kanske ska utnyttja GameStops helt sjukt ologiska 10-dagarsregel och köra så långt jag kan till Fallout 3 släpps, då jag helt enkelt knallar in och ber om pengarna tillbaka. Jag vet att jag är i det närmaste slav under varumärket Spider-Man (han finns att beskåda i någon form i varje rum i min lägenhet, han finns som doftgran i bilen, han finns i en låda på jobbet i form av nätskjutare i plast), men så kan det vara.

Jag menar, här sitter jag nu efter att ha läst recension efter recension som alla konstaterar att Web of Shadows är ett enda stort ”meh”, men jag kan ändå inte släppa det. Jag behöver en intervention. Hjälp.

Ljuset faller

Spelvärldens Chinese Democracy är ju Duke Nukem Forever, men det börjar kännas som om man väntat ¨på Remedys Alan Wake nästan lika länge. Häromdagen dök den här cinematictrailern upp. Den bär den unkna men ändå hemtrevliga doften av Stephen King, Silent Hill och Twin Peaks. Dessutom fascineras jag av att Alan Wake ser ut som Sigge Eklund.

This morning I woke up from a deep unquiet sleep

Idag är jag en slak apekatt. Vaknade klockan två i natt av någon anledning, och var pigg som en mört. Jag hatar när sådant händer. Förmodligen var det för att jag gick och lade mig med fyra pint öl i magen. Så jag läste ut Gary Shteyngarts överskattade Absurdistan och gick döden till mötes i Crackdown några gånger innan jag slutligen lade mig ner runt fyra och lät Lloyd Cole sjunga mig till sömns. 8.20 stiger jag upp. Helt åt helvete. Dagen är förlorad. Kan lika gärna gå hem och lägga mig och äta chips på soffan och kolla på Smallville.

I wasn't pushing you away, I was pulling me toward myself.

I produktionsrummet planerar vi en fest och leker med modell-lera. Jag har gjort tjugo finska banners som snart ska skickas på korr, och tänkt på vilken typ av djur jag ska äta tillsammans med Beardo och TG ikväll (det lutar åt ko).

Som den njutningsfördröjare jag är såg jag Be Kind Rewind först igår. Jag hade lågt ställda förväntningar, vilket var bra, eftersom den inte var så hemskt bra. Men man kommer långt på charm, sentimentalitet och energi. Annan njutning som jag fördröjt på senare tid är Strangers with Candy. Går man inte in med en förförståelse om Amy Sedaris kan det hela te sig oförklarligt och underligt, men älskar man henne som jag gör får man en rejäl dos av nerdekad kookiness och charm. Amy Sedaris framstår under sina många besök hos David Letterman som den mest sprudlande människa som någonsin tagit på sin en tyllkjol – en riktig excentriker som driver en småskalig ostbollsverksamhet i sin lägenhet och har en låtsaspojkvän som heter Ricky. När jag är nerstämd händer det att jag youtubar upp några av hennes framträdanden för att låta mig svepas med av hennes otyglade entusiasm.

Help the aged 'cos one day you'll be older too

I helgen blev min mamma magsjuk på sig egen födelsedag. Egentligen skulle vi firat henne nästa vecka, men jag kände mig nödgad att pinna över med en bukett liljor och senaste Bob Dylan-boxen för att pigga upp henne, på samma sätt som hon kom hem med senaste Stålmannen och sockerdricka när jag var sjuk när jag var liten. Hon sitter hopsjunken i soffan iförd morgonrock och ser ämlig ut med rufsigt hår och spyhink till hands. Jag blir överväldigad av en underlig ömhet som jag inte känt för henne tidigare.
”Har du druckit något vatten?” frågar jag.
”Jag vill inte ha”, gnäller mamma.
”Jo, du måste”, säger jag. ”Du kan väl dricka små klunkar.”
”Nä!”
”Jo, nu hämtar jag ett glas.”
”Nej, säger jag!”
”Jo! Nu är det inget snack om saken!”

Så hon klunkar surmulet i sig ett glas vatten. Sedan skickar jag henne bums i säng.
”Pappa kommer snart hem”, säger jag snällt. ”Ska jag ringa honom och be honom köpa något?”
”Aftonbladet”, säger mamma. ”Jag vill läsa Aftonbladet.”

Pappa kommer hem en halvtimme senare, han har ingen mössa på sig och är rödkindad och snörvlig. Han står i hallen med en konsumkasse och ser ut som en sjuåring som varit ute och haft kastanjekrig.
”Var har du varit så länge?”
”Konsum och köpt surströmming.”
”Cyklade du?”
”Jaa…”
”Var har du hjälmen då?”
”Glömde.”

By Grabthar's hammer... what a saving.

Den första november är det dags att ta fram sin inre scifigimp ur källaren igen. Det är scifimässa i Älvjsö! Det känns inte länge sedan man sist generat smög runt bland dårar i Stormtrooperkostymer eller fann sig stå öga mot öga med Anthony Daniels, men det har alltså gått ett år. Scifimässan är mest en ursäkt för samlare av memorabilia och ”collectibles” att kränga sin skit, men jag ser även charmen i det. Att stå och stirra på just den uniform som bars av Bill Paxton i Aliens. Att förfasas över alla Spider-Manprylar man aldrig skulle köpa, men innerst inne vill ha. Att stå och tumma på sina skrynkliga hundralappar och slutligen köpa ett fotografi av skådespelarna i Firefly (som man senare ramar in och ställer på bordet bredvid sängen). Jag var där med LA förra året, som först tyckte det var spännande att få vara med, men som senare blev besviken över tillställningens intellektuella nivå. Jag vet inte om han förväntat sig seminarier där Asimovs tre lagar diskuterades, eller kanske en djupgående föreläsning om Stanislav Lems ”Solaris”, eller kanske en paneldebatt om profeten Elias roll i Philip K. Dicks senare alster.

Istället fick han stå där med händerna i fickorna och bliga på hyllmeter av gammal subdvd-dynga, ljussabelreplikor och Gunnar Hansen, vars grånande kroppsmassa var där och signerade foton på Leatherface.

Men i år är Danny Trejo där. Lance Henriksen kommer (fast de sade de ju även förra året, och då var han ju tvungen att ställa in). Och Carl Weathers. Det är ju obetalbart! Han gjorde en fantastisk parodi på sig själv I Arrested Development, där han var dryg och snål och en verkligt god sportsman.

Det är sjukt att folk försörjer sig på sådant där. Anthony Daniels borde ju segla runt i schackrutiga guldvans hela dagarna och sippa på Cristal och inte stå och skaka hand med svettiga comic book guys som ställer frågor om varför bara C3P0 och inte R2D2 fick sitt minne raderat i slutet av Revenge of the Shit (Galaxy Quest är en film som perfekt fångar ångesten man ändå känner på en scifimässa – se den. Även The Simpsons s10e09).

The blockbuster of numbing inevitability

Det är lustigt det där med blockbusterns livscykel. Först går man och längtar i flera år, läser spoilers, kollar på vloggar från inspelningen, förfasas över avhopp, förseningar, manusbearbetning, omfilmningar och allehanda produktionsproblem, sedan överöses man av marknadsföringen – den ena trailern efter den andra, ser överläppssvettiga och handflatefuktiga filmstjärnor på parad hos Letterman och till sist läser man andäktigt de första recensionerna. Och sedan sitter man där nersjunken i biostolen och översköljs efter att ha försökt dämpa den värsta entusiasmen och sänka förväntningarna. Man går hem och skriver ett upprymt blogginlägg och sedan lägger man hela grejen bakom sig. Kanske känner man sig litet tom. Tills man får hem den, trycker in den i DVD:n och sitter och fiser i soffan, pillar sig i naveln och tänker, ” jävlar vad bra han var ändå, den där Heath”. Och sedan ställer man in filmen tillsammans med alla andra blockbusters, och letar efter fler Wolverine-spoilers på nätet. Det är inte så långt kvar till maj nu, så närsomhelst borde det komma en trailer.

Now you might feel a prick, but there’s a first time for everything

Influensavaccinering på jobbet. Jag kavlar upp ärmen och ställer en fråga om hur länge man kan ta Voltaren T till doktorn, som medan han svarar helt sonika bara sticker in den. Så att säga. Men vafan! Ska man inte fråga först? ”Nu kommer du känna ett stick”, brukar de väl säga. Men inte. Han bara körde in den och sprutade. Så att säga.

Insta-shame-flush

Ibland kommer skamsköljningen direkt. Jag bokade biljetter till mig och en kollega till nattvisningen av Quantum of Solace. När jag lade på skrek jag:
”THUNDERCATS ARE GO!!!”
Därefter kom skammen.

Morfar och ålarna

Fortfarande i litet känsligt läge efter de senaste veckornas turbulens. Spelar ju om Halo: Combat Evolved, som man ju gör ibland. Imorse mötte jag två hunters i ett tämligen trångt utrymme efter att ha slagit tillbaka våg efter våg av covenants. Efter att ha dött tio gånger på lika många minuter känner jag hur tårarna kommer. Jag blir alldeles slapp i axlarna och tappar spelkontrollen. ”Jävla oranga ålar!” skriker jag. ”Jävla jävla jävla oranga ålar!”

Hyrma

Mänskligt beteende kan ju både vara, som de flesta av er vet, både litet gulligt och otroligt irriterande samtidigt. Ett exempel på sådant beteende är när folk pratar i mobilen i videobutiker. Någon stackare som tvingats ner och hyra någon skön rulle att bylta in bakfyllesöndagen i. Det är lätt att föreställa sig en lätt blaserad men hårt bakfull partner som ligger under en filt i soffan, draperad under en Bon som glor tomt framför sig och inte riktigt engagerar sig i vilken film som ska hyras. Kort sagt – en person som inte vet vad hon vill se, men som däremot har en riktigt bestämd åsikt om vad hon inte vill se.

Som betraktare hör man bara ena sidan av dialogen, men det räcker rätt långt.
”Iron Man då?” säger den nerskickade, som står iförd en i hast pådragen parkas, ofta med mjukisbyxor och hemmatischa under, med luren intryckt mellan öra och axel. ”Ja men du vet, den där superhjältefilmen. Med Robert Downey. Jo, men du vet visst vem det är. Han i Zodiac. Jo, det vet du. Jo det vet du. Joo! Nähä… Okej. Street Kings. Med Keanu Reeves.”

När personen på andra sidan tycker någon film verkar intressant kommer nästa steg. Att läsa från baksidan. Högt och länge läser den nerskickade från baksidan på Street Kings, tills beslutat fattas att det inte är intressant längre. När den nerskickade gått igenom alla filmer han kan tänkas se får han helt enkelt inse att han inte kommer komma därifrån förrän han målgruppsanpassat sitt val.

”Ja men den här då”, kan man höra den nerskickade sucka. ”Brudens bästa man. Med Patrick Dempsey. Jaha, vad bra. Då tar vi den. Godis också? Ja, men vad vill du ha då? Vad de har? Vänta ska jag se.” Den nerskickade lommar bort till lösgodislådorna. Och drar ett djupt andetag.

Me love you long time

Många av oss – kanske både du och jag – ser fram emot Mirror’s Edge, utvecklat av vännerna på Dice här borta vid Slussen. Kotaku rapporterar här att asiatiska spelare ofta är missnöjda med hur asiatiska karaktärer framställs av västerländska utvecklare, och poängterar att det som västerlänningar tycker är vackert ofta skiljer sig från asiatisk smak. Någon tjomme har därför tagit på sig att föreställa sig hur Mirror’s Edge huvudkaraktär Faith skulle ha sett ut om hon vore designad av asiater.

Resultatet, som ni kan se efter hoppet, är litet creepy. Inte helt överraskande ser Faith i asiatisk tappning ut som en fjortonårig tjej med enorma bröst. Ansiktet är rundare, ögonen större. Här skulle jag ju kunna skriva något roligt och raljerande om japanska män och deras skolflickefäbless, sexualisering av spelkaraktärer, att göra kvinnor till offer, men det gör så många andra bättre, så jag tänkte presentera det hela i punktform.
- Jag tycker att det här idealet är äckligt.

Äntligen II.

På Tokyo Game Show gick Microsoft äntligen ut med vad all den här Bungie-hooplan de senaste veckorna gått ut på. Nej, det är inget DLC-tjofräs till Halo 3. Det är ett helt nytt äventyr. Jag fick reda på det här redan i våras, men lyckats knipa käftski. Så här länge har jag inte haft något i valvet någonsin tror jag. Men nu är det äntligen ute. Jag känner mig fri.

Halo 3: Recon släpps hösten 2009 till Xbox 360.

Hold me, wrap me up

Julen räddas i år av Ubisofts nya Prince of Persia-spel. Det är cel-shadat, färgglatt och verkar vara spelmekaniskt innovativt. Jag gillar överhuvudtaget det här med att ha sällskap av en AI-karaktär som hjälper till, eller som man är helt beroende av för att kunna ta sig vidare, som i det här fallet. Den rykande färska trailern lovar gott. Musiken i trailern är ”Breathe Me” med Sia, vilket känns litet malplacé. För mig är den låten tätt förknippad med slutscenen i det sista Six Feet Under-avsnittet, som alltid får mig att gråta högljutt och ogenerat. Ofta rakt ner i kudden.

Äntligen.

Jag satt och höll tummarna för Don DeLillo och Philip Roth, men det blev ju Jean Marie Gustave Le Clezió. Det tog en (1) minut för någon jävel att uppdatera hans sida på Wikipedia. Någon som suttit på helspänn framför uppdatera-knappen. Det är fint på något sätt.

Nu står det 13.05, men lita på mig. Det tog en minut.

Som om någon läst mina tankar

Nailing Your Wife | Girls | SPIKE.com

Det är underligt hur det kan funka ibland. James Gunns nya serie av kortfilmer, PG Porn, målar upp vanliga porrfilmsscenarion, men saknar själva porren. Kvar blir dåligt skådespeleri och näst intill obefintlig production value. Skådisar som Michael Rosenbaum från den erbarmeliga serien Smallville och James bror Sean Gunn, som spelade den surrealistiske Kirk i Gilmore Girls, möter porrfilmsskådisar i absurda situationer.

I första delen möts två människor som jag älskar - Nathan Fillion och Aria Giovanni. Det kändes konstigt att se dem tillsammans såhär. Däremot kan det mycket väl ha hänt att jag drömt om det. Det kan till och med ha hänt att jag drömt om det många gånger. Håll till godo - det är SFW.

Att inte leva drömmen

Redaktören ringer. Jag får klump i magen och tror att hon ska be om de saker jag lovade henne för ett par veckor sedan. Men istället vill hon skicka iväg mig på jobb. Täcka en mässa om informationsteknik. Min underläpp börjar darra. Tänk att få dra iväg med bilen, parkera utanför en mässhall, visa pressbiljett och smyga in. Träffa fotografen och ge honom direktiv. Prata med initiativtagare och utställare. Snutfika i någon monter med en svettig säljartyp från Uddevalla vars svar är ömsom undflyende, ömsom överentusiastiska. Skala profiltryckskarameller under ljusramper. Undersöka nya produkter och skriva upp eller ner dem. Gå hem. Sätta ihop tvåtusen ord. Ringa fotografen om bilder. Korra hela skiten. Skicka iväg till Redaktören. Få beröm och skicka faktura. Som förr i tiden.

Men jag var tvungen att tacka nej. Jag har ju en miljard finska banners som ska göras.

Gåtan Hegewall

Jag vet inte varför jag gör det, men det händer flera gånger om dagen. Jag går frivilligt in på Gamereactors hemsida och läser nyheter, bloggar och recensioner. Trots att jag vet att jag borde veta bättre och hålla mig uteslutande till typ Edge, Kotaku och Peter Ottsjö sitter jag där och läser Petter Hegewalls blogg. Petter Hegewall är en mystisk man. Han tycker om att beskriva sina känslolägen och fysiska tillstånd i liknelser, ofta ganska krystade sådana – ”hungrig som en liten ettrig bäver”, ”trött som en gnu”, etc. För att ge extra emfas till sina åsikter följer han gärna upp en mening med ett ”Faktiskt.” Eller ett ”Tyvärr.” Som empelvis: ”Kameran är ingen vidare. Tyvärr”. För ett tag sedan blev han utvald till årets spelskribent. Som jag skrattade.

Gamereactor är en gratistidning som inte urskuldar det faktum att de vänder sig till en yngre och bredare målgrupp än de flesta andra tidningar. Det dröjer ofta inte mer än några timmar efter att tidningen ställts ut i affären innan den är slut. Sådant är ju faktiskt roligt och berömvärt. Jag skulle vilja sträcka mig så långt att Gamereactor – både online och i tryck – vänder sig främst till debila och/eller mycket unga människor. Nivån på kommentarerna är mycket låga. Gamereactors brevlåda fylls varje dag till bredden av ilskna, illitterata insändare som ifrågasätter betyg eller ställer frågor om releasedatum som enkelt besvaras med en googling.

Eftersom redaktionen på Gamereactor säkert känner en viss grad av yrkesstolthet, och trots sina övergripande stilistiska brister är väldigt kunniga, måste det ibland kännas hopplöst att varje dag behöva möta den hord av pleebs som envisas läsa tidningen. Jag frågar mig ibland om tidningen skulle skrivas och utformas på ett annat sätt om redaktionen kände att deras läsare vore snäppet mer intelligenta.

Peter Hegewall skriver en blogg som jag följer. Där skriver han gärna om sin bil, sin taskiga rygg och om Ultimate Fighting. Även om spel. Ibland ger han också bevis på sin bristande smak vad gällande film och musik. Jag tycker om bloggen på något vis. Jag tycker om honom också. Däremot tycker jag inte att han är en bra skribent.

Dagens blogginlägg var häpnadsväckande. Ämnet är bra, det behandlar exakt den typen av trivialitet som jag själv ofta tänker på, men han har ju fel! Han diskuterar hur engelska titlar uttalas och visar samtidigt hur bristande engelskkunskaperna är på Gamereactor. Det är underhållning! Hegewall läxar upp sina kolleger för att de inte kan uttala ”Bros” och ”Tomb Raider” och illustrerar detta genom halvdan onomatopoesi. ”Toumb reijder” hävdar Hegewall att det ska uttalas. Det är ju naturligtvis fel. B:et är ju tyst. Det uttalas alltså ”tooomrejder”. Inget ”i” heller. Faktiskt.

Köttma

Det finns inget som gör mig så glad som ett nyöppnat steakhouse. Jag inbillar mig alltid att jag sa bli stammis, så pass mycket stammis att servitriserna ropar mitt namn när jag stiger innanför dörren. Men så går man dit ett par gånger och servitriserna har döda ögon och är artiga på det där kliniska viset, och så inser man att man just betalat närmare 300 spänn för en bit kött och litet potatis och så vänder det sig i magen och så slutar man gå dit.

Men nu har de smällt upp ett nytt steakhouse i Kicki’s lokaler på Kungsgatan, ett tuppfjät från mitt kontor. Jag står med snålvattnet rinnande från mungiporna och läser menyn. Alla möjliga sorters djur läggs på grillen, inte bara ko och gris – grillade pilgrimsmusslor, minsann!

Jag är redo att göra ett nytt försök. Jag ska bli du och bror med hela personalstyrkan. Vem är med mig? TG? Beardo? Nu gör vi det.

Kjelle möter familjen Costanza

”Är det här rewindknappen?” frågar mamma och håller fram videokameran. Det är en knapp med två pilar som pekar åt vänster. Bredvid den finns en knapp med en pil som pekar åt höger, följt av ytterligare en knapp med två pilar som pekar åt höger.
”Ja, det är det”, svarar jag.
”Är du säker?” frågar mamma.
Jag känner hur den där Kjell Bergqvist-indignationen bubblar upp inom mig, den där som gör att rösten skälver i ett underligt vibrato.
”Ja men vafan, det är väl rätt uppenbart att det där är rewindknappen!” gapar Kjelle, som i det ögonblicket tar över min kropp. ”Den ser ju exakt likadan ut som alla andra rewindknappar på alla apparater som någonsin tillverkats på den här planeten!”
Mammas ansikte krackelerar i ett leende. Det är svårt att ta Kjell Bergqvist-vrede på allvar.
”Lugna ner dig, Kjelle!” säger mamma. ”Hur kopplar man in kameran då?”
”Ja, med USB-sladdden. Du har kopplat in saker till datorn förut, eller hur? Ja!! Exakt samma sak”, gapar Kjelle.
”Jaja”.

Hon kopplar in videokameran och lyckas välja rätt program. Dagens projekt är video capture. Hon har spelat in något på jobbet som hon ska bränna och skicka iväg någonstans, och jag har dumdristigt nog tagit på mig att assistera henne. Det går inget vidare.

”Kan jag inte bara få göra det här själv?” muttrar Kjelle.
”Nej, jag måste lära mig det här någon gång”.
”Ja, och hur går det för dig då?” fräser Kjelle. ”Kan du inte bara gå ut och vänta i köket?”

Pappa kommer in och ställer sig bakom oss. Han skjuter upp glasögonen på näsroten och frågar hur det går. Kjelle gapar åt honom att gå ut. Pappa lommar ut i matrummet och ställer sig och rättar till de indonesiska sticksvärden som hänger på väggen.

”Ja, det skulle vara mycket lättare att göra det här om du inte var med”, fräser Kjelle.
”Det säger du bara för att du inte vet hur man gör”, säger mamma.
”Inte vet hur man gör!” gapar Kjelle. ”Hörrududu, jag capturade video innan du ens hade sett ett 56K-modem, så mycket ska du ha jävligt klart för dig!”

Det hela tar en halvtimme, sedan är det klart för bränning. Mamma rotar i bokhyllan. Hon håller upp en CD-R.
”Är det här ett DVD-band?” frågar hon.
Inom mig harklar sig Kjelle och fyller lungorna.

Det är en hundhäst. Hej hundhäst!

”Ha! Ha! Ha!” skrattar min faster när hennes schäfer skällande kastar sig mot ytterdörren när mormor, 89 bast och nybliven änka, ringer på. ”Ha! Ha! Ha!” Mormor kommer in genom dörren, och schäfern hoppar upp på mormor. Hunden väger kanske 45 kilo. Mormor väger kanske 40. ”Ha! Ha! Ha!” skrattar min faster och hävdar att hunden bara vill hälsa. Min mormor vacklar under schäferns tyngd men är artig och säger att det är en fin hund. Jag säger ”ta bort den där otäcka blodhunden!”. ”Ha! Ha! Ha!” skrattar faster. Lilla E sitter i Stora E:s famn och tittar förundrat på schäfern. När den vill komma fram och nosa på henne ställer sig både jag och mamma emellan. Katterna skakar som asplöv, instängda i matsalen. Faster skrattar: ”Ha! Ha! Ha! Han vill bara hälsa! Ha! Ha! Ha!” Och hunden skäller.

Stefan & Krister Will Tear Us Apart

Min kompis MN skulle visa den där bröllopsvideon där de dansar ”roligt” till Baby Got Back för en tjej som han hade dragit hem. De hade mötts på Facebook och ordnat någon sorts dejt, och det hade väl gått så bra att hon hängt med hem och spelat Guitar Hero och käkat. Men sedan hände det något oväntat. MN knappade in ”brö” i YouTubes sökfält, längre hann han inte innan suggestions-listen fälldes ner. YouTube föreslog följande sökningar:

Tjejen lackade ur och stormade ut ur lägenheten, och kvar stod MN och fattade ingenting. Sedan såg han det. Antagligen måste tjejen trott att MN suttit och sökt på ”bröst knull” [sic], markerat a), på YouTube och tyckt att det var alldeles förkastligt. Det var den enda förklaring han kunde se. Under ett produktionsmöte om en webb vi ska bygga för en kund frågade jag honom om det verkligen inte var något annat hon kunde ha blivit upprörd över. MN sade att det enda som han kunde komma på var att han påpekat att hon missat en fläck på tallriken när de diskade. Han har inte hört av henne sedan dess. Inte heller svarar hon på mail eller på sms.

Nu vet ju varenda barnunge att det inte finns någon porr på YouTube, och förmodligen vet nog de flesta hur en suggestions-lista fungerar. Personligen tror jag att förslaget märkt med b) väckte ännu mer anstöt.

Oh crap...

Jag går och ser Hellboy 2: The Golden Army och allt är större och glansigare och blaffigare, och jag känner att jag måste köpa en tooth fairy, jag som undvikit att börja samla på action figures, men det känns som om jag inte längre har något val – så jääähla gullig asså! Frågan är dock om vi vill ha vår Hellboy stor och glansig och blaffig, eller om vi vill ha honom kvar bland skuggorna.