onsdag 31 december 2008

When you're in doubt, when you're in danger

Det enda nyårslöfte jag tänker avlägga, och eventuellt hålla, är att sluta spotta ut snus genom bilfönstret när jag är i sällskap med SL, för jag vet att hon tycker det är äckligt.

En till synes helt slumpmässig uppräkning av saker

Årets person, händelse och finaste: Lilla E
Årets automatiska, nästan Pavlovska, klump i halsen och pirr i magen: "I'm throwing my arms around Paris" med Morrissey
Årets spelhändelse: GTA IV
Årets västgötaklimax, spel: Star Wars: The Force Unleashed
Årets västgötaklimax, musik: Chinese Democracy, Guns N' Roses
Årets låt: "Re: Stacks", Bon Iver
Årets inte sedda film: How To Lose Friends and Alienate People
Årets bra, men helt sjukt överskattade: Fleet Foxes
Årets grej som är överhypad, larvig men onekligen bra: Spotify
Årets maträtt: Cassoulet
Årets läsupplevelse: The Road, Cormac McCarthy
Årets myspys/lönnmördarfilm: In Bruges
Årets citat: "Du ser ut som min pappa gör när han ljuger" - SL
Årets förebild (livstil, mode, matlagning, livsåskådning): Anthony Bourdain
Årets av mig mest sedda film: The Dark Knight, Iron Man, Wall-E (oavgjort)

tisdag 30 december 2008

Why are you so unpopular with the Chicago police department?

I filmen Midnight Run från 1988 spelar Robert De Niro en prisjägare som är tvungen att släpa med sig Charles Grodin över hela USA för att lämna in honom till myndigheterna i Los Angeles, innan maffian och andra småskurkar hinner ha ihjäl honom. Det är en ganska bökig resa; De Niro är hård och cynisk, Grodin är gnällig och trulig. Hilarity ensues. I mitten av filmen släntrar de in på ett fik för att få sig något till livs. De Niro har just köpt cigg för de sista pengarna, och de har bara en handfull mynt som han slänger upp på disken. Det räcker bara till kaffe och thé.

Servitrisen, en diskvattenblondin med gräslig make-up, tipsar om dagens frukost, som är chorizo med ägg. Man ser hur snålvattnet rinner till på Charles Grodin när servitrisen beskriver anrättningen. Men ack - det blir bara en kopp thé.

Det här behöver du (2 personer):
2 chorizokorvar av gedigen kvalitet och en köttmängd på åtminstone 90% - slarvkorv duger inte alls.
4 ägg
Salt
Peppar
Koriander

Så här gör du:
Skär itu korvarna på längden. Slanta sedan upp halvorna i halvcentimeter tjocka skivor och lägg i en medelvarm stekpanna. Inget extra fett behövs. Stek korven till den är knaprig. Knäck sedan fyra ägg direkt över korven och vänta på att vitan koagulerat något. Bryt sedan gulorna och rör sedan försiktigt ihop äggen tillsammans med korven. Oljan och kryddorna från korven smaksätter äggen på ett alldeles förtjusande sätt.

Lägg upp anrättningen, strö hackad koriander över. Servera med rostat bröd. Drick kaffe som stått alldeles för länge på värmeplatta till.

Bon appétit!

Inbetween Days

De här mellandagarna. Får inte kläm på dem. Men det är skönt på något sätt, har lärt mig sova till sent om morgnarna, jobbar litet slött fram till lunch. Stirrar ut. Väntar mest på Nyår. Ser fram emot att grilla med min skensvåger.

Det är över en vecka tills jag får gå till jobbet igen. Så länge åker jag runt med TG mellan köpcentrum, äter burgare, köper (ännu) en present till Kniven som snart fyller tre, impulsköper Bournefilmer.

Ingen riktning just nu, inget projekt.

Idag hittade jag min gamla dagbok från 1993-2001 i ett gammalt worddokument på en backupskiva i ett case logic som låg underst i en rottingkorg. Det kändes som en sorts utgrävning. Jag öppnade sakta och grävde fram vad en tidigare version av mig själv gjorde i mellandagarna. En sjuttonårig Steelwheels hade just fått reda på att han har två biologiska halvsyskon i landet han kommer ifrån, men lyckades dock inte göra något större av den saken. Han lovade att skriva mer om det senare, men det löftet infriades aldrig. Den 32-åriga Steelwheels tänker aldrig på sina halvsyskon heller. Så vad hände egentligen den 29 december?

18-åringen går på Alvglans och köper X-Men, ser på The Abyss och förbereder sig att supa ner sig hårt till Nyår.

19-åringen har Red Dwarf-maraton.

20-åringen dodgar en tjej som är kär i honom, och organiserar istället sin videosamling efter skådespelare - både Kevin Costner, Harrison Ford och Mel Gibson får egna avdelningar.

21-åringen har ångest inför Nyår, lyssnar på Sophie Zelmani och ska fika på Muggen.

22-åringen är i Stockholm över julen (pluggar på annan ort), men är knappt hemma, för syrran krisar. Men han lyssnar på Tori Amos och tjuvröker uppe vid spåret. Dessutom konstaterar han att han var 90 gånger på bio, men bara sett 71 olika filmer.

23-åringen har köpt Tomb Raider III i julklapp till sig själv, och en vas till Veronica. Kommer du ihåg hur den såg ut, V? Jag minns inte alls.

24-åringen är full, hemkommen från Storstad och drabbas strax därefter av maginfluensa.

Så det är ungefär som nu, med andra ord. Gott. Nu blir det Bourne Supremacy.

Så det är ungefär som nu.

söndag 28 december 2008

Give it to us raw - and wriggling.


Efter att ha drabbats hårt av Max Ernst-utställningen på Moderna åker jag till Globen för att veckohandla. Jag muttrar inköpslistan för mig själv där jag kör fram på Skeppsbron - salt, bröd, kyckling, grönsaker, hoi-sin, chorizo, ost. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag inte är bakfull; Max Ernst ställer till det för en tillräckligt när man är nykter (däremot hade det kanske haft en rolig effekt om man käkat litet svamp innan). Jag är i vad man skulle kunna beskriva som emotionellt uppror.

När jag nästan är framme vid kassorna är jag tvungen att vända om, för min ärkenemesis från mellanstadiet står vid godiset. Det är en rullstolsburen kille som jag tränade basket, bandy och simning med som liten, en riktig översittare som alltid skrek åt mig när jag hade hög klubba. Jag har ingen lust att prata med honom, så jag smiter tillbaka till bröddisken.

Jag står med halvöppen mun och betraktar det nya utbudet av baklava (5 för trettio, olika sorter) när någon petar på mig hårt med en stor bit ost. Eftersom jag står där och tänker på baklava, och dessutom är i känsligt läge efter det här med Max Ernst, skriker jag till litet fånigt innan jag tittar upp. Det är R. Det tar ett tag innan jag förstår att det är hon. Hon ler och vill klappa på mig, och jag ler svagt tillbaka och försöker bete mig normalt. Hon är naturligtvis våldsamt vacker, och jag är narig om läpparna men är i övrigt awesome. Vi kollar litet på juice och pratar om jobb och jul och jag glömmer bort vad jag ska ha mer och sedan går vi till kassorna. Hon hinner ut före och packar således ner min mat i en kasse. Det hela känns som ett övergrepp.

Vi pratar litet om Max Ernst, och R berättar att hon haft en Giacomettiperiod (Giacometti jobbade tillsammans med Ernst på trettiotalet). Jag säger att jag måste gå till djuraffären för att köpa kraftfoder till Henke, så vi går tillsammans genom centrum. Jag börjar känna att jag vill komma bort från henne så fort jag kan, så jag ökar på stegen, men hon ökar takten. Utanför hissen till djuraffären stannar jag upp för att signalera att det är dags att gå skilda vägar. Vi kramas inte hejdå, jag står kvar på några meters avstånd med min shoppingkasse som en barriär mellan henne och mig. Jag lyfter bara handen och säger "vi lär väl springa på varandra igen", eftersom jag inte vill uppmuntra till närmare kontakt, och hon säger "absolut" och så är det inte mer med det, och jag vänder henne ryggen och hon går sin väg och jag köper kraftfoder och åker hem.

Paid in full. Jag är klar där. Det tar mig "Is it really so strange", "Sheila Take A Bow" och halva "Shoplifters..." att komma hem, sedan värmer jag en bit camembert som jag ringlar litet honung över och äter med en bit bröd framför "LOTR: Two Towers".

Det enda jag ångrar är att jag aldrig fick tillbaka fattningen nog för att sätta mig in i det där med baklavan. Det hade varit gott till kaffet.

Julens ord

Saker som jag på senare tid för andra människor beskrivit som "förtjusande" innan jag hunnit hindra mig själv:

- The Graveyard Book av Neil Gaiman, för pappa
- En stor sköldpadda av plast med blinkande ljus och MIDI-ljud, för lilla E
- Min mosters fisksoppa, för alla vid bordet
- Neil Patrick Harris, för NP

lördag 27 december 2008

Vredens vilstol

Om jag är bekväm och arg? Jag är bekväm och rasande, Conan.

Till jul fick jag blockbustern The Incredible Hulk, en helt igenom habil film som är Marvels försök att blåsa nytt liv i en franchise som inte riktigt blev vad de hade tänkt. Om Ang Lees Hulk från 2003 skildrade Bruce Banners grava daddy issues och Hulken såg ut som en jättebebis, drar Louis Leterrier på med allt han har med parkour och utvecklingslära och saker som exploderar i motljus. Marvels hopp var att den här inkarnationen av Hulk skulle bli roligare, mer actionpackad och förmodligen inte så litet mer kommersiell.

Om man bortser från det där med Hulkpudeln och Eric Banas svarta-hål-antikarisma tyckte jag om Ang Lees Hulk, men det är lättare att tycka om Leterriers version. När filmen kom blev jag glad över att både Leterrier och Ed Norton, som spelar Bruce Banner, tycktes ha förstått materialet.

Men igår slog det mig att trots alla explosioner i motljus och Hulkens ådror, så hade man missat en grej. Hulken pratar inte. Han säger typ "lämna mig i fred" och "Hulk krossa", men that's it. Vad som faktiskt är kärnan i Hulkens karaktär är hans önskan om att bli lämnad i fred och hans i det närmaste barnlika inställning till livet. Gladast är Hulken när han får sitta för sig själv och äta korv med bönor. Allt det här med att slå sönder saker är ju bara något han gör när han blir provocerad.

Jag hade velat se en scen där Hulk och Betty försöker reda ut den relation de har. Hulken skulle förklara allt våld med att han bara försöker skydda Betty, och Betty skulle säga till honom att den enda som utsätter henne för skada är han. Där haru't.

Bottom line, Sverige: I en tid där man börjat ta superhjältar på allvar är det underligt hur man ändå kan välja att inte låta en av de mest ikoniska superhjältarna blomma ut.

fredag 26 december 2008

There's music on Clinton Street all through the evening

Det är en sådan dag där tanken på att Långben är änkling drabbar en särskilt hårt.

onsdag 24 december 2008

Know him?! Nigga owes me twelve bucks!

Jag förbereder mig mentalt och fysiskt för att fira Jesu födelse och/eller vintersolståndet. Tänker åka över till mamma och pappa praktiskt taget nu och väcka dem, så att de liksom får känslan av att jag sovit över där. Det är första gången i mitt liv som jag inte vaknar upp i mitt föräldrahem den 24 december. Från och med idag ska jag hitta på nya juletraditioner, samtidigt som jag ska följa mina gamla. På förmiddagen innan vi går till mormor ska jag som vanligt se på Nightmare Before Christmas. Det kommer kännas som när Joey tittar på Baywatch utan Chandler nu när inte syrran är med, men jag kör på det ändå.

Lustigt hur jag tycks återkomma till det där med syrran hela tiden. Huh.

Anywho, God Jul på er!

tisdag 23 december 2008

Freeze? I'm a robot. I'm not a refrigerator.

Hallandsgatan är den kallaste gatan på Söder. Den ligger helt öppen för väder och vind. Den löper längs grönområdet bakom Åsöskolan fram till Grindsgatan, mina kvarter alltså, ett stort flackt område (park hävdar vissa) som om somrarna tjänar som solbadställe och picnicplats för många, men som om vintern är dyster och oupplyst. Till min stora förvåning är vattenpölarna från igår svarta frusna fläckar på cykelbanan. Går förbi basketplanen, Skatteverket och ner mot Söderhallarna. Eftersom jag spenderat större delen av dagen med att försöka puffa ner Gary Oldman för en trappa har jag beslutat mig för att komplettera resten av mina julklappsinköp där, timman innan jag ska träffa TG. Och. Det. Är. Snorkallt.

(Gary Oldmans karaktär i Call Of Duty: World At War buggar fast i ett sönderbombat hus utanför das Reichstag, så man kommer inte vidare förrän man knuffat honom ner för en trappa - det tog mig någon timme innan jag kom på det).

Dessa blidvintrar är förrädiska. Solen ligger på och det ser varmt ut - igår var det fem grader - men en tunn dragkedjetröja och läderjacka räcker verkligen inte långt.

I Söderhallarna köper jag clotted cream och hallonsylt till min mamma, som alltid saknar England - scones bakar jag till henne på Juldagen - och en trevligt litet badkit i den ekologiska skönhetsbutiken mittemot systemet till min mormor. De har även andra julklappar att vänta, men jag vill slå på litet större. Sluter upp med TG, ser Body of Lies, där Russell Crowe är tjock och Leonardo DiCaprio bär talibanskägg (eller om det är ett Band of Horses-skägg, oklart). Sedan kött hos argentinaren på Ringvägen.

Och det är helt tomt. Både på bion och på restaurangen. Folk slår väl in paket och klär granen och konstruerar pepparkakshus, men för mig och TG börjar julen imorgon, om ens det.

Det blir en amputerad jul för mig i år, utan vare sig syster eller morfar. Det är väl så det får bli framöver. Till nästa jul får jag väl skaffa mig en egen familj som jag kan släpa med mig över Årstabron. Så det inte känns så tomt. Så det inte känns så futtigt och splittrat.

En ny giv. Känns ovant, konstigt och otryggt. Men det får gå.

måndag 22 december 2008

F*ck

Jag är jätteglad att jag äntligen tog itu med det här med The Wire, det var verkligen på tiden. Det hela är mycket bra. Ibland, precis som i Homicide, riktigt roligt också. I avsnitt fyra av första säsongen finns en liten pärla till scen där McNulty och Bunk undersöker en mördad kvinnas lägenhet utan att kommunicera med varandra med något annat än blickar, grymtningar och ordet "fuck" och dess olika derivater. Hela känsloregistret gås igenom - avsky, förvåning, triumf, irritation... Barnsligt, bra, välgjort. Här kan de som känner sig hågade läsa mer om den scenen.

Verkligen på tiden.

You gonna dip it in yoghurt?! Cover it with chocolate buttons?!

In på kontoret runt tio, rafsar ner sladd, mus och bankdosa i väskan och skriker "God jul!" innan någon hinner reagera och stoppa mig för att be mig kolla på något, och innan jag vet ordet av står jag nere på gatan igen och slänger in väskan i bagageluckan. Sedan är det in i bilen och runt runt runt till tre shoppingcentrum för att ta igen all tid jag förlorat när jag var sjuk.

På bokhandel A finns inte bok X, så jag får åka till bokhandel B. På bokhandel B ska det finnas ett ex kvar av bok X, men den står inte där den ska, så det irras runt litet innan jag ger upp och åker till bokhandel C, där småbarnsmammorna och barnvagnarna står som spön i backen. Där finns i alla fall bok X, men i DVD-affär 1 finns inte film Y, så jag får åka vidare till DVD-affär 2, där film Y inhandlas. Sedan åker jag hem för jag är helt överväldigad av trötthet, och inser uppgivet att jag kommer behöva handla resten av julklapparna i morgon. Det är bra, får då får jag anledning att skriva ett till inlägg rubricerat med ett Alan Rickman-relaterat julcitat.

lördag 20 december 2008

"... And call off Christmas!"


Och så fick man gå på tidigt julfirande hemma hos mamma och pappa, eftersom syrran och hennes familj åker bort imorgon. Lilla E fick en liten karusell med Teletubbies och Kalles klätterträd av mig, och hon uppvisade sina nyvunna krypfärdigheter. Däremot ville mormor att jag skulle avlägsna mig innan hon dök upp, för att hon var rädd att bli smittad. Man smittar inte efter tre dagar på penicillin, hade mamma berättat, men mormor, som varit hårt drabbad den här hösten, skulle ändå föredra att jag inte var där när hon kom.

"Då ska jag sitta utanför på verandan och titta in genom fönstret medan ni äter knäck, precis som flickan med svavelstickorna", surade jag.

Och som av en slump - jag svär till Jeebus - fick jag bland annat en ask med stora tändstickor av min syster i julklapp.

Så nu sitter jag här och ser på första säsongen av The Wire och tänder tändstickor medan min familj sitter och sörplar glögg, knäcker nötter och äter knäck. Varje gång jag stryker en tändsticka mot plånet väser jag för mig själv:

"God jul. God jul."

Come out to the coast, we'll get together, have a few laughs...

När jag lämnade kontoret för att träffa SL i Farsta C igår kändes det ändå inte som jullov. Jag ska visserligen småjobba litet under de kommande tre veckorna, fast hemifrån, och vanligtvis brukar jag glädjas åt att inte behöva in till kontoret på länge (trots att vi har ett väldigt fint kontor), men jag stod faktiskt inför en ganska lång, len och fin semester. Jag kunde inte bara känna det.

Hela eftermiddagen stördes jag av en känsla av att ha missat något. Var var semestereuforin? Förvisso hostade jag så att jag kände blodsmak, och ingen mår bra av att vistas i Farsta C när man har feber, men eftersom jag kände det var viktigt att få träffa SL innan hon vände hemåt inför jul och nyår trotsade jag vett och sans.

Och det gnagde mig.

Det var inte förrän jag lyfte ur datorväskan ur bagageluckan som poletten trillade ner. Väskan hade helt fel tyngd. Jag behövde inte ens titta efter, bilden av en strömadapter ihoprullad på skrivbordet dök upp i alla fall.

Så det verkar som jag måste gå till jobbet på måndag i alla fall.

Fuckity.

torsdag 18 december 2008

Observation om kroppens förfall II

När vårdcentralen ringer fem över nio säger de att jag kankomma upp direkt om jag hinner innan halv tio. Det gör jag, jag bor i princip bara tre minuter bort. Kvart över nio står jag med nummerlapp i näven i väntrummet.

"Ojdå", säger doktorn och tittar på skärmen. Hon snurrar runt på stolen mot mig, och jag skakar på huvudet och rycker på axlarna. "Vad?" väser jag.

"Sextifyra", säger doktorn.
"Jag vet inte vad det betyder", väser jag.
"Det är ganska högt, det betyder att du har en bakteriell inflammation och behöver antibiotika".
"Det var som fan", väser jag. "Här får man valuta för pengarna!"

Det här är första gången på många år där jag faktiskt behövt antibiotika, så jag är litet förvånad och ställd. Samtidigt är det på något sätt skönt att få bevisat för sig att man inte bra är en mes som går runt och tycker att man är sjuk, nu är det bevisat!

Så jag får en lapp om återbesök och doktorn skriver in vad jag behöver för medicin, och sedan tar jag bilen till apoteket trots att jag bara har på mig gamla mjukisbyxor med i hål i grenen och en fläckig skjorta, och håret står på ända. Jag köper antibiotika och hostmedicin som måste vara gjord av renaste guld, så dyr som den är, och sedan åker jag hem.

Det blir en vit jul i år, trots allt. Inte en droppe alkohol före den 27 december. Ingen nubbe till sillen. Inget vin till chokladen vid julklappsutdelningen. Bara piller med mögel.

Ack och ve!

Både mamma och SL ringer och erbjuder sig att ta hand om mig, men jag säger bestämt nej. Vad kan de göra liksom? Dyka upp och lägga huvudet på sne, koka litet soppa kanske. Snällt av dem. Men jag ligger allra helst utslagen på min stora lila soffa och läser "Det" och ser på direktsändningen av Musikhjälpen på SVT2.

onsdag 17 december 2008

Observation om kroppens förfall I

Hallon, i likhet med kardemumma, är något man säger att det inte luktar. Det är sällan man knallar in i ett rum, vädrar med näsan och utbrister: "Här luktar det minsann hallon!" Eller, "jådå, han luktade verkligen kardemumma".

Detta apropå mitt luktsinnes korta gästinhopp, som varade länge nog för att få mig att inse min otvättade, sjuka lekamens tillstånd. Det är f ö åtgärdat nu. Nu luktar jag Dove Beauty Cream Shower (ähum). Men vare sig hallon eller kardemumma.

tisdag 16 december 2008

Still ill

Åh denna sjukma! Detta gröna slem!

Jag sov först mellan tolv och sju. Gick upp och skickade litet mail och jobbade. Tog tempen - 39,4 grader. Hurra!

Sov sedan mellan halv åtta och halv tre! I shit you not!

Nu marinerar jag kyckling i ingefära, honung och citron. I två timmar ska den marinera. Sedan stekas sakta i ugn på 165 grader i ytterligare två timmar (stor kyckling).

måndag 15 december 2008

Ratatat-boom and all those other noises

Åh feber! Felslag! Vi går mot Berlin. Samtidigt, någon helt annanstans, bränner vi japaner ur träden. Det hela är mycket gapigt, otäckt och Kiefer Sutherland skriker åt mig att ta skydd. Det finns ingen som skriker "take coveeeerrr!" lika bra som Kiefer Sutherland. Det är han som lånar ut rösten till Sgt Roebuck. Det känns tryggt att ha honom vid sin sida. Mysigt. Även när japanerna kommer kutande med bajonetter i högsta hugg vet man att allt kommer bli A-OK. Gary Oldman spelar ryss. Det är han bra på, men det är synd att hans röst inte är lika karaktäristisk som Sutherlands.

Lyssna här, Beardo. Tydligen är PS3-versionen av Call of Duty: World at War sämre än 360-versionen. Frame-rate issues and what not. Ytterligare en anledning att välja det egentliga enda raka.

söndag 14 december 2008

Cassoulet forever!

Halsen ett taggtrådsstängsel - perfekt att laga cassoulet, den lena och fina.

Bacon bönor salsiccia i kylen, men tji lamm, tji anka.

Söndag. Ack! Hallarna stängda.

Fryst ankbröst? Istället kyckling? Bleh! Bah!

Persilja! Lagerblad!

Citron!

Kikärter? Nej.

Långkok.

Cassoulet!

fredag 12 december 2008

Snälla, ge mig en Xbox 360! NU!

Heh. Jag såg en liten kul grej på www.xbox.com, där jag hänger ibland. Det verkar som om ett par snillen på nån skön byrå knåpat ihop en liten applikation där man kan få både roliga, förnumstiga, seriösa och oseriösa tips om vad man kan säga till sina nära och kära för att få en Xbox 360. Mest för skojs skull, alltså, och man hajar direkt att det var kort deadline, för så avancerat är det inte... Men roligt!

torsdag 11 december 2008

Dagens eff-hyllning

Om jag vore en kvinnlig porrskådis skulle jag kalla mig Holly Hutton.

It's been a while since I rapped atcha

Jösses, nu drar det ihop sig i Dexter! Säsong 3 alltså. Inga spoilers här, men jösses alltså vad det drar ihop sig!

So, yeah...

Ibland drabbas man av skamsköljning ögonblickligen. Senast imorse. Klockan var sju och jag satt där framför TV:n, med en stor vit mikrofon i näven och sjöng så innerligt jag kunde till Vanessa Carltons "A Thousand Miles". Läs den meningen igen.

Så när jag väl var klar och Lips sade att jag hade perfekt tonläge och rytm tittade jag ut genom fönstret. Tvärs över gatan stod min granne och blängde ut genom köksfönstret. So it goes. Jag har förvisso sett honom spela Mirror's Edge på sin PS3:a och ramla i backen en miljard gånger, men det är inte riktigt samma sak.

Lips är ett okej karaokespel, men funkar sådär om man aldrig hört låtarna förut. Jag menar, kom igen - Maroon 5?! Vem fan är det som bestämt att Maroon 5 ska ligga på alla karaokespel? Finns det ens någon som tycker om Maroon 5?

Och så drog jag in 3,000.000 poäng på Young MC's "Bust A Move", eftersom den sitter i ryggraden. Fan vad jag älskade den låten 1989. Det är underligt hur vissa låtar blir del av en. Det handlar inte så mycket om att man försökt memorera dem, men de fastnar i alla fall. Det finns ingen anledning till man kan nynna med i alla jävla Iron Maiden-solon som spelades in mellan 1982-1987. Det är bara sådant som händer.

söndag 7 december 2008

It depends on what's in the cup. Is it liquid? Is it gravel? Beetroot? Prawns?

Söndagmorgnar. Har man ångest för att halva helgen gått, eller är man glad över att man har halva helgen kvar?

Jag? Jag är mest besviken över att ha missat det program i vilket Letterman gissar vilken sorts paj hans mamma bakat inför Thanksgiving. Det är första gången på typ elva år. Det är fler år än vad en del människor och många djur har levat. Fuckity. Det är så trevlgt att se Lettermans mamma.

lördag 6 december 2008

There were times when I could have murdered her

Det småregnar litet på Odenplan när jag seglar upp för rulltrappan. Jag ser NP och hennes mamma komma ut ur caféet på andra sidan gatan och ställer mig således att vänta på dem vid övergångsstället. Jag har inte träffat hennes mamma på sju och ett halvt år. Hon vill kramas, men jag sträcker fram näven istället. Hon har åldrats. Vi säger hej innan hon tänder en cïgg och knallar hemåt. Inget mer. Allt som hänt sedan sist ligger emellan henne, mig och en kram.

Jag och NP går till restaurangen, samma restaurang vi firat vår födelsedag på de senaste fem åren. Det är tre månader sedan vi sist sågs, men tre månader är ingenting mellan människor som känt varandra sedan tidernas gryning. Vi dricker vin i baren innan vårt bord blir ledigt och pratar jobb och byråer som hon anlitat i jobbet och vad jag tycker om dem. När vi väl slår oss ner och får servietterna i knät och meynerna framför oss har vi redan börjat prata om sådant som verkligen spelar roll för oss just nu. Hon tyngs av verkligt stora problem i sitt privatliv, medan det enda jag har att komma med är att jag rakat av mig skägget för att straffa mig själv. Vi pratar om henne de första två timmarna, vilket är skönt. Jag kan lyssna, och emellan oss är det så pass oinfekterat att jag kan ställa verkligt intrusiva frågor utan att hon tar illa upp - hon har redan tänkt på mina synpunkter och tagit ställning till dem.

Vi beställer in en flaska vin till maten, men jag märker att hon - precis som hon gjort de senaste tio åren - häller upp det mesta till mig, för hon vet att hon blir berusad på ett glas. FO ringer mitt i alltihopa, och jag förflyttas till 2001, och det blir fnissigt, och NP vill prata med FO, och FO bjuder in mig på middag. NP glömmer sig själv och vill följa med, men där är jag tvingad att påminna henne om verkligheten. 2001 hade det varit högst naturligt att äta middag ihop, jag, NP och FO. Vi gjorde det många gånger. Men det var då det. I NPs situation förstår jag att 2001 ter sig väldigt lockande. Kanske är det så fortfarande för mig också. Kanske inte.

För NP är väldigt trygg. NP vet så mycket om mig som ingen annan vet. Jag kan inte dra en vals för henne. Hon vet alla sanningar, alla ursäkter, alla lögner. Hon har avslöjat allt redan. För åtta år sedan. Hon ensam har sett mannen bakom draperiet. Det är därför hon är isolerad. Det är därför hon aldrig träffat Nasse, SL, MS, TG, etc. - eller LA och FO på många långa år. NP vet allt jag inte är redo att berätta för dem ännu. Jag säger till henne: "Du är min lilla NP-bubbla". Fast istället för NP använder jag hennes riktiga förnamn. "Du är min lilla NP-bubbla", säger jag, "i vilken jag kan berätta allt jag är rädd för".

Det är ganska läskigt, och jag förmodar att det kan kännas som en stor börda för henne.

Kanske är det här ett första steg, som del av hela min "jag-ska-bli-en-farbror"-kampanj. Som inte alls är på skoj. Kanske NP-bubblan är på väg att spricka. För NP spelar farbror-grejen ingen roll. Hon himlar med ögonen och tycker det är larvigt. Hon säger dessutom att hon tycker att jag är lika snygg i skägg som utan. God bless. Jag kan inte prata film, musik, spel eller litteratur med henne, men vi möts över så mycket annat - inte bara över mitt skäggs vardande eller ickevardande.

NP och jag slänger sexhundra spänn var på bordet när allt är uppätet och uppdrucket - pasta, chokladfondanter, amaroneviner, grappa, cappuccinos. Vi kliver ut på Odengatan och NP halar fram sina Virginia Slims och vi röker varsin i hörnet vid Norrtullsgatan, och sedan går vi vår vanliga födelsedagspromenad mellan Odenplan och Hötorget.

Utanför konserthuset befinner vi oss båda inom obekvämt korta avstånd till våra respektive arbetsplatser, men vi tänder ändå varsin cigg (käbblar familjärt en stund över tändstickorna) och hon säger att det är så jävla orättvist. Vi pratar bara om det här en gång om året, och det av någon anledning när vi firar våra födelsedagar, men resten av året låter vi det vara. Jag rycker på axlarna och säger "So it goes". Bara det förklarar på ett enkelt sätt varför jag ser på livet på ett sätt som bara hon har anledning att förstå. Vi kindpussas och röker klart och sedan åker jag hem.

Missarna man minns

Skribenterna på The Onion AV Club diskuterar här kulturellt utbud som de av en eller annan anledning undvikt eller missat, sådant som tillhör allmänbildningen bland människor som ägnar stora delar av sin vakna tid till att tänka på eller ta del av populärkulturella företeelser.

Här är mina två cent.

1) Rome. Trots att den visats på svensk TV, och trots att den funnits att hyra på DVD en lång tid har jag helt enkelt inte orkat engagera mig i den. Jag tror det beror på att människor vars smak jag inte alls litar på rekommenderat den åt mig. Jag vet att jag skulle tycka om den. Jag har sett ett eller två avsnitt. Det är ofta såsant som pajar miniserier för mig - man ser typ avsnitt tre och fem, vilket är exakt tillräckligt många avsnitt för att man inte ska orka se om dem om man hyr boxen.

2) Pixies. Det är som om jag har en blind fläck för The Pixies. Jag går i skivaffärer två eller tre gånger i veckan och hänger läpp för att jag aldrig hittar något nytt att lyssna på och gräva ner mig i. Och så finns The Pixies hela tiden. Bara det att jag glömmer dem så fort jag öppnar dörren till Pet Sounds. Jag vet att jag kommer älska dem. Bara jag kommer ihåg dem.

3) The Wire. Den största anledningen till att jag inte orkat engagera mig i The Wire är att jag älskar Homicide: Life On The Street så mycket att jag är rädd att bli besviken av The Wire. Den andra anledningen är att första säsongen av The Wire inte finns att hyra hos min videonasare, bara säsong 2 och 3.

4) Psychonauts. Jag äger Psychonauts. Det står tillsammans med de andra spelen i en liten rottingkorg under mediabänken. Jag har spelat tre banor. Kritiker älskar det ohämmat. Det är en liten underdogälskling. Men jag sprarar det. Suger på den karamellen ett tag till.

5) Atlas shrugged. Jag har inte läst klart den här boken av samma anledning som jag inte spelade klart Fallout 3. Omfånget är för stort. Inte bara volymen, utan även för det emotionella och intellektuella engagemang som en bok av det här slaget kräver. Det är inte för att jag något emot att engagera mig, men jag tror helt enkelt att tajmingen var fel för mig. Plus att jag tycker att art deco väldigt obehagligt. Bara att titta på omslaget får det att krypa i mig.

6) First Blood. Min mamma och pappa var engagerade i FNL-rörelsen som ungdomar och förbjöd mig ganska snart att se First Blood, den första Rambofilmen. Det är ganska ironiskt, med tanke på att det är en film som handlar om en kille som blivit djupt traumatiserad av kriget, och inte alls glorifierar vare sig USA:s närvaro i Vietnam eller våld i övrigt. Det är i alla fall vad jag läst mig till. Jag har ju inte sett den ännu. Rambo II-IV? Ja, dem har jag naturligtvis sett. Men inte ettan.

fredag 5 december 2008

Gokväll!


Min arbetsplats är vad man brukar kalla en attack mot alla sinnen. Främst hörsel och syn, men ofta även doft, smak och känsel. Framåt fyra på fredagar sitter alla i mitt rum med en öl i näven medan en diskoboll snurrar i taket och det dånar gammelsoul ur högtalarna. Därför blir det gärna alldeles för tyst när jag kommer hem. Kontrasten är oroväckande stark. Blir rastlös - väcker Henry, drar på stereon, öppnar fönstret för att släppa in gatan utanför. Det dröjer alltid flera timmar innan jag varvar ner. Har idag dessutom dragits med en känsla av annalkande dom (SOID), som bäst kväses genom ljud.

Denna känsla har främst med att göra att vi har deadline på ett stort, spännande projekt som jag kanske väljer att berätta om senare. Lämningen är på fredag. Det blir en vecka av SOID. Så är det bara. Trots att det talas om export av det hela utanför norden och allt möjligt roligt. Håll tummarna.

Good luck, goodbye

Jag gjorde slut igår. Det var inget svårt beslut, det var bara att bryta liksom. Om vi kunde ha fört en dialog om det hade jag sagt följande: Du är för high-maintenance. Du kräver att jag pausar och tänker efter och planerar långt i förväg. Du kräver att jag engagerar mig långsiktigt – 100 timmar vill du ha av mig, och det kan jag inte ge dig. Det orkar jag inte. Jag har träffat en annan. En som är glad och spännande och kvicktänkt. Någon som sjuder av liv, spänning och framför allt, någon som kan erbjuda mig den snabba fix av adrenalin som jag behöver. Någon som bygger på Anvil Scimitar-motorn, någon som är celshadad och exotisk. Farväl. Det var spännande ett tag, men vi vill helt olika saker. Och nu när det gått en vecka utan att jag tänkt på dig är det lika bra att vi gör slut.

Så jag sålde Fallout 3 och skaffade Prince of Persia.

torsdag 4 december 2008

Livsstilsbyte

I ett (förmodligen tröstlöst) försök att växa upp har jag bestämt mig för att bli farbror. Jag har rakat av mig skägget så att man ser alla ålderlinjer kring munnen på mig. Jag har köpt en cardigan med stora knappar och fickor man kan ha pipa och tobak i. Jag har kammat glesnande sidbena. Jag luktar förmodligen litet kiss. Farbror, alltså. Jag tror det är rätt grej för mig. Nu kör vi på det.

tisdag 2 december 2008

Kom med mig om du vill leva

Det blir emellanåt ordentligt töntigt i Scene It? Box Office Smash. Eller Filmtoppen, som det heter på svenska. Varför vet jag inte. Tro mig, jag har frågat. Man har också valt att ha svenska speakers i spelet, som berättar vilket spelmoment som kommer härnäst och sammanfattat hur man klarat av spelet hittills. Det blir ganska enformigt och repetitivt, stundtals roligt men oftast bara ostigt. Till exempel brister de ut i swedade versioner av klassiska filmcitat. ”Ingen ställer det gröna laget i hörnet! Ingen!” morrar speakerrösten. ”Kom med mig om du vill leva!” morrar en annan när det är dags att ge sig an ett nytt moment. Det svenska teamet hade typ en dag på sig att kontrollera översättningen, men det känns som om den är gjord av människor som inte vet ett skvatt om film.

Även frågor ges på svenska. Alla filmklipp är undertextade, så när det kommer frågor på saker som bara framkommit i den engelska dialogen blir det litet underligt. Ibland slinker ett eller annat genant faktafel med. ”Vilken komedi med Natalie Portman och Owen Wilson handlar om en soffliggare som flyttar in hos sin gifta kompis?” Man stirrar på alternativet ”You, Me And Dupree” och blir förvirrad, eftersom Natalie Portman är ju inte med i den filmen, och sedan går svarstiden ut. Eller i klippet där Eddie Murphy driver med en stackars hovmästare i Beverly Hills Cop. En av följdfrågorna lyder typ ”Vem säger Axel till servitrisen att han letar efter?” Och Walter i The Big Lebowski är i den Swedade versionen inte längre krigsveteran. Han är veterinär. Jag antar att engelskans ”vet” kan tolkas på två sätt. Men knappast om man bemödat sig att se filmen. Den swedade versionen av Scene It? känns alltså som ett filmspel som kan mindre än film än spelaren. Inte så bra.

Å andra sidan är Scene It? ett kul sätt att få känna sig som en överdängare. MS såg på en stund när jag spelade det igår, och häpnade över att jag visste vad Steve Martins rollkaraktär i ”Planes, Trains & Automobiles” heter. ”Du är ju som en autist”, sade han. Och det har han ju rätt i. Drog dessutom på mig runt 800 prestationspoäng på tre timmar. Jag är vanligtvis ingen achievementhora, men det här var faktiskt litet roligt. Ett klagomål och/eller undran: Eftersom det är ett swedat spel man spelar, innebär det att man bara kan möta svenskar på LIVE? Isåfall suger det. Jag skulle spela en LIVE-match runt halv tolv för att samla fler achievements, men det fanns ingen online. Vansinne, I tell you!

lördag 29 november 2008

Lugn och fin i Northrend

Träffar en WoW:are på en fest för någon vecka sedan. Jag har inte träffat så många WoW:are förut. Jag menar, det syns ju inte på de flesta, och många spelar WoW i lönndom, men det känns litet som ha sprungit på en medlem av någon sällsynt afrikansk folkstam. "Vad sysslar du med då?" "Jag är masaj."

Nu finns det väl runt tio miljoner WoW:are i världen. Det är, efter mina beräkningar, rätt många. Jag försökte just googla fram hur många det är som dingat 80 nu efter Lich King-släppet, men jag fick inte fram den siffran. En del dingade åttio redan efter typ 36 timmar. Det är rätt bra grindat. Det är också dåligt spelat. WoW-killen, vars efternamn otroligt nog är Dingvall, upprörs med rätta över det sättet att spela. Att spela sådär hetsigt tar bort mycket av spelupplevelsen, menar han. Det finns gillen som bara maratonkör, liksom bara tokgrindar. Vad fan är poängen med det? Det finns konsolspelare som är likadana. Som rusar rakt igenom Fallout 3, till exempel, vad fan är det för roligt med det? Hoppa över alla dialogscener för att hinna först. På Dingvalls server tar de flesta det lugnt och fint. De spelar för att det är roligt. Att dinga är inte i sig själv målet. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: Folk som tävlingsspelar är ofta tävlingsmänniskor som saknar de fysiska förutsättningarna att delta i organiserad sport.

Hela jävla poängen med WoW, vad jag kan se, är att utvecklas och upptäcka, att samarbeta och strategera. Vill du kuta rakt igenom? Spela Doom dårå, era jävlar.

Förresten, alla ska kolla på The Guild. Inte bara för WoW:are. Jätteroligt.

And this bird you cannot change

Han är tio centimeter lång, väger 45 gram, är zebrarandig och jag hatar honom. Jag hatar honom så intensivt. Han väcker mig klockan sex på lördagarna och vill ha uppmärksamhet. Ja, kanske inte nu på vintern, då går han istället och lägger sig klockan fyra och börjar gapa när man kommer hem och vill laga middag. Och så blir han arg om man spolar i kranen när det är mörkt. Well excuuuse me! Mitt kök, morsaknullare! Jag vet inte vad jag ska göra med honom. Idag blev han väldigt upprörd när jag städade hans bur. Han fladdrade runt och gapade. Men städat blev det. Nu ser han chockad ut och sitter och bligar på mig mellan spjälorna, den jäveln. Han heter Henke, och han är en jävla douchebag.

Rainbow Six: Bombay

Kom igen. Jag vet att ni tänkt samma sak.

torsdag 27 november 2008

This beautiful creature must die

Jag lagade till en fabrikskyckling på det sätt som stod i anvisningarna på förpackningen. Salt, peppar, smör och soja. Bara för skojs skull liksom. För att visa för mig själv att Kronfågel faktiskt gör helt värdelös kyckling, och att man inte ska köpa en snikkyckling när det finns Bjäröfågel och sådana fina grejer att äta istället.

Och mycket riktigt. Det blev vidrigt. Under många år kunde jag sitta och gnaga i mig Krünvogels jävla DDR-kyckling utan att darra på manschetten, men efter att enbart kört på majskyckling de senaste åren går det bara inte. Ingen smak, för det första. En liter vätska i pannan efter ugnstekning för det andra. Åh fy fan. Det växer i munnen. Nu vill jag kräkas.

Källan


När man som idag jobbar hemifrån kan man ju också passa på att se på Fem i familjen på TV4 Komedi. Det var där det hela började, misstänker jag, hur jag utvecklade vad jag senare skulle börja benämna "min typ", på den tiden jag fortfarande hade en typ. Jag tror det började med Mallory. Man kom hem från skolan, kokade en kopp kaffe, bredde ett par skogaholmisar med ost och bänkade sig. Jag har för mig att det visades runt 17-snåret. Fem i familjen var något man ogärna missade. Det var ganska vänstervridet för att vara en amerikansk sitcom, Michael J. Fox var någon alla killar i min ålder växte upp med och därför okritiskt älskade, och så var det ju Mallory också.

Innan hon i de senare säsongerna förvandlades till en Hilary Banks-liknande stereotyp var hon en ganska klok tjej precis på gränsen mellan barn och vuxen vars plotlines ofta gick ut på att hon förvånades över sin egen dragningskraft på det motsatta könet. Om man ser till tonårsdöttrar i sitcoms, där Vanessa Huxtable och Hilary Banks utgör de mest irriterande och Darlene Conner den mest vettiga är Mallory Keaton ett fyrljus någonstans mittemellan.

It's sex with someone I love

Det sägs ju att man inte kan älska en annan människa om man inte älskar sig själv. Jag gick på det där litet slentrianmässigt, och gick runt och tänkte, "jaha, okej, då är det där med kärlek inget för mig". Det fick gå så långt att jag inte kunde visa kärlek när jag väl var i ett förhållande. Jag bara gick runt och var rolig och stöttande, men inte särskilt kärleksfull, och jag lät definitivt ingen komma mig in på livet.

Och förresten, vem fan älskar sig själv? Snackar vi om slentriannöjda svennebananmänniskor som inte reflekterar över sig själva, eller snackar vi om de som plöjt ner en massa tid och ståjlers på New Age-skit och/eller religion? Min mamma och pappa hatar sig själva, och jag är mycket medveten om att de älskar varandra.

Jag vet inte vart det här är på väg, ursäkta, jag har feber, men jag tycker att det där med att man inte kan älska någon annan om man inte blah blabbidy blah är bullshit och förmodligen ställer till det för massor av jagsvaga människor.

onsdag 26 november 2008

The truth is fucking boring.

Ska ni bara se en usel, astråkig uppföljare i år, ja, då ska ni se X-Files: The I Want To Believe That This Movie Isn't Really As Crappy As I Think It Is. Men herregud. Det blev som ett enda långt dåligt Monster of the Week-avsnitt från en Doggettsäsong. Jag hade förväntat mig i alla fall litet av den etablerade mytologin. Men ack nej.

Se då hellre den lilla superhjältepärlan Hancock. Alla filmer där Will Smith drämmer till Charlize Theron i bakhuvudet med en brödkavel är per definition bra.

Till LA - hur jag tillbragte min födelsedag

Vanligtvis brukar jag inte jobba på min födelsedag. Nu har jag haft turen att ha helg på min födelsedag flera år i rad, och innan dess jobbade jag inte så mycket. Jag minns inte när jag jag tvungen att gå till jobbet innan igår, faktiskt. Men det var okej.

Upp 5.30 och lyssnade på "November Spawned A Monster" med Morrissey, en liten tradition jag har. Sedan spelade jag Horde-läget på Gears of War 2 tillsammans med några duktiga killar över Xbox LIVE. Var dock tvungen att avbryta runt halv nio för att gå till jobbet. Trist. Hade lätt kunnat spela hur länge som helst.

Fick gräva mig ut ur lägenheten och in i bilen, eftersom de glada snöröjarna plogat upp en fyrtio centimeter hög vall runt runt den. Det gick galant med min lilla behändiga skyffel. Det hela var mycket jobbigt.

Sedan jobb i några timmar innan jag lökade därifrån och klippte mig hos en värmländsk gaykille som ställde entusiastiska frågor om tsunamis och andra maritima katastroftyper. Jag svarade efter bästa förmåga. Plockade sedan upp SL för middag hos mina föräldrar. Hon sjöng sin danska födelsedagssång, vilket alltid är en höjdpunkt.

Jag fick ungefär vad jag hade förväntat mig, det vill säga det jag skrivit upp på en önskelista och skickat till mamma ett par dagar innan - en skiva, böcker, husgeråd. Och en slant att köpa vad jag vill för. Så idag har jag köpt ytterligare litet skivor. Bara några stycken, dock - Ron Sexsmith, Glasvegas (vill ha en riktig kopia, känner att jag vill stödja dem) och en jävla Smiths-samling med remastrade spår och "rariteter" - samlaren i mig brottar ner förnuftet jävligt snabbt i de där lägena.

Lilla E var på gott humör och var helt fixerad vid någon sorts leksak. Pappa tvingade SL att lyssna på historier om hans skivsamling och gnäll om hans jobb, och SL var snäll och artig och lyssnade intresserat och ställde initierade frågor. Det hela avlöpte mycket väl.

Kom hem runt tio, korkade upp en flarra vin och drack ett par glas i soffan medan jag läse McCarthys "The Road". Fick tuppar i halsen och satt och hulkade redan efter typ tjugo sidor. Den är så. Jävla. Bra.

Fin födelsedag. Och tack till alla er som ringde och SMS:ade och grejer.

måndag 24 november 2008

Gammal

Jag har fått grav prestationsångest av Fallout 3. Det är så stort, säger recensenterna med snålvattnet sipprande ur mungiporna, 100 timmar minst. 100 timmar att gegga ner sig i postapokalyptisk futuro-retro. Absolut. Bara det att det låter som om man aldrig kommer kunna klara av spelet över huvud taget. Jag känner mig snarare avskräckt än entusiastisk. Därför känns nu Banjo Kazooie: Nuts & Bolts som ett ganska avslappnande alternativ. Ett spel helt bestående av minispel, som alla kan avklaras på typ fem minuter. Börjar jag bli casual nu? Det är väl åldern. Jag har sett flera andra symptom. Jag tycker till exempel att "Sjön suger" med Lennart Jähkel och Johan Ulveson är ett mycket trevligt program. Och jag föredrar gubben Rick Stein framför Jamie Oliver på BBC Food. Jag har börjat bära cardigan på jobbet. Jag har börjat intressera mig för lokalnyheterna. Jag kurar gärna upp mig i soffan med en god bok.

Imorgon fyller jag 32. Det kan vara det också. Det kan vara det.

måndag 17 november 2008

Sucker for a pretty face


Under ett par timmar är jag fullt övertygad om att kvinnan till höger är den vackraste jag någonsin sett. Det går naturligtvis över sedan, men det får ändå gå så långt att jag köper Madison Violets skiva och utvecklar en fnissig crush. Jag sitter och tittar på CFR och TG och fnittrar. Det hela känns väldigt pubertalt.
Lisa MacIsaac utgör tillsammans med Brenley MacEachern den trevliga kanadensiska folkpopduon Madison Violet (tidigare Madviolet) som öppnade för Ron Sexsmith igår. Trots diverse tekniska missöden körde de ett på tok för kort set som fick mig att vilja köpa skivan på direkten. Det var samma reptilhjärnereaktion som Joe Pescis karaktär får när han ser Roger Murtaughs dotters reklamfilm för kondomer i Lethal Weapon 2, när han erkänner att han måste kuta ut och köpa kådisar på en gång.

Så jag köper skivan efter konserten och jag och TG sitter i bilen och föreställer oss hur MacIsaac och MacEachern sitter på varsin pinnstol i ett dragit hus på den kanadensiska slätten med varsin gitarr och skriver låtar; gärna iförda bylsiga stickiga kläder och fingerlösa vantar. Emellanåt blåser de i sina kupade frusna händer för att få igång cirkulationen och dricker kaffe ur en grön thermos. Egentligen hyrde de en husvagn på en strand utanför Brisbane för att komponera den senaste skivan, men så kan det gå. Den första skivan skrevs i öknen i New Mexico. Inga jävla kanadensiska tundravindar så långt ögat kan se, alltså. Så sprack den drömmen.

Jag frågar CFR om han någonsin köpt en skiva för att han tyckte artisten var snygg, och min gissning och hans svar kommer samtidigt: ”Suzi Quatro”.

Pajas i dagsljus

Så jag hämtar upp TG utanför hans port runt tre, det har redan börjat mörkna, för bövelen, och på E4:an norrut är det glashalt. Vi passerar två bilolyckor, chockade dunjackor i vägrenen, tillknycklade mitträcken och glassplitter. I Uppsala har snön fallit, och på Katalin är det i det närmaste julstämning med brasa och hela köret. Ron Sexsmith ska spela.

Är det inte underligt hur det kan bli livsviktigt att börja lyssna på en artist man tidigare bara slentrianlyssnat på efter en trevlig spelning? För Ron Sexsmith har babyface och ledsna ögon och sjunger om billiga hotell och spelar på en gitarr som han tycker låter konstig, och jag ser att han trots sin feta framtoning egentligen inte är särskilt tjock. Det är på inga sätt någon enastående konsert, men materialet är mycket bra, och Sexmith själv är gemytlig och avslappnad. Vi åker hem i mörkret och jag drar över ”Blue Boy” till meppetrespelaren. Så får det bli.

fredag 14 november 2008

Sally, take my hand

Efter att ha lagt Fable II till handlingarna infann sig den där tomheten igen. Den som alltid infinner sig när man klarat ett spel. Visst hade jag kunnat fortsätta att utföra side quests i all evinnerlighet, men vad är poängen? Vad är egentligen poängen? Upwards and onwards! Jag övervägde att spela klart Crackdown för ett ögonblick, men jag kände att jag behövde rensa paletten med något fräscht. Så vad som hände var att jag tog hem Banjo Kazooie Nuts & Bolts från jobbet. Det kändes inte som helt rätt spel, men det kunde i alla fall skänka några timmars förströelse. Något inom mig sade att det fanns något bättre där ute. Något Större. Så jag åker till GameStop efter jobbet. Jag köper Fallout 3. Sedan är det kört.

Okej, nu kör jag det här, sedan får det vara bra. Inga fler spel innan jul. Kanske Prince of Persia. Och Left 4 Dead. Och Call of Duty: World at War. Men sedan får det vara bra.

Hjälp mig. Snälla någon, hjälp mig.

onsdag 12 november 2008

Det skiter sig rätt rejält med Jif Lemon just nu

Utgifter kommer i klump. Vanligtvis brukar allt ta slut samtidigt – toapapper, disktrasor, kaffe, hårprodukter, deo, diskmedel, tvättmedel, två, schampoo, mositurizer. Jag vet inte hur ekvationen där funkar, men så är det. Förmodligen ligger det något annat bakom, något så stort och avancerat att en vanlig människa med ytterst begränsad intelligens inte kan förstå det. Ibland sammanfaller det med en massa annat också – just nu är det dessutom födelsedagar, konserter, resor och annat som ska betalas. Dessutom behöver jag nya rullstolshandskar. Folk sneglar på tunnelbanan. ”Usch”, tänker de. ”Vilka äckliga rullstolshandskar, alldeles trasiga och smutsiga. De är säkert täcka med bajs också”. Vad kan man göra åt det här? Om man skulle hamstra upp ett stort lager av produkter skulle det ändå ta slut förr eller senare, och jag svär att allt skulle ta slut samtidigt. Det enda raka är att bygga upp en buffert av allting, och ändå köpa nytt kontinuerligt, som mina föräldrar. Jag ska ha bunker som i slutet av Raiders of The Lost Ark - ändlösa rader med sköljmedel. Eller låta allt falla samman. Idag ska jag köpa present till min skensvåger. Han läser nog det här. Det blir strumpor. Bara så du har det klart för dig. Det blir strumpor.

The heinous crime of reproduction

I veckans avsnitt av How I Met Your Mother gläds Barney så till den milda grad av nyheten att han inte ska bli pappa att han skapar en ny högtid - Not A Father's Day. Han trycker upp t-shirts och muggar och säger att man kan beställa dem från hemsidan - notafathersday.com. Att den fungerar är en av de anledningar till att jag gillar den här serien så mycket. Vem kan glömma slapcountdown.com (redirectad till en fanclub, eftersom nedräkningen slutat) och lilyandmarshallselltheirstuff.com?

måndag 10 november 2008

Födelsedag

JAG: Du, har du tänkt på att det här är förmodligen det tjugosjunde året i rad som vi firar din födelsedag.
VD: Jo. Säkert fler, fast vi inte minns det.
JAG: Man väntar sig att din morsa ska ringa på dörren med en pannkakstårta i famnen.
MA: Hon bor ju bara nerför backen, kan hon inte göra det?
VD: Hon är på landet.
JAG: Jag vill leka non-stop-leken och kolla på Disneyfilmer på åttamillimetersprojektor. Kommer din farsa hit och riggar den eller?
VD: Han är också på landet.
JAG: Det här kalaset suger. När är det fiskdamm?

Eftertankens kranka blekhet i Fable II

En by som senast jag besökte den var en nergången kåkstad full av commoners har förvandlats till ett blomstrande litet samhälle när jag återvänder efter tio års frånvaro. De femtusen guldmynt jag investerat har förvaltats väl. Där det tidigare bara fanns ett par skabbiga matstånd finns nu en smedja, flertalet affärer och ett värdshus. Man har till och med rest en staty till min ära. Jag står mitt på torget, visar upp mina troféer, spelar luta, pruttar länge och högljutt och utför en larvig liten dans. Folket jublar och applåderar och dansar med, barnen vill ha min autograf, och både män och kvinnor vill ligga med mig. Trots otaliga inviter och frierier är jag fortfarande singel. Jag är fortfarande bostadslös och sover uteslutande på värdshus – om jag ens sover. Är oftast upptagen med att springa runt och befria slavar och rensa grottsystem från spöken och troll.

Min HUD upplyser mig om att en prostituerad just föreslagit en svängom i sänghalmen. Jag stannar till och tänker efter. Jag har spelat andra spel där man kan plockat upp prostituerade, men aldrig gjort det. Men what the hey, någon gång ska vara den första. Hon följer med upp till rummet i värdshuset, som jag för övrigt just köpt och får regelbunden avkastning från. Jag dansar litet för henne och ger henne choklad. Sedan visar jag musklerna. Hon blir imponerad. Sedan ligger vi med varandra. Vi använder kondom. När det hela är klart dras tio guldmynt från mitt konto. Jag drabbas genast av en ordentlig ångest. Vad är det jag har gjort egentligen? Jag känner mig moraliskt urholkad. Jag får dessutom tio onda poäng.

Jag får så dåligt samvete att jag ger henne femtusen guldmynt. Hon blir jätteglad och vill genast gifta sig med mig. Hon följer enträget efter mig när jag går ut för att rasta hunden och köpa mat. För att dämpa min ångest köper jag upp en hel parkeringsplats med husvagnar. Den prostituerade insinuerar att hon vill ha en ring. Jag stannar upp, kastar boll med min hund en liten stund och skriver ett par autografer. Och då är mitt dåliga samvete fortfarande jättestort. Sedan ger jag henne en ring. Hon blir jätteglad. Vi flyttar in i en av husvagnarna. Nu bor hon där och väntar på att jag ska komma hem. Just nu går det inte, jag är i Bloodstone och jagar piratskatter. Men när jag kommer hem ska jag skaffa barn med henne. Hon ska bli en ärbar kvinna. Jag ska rädda henne. Hon behöver inte sälja sin kropp mer. Det hela känns som The Police-låten Roxanne.

När R ringer mitt i alltihopa berättar jag för henne om att jag just gift mig med en hora på grund av skuldkänslor. Hon skrattar länge och säger: ”Det är så typiskt dig. Du ska alltid hålla på att rädda alla. Du kan ju inte ens vara en dålig kille när du spelar!”

The song remains the same

R står och gräver i väskan efter tuggummi när jag kliver på tåget mot Vällingby 08.47 imorse. Hon har en konstig fuskpäls och en lilamönstrad scarf, håret som hon tonade igår kväll är mycket riktigt rostbrunt och ser ut som ormbunkar om hösten. Hon är mycket vacker. Ingen av oss höjer på ögonbrynen. Jag ställer mig bredvid henne och vi kramas. Hon frågar hur jag sovit; jag säger okej och frågar om hon gick och lade sig direkt efter att vi lagt på kvällen innan, som överenskommet. Precis som jag hade hon fastnat i något annat och sedan inte kunnat somna. Vi är båda sena till jobbet och trötta, så vi småpratar bara litet, tuggar tuggummi och klappar litet slött på varandra. Kvällen innan har vi pratat i sammanlagt tre timmar, så det finns egentligen ingenting att tillägga. Vi kommer fram till vår station och tar rulltrappan upp. ”Jag måste skynda mig nu”, säger jag till R, som nu gräver i sin till synes bottenlösa väska efter en tändare. ”Spring!” säger hon. Vi kramas och pussas. ”Vi hörs på mailen sedan”. Jag sätter av mot hissen. Jag hör henne ropa: ”Spring! Spring som vinden!” Jag springer som vinden.

fredag 7 november 2008

Projektplanering

Nu är det dags att veva igång sommarens vansinne igen. Jag har ju egentligen inte något bättre för mig, så nu kör vi på det här. Det kommer säkert gå åt helvete, men å andra sidan skulle många säkert hävda att jag redan är där. Kanske kan jag i alla fall få litet sällskap där ett tag i alla fall. Jag vill ha motbrief senast på måndag, annars ser jag det här som godkänt och arbete inleds.

onsdag 5 november 2008

Guldet går till Norrping

Tävlingen är avgjord! Rätt hade naturligtvis Julia, som förstod att Wicket skulle bort. Hennes ewokhat får man kanske ha överseende med – jag tycker nog att ewokerna förtryckts värre än romerna på senare tid, vilket känns obefogat och omodernt i de tider vi i vilka vi nu lever.

Wicket ska bort av följande anledning: Han är den enda av de fem inte har eller har haft trassliga och/eller okonventionella familjeförhållanden. Eric Cartmans mamma är även hans pappa. Darth Vader uppstod genom att någon mörk Sith-herre manipulerade Kraften och på sätt impregnerade hans mamma. Han har också en taskig relation till sina barn, och bidrog ganska direkt till att hans fru dog i barnsäng. Demi Moore växte upp tillsammans med en styvfarsa som spöade både henne och hennes morsa tills han slutligen tog livet av sig. Hon lever idag tillsammans med Ashton Kutcher och har ett ganska underligt men nära förhållande till sina barns far, Bruce Willis. Woody Allen, slutligen, är gift med sin före detta frus dotter.


Wicket, däremot, växte upp i en fredlig by på skogsmånen Endor, i en högst heteronormativ kärnfamilj. Det verkar som det enda som verkligen var jobbigt i Wickets barndom var när han råkade ha sönder sin storebrollas pilbåge. Jävla mes. Inget som härdar direkt. Läs mer om Wicket här.

Now I know I'm able to carry on

1870 stoppade Thomas Mundy Peterson ner en lapp i en låda och blev därmed den förste amerikanen med afrikanska rötter som röstade i ett val, i enlighet med det femtonde tillägg till den amerikanska konstitutionen som trädde i kraft i februari samma år. Han var republikan.

Och idag steg jag upp i ottan och slog på TV:n. Det tog mig gott och väl tio minuter innan jag förstod vad som hade hänt. Ytterligare tio minuter innan det hade sjunkit in. Och sedan slog jag på den här låten.

tisdag 4 november 2008

Vem ska bort?


Wicket W. Warwick, Eric Cartman, Darth Vader, Demi Moore och Woody Allen. Vem ska bort?

Jag känner mig kvasi

Att utföra ett arbete korrekt och inom deadline kan lämna en känsla av tillfredsställelse så stor att man inte vill göra något mer på hela den dagen för att inte förstöra den.

måndag 3 november 2008

I wish I could quit you

”Kan jag få litet hjälp här?”

En jättelik man i skraltig, nerblodad rustning ligger på alla fyra på marken bakom ett stenblock och kan knappt röra sig, bara släpa sig sakta över marken. Bredvid honom står en annan bjässe, och skjuter salva efter salva tvärs över rummet.

”Hallå? Återuppliva mig!” ropar mannen på marken. Den andre mannen lyssnar inte. Trots att allt han egentligen behöver göra är att böja sig ner och hjälpa honom på fötter. Mannens namn är Dominic Santiago, han är en COG, en av de tuffaste soldaterna på planeten Sera, men just nu är han inget annat än ett jävla kukhuvud. Dominic har strulat rätt mycket på senare tid. Han har stått kvar och gömt sig bakom en pelare när det är dags att rycka framåt, och han har huvudstupa kastat sig in i strider där det egentligen varit bäst att ta det lugnt, eller åtminstone flanka.

”Hjälp mig någon!” ropar mannen på marken. Han heter Marcus Fenix, och han leder just en fyramannatrupp rakt in i fiendens käftar. Gud vet att han vill göra sitt absolut bästa. Han vill inget hellre. Det händer att han själv får kuta in i kulkärvarna för att återuppliva Dominic, och för att vara rättvis; Dominic har faktiskt varit rätt behjälplig, trots omständigheter som jag inte tänker skriva om här. Det låter rätt ynkligt; ”hjälp mig någon!”, men det är det sista Marcus får ur sig innan han slutligen dör. Det sista som syns innan laddskärmen dyker upp är Dominic, som står kvar och bara skjuter, skjuter och skjuter.

Gears of War 2 är en riktigt maffig spelupplevelse. Jag är ju ingen riktig hardcore gamer, och definitivt inget shooterkille, men ibland kommer det ett spel som man liksom är tvungen att spela. Ett nytt Call of Duty. Ett nytt Halo. Absolut. Jag skulle ju inte kuta iväg och köpa ett Brothers in Arms-spel bara sådär, när jag vet att ett nytt CoD väntar bakom hörnet, men åtminstone tre eller fyra shootertitlar plöjer jag årligen.

Gears of War 2 överraskar mest i det lilla. Det är ingen stor spelmekanisk revolution, men Unreal 3-motorn jobbar verkligen på högvarv, och ljussättningen är häpnadsväckande. Även ljudet är fantastiskt – både i de episka striderna där tjugotals varelser med vapen skjuter samtidigt, och när Marcus tillsammans med Dominic smyger runt i ett praktiskt taget övergivet forskningslaboratorium.
Jag har inte upplevt någon som helst framerate-drop, vilket är beundransvärt med tanke på hur mycket liv det kan vara på skärmen samtidigt. Vi pratar om hundratals fiender och explosioner samtidigt. Jag har inte heller upplevt några pop-ins, men det kan vara för att jag varit så uppslukad att jag inte hunnit tänka efter. Fysiken är finemang, att vada genom vatten och… andra vätskor ser snyggt och verklighetstroget ut. Att sparka runt kroppsdelar har aldrig varit så roligt.

Dessutom har man kul. Det går smidigare nu än i första spelet, på så många plan – det är lättare att sätta sig i skydd, att lämna skyddet, att springa, att sikta. Om man kör på Normal går det nästan för lätt. Om bara Dominic kunde komma till undsättning litet oftare, och inte bara stå och glo när Marcus är nedskjuten och behöver hjälp – jag menar, den där återupplivningsmekaniken finns där av en orsak, och när den inte fungerar i det mesta trängda av trängda lägen är det riktigt irriterande. Däremot kan man på egen hand krypa iväg om man skulle bli sårad, vilket är en nyhet. Marcus kan alltså släpa sig bort till Dom och stå där som en idiot på alla fyra. Inte för att Dom alltid är på humör att hjälpa till, som sagt.

Nu har jag gnällt på Dominic en hel del, men det ska sägas att AI:n sköter sig ganska fint överlag. Fiender kan vara litet överdrivet puckade och kuta rakt fram utan att ta skydd, eller sitta kvar och huka bakom ett betongblock samtidigt som man pepprar dem fulla av bly.

Det finns naturligtvis också en radda nya vapen, fiender och finslipningar i Gears of War 2. De flesta är bra. Särskilt granatkastaren är en favorit, även om den kan vara bökig att kalibrera. De obligatoriska fordonsbanorna är roligare här än i första spelet. I en shooter kan en fordonsbana i det närmaste kännas mer som ett straff än en välbehövlig tempoväxling. Här fungerar det dock bra; fordonet är i princip en stridsvagn med monstertruckdäck, och den är följsam och mjuk och har en fantastisk kanon.

Att spela på Normal är som sagt ingen utmaning. I första spelet kunde man när som helst under kampanjen byta svårighetsgrad, något jag inte sett att man kan göra i uppföljaren, förmodligen för att det finns achievements bundna till vilken svårighetsgrad man kör på. Det hade kanske varit bra. Å andra sidan är det ett incentive att spela en gång till. Heh. Som om man skulle behöva ett sådant.

lördag 1 november 2008

Slåss genom smärtan!

Jag får ingeting skriva om G*ears of W*r 2. Det råder publiceringsembargo fram till antingen måndag eller torsdag. Men jag tror att jag får säga att jag mycket väl kan tänkas komma att gilla det jag eventuellt spelat hittills...

Please tread gently

Det är i princip bara jag och fem personer till som orkar engagera sig i Leona Naess. Hon gör väldigt behaglig, om kanske litet väl mesig gitarrpop. Etc. Mest är hon känd för singeln "Charm Attack" (2000), men även "Ballerina", som var med på många tonårsseriesoundtrack runt 2004.

Hon släppte tre album mellan 2000 och 2004, och jobbade med storheter som Ethan Johns och Ryan Adams, och turnerade bland annat tillsammans med Badly Drawn Boy.
Sedan ramlade hennes pappa av ett berg, och då brast det för henne. Hon droppades från sitt skivbolag, sparkade sin manager och flyttade hem till sin svenska mamma i London. Hon spelade in material tillräckligt för tretton skivor, men det var inte förrän i september som hennes nya "Thirteens"" kom ut - ett urval av allt det nya materialet. Under de tysta åren har Leona fortsatt uppdatera sin Myspace, där sådana som jag regelbundet fick gå in och vittja för att över huvud taget få reda på om hon fortfarande var aktiv. Ibland belönades vi med ett par nya låtar.

Vissa artister, filmer och böcker blir till favoriter utan att man tycker att de är bäst. Min favoritfilm är kanske inte den bästa film jag har sett, men däremot är det den film jag ser om jag är i akut behov att piggas upp. Samma sak är det med Leona. Kanske inte den bästa - hon är ljusår efter Tori, Cat Power, Feist och de donnorna - men definitivt en favorit.

A man's gotta do what a man's gotta do

Det är lördag. Termometern visar på tre plusgrader. Frosten ligger kvar på vindrutorna. Gissa var jag är.

Sitter jag i soffan, nersjunken framför Supernatural? Nej.
Sitter jag i spelfåtöljen framför G*ears of W*r 2? Nej.
Är jag på väg till sciencefictionmässan för att klappa Lance Henriksen? Nej.
Är jag på jobbet och lägger upp en kampanjwebb? Ja.

Ja, det är jag. Men det gör inget. Det är roligt att vara på kontoret själv. Jag har till exempel tagit tillfället i akt att bajsa med öppen dörr. Det ni! Det här skulle man väl kunna ta hur långt som helst - dra fram drulen i ateljén, till exempel. Kanske borde olla allas mellanslagstangenter?!

torsdag 30 oktober 2008

Meh! Orka!

Uj. Trutt. Är det meningen att jag ska vara vaken till klockan tre? Jag tror inte jag kan det. Jag måste nog gå hem och lägga mig och sova i några timmar innan Quantum of Solace vid midnatt. Kanske spela det där hett emotsedda actionspelet som släpps om en dryg vecka. Bara vila litet, liksom. Åh Gud, vatten över huvudet och allt det. Skona mig. Döda mig.

tisdag 28 oktober 2008

Ja, jag kan göra det bättre själv, faktiskt.

Ack! Det värsta jag vet med spelrecensioner är när de inleds med ett långt stycke skrivet i förstaperson som ska dra in läsaren i spelvärlden och skapa atmosfär. Typ; ”Kulorna viner runt mina öron och jag hör hur mina kamrater skriker åt mig från skyttegravarna att skynda mig att aptera bomben på stridsvagnen som kommer emot mig”. Det är kuken. Det är dåligt. Men jag kan köpa det, inlevelse och allt det. Dock! Idag läste jag i danska Gamereactors recension av Fallout 3 något som knäckte kamelen: ”Det är minst trettio grader inne i min Teslahjälm, och mitt plasmagevär känns tungt och klumpigt i mina händer”. Thomas Tanngaard, alltså. Lägg det namnet på minnet.

With great power comes great motherfucking disappointment

Jag är blåst på konfekten. Spelade klart Web of Shadows imorse. Eller snarare, sparade slutbossen tills imorse, eftersom jag började se prickar när klockan var tolv igår kväll. Och sedan var det klart. I tidigare Spider-Manspel har kan kunnat fortsätta grinda efter att kampanjen varit klar, om man så önskat. Icke så i detta fall. Där kom eftertexten, och så var det över. Jag som hade sett fram emot att dra in en del XP och maxa alla upgrades, etc., fixa achievements som jag inte fått ännu, men icke! ICKE! Så här får det inte gå till! ICKE!

Slutbetyget blir 3 solida bananer – det var kul mest hela tiden, men på tok för enkelt. Dessutom droppade frameraten något fruktansvärt under de sista timmarna – det blev helt för många helikoptrar, vulturelings, svävare och symbioter samtidigt, och i ett spel som bygger på sömlöshet blir det verkligen ett mycket störande moment.

I övrigt blir det nog en bra dag. Nykundstårta i magen, Ryan Adams & The Cardinals nya i lurarna. Gött.

måndag 27 oktober 2008

Whenever there's a hang-up, there is the Spider-Man

”Men Spider-Man: Web of Shadows”, ropar ni, ”hur blev det med det? Vi måste få veta!”
Jodå. Det blev. När jag inte läste, hängde med SL, hälsade på familjen eller sov spelade jag Web of Shadows. Rätt mycket. Kom till jobbet och möttes av följande brev i mailboxen.
Hey, if you can tell me how to destroy the two big robots that appear and attack the town hall I’d be grateful!

Det var min kollega Pete som hade fastnat. Han har förvisso två barn och fru och ta hand om, men också den högsta gamerscoren jag någonsin sett, så det är litet underligt att han fastnar på en sådan enkel fråga. Jag svarade:
Sure. Put on the black suit by clicking LS. Grab a vehicle by pressing B, preferably an unmanned vehicle or one of Kingpin’s tanks if you don’t want to raise your Black meter. Throw the vehicle at the Tech Mech. It will momentarily break down, and an X will appear above it. Approach the Tech Mech and press X when prompted. This will initiate a quick time event. I think the first sequence is X-A-A-B. This will make Spidey tear off the enormous machine gun that is strapped to the Mech’s left arm.

But the Mech will continue to fire rockets at you! Still in the black suit, grab another vehicle and throw it at the Mech to initiate another quick time event. Press A rapidly, and this will make Spidey pry the hatch on the mech open and pull out the driver. This will earn you an achievement (if this is your first encounter with a Mech). Spidey will also activate a self destruct sequence on the mech, so clear out before it ‘splodes!

Note: You could always just throw cars at the Mech until it goes “boom”. You can also just go to town on it with air or ground combos, which will take time and is not recommended – you should be at Level 5 before trying this.

Cheers,

[Steelwheels]

Så ja, man kan säga att jag är ganska engagerad i det hela. Än så länge har jag inte tröttnat. Vi får se hur det blir, är inne i tredje akten nu, och det är ganska spännande. Jag kommer vara klar på onsdag, tror jag.

The sea wants to take me, the knife wants to slit me

Låg på soffan större delen av gårdagen, åt praliner och läste John Ajvide Lindqvists ”Människohamn”, som kombinerade The Smiths, Roslagens skärgård och Cthulhu-myten på ett rafflande sätt. Jag kom hem efter veckohandlande med SL runt halv tre, kokade kaffe och parkerade mig sedan i skåran mellan de två kuddarna i min stora, ljuslila soffa och bara plöjde. Det blev till ett vansinne. Klockan var redan nio när jag pausade för att äta middag, och runt halv elva hade jag nått sista sidan. Jag älskar att sträckläsa böcker, men det är tyvärr inte ofta som man får lust till det. Ajvide Lindqvists böcker är så pass enkelt skrivna att man det är lätt att ryckas med, men han är också en duktig berättare – om än något omständlig. Dessutom är det ju en väldigt atmosfärisk roman. Man vill inte sitta på tunnelbanan och läsa fjorton sidor i stöten samtidigt som man har en fuktig jeansröv intryckt i ansiktet, man vill sitta i sin soffa med en pläd över sig medan både regn och mörker faller utanför.

Det som störde mig mest var alla Smiths-citaten. Utan att spoila för mycket kan jag säga att det finns två tonåriga bikaraktärer som drar runt på en flakmoppe och rabblar swedade Smithscitat när andan faller på, vilket den gör rätt ofta och i jobbiga situationer. För någon som inte är initierad kanske det bara blir litet obehagligt och läskigt, men för någon som kan sin Smiths som ett rinnande vatten blir det distraherande, ibland direkt larvigt. I övrigt är det en mycket läsvärd bok. Och litet läbbig. Speciellt för oss som lider av svårartad leviathanofobi (skräck för sjöodjur. Den termen finns inte, egentligen. Jag hittade på den nyss).

fredag 24 oktober 2008

Hånhånskrattet

Många hävdar ju att skratt är det finaste ljudet de vet. Då har de inte tänkt på hånhånskrattet. Många glömmer hånhånskrattet, eftersom det är ett genuint fult ljud. Man hör inte hånhånskrattet särskilt ofta, eftersom det är en parodi på ett genuint skratt. Oftast på bio. Även om en hel salong skrattar åt något de tycker de är roligt, som till exempel en avancerad ordvits, finns det alltid någon jävel som inte fattar, eller som helt enkelt inte tycker det är kul. Denne någon – oftast är de ett gäng – kan då brista ut i det så kallade hånhånskrattet, en pik riktad till alla och ingen särskild om att det där, det var väl ändå inte särskilt roligt. Det är högt, överdrivet och humorlöst. Och jävligt taskigt.

Det känns som jag blir uppäten av tusen miljoner darrande ludna hål

Nu är det dags att lura sig själv igen! Idag släpps Spider-Man: Web of Shadows. Det är inte direkt ett AAA-spel, men på grund av den pepp jag byggt upp det senaste året måste jag spela det. Jag såg på en engelsk kollegas spelarprofil att han redan börjat spela, och hörde efter med honom vad han tyckte. Bättre än Spider-Man 3, tyckte han. Men inte den upplevelse han hoppats på (även han är en Spider-Mankille, vilket gör honom A-OK i min bok).

Det är så mycket med det här spelet som verkar käckigt. De har tagit fram karaktärer som Moon Knight och Power Man (Luke Cage) ur formalinet. Meningen är att man ska känna entusiasm inför att man kan slåss stående på väggar. IGNs recension har nerdragaren ”Det är åtminstone inte Iron Man”, vilket är roligt, men inte bådar gott.

Jag känner ju själv att det här inte inte känns helt okej. Ska jag verkligen köpa ett mediokert spel, när FarCry 2 släpps samma dag, och Fallout 3 väntar bakom hörnet – bara för att det är Spider-Man? Jo. Kanske ska utnyttja GameStops helt sjukt ologiska 10-dagarsregel och köra så långt jag kan till Fallout 3 släpps, då jag helt enkelt knallar in och ber om pengarna tillbaka. Jag vet att jag är i det närmaste slav under varumärket Spider-Man (han finns att beskåda i någon form i varje rum i min lägenhet, han finns som doftgran i bilen, han finns i en låda på jobbet i form av nätskjutare i plast), men så kan det vara.

Jag menar, här sitter jag nu efter att ha läst recension efter recension som alla konstaterar att Web of Shadows är ett enda stort ”meh”, men jag kan ändå inte släppa det. Jag behöver en intervention. Hjälp.

torsdag 23 oktober 2008

Ljuset faller

Spelvärldens Chinese Democracy är ju Duke Nukem Forever, men det börjar kännas som om man väntat ¨på Remedys Alan Wake nästan lika länge. Häromdagen dök den här cinematictrailern upp. Den bär den unkna men ändå hemtrevliga doften av Stephen King, Silent Hill och Twin Peaks. Dessutom fascineras jag av att Alan Wake ser ut som Sigge Eklund.

onsdag 22 oktober 2008

This morning I woke up from a deep unquiet sleep

Idag är jag en slak apekatt. Vaknade klockan två i natt av någon anledning, och var pigg som en mört. Jag hatar när sådant händer. Förmodligen var det för att jag gick och lade mig med fyra pint öl i magen. Så jag läste ut Gary Shteyngarts överskattade Absurdistan och gick döden till mötes i Crackdown några gånger innan jag slutligen lade mig ner runt fyra och lät Lloyd Cole sjunga mig till sömns. 8.20 stiger jag upp. Helt åt helvete. Dagen är förlorad. Kan lika gärna gå hem och lägga mig och äta chips på soffan och kolla på Smallville.

tisdag 21 oktober 2008

I wasn't pushing you away, I was pulling me toward myself.

I produktionsrummet planerar vi en fest och leker med modell-lera. Jag har gjort tjugo finska banners som snart ska skickas på korr, och tänkt på vilken typ av djur jag ska äta tillsammans med Beardo och TG ikväll (det lutar åt ko).

Som den njutningsfördröjare jag är såg jag Be Kind Rewind först igår. Jag hade lågt ställda förväntningar, vilket var bra, eftersom den inte var så hemskt bra. Men man kommer långt på charm, sentimentalitet och energi. Annan njutning som jag fördröjt på senare tid är Strangers with Candy. Går man inte in med en förförståelse om Amy Sedaris kan det hela te sig oförklarligt och underligt, men älskar man henne som jag gör får man en rejäl dos av nerdekad kookiness och charm. Amy Sedaris framstår under sina många besök hos David Letterman som den mest sprudlande människa som någonsin tagit på sin en tyllkjol – en riktig excentriker som driver en småskalig ostbollsverksamhet i sin lägenhet och har en låtsaspojkvän som heter Ricky. När jag är nerstämd händer det att jag youtubar upp några av hennes framträdanden för att låta mig svepas med av hennes otyglade entusiasm.

måndag 20 oktober 2008

Help the aged 'cos one day you'll be older too

I helgen blev min mamma magsjuk på sig egen födelsedag. Egentligen skulle vi firat henne nästa vecka, men jag kände mig nödgad att pinna över med en bukett liljor och senaste Bob Dylan-boxen för att pigga upp henne, på samma sätt som hon kom hem med senaste Stålmannen och sockerdricka när jag var sjuk när jag var liten. Hon sitter hopsjunken i soffan iförd morgonrock och ser ämlig ut med rufsigt hår och spyhink till hands. Jag blir överväldigad av en underlig ömhet som jag inte känt för henne tidigare.
”Har du druckit något vatten?” frågar jag.
”Jag vill inte ha”, gnäller mamma.
”Jo, du måste”, säger jag. ”Du kan väl dricka små klunkar.”
”Nä!”
”Jo, nu hämtar jag ett glas.”
”Nej, säger jag!”
”Jo! Nu är det inget snack om saken!”

Så hon klunkar surmulet i sig ett glas vatten. Sedan skickar jag henne bums i säng.
”Pappa kommer snart hem”, säger jag snällt. ”Ska jag ringa honom och be honom köpa något?”
”Aftonbladet”, säger mamma. ”Jag vill läsa Aftonbladet.”

Pappa kommer hem en halvtimme senare, han har ingen mössa på sig och är rödkindad och snörvlig. Han står i hallen med en konsumkasse och ser ut som en sjuåring som varit ute och haft kastanjekrig.
”Var har du varit så länge?”
”Konsum och köpt surströmming.”
”Cyklade du?”
”Jaa…”
”Var har du hjälmen då?”
”Glömde.”

fredag 17 oktober 2008

By Grabthar's hammer... what a saving.

Den första november är det dags att ta fram sin inre scifigimp ur källaren igen. Det är scifimässa i Älvjsö! Det känns inte länge sedan man sist generat smög runt bland dårar i Stormtrooperkostymer eller fann sig stå öga mot öga med Anthony Daniels, men det har alltså gått ett år. Scifimässan är mest en ursäkt för samlare av memorabilia och ”collectibles” att kränga sin skit, men jag ser även charmen i det. Att stå och stirra på just den uniform som bars av Bill Paxton i Aliens. Att förfasas över alla Spider-Manprylar man aldrig skulle köpa, men innerst inne vill ha. Att stå och tumma på sina skrynkliga hundralappar och slutligen köpa ett fotografi av skådespelarna i Firefly (som man senare ramar in och ställer på bordet bredvid sängen). Jag var där med LA förra året, som först tyckte det var spännande att få vara med, men som senare blev besviken över tillställningens intellektuella nivå. Jag vet inte om han förväntat sig seminarier där Asimovs tre lagar diskuterades, eller kanske en djupgående föreläsning om Stanislav Lems ”Solaris”, eller kanske en paneldebatt om profeten Elias roll i Philip K. Dicks senare alster.

Istället fick han stå där med händerna i fickorna och bliga på hyllmeter av gammal subdvd-dynga, ljussabelreplikor och Gunnar Hansen, vars grånande kroppsmassa var där och signerade foton på Leatherface.

Men i år är Danny Trejo där. Lance Henriksen kommer (fast de sade de ju även förra året, och då var han ju tvungen att ställa in). Och Carl Weathers. Det är ju obetalbart! Han gjorde en fantastisk parodi på sig själv I Arrested Development, där han var dryg och snål och en verkligt god sportsman.

Det är sjukt att folk försörjer sig på sådant där. Anthony Daniels borde ju segla runt i schackrutiga guldvans hela dagarna och sippa på Cristal och inte stå och skaka hand med svettiga comic book guys som ställer frågor om varför bara C3P0 och inte R2D2 fick sitt minne raderat i slutet av Revenge of the Shit (Galaxy Quest är en film som perfekt fångar ångesten man ändå känner på en scifimässa – se den. Även The Simpsons s10e09).

torsdag 16 oktober 2008

The blockbuster of numbing inevitability

Det är lustigt det där med blockbusterns livscykel. Först går man och längtar i flera år, läser spoilers, kollar på vloggar från inspelningen, förfasas över avhopp, förseningar, manusbearbetning, omfilmningar och allehanda produktionsproblem, sedan överöses man av marknadsföringen – den ena trailern efter den andra, ser överläppssvettiga och handflatefuktiga filmstjärnor på parad hos Letterman och till sist läser man andäktigt de första recensionerna. Och sedan sitter man där nersjunken i biostolen och översköljs efter att ha försökt dämpa den värsta entusiasmen och sänka förväntningarna. Man går hem och skriver ett upprymt blogginlägg och sedan lägger man hela grejen bakom sig. Kanske känner man sig litet tom. Tills man får hem den, trycker in den i DVD:n och sitter och fiser i soffan, pillar sig i naveln och tänker, ” jävlar vad bra han var ändå, den där Heath”. Och sedan ställer man in filmen tillsammans med alla andra blockbusters, och letar efter fler Wolverine-spoilers på nätet. Det är inte så långt kvar till maj nu, så närsomhelst borde det komma en trailer.

onsdag 15 oktober 2008

Now you might feel a prick, but there’s a first time for everything

Influensavaccinering på jobbet. Jag kavlar upp ärmen och ställer en fråga om hur länge man kan ta Voltaren T till doktorn, som medan han svarar helt sonika bara sticker in den. Så att säga. Men vafan! Ska man inte fråga först? ”Nu kommer du känna ett stick”, brukar de väl säga. Men inte. Han bara körde in den och sprutade. Så att säga.

Insta-shame-flush

Ibland kommer skamsköljningen direkt. Jag bokade biljetter till mig och en kollega till nattvisningen av Quantum of Solace. När jag lade på skrek jag:
”THUNDERCATS ARE GO!!!”
Därefter kom skammen.

tisdag 14 oktober 2008

Morfar och ålarna

Fortfarande i litet känsligt läge efter de senaste veckornas turbulens. Spelar ju om Halo: Combat Evolved, som man ju gör ibland. Imorse mötte jag två hunters i ett tämligen trångt utrymme efter att ha slagit tillbaka våg efter våg av covenants. Efter att ha dött tio gånger på lika många minuter känner jag hur tårarna kommer. Jag blir alldeles slapp i axlarna och tappar spelkontrollen. ”Jävla oranga ålar!” skriker jag. ”Jävla jävla jävla oranga ålar!”

Hyrma

Mänskligt beteende kan ju både vara, som de flesta av er vet, både litet gulligt och otroligt irriterande samtidigt. Ett exempel på sådant beteende är när folk pratar i mobilen i videobutiker. Någon stackare som tvingats ner och hyra någon skön rulle att bylta in bakfyllesöndagen i. Det är lätt att föreställa sig en lätt blaserad men hårt bakfull partner som ligger under en filt i soffan, draperad under en Bon som glor tomt framför sig och inte riktigt engagerar sig i vilken film som ska hyras. Kort sagt – en person som inte vet vad hon vill se, men som däremot har en riktigt bestämd åsikt om vad hon inte vill se.

Som betraktare hör man bara ena sidan av dialogen, men det räcker rätt långt.
”Iron Man då?” säger den nerskickade, som står iförd en i hast pådragen parkas, ofta med mjukisbyxor och hemmatischa under, med luren intryckt mellan öra och axel. ”Ja men du vet, den där superhjältefilmen. Med Robert Downey. Jo, men du vet visst vem det är. Han i Zodiac. Jo, det vet du. Jo det vet du. Joo! Nähä… Okej. Street Kings. Med Keanu Reeves.”

När personen på andra sidan tycker någon film verkar intressant kommer nästa steg. Att läsa från baksidan. Högt och länge läser den nerskickade från baksidan på Street Kings, tills beslutat fattas att det inte är intressant längre. När den nerskickade gått igenom alla filmer han kan tänkas se får han helt enkelt inse att han inte kommer komma därifrån förrän han målgruppsanpassat sitt val.

”Ja men den här då”, kan man höra den nerskickade sucka. ”Brudens bästa man. Med Patrick Dempsey. Jaha, vad bra. Då tar vi den. Godis också? Ja, men vad vill du ha då? Vad de har? Vänta ska jag se.” Den nerskickade lommar bort till lösgodislådorna. Och drar ett djupt andetag.

Me love you long time

Många av oss – kanske både du och jag – ser fram emot Mirror’s Edge, utvecklat av vännerna på Dice här borta vid Slussen. Kotaku rapporterar här att asiatiska spelare ofta är missnöjda med hur asiatiska karaktärer framställs av västerländska utvecklare, och poängterar att det som västerlänningar tycker är vackert ofta skiljer sig från asiatisk smak. Någon tjomme har därför tagit på sig att föreställa sig hur Mirror’s Edge huvudkaraktär Faith skulle ha sett ut om hon vore designad av asiater.

Resultatet, som ni kan se efter hoppet, är litet creepy. Inte helt överraskande ser Faith i asiatisk tappning ut som en fjortonårig tjej med enorma bröst. Ansiktet är rundare, ögonen större. Här skulle jag ju kunna skriva något roligt och raljerande om japanska män och deras skolflickefäbless, sexualisering av spelkaraktärer, att göra kvinnor till offer, men det gör så många andra bättre, så jag tänkte presentera det hela i punktform.
- Jag tycker att det här idealet är äckligt.

torsdag 9 oktober 2008

Äntligen II.

På Tokyo Game Show gick Microsoft äntligen ut med vad all den här Bungie-hooplan de senaste veckorna gått ut på. Nej, det är inget DLC-tjofräs till Halo 3. Det är ett helt nytt äventyr. Jag fick reda på det här redan i våras, men lyckats knipa käftski. Så här länge har jag inte haft något i valvet någonsin tror jag. Men nu är det äntligen ute. Jag känner mig fri.

Halo 3: Recon släpps hösten 2009 till Xbox 360.

Hold me, wrap me up

Julen räddas i år av Ubisofts nya Prince of Persia-spel. Det är cel-shadat, färgglatt och verkar vara spelmekaniskt innovativt. Jag gillar överhuvudtaget det här med att ha sällskap av en AI-karaktär som hjälper till, eller som man är helt beroende av för att kunna ta sig vidare, som i det här fallet. Den rykande färska trailern lovar gott. Musiken i trailern är ”Breathe Me” med Sia, vilket känns litet malplacé. För mig är den låten tätt förknippad med slutscenen i det sista Six Feet Under-avsnittet, som alltid får mig att gråta högljutt och ogenerat. Ofta rakt ner i kudden.

Äntligen.

Jag satt och höll tummarna för Don DeLillo och Philip Roth, men det blev ju Jean Marie Gustave Le Clezió. Det tog en (1) minut för någon jävel att uppdatera hans sida på Wikipedia. Någon som suttit på helspänn framför uppdatera-knappen. Det är fint på något sätt.

Nu står det 13.05, men lita på mig. Det tog en minut.

Som om någon läst mina tankar



Det är underligt hur det kan funka ibland. James Gunns nya serie av kortfilmer, PG Porn, målar upp vanliga porrfilmsscenarion, men saknar själva porren. Kvar blir dåligt skådespeleri och näst intill obefintlig production value. Skådisar som Michael Rosenbaum från den erbarmeliga serien Smallville och James bror Sean Gunn, som spelade den surrealistiske Kirk i Gilmore Girls, möter porrfilmsskådisar i absurda situationer.

I första delen möts två människor som jag älskar - Nathan Fillion och Aria Giovanni. Det kändes konstigt att se dem tillsammans såhär. Däremot kan det mycket väl ha hänt att jag drömt om det. Det kan till och med ha hänt att jag drömt om det många gånger. Håll till godo - det är SFW.

onsdag 8 oktober 2008

Att inte leva drömmen

Redaktören ringer. Jag får klump i magen och tror att hon ska be om de saker jag lovade henne för ett par veckor sedan. Men istället vill hon skicka iväg mig på jobb. Täcka en mässa om informationsteknik. Min underläpp börjar darra. Tänk att få dra iväg med bilen, parkera utanför en mässhall, visa pressbiljett och smyga in. Träffa fotografen och ge honom direktiv. Prata med initiativtagare och utställare. Snutfika i någon monter med en svettig säljartyp från Uddevalla vars svar är ömsom undflyende, ömsom överentusiastiska. Skala profiltryckskarameller under ljusramper. Undersöka nya produkter och skriva upp eller ner dem. Gå hem. Sätta ihop tvåtusen ord. Ringa fotografen om bilder. Korra hela skiten. Skicka iväg till Redaktören. Få beröm och skicka faktura. Som förr i tiden.

Men jag var tvungen att tacka nej. Jag har ju en miljard finska banners som ska göras.

tisdag 7 oktober 2008

Gåtan Hegewall

Jag vet inte varför jag gör det, men det händer flera gånger om dagen. Jag går frivilligt in på Gamereactors hemsida och läser nyheter, bloggar och recensioner. Trots att jag vet att jag borde veta bättre och hålla mig uteslutande till typ Edge, Kotaku och Peter Ottsjö sitter jag där och läser Petter Hegewalls blogg. Petter Hegewall är en mystisk man. Han tycker om att beskriva sina känslolägen och fysiska tillstånd i liknelser, ofta ganska krystade sådana – ”hungrig som en liten ettrig bäver”, ”trött som en gnu”, etc. För att ge extra emfas till sina åsikter följer han gärna upp en mening med ett ”Faktiskt.” Eller ett ”Tyvärr.” Som empelvis: ”Kameran är ingen vidare. Tyvärr”. För ett tag sedan blev han utvald till årets spelskribent. Som jag skrattade.

Gamereactor är en gratistidning som inte urskuldar det faktum att de vänder sig till en yngre och bredare målgrupp än de flesta andra tidningar. Det dröjer ofta inte mer än några timmar efter att tidningen ställts ut i affären innan den är slut. Sådant är ju faktiskt roligt och berömvärt. Jag skulle vilja sträcka mig så långt att Gamereactor – både online och i tryck – vänder sig främst till debila och/eller mycket unga människor. Nivån på kommentarerna är mycket låga. Gamereactors brevlåda fylls varje dag till bredden av ilskna, illitterata insändare som ifrågasätter betyg eller ställer frågor om releasedatum som enkelt besvaras med en googling.

Eftersom redaktionen på Gamereactor säkert känner en viss grad av yrkesstolthet, och trots sina övergripande stilistiska brister är väldigt kunniga, måste det ibland kännas hopplöst att varje dag behöva möta den hord av pleebs som envisas läsa tidningen. Jag frågar mig ibland om tidningen skulle skrivas och utformas på ett annat sätt om redaktionen kände att deras läsare vore snäppet mer intelligenta.

Peter Hegewall skriver en blogg som jag följer. Där skriver han gärna om sin bil, sin taskiga rygg och om Ultimate Fighting. Även om spel. Ibland ger han också bevis på sin bristande smak vad gällande film och musik. Jag tycker om bloggen på något vis. Jag tycker om honom också. Däremot tycker jag inte att han är en bra skribent.

Dagens blogginlägg var häpnadsväckande. Ämnet är bra, det behandlar exakt den typen av trivialitet som jag själv ofta tänker på, men han har ju fel! Han diskuterar hur engelska titlar uttalas och visar samtidigt hur bristande engelskkunskaperna är på Gamereactor. Det är underhållning! Hegewall läxar upp sina kolleger för att de inte kan uttala ”Bros” och ”Tomb Raider” och illustrerar detta genom halvdan onomatopoesi. ”Toumb reijder” hävdar Hegewall att det ska uttalas. Det är ju naturligtvis fel. B:et är ju tyst. Det uttalas alltså ”tooomrejder”. Inget ”i” heller. Faktiskt.

Köttma

Det finns inget som gör mig så glad som ett nyöppnat steakhouse. Jag inbillar mig alltid att jag sa bli stammis, så pass mycket stammis att servitriserna ropar mitt namn när jag stiger innanför dörren. Men så går man dit ett par gånger och servitriserna har döda ögon och är artiga på det där kliniska viset, och så inser man att man just betalat närmare 300 spänn för en bit kött och litet potatis och så vänder det sig i magen och så slutar man gå dit.

Men nu har de smällt upp ett nytt steakhouse i Kicki’s lokaler på Kungsgatan, ett tuppfjät från mitt kontor. Jag står med snålvattnet rinnande från mungiporna och läser menyn. Alla möjliga sorters djur läggs på grillen, inte bara ko och gris – grillade pilgrimsmusslor, minsann!

Jag är redo att göra ett nytt försök. Jag ska bli du och bror med hela personalstyrkan. Vem är med mig? TG? Beardo? Nu gör vi det.

måndag 6 oktober 2008

Kjelle möter familjen Costanza

”Är det här rewindknappen?” frågar mamma och håller fram videokameran. Det är en knapp med två pilar som pekar åt vänster. Bredvid den finns en knapp med en pil som pekar åt höger, följt av ytterligare en knapp med två pilar som pekar åt höger.
”Ja, det är det”, svarar jag.
”Är du säker?” frågar mamma.
Jag känner hur den där Kjell Bergqvist-indignationen bubblar upp inom mig, den där som gör att rösten skälver i ett underligt vibrato.
”Ja men vafan, det är väl rätt uppenbart att det där är rewindknappen!” gapar Kjelle, som i det ögonblicket tar över min kropp. ”Den ser ju exakt likadan ut som alla andra rewindknappar på alla apparater som någonsin tillverkats på den här planeten!”
Mammas ansikte krackelerar i ett leende. Det är svårt att ta Kjell Bergqvist-vrede på allvar.
”Lugna ner dig, Kjelle!” säger mamma. ”Hur kopplar man in kameran då?”
”Ja, med USB-sladdden. Du har kopplat in saker till datorn förut, eller hur? Ja!! Exakt samma sak”, gapar Kjelle.
”Jaja”.

Hon kopplar in videokameran och lyckas välja rätt program. Dagens projekt är video capture. Hon har spelat in något på jobbet som hon ska bränna och skicka iväg någonstans, och jag har dumdristigt nog tagit på mig att assistera henne. Det går inget vidare.

”Kan jag inte bara få göra det här själv?” muttrar Kjelle.
”Nej, jag måste lära mig det här någon gång”.
”Ja, och hur går det för dig då?” fräser Kjelle. ”Kan du inte bara gå ut och vänta i köket?”

Pappa kommer in och ställer sig bakom oss. Han skjuter upp glasögonen på näsroten och frågar hur det går. Kjelle gapar åt honom att gå ut. Pappa lommar ut i matrummet och ställer sig och rättar till de indonesiska sticksvärden som hänger på väggen.

”Ja, det skulle vara mycket lättare att göra det här om du inte var med”, fräser Kjelle.
”Det säger du bara för att du inte vet hur man gör”, säger mamma.
”Inte vet hur man gör!” gapar Kjelle. ”Hörrududu, jag capturade video innan du ens hade sett ett 56K-modem, så mycket ska du ha jävligt klart för dig!”

Det hela tar en halvtimme, sedan är det klart för bränning. Mamma rotar i bokhyllan. Hon håller upp en CD-R.
”Är det här ett DVD-band?” frågar hon.
Inom mig harklar sig Kjelle och fyller lungorna.

Det är en hundhäst. Hej hundhäst!

”Ha! Ha! Ha!” skrattar min faster när hennes schäfer skällande kastar sig mot ytterdörren när mormor, 89 bast och nybliven änka, ringer på. ”Ha! Ha! Ha!” Mormor kommer in genom dörren, och schäfern hoppar upp på mormor. Hunden väger kanske 45 kilo. Mormor väger kanske 40. ”Ha! Ha! Ha!” skrattar min faster och hävdar att hunden bara vill hälsa. Min mormor vacklar under schäferns tyngd men är artig och säger att det är en fin hund. Jag säger ”ta bort den där otäcka blodhunden!”. ”Ha! Ha! Ha!” skrattar faster. Lilla E sitter i Stora E:s famn och tittar förundrat på schäfern. När den vill komma fram och nosa på henne ställer sig både jag och mamma emellan. Katterna skakar som asplöv, instängda i matsalen. Faster skrattar: ”Ha! Ha! Ha! Han vill bara hälsa! Ha! Ha! Ha!” Och hunden skäller.

torsdag 2 oktober 2008

Stefan & Krister Will Tear Us Apart

Min kompis MN skulle visa den där bröllopsvideon där de dansar ”roligt” till Baby Got Back för en tjej som han hade dragit hem. De hade mötts på Facebook och ordnat någon sorts dejt, och det hade väl gått så bra att hon hängt med hem och spelat Guitar Hero och käkat. Men sedan hände det något oväntat. MN knappade in ”brö” i YouTubes sökfält, längre hann han inte innan suggestions-listen fälldes ner. YouTube föreslog följande sökningar:

Tjejen lackade ur och stormade ut ur lägenheten, och kvar stod MN och fattade ingenting. Sedan såg han det. Antagligen måste tjejen trott att MN suttit och sökt på ”bröst knull” [sic], markerat a), på YouTube och tyckt att det var alldeles förkastligt. Det var den enda förklaring han kunde se. Under ett produktionsmöte om en webb vi ska bygga för en kund frågade jag honom om det verkligen inte var något annat hon kunde ha blivit upprörd över. MN sade att det enda som han kunde komma på var att han påpekat att hon missat en fläck på tallriken när de diskade. Han har inte hört av henne sedan dess. Inte heller svarar hon på mail eller på sms.

Nu vet ju varenda barnunge att det inte finns någon porr på YouTube, och förmodligen vet nog de flesta hur en suggestions-lista fungerar. Personligen tror jag att förslaget märkt med b) väckte ännu mer anstöt.