Proposition Steelwheels

Jag gjorde en snabb prognos för hur jag kommer se ut om jag inte skärper mig. Det här kan mycket väl vara jag om tjugofem år om jag inte tar tag i mig själv:

Följ min långsamma förvandling till Proposition Joe - bara här på My Beloved Steelwheels

Sommarsunket

De flesta av oss vet vad som händer med kroppen när den förblir inaktiv under lång tid. Många av oss vet också vad som händer när man kombinerar denna inaktivitet med stor konsumtion av alkohol och snabba kolhydrater . Man blir tjock och slö. Det blir jobbigt att böja sig ner för att plocka upp saker från golvet. Man upplever det som ansträngande att plocka in disk i maskinen. Ännu jobbigare att plocka ur diskmaskinen och ställa upp saker i skåpen.

Lägg sedan på en funktionsnedsättning på detta. Där är jag idag. Jag är med andra ord kraftigt ur form. Vad som händer när man är ur form är att man dessutom blir deppig. Orkar man ingenting fysiskt så orkar man ingenting psykiskt. Allt blir jobbigt. Det blir ett jävla hål av allting. Häromdagen fick jag förhandla länge och väl med mig själv innan jag bestämde mig för att ta på mig någonting på underkroppen (you’re welcome). Sunket blir som ett naturligt tillstånd. Inte förrän på tisdagen reflekterade jag över att jag druckit tre flaskor vin över helgen. Jag försökte sedan räkna ihop det antal öl jag druckit under semestern, och hur många kilo potatis. Det tog inte lång tid innan jag slutade räkna.

Jag bor för tillfället utanför stan – förvisso bara på andra sidan Årstaviken, men ändå – och kommer varje morgon på en ursäkt för att ta bilen till jobbet istället för att ta tunnelbanan.

• Det ser ut att bli regn
• Jag måste handla efter jobbet
• Jag måste till videobutiken efter jobbet
• Jag måste åka hem och mata Henry
• Jag kanske vill hitta på något med en kompis efter jobbet

Egentligen handlar det om att jag har blivit för lat att gå till tunnelbanan. Det tar sju minuter. Inte direkt ett maratonlopp.

Så imorse gick jag till tunnelbanan. Skämdes över att jag blev andfådd när jag väl stod på perrongen. Kände hjärtat slå som Lars Ulrich i bröstet. Fy fan.

...

Okej. Jag erkänner. Det var inte för att göra en fysisk uppryckning som jag tog tunnelbanan imorse. Det var på grund av Stockholmsprogrammet. Det kommer vara helt omöjligt att ta sig fram genom stan runt sjuttontiden, eftersom alla delegater ska skjutsas till stadshuset vid den tiden. Och att sitta i bilkö, ja, det orkar jag helt enkelt inte.

Bob's your uncle, mate

För sådär nio-tio år sedan började det det. Mitt hem fylldes av chilifrukter och lime och ingefära och koriander, jag började yra om att saker och ting var "pukka" och jag bjöd hem folk varje fredag som fick sitta och ooo:a och aaaah:a medan jag hackade och skar och klyftade saker, kutade runt och pressade citron och slängde med luckor och hyvlade lax och syltade och saftade. Det bakades bröd och gjordes couscous-sallader, lammstekar späckades med ansjovis och kapris, kyckling efter kyckling ugnsstektes, paprikor grillades. Det fanns kort sagt ingen hejd på eländet.

Jag har lagat min egen mat sedan jag var femton år gammal. Jag tror det började med min ätstörning. Vissa ungar hängde på stan och brände hudflikar av havande fjortonåringar när de skolkade. Jag gick istället till ICA, handlade, och gick sedan hem och svängde ihop en skön ratatouille. Det är svårt att svara på varför, men matlagning har alltid varit ett av mina största intressen. Förmodligen är det på grund av det är så lätt att gå upp i det, liksom det är lätt att gå upp i allt annat som är ett sätt att uttrycka sig kreativt. Man sätter igång, och så plötsligt har flera timmar förflutit. Igår satt jag på en altan på Värmdö och väntade på att Sudden skulle natta barnen. Jag hittade ett ritblock och en penna, och satte mig och klottrade. Fyrtiofem minuter försvann i ett nafs - precis som tiden kan försvinna när jag skriver, gör bilder på jobbet eller lagar mat. Kanske är det det som är tjusningen. Kanske inte.

När "Naked Chef" började visas på SVT bandade jag varje avsnitt och såg det om och om igen. Litet som jag gjorde med typ Seinfeld. Jamie Oliver lärde utan krusiduller ut hur man kunde laga skön, modern mat i hemmets lugna vrå, vilket jag gick igång på något alldeles oerhört. I avsnitt fem av första säsongen bjuder han sin tjej på ugnsstekt fisk och chokladtårta. Därefter går de ut i Hyde Park och spatserar i duggregnet till tonerna av Airs "All I Need". Länge var det det finaste jag kunde tänka mig. Varje gång jag bjuder en tjej på hemmamiddag är det den sekvensen som rullas upp i mitt inre, som om det vore något slags ideal. Det är det kanske också - jag bjöd en tjej på Jamies chokladtårta en gång (runt 2004) och herrejävlar vad det tog skruv. När jag bodde tillsammans med KB lyssnade vi på "All I Need" jämt och ständigt när vi lagade mat. Ja, se den ungdomen.

Säga vad man vill om Jamie Oliver, men han drev verkligen på mig de där första stapplande åren i eget hushåll. Han bidrog till att jag inte blev en av de där ungkarlarna som slänger in en Billypizza i mikron vid dagens slut, utan att jag istället förstår värdet av en ordentligt lagad måltid. Eller snarare, bekräftade min grundinställning - killar kan och bör bry sig om mat.

Dagens roligaste upptäckt

DN har en reporter som heter Linnéa Jonjons. Hon passar sig för eld, hopppas jag.

Utsövd

Efter att ha läst runt sjuttio sidor i Nina Solomins utmärkta OK, amen släckte jag belyset och begrundade det faktum att detta var den sista afton på flera dagar som jag inte behövde ställa klockan. Jag skulle för sista gången sova tills jag självvaknade och därefter - pigg och nyter - göra vad jag ville med dagen. Med belåtenhet drog jag nattögonbindeln över ögonen och föll snart i sömn. Mina sista tankar ägnades åt drömmerier om bilutflykt, The Wire och kanske trevligt umgänge med vänner. Klockan var strax efter ett.

När jag drog bort bindeln och tittade på klockan var hon till min förfäran fem i tolv. Så länge har jag i nyktert tillstånd inte sovit sedan gymnasiet. Genast förstod jag att det var ögonbindelns fel. Sedan jag skaffade den inför midsommarens övernattning hos Sudden har jag använt den varje natt, och sovit som ett barn. Det ska också medges att jag flesta av dessa kvällar även varit tämligen bedövad av alkohol. Så inte fallet denna natt - sedan onsdagens grillning har jag unnat mig en folkis till maten och en GT innan läggdags, men inte mer. Natten till lördag sov jag till exempel tio timmar, även det väldigt lång tid för att vara jag.

Jag kunde inte lämna sängen förrän halv ett. Mest för att jag låg och grämde mig över att hälften av min sista semesterdag redan förflutit, men också för att jag var helt stel i ryggen.

Medan kaffet puttrade började jag smida mina planer. Halvmulet. Bio, kanske? Utställning? Museum? Jag började ringa runt till de vänner jag bevistar dylika platser med. Ingen svarade. Okej. Häng hos någon? Jag ringde hem till Sudden. Inget svar. Om de var utflugna ville jag inte störa.

Ringde till videonasaren, som berättade att The Wire säsong 5 inte hade kommit in ännu. Där försvann kanske det viktigaste incitamentet att ta på sig byxorna, kan jag säga. Jag försökte komma på fler saker jag kunde hitta på, men det hela spårade ur, och resulterade i att jag överhuvudtaget inte lämnade huset sånär som för att gå ut med soporna. Ja, det var ju Wimbledonfinalen också. Eftersom den var helt sjukt lång var det dags för middag efter det. Och sedan var dagen slut.

Nåja, jag är i alla fall utvilad, och har idag haft så tråkigt att jag ser fram emot att gå tillbaka till jobbet imorgon. Nästan, i alla fall.

It smells like the left wing of the day of judgment

Jag satte upp dessa mål inför min semester:

1) Att absolut inte göra någonting jag kände det minsta motstånd inför.
Om någonting jag planerat eller förbundit mig att göra kändes jobbigt, som att träffa en kompis, gå på en utställning eller tvätta kläder skulle jag helt enkelt skita i att göra det. Det är en inställning som förstås inte fungerar i praktiken - jag har varit tvungen att göra en hel del jobbiga grejer, som att vattna i trädgården, ha mormor under bevakning och åka hem till lägenheten och mata Henry med jämna mellanrum.

2) Träffa min syster och systerdotter så mycket som möjligt.
Under sommaren bor de i Norrland och kommer ner några dagar i månaden för att kolla lägenheten, betala räkningar och hälsa på vänner och familj. Att träffa Lilla E blir nästan som en lyx. Den här veckan har jag träffat henne fyra gånger, vilket känns fantastiskt. En femte i eftermiddag!

3) Grilla åtminstone tio gånger
Uppfyllt! Känns fantastiskt - fem grillkvällar med vänner, två med familj, fyra solo! Mission accomplished!

4) Se klart The Wire
Jag har sett säsong 2-4 nu under semestern, och har således den femte och sista säsongen kvar. Den känns litet som min vita val. Min videonasare har bara två exemplar av den, som båda är otroligt populära. Ett exmeplar skulle ha kommit in igår, och jag tror jag måste ha ringt tio gånger för att fråga om den kommit in ännu. Det hade den inte. Naturligtvis bad jag dem lägga undan den till mig, men ibland funkar det helt enkelt inte. Det andra exemplaret kom in i onsdags, när jag hade gäster, och trots att jag bokat det lyckades det försvinna i alla fall.

Jag har bara den här helgen på mig, sedan sitter jag där i mitt hörnrum och stirrar på Jakobskyrkan och längtar bort. 45 timmar. Kommer jag klara det? Om jag gör det kan jag hävda att semestern varit perfekt. Annars måste semestern betraktas som en misslyckande, och det, mina vänner, är oacceptabelt.

Lilla E vs. Ladin och Döden

"Ladin ladin ladin ladin ladin", säger Lilla E och bankar ystert med gaffeln i quinoasalladen. "Ladin ladin ladin ladin!"

Det här är ungefär det enda hon har sagt i flera månader, ingen vet vad det betyder, men hon säger det som ett mantra när hon är nöjd.

"Ladin ladin ladin ladin."

Lilla E får tag i någons mobiltelefon och börjar trycka på knapparna med båda tummarna som en erfaren SMS:are.

"Någon av oss kommer få ett SMS där det står ladin ladin ladin ladin", säger min kusin.

"Kan du inte försöka säga Obama, åtminstone?" frågar jag.

Lilla E ser upp från telefonen och säger:
"Död'n död'n död'n död'n död'n död'n!"

Spending warm summer days indoors

Med endast en vecka kvar på semestern borde jag väl kuska land och rike runt för att njuta av den svenska sommaren. Skärdgård, strand, uteserveringar, fyllehångel, båtfärder till pittoreska öar, parkhäng. Jag hinner nog med allt det där i alla fall. Júst idag kändes det väldigt skönt att sova mellan halv två och halv sju. Grillen är i alla fall tänd nu.

Jag är så trött.

He was just somebody's luckless son

Efter att ha tillbringat exakt hela dagen med starka overklighetskänslor, varav flertalet timmar på soffan framför VH1, där hitsen radas upp, kommer jag slutligen fram till vad den här dagen bringat mig.

Jag minns plötsligt hur okomplicerad kärleken till musik en gång var för mig. Man glömmer det ganska lätt, att det en gång i tiden var mycket enkelt. Man älskade musik. Punkt slut. Inte för att det lät som något annat jävla kreddigt band man gillade, eller för att en kritiker skrivit något behjärtansvärt och passionerat om det i Word eller NME. Det var en rytm, en melodi och så någon pajsare som framförde det hela. Tio bast var man, och cynism visste man inte ens vad det hette. Man hade en monobandspelare och ett gäng kassetter, och hade man tur kunde man tjata till sig ett vinylalbum.

Och så är klockan tolv, och jag gör mig redo för sänggående, och de visar Almost Famous. Det är "Tiny Dancer"-scenen, som på så många sätt illustrerar exakt det jag vill komma fram till.

Just nu vill jag unna mig att vara som den där tioåringen igen. Inga jävla spydiga anmärkningar. Ingen distans. Jag har råd med det. Du har råd med det.

He's out of our lives

Jag har nog aldrig gråtit samtidigt som jag lyssnar på "P.Y.T" förut. Men någon gång ska vara den första.

Quirkity-quirkity-quirk

Världen kretsar kirng mig, och här är det slutgiltiga beviset - trailern för vad som verkar vara en fruktansvärt beräknande quirkfest:

Zooey Deschanel. Som sjunger The Smiths. Och så Regina i trailern. Och så ett tema som... Well, känns igen.

Fuck you, Fox Searchlight. Skicka mig royalties. Nu.

Force emotions to the fore, but not for me, of course

Och så sitter man på verandan och dricker vin med en rödhårig tjej igen. För ganska exakt ett år sedan var det Stalker McDaddyissues, nu är det Kristi Brud. Same shit, different day. Det är en fin kväll, och vi dricker El Coto och pratar om hennes barn, och hon säger plötsligt: "Förlåt mig så mycket för all den där jävla missionärsskiten jag försökte dra för dig förut".

Vi var på Mozkonserten, jag och tre av mina närmaste män. Mötte upp och grillade quornfiléer och sojaburgare innan, drack ett par öl, lyssnade på Moz och peppade. För ett par månader sedan SMS:ade KB och frågade om jag ville möta henne på konserten, på vilket jag svarade undvikande. Under grillningen kvällen innan blev det bestämt - jag SMS:ade henne för att se vad som skulle hända, och det bestämdes att vi skulle höras av innan konserten.

Hon var där själv, visade det sig, och vi pratade litet. Hade inte haft ett riktigt samtal med henne på 3,5 år och av någon anledning tyckte jag att det var riktigt trevligt att träffa henne igen. Det är något med hennes utstrålning som jag finner otroligt lockande. Hon hade ståplats, jag och mina bros skulle sitta på en avskild balkong på sittplats. Hon sade "ja, men då går jag väl ner till scenen..." på ett dröjande sätt som avslöjade att hon nog egentligen ville sitta med oss. Men där drog även jag gränsen; själva konserten ville jag bara se tillsammans med LAMF och de andra. Så vi beslöt oss för att ses efteråt.

Efter en konsert som var till 57% bra möttes vi upp igen. Jag och LAMF köpte ett par tischor, och sedan gick vi till tunnelbanan. Grabbarna satte sig på tricken, medan jag förkunnade att jag och KB skulle gå hem - KB bodde i närheten, och mina föräldrars hus ligger ett stenkast ifrån Hovet. Egentligen bor KB åt ett helt annat håll, så när hon erbjöd sig att följa med en bit på vägen förstod jag att hon ville bli hembjuden. Så jag frågade om hon ville ha ett glas vin, och det ville hon.

Så det blev veranda. Så det blev rödvin. Så det blev Regina Spektor. KB hade just köpt hennes senaste, men jag hade bara en drös av hennes gamla, så vi lyssnade på Begin to Hope. Och sedan bläddrade hon fram Ane Brun. Och Red House Painters (en skiva jag köpt tillsammans med henne).

Och hon bad om ursäkt, utan att vi ens berört ämnet. Det har gått sex år och hon är snart trettio, och hon säger att hon tänkt på det jättemycket och förstått att det gick åt helvete på grund av Jesus, och hon ber även om ursäkt för saker som egentligen är mitt fel, och vi dricker nödraketer, och sedan är klockan ett, och jag skickar henne på porten.

Men jag säger aldrig att hon är förlåten. Jag säger bara att jag förstår. Jag vet inte ens om det är sant, men jag säger det i alla fall.

Haaave you met TG?

Jag försöker verkligen vara den perfekta wingmannen för mina kompisar. Man kan säga att jag gör mitt yttersta. Förra gången jag hade TG över på grillning bjöd jag in två ytterst stadgade småbarnsmödrar. Svårraggat, kan man tycka, men trevligt var det. Den här gången bjöd jag in några gaytjejer (och SL). Också det en utmaning, också det utomordentligt trevligt! Tur är att TG är en kille som inte är sådär jättesugen på att ragga, han gillar mest att softa i goda vänners lag. Om han varit mer svennebananig skulle han nog ha lackat ur på mig vid det här laget.

Nu gäller det bara att komma på ytterligare utmaningar för TG. Jag tror nästa upptrappning får bli att bjuda in mormor och hennes väninnor. Där får TG något att bita i.

I och för sig ska jag introducera honom för en otroligt troende tjej imorgon innan vi går på Morrisseykonserten. Det kan få oanade konsekvenser! Kanske blir TG styvfarsa imorgon, kanske inte (risken är väl i och för större att det är jag som blir det - watch this space).

One Bright Shining Moment

Jag tror det var i lördags, eller möjligtvis igår, som jag plötsligt mindes vad det egentligen var jag skulle göra den här sommaren - passa huset! Jag satt hemma och lökade och hade The Wire-marathon och tänkte att semestern var rätt trist när jag kom ihåg det. Det händer mig allt oftare, att jag glömmer helt självklara saker. Så det var bara att börja packa.

Och nu är jag här. Altandörren står öppen mot en prunkande trädgård, där kaprifoldoften helt belägrat uteplatsen och ett blommande gullregn lojt slår mot husgaveln. Lloyd Cole på stereon, en iskall Anchor Steam i näven. Solen nafsar fortfarande i plommonträdets yttersta grenar.

Grillning planerad till imorgon. Öl och gin på kylning. Sommaren börjar... NU!

Update: Och nu spelas visst den här låten:

My eyes! My eyes!

Jenny Östergren har verkligen löst det här med att kombinera jobb och fritid på ett elegant sätt. Ja, det är midsommar, och man vill vara med sina nära och kära, även om man ska ankra Nyhetsmorgon med Bo-Stefan "Steffo" Törnquist som står där i sin livsnjutarkavaj och blomsterkrans.

Så vad gör man? Man bjuder in sin kille, som i direktsändning får stå och sjunga en kärlekssång som förmodligen handlar om en själv. Häpp!

Print is dead

Idag har jag upplevt exakt var min gräns går när det gäller att hantera besvikelser. Ghostbusters-spelet släpptes i veckan till alla plattformar litet varstans i världen. Jag läste recensioner, som övervägande var bra, jag kollade på trailers och lade undan pengar. Spelet skrevs av Harold Ramis och Dan Aykroyd, som tillsammans med de övriga spökjägarna Bill Murray och Ernie Hudson lånat ut sina röster och utseenden. Det såg bra ut, till och med mycket bra ut, för att vara ett licensspel.

Och visst kände jag till distributionsreglerna som Sony satt upp för spelet. Någonstans, långt inom mig, visste jag att det bara skulle släppas till PS3 i Europa nu i juni, och att de övriga plattformarna skulle få vänta till augusti. Någonstans visste jag det. Jag visste det bara inte imorse, när peppet var som störst. Jag visste det inte när jag steg in i spelaffären med andan i halsen.

Besvikelsen blev så stor att det kändes som om luften gått ur mig. Under förmiddagen hade jag hunnit drömma ihop ett scenario där jag kom hem, slet av cellofanet, spelade ett par banor, lagade pasta med musselsås, drack ett par glas vin och sedan spelade, spelade, spelade långt in på natten.

Slokörad gick jag bort mot bilen igen. Jag kände efter en stund och tänkte; "wow, jag blev verkligen besviken på riktigt av det här! Ingenting känns roligt längre! Just nu vill jag bara dö! Vad konstigt det blev!"

När jag hade identifierat den här känslan och tänkt litet på den, ebbade den ut. Det var länge sedan en motgång drabbade mig så hårt, vilket kändes både roligt och litet spännande.

(Bilden är snodd från Filmwad.com)

That goes in the trailer!

Audrey Niffeneggers Tidsresenärens hustru är en allt igenom habil roman som bjuder på storartad underhållning, sentimentalitet, och en episk - ja, episk - romans (med obehagliga pedofiliinslag). Historien kretsar kring Clare, som i tidig barndom beöks av en man från framtiden. Dessa besök forsätter sedan under hela hennes uppväxttid, och i tjugoårsåldern gifter de sig. Henry har en genetisk sjukdom som gör att han okontrollerat hoppar framåt och bakåt i tiden.

Ja, det här låter ju som vilken jävla tidsresenärsbok som helst, och det är det kanske också, men det finns något fascinerande perverst i premissen - en fyrtioårig man som umgås med en ibland sexårig, ibland tolvårig, ibland sjuttonårig, ibland tjugofemårig tjej som han vet han kommer gifta sig med. En tolvårig tjej som vet att hennes liv redan är utstakat i förväg.

För ett par år sedan filmades boken med Rachel McAdams som Clare och Eric Bana som Henry, men filmen fick inte distribution förrän nu, och släpps i Sverige i slutet av oktober. Häromdagen kom den första trailern.

Jag förmodar att den är ihopsatt för det enorma antal människor som är besatta av filmen The Notebook, som för några år sedan oförtjänt och oförklarligt hyllades som den mest romantiska och mest fantabulösa jävla musöppnarrulle som överhuvudtaget gjort, herrejävlar, jag blir helt mjuk inombords bara jag tänker på den! Alltså, den är bra. Jag grät. Ja, det gjorde jag. Jag älskar fanimig The Notebook! Jag vill se den nu!!!

But I digress.

Tidsresenärens hustru är förvisso sliskig, men jävlarimig vad skitig den är också! Folk knarkar och super, folk blir nerslagna och vansinniga och dör av olika anledningar. Saker går käpprätt och skogen. Inget av detta visas i trailern, vars anslag och tilltal snarare lyfter fram hur jobbigt det i slutändan blir för Clare att vara gift med en kille som helt plötsligt försvinner. Utan att spoila allt för mycket kan jag berätta att detta är långt ifrån ett centralt problem i boken. Men vad fan kan man förvänta sig, med tanke på att det är Bruce Joel Rubin som skrivit filmen. Rubin är mannen som skrev Ghost och My Life. Joråsatte. Men en trailer är en trailer är en trailer. Om man ska tro på trailern till In Bruges (min favoritfilm från förra året) till exempel, så verkar den snarare vara Snatchs slagfärdiga själsfrände än den ganska lågmälda, trippiga och eftertänksamma komedi den egentligen är.

Trailers är som första dejten. Man piffar till sig litet, man visar sina mest intressanta aspekter, man försöker vara roligare och mer spännande än man egentligen är. Och kanske, ibland i alla fall, så ljuger man folk rätt i ansiktet.

I don't know if there is anything wrong because I don't know how other people are.

Lunch med JR och Sudden på Bistro Gustavsberg. Det är varmt. Vi äter strömming som är så god att jag kommer att tänka på när Arthur i Liftarens guide till galaxen blir så förbannad för att han äter en så god fisk på en restaurang i Kalifornien att han skäller ut servitrisen. Jag nickar mot restaurangen och väser: "Jag vill bli en del av deras liv!" Jag och JR ser lyckliga ut, Sudden förevigar ovan.

Köper nya kaffekoppar på en outlet i närheten. Åker sedan hem och lämnar bilen (och kopparna). Målaren har äntligen varit där. Fotspår på trägolvet i vardagsrummet.

Åker sedan hem till mamma och pappa. Kliver av någon station innan och går resten av vägen. Ett gammalt piano står övergivet på gångbron. Jag glor på det en stund. Sedan går jag till mitt barndomshem, där jag läser Ian McEwans On Chesil Beach i trädgården, varefter pappa och mamma kommer hem och vi grillar.

Rapportering vs sensation

Idag gör jag Aftonbladetrubriker av DN-rubriker för att se vad som händer.





Jag gör även DN-rubriker av Aftonbladet-rubriker för att se vad som händer.

Antiklimax

Släpar mig upp i ottan på min första semesterdag för att släppa in hantverkare 7.30. Tar bort blomkrukor och fotografier från fönsterblecken, drar undan köksbordet. Köksfönstren är så msutsiga att det knappt går att se ut genom dem. Jag bestämmer mig för att tvätta dem. Klockan är sex på morgonen, och om grannarna tvärsemot är vakna kan de se en rullstolsburen man i sliten Morrissey-t-shirt och sweatpants stå och måtta med fönsterskrapan. Det regnar, tänker jag. Inte fan kan man måla när det regnar.

Nycklarna ska läggas i nyckellådan tvärs över gården, skrev målerifirman på den lapp som damp ner i brevlådan i fredags eftermiddag. Annars lämnas nycklarna vid dörren 7.30.

7.32 öppnar jag ytterdörren. Målaren står precis utanför med en näve höjd, han ska just till att knacka. Han är där för att samla in nycklarna, men något fönstermåleri, det blir det inte idag. Han är dessutom kvar en våning upp, där han fortfarande grundar. Vi snackar om tid. Jag är benhård om att på förhand få veta när han tror han kan komma, för att kunna planera min vecka. Han gissar onsdag-torsdag, men han kan inte lova något.

"Ja det regnar ju, och så blev killen jag jobbar med sjuk, så det är litet bökigt". Jag säger att jag förstår och berättar att jag har semester, så jag kommer i varje fall vara hemma. Han får en uppsättning nycklar och pallrar sig iväg.

Klockan är 7.41. Jag är fullt påklädd. Vad fan ska jag göra nu?

Sju sorters apa!

Skratta! Skratta för bövelen!

Don't jeer us, we're fearless

"Det var säkert inte helt jävla gratis att avskaffa Apartheid heller", brukar jag säga när någon försöker bortförklara otillgängligheten i en restaurang, butik eller offentlig lokal med att det faktiskt kostar att sätta in en ramp eller vidga dörren. Det brukar täppa till truten på de jävlarna. Jag förvånas sällan över hur pass accepterat förtrycket och marginaliseringen av funktionshindrade är. Det gör det desto mer viktigt att uppvisa sitt missnöje. Så det är exakt det jag tänker göra imorgon klockan 11 i Humlegården.

Det är dags för Marschen för tillgänglighet. Vi tågar från Humlan till Sergels torg. Var där eller var fyrkantig.

I left the North again, I traveled South again

Har inte riktigt hinna se fram emot någonting eller planera något, utan mest fokuserat på jobb. Men nu sitter jag här, två timmar från semester, och sakta börjar resten av mitt liv sippra in. Midsommar på Värmdö, var det ja! Morrissey kommer ju snart! Pappa fyller 60! Lilla E kommer och hälsar på. Vad mycket roligt! Känns som om jag äntligen har tid att se fram emot det.

"Hey Sil! Remember your first blowjob?"

För några veckor sedan var en bit av min gata avstängd. Avstängt för filminspelning, stod det på en trafikkon precis utanför min bil. Det stod en assistent med en walkietalkie precis intill. En stor ljusrigg var placerad mittemot tobaksaffären där jag handlar snus. Affärens exteriör var helt klart ombyggd att se litet mer spännande ut. På gården bredvid stod ett cateringbord under ett partytält.

"Vad spelar ni in?" frågade jag.
"Reklamfilm för Aftonbladet", svarade assistenten och släppte förbi mig.

Och nu är den här.

Om jag bara hade vetat att Paulie Walnuts skulle vara med hade jag tagit ledigt från jobbet och bara stått och glott på sidan om. Kanske spelat ut rullstolskortet för att bli insläppt på området. Tänk att få ta en snutfika med Paulie Walnuts! Fan också, går till jobbet gör jag ju varje dag! Jaja, jag fick ju i alla fall se Silvio Dante på riktigt häromdagen.

Vilket får mig att minnas ett av mina favorit-Sopranoscitat:

Tony: Where the fuck have you been? You're late!
Christopher: Sorry, the highway was jammed with broken heroes on a last-chance power drive.

I was bruised and battered

Det här, mina vänner, är vådan med att få en ny rullstol. Inom loppet av det första dygnet hade jag vurpat två gånger så att blodvite uppstod.

1) Jag parkerade bilen glad i hågen och packade ut det som nu var min gamla rullstol. Den nya, svart och blänkande, skulle kalibreras snäppet senare på kvällen – vagnen var för framtung, så det var således svårt att ta sig upp för trottoarkanter, något jag vanligtvis gör med ett knyck med magmusklerna. Funkade inte. Alltså: Jag skjuter min gamla rullstol framför mig samtidigt som jag kör min nya, okalibrerade rullstol, mot trottoarkanten. Får upp den gamla rullstolen, men missar själv att stegra. Framhjulen slår i kanten, jag hamnar på backen med uppskavd armbåge.

2) Trots att jag dagen efter har kalibrerat rullstolen så att den känns perfekt, är jag inte ännu helt van vid den. Detta yttrar sig bryskt och våldsamt kring femsnåret, när rullstolen plötsligt viker undan för mig när jag är på toaletten på jobbet. Ramlar ur, slår huvudet i varmvattenledningen och får ett ytligt jack i ögonbrynet.

Nu tar vi det litet lugnt och lär känna den här rullstolen noga innan vi gör något drastiskt. Baby steps.

You have made a happy man very old

Tori Amos senaste uppträdande på Tonight show visades just på nian. Drabbades av litet åldersnoja, något som annars aldrig händer mig, men jag har just upptäckt att det finns linjer i Toris ansikte - ett ansikte jag känner lika väl som mitt eget - som inte fanns där förut. Det spelar naturligtvis ingen roll, hon är fortfarande Tori och fortfarande helt sjukt enastående vacker (kanske den vackraste kvinna jag vet), men de nya vecken i hennes ansikte speglar mitt eget förfall. Varje dag märker jag hur mer och mer silver letar sig in i mina polisonger och mitt skägg, det är påtagligt och oundvikligt, och bilden av mig själv uppdateras hela tiden. De nya fårorna kring mun och näsa i mitt eget ansikte lägger jag inte märke till om jag inte anstränger mig.

Tori är inne på sitt fyrtiosjätte levnadsår. Klart det ska synas. Jag förmodar att jag lyckats projicera den 29-åriga Tori på henne fortfarande, den Tori jag lärde känna, men idag slog det mig på samma sätt som det gjorde när jag insåg att Teri Garr blivit gammal - en person som i mitt huvud fortfarande ser ut som hon gjorde i Tootsie (1982).

Jag går ut i köket och stirrar på Morrisseys ansikte på en skåpdörr. På den bilden är han 49 år gammal och han håller ett spädbarn i famnen. Jag går sedan in i sovrummet och tittar på det inramade fotot vid sängen. På den bilden är han runt 39 år gammal. Jag bär med mig ramen in i köket och stirrar. Morrissey är fortfarande en mycket stilig man (kanske den stiligaste man jag vet), men han har åldrats. Av någon anledning drar jag fram en gammal Tori-biografi, daterad 1998, och bläddrar igenom den - bilder på Tori som sexåring, som tonåring, som tjugoåring.

Jag tittar på de bilder jag tagit på min systerdotter tidigare på kvällen, där hon står och håller sin pappa i byxbenet samtidigt som hon dansar till Feists "1234" som vi lyssnat på när vi lagade middag. Jag går sedan till datorn och tittar på bilder där hon är blott 18 timmar gammal.

Jag ser på Toris uppträdande en gång till på Youtube. Jag ser mig själv i spegeln. Jag tittar på mitt körkort, utfärdat 2007. Jag tittar på mitt färdtjänstkort, utfärdat 1997.

Jag gäspar. Jag trycker på Publicera inlägg. Nu.

Fin(n)ish Him! (eller Architecture in Helsinki)*

Visste ni att TV4 visar Felicity halv fem på morgnarna? Det visste inte jag, tills imorse.

Det är fasligt tidigt att stiga upp klockan fyra. Det känns underligt att sitta i en taxi på väg till flygplatsen innan tuppen ens galt. Jag checkar in och går igenom säkerhetskontrollen och springer till gaten. Innan jag vet ordet av blir jag ombordsläpad på en liten pirra, och sedan sitter jag och beskådar maktlöst hur skärgården tunnas ut under mig.

Jag serveras en macka i en påse och äppeljuice i en plastbägare. Det smakar ingenting.

Helsingfors flygplats är ganska öde, och jag möts direkt av den här skylten.


Finland är ett land där allting skrivs ut på åtminstone två språk. Ibland är det grammatiskt korrekt, ibland inte. Jag antar att finlandssvenska ska räknas som en egen dialekt, så avvikelser är väl acceptabla.

Jag kliver ut på trottoaren och vinkar in en taxi. "Ruotsi?" frågar jag. "Litä", svarar chaffisen, så vi fortsätter på engelska. Det kostar exakt 40 euro att åka till kund, och det tar inte ens en halvtimme, vilket gör mig glad.

Kunds HK är en arkitektonisk triumf av glas och stål, belägen precis vid vattnet. Det är en plats som är lika inbjudande som den är skräckinjagande, så jag känner mig genast som hemma. Inneväggarna är helt klädda i träfanér. Möblemanget är praktiskt, vackert, finskt. Jag hämtas av kund och förs till en övre våning i en glashiss belägen i ett atrium som är så strålande vackert att det känns som en bättre dataspelsmiljö. Det strikta fotoförbudet och det NDA jag skrivit under när jag anmälde mig i receptionen håller tillbaka impulsen att hala fram kameran.

Konferensen går bra. Jag lär mig mer på sju timmar än vad jag gjort den senaste månaden, och jag pratar perfekt brittisk engelska med ett djupare tonläge än det jag använder när jag pratar svenska. Språket blir en mask jag gömmer mig bakom; jag vågar vara smartare och mer rättfram än jag skulle vara om jag hade pratat mitt eget modersmål.

Till frukost serveras en smörgås med någon lokal ost, honung, grönsaker; presenterat i ett smäckert litet torn, på ett av de godaste bröd jag någonsin ätit. Jag dricker en slät kopp kaffe.

Vi plöjer igenom strategi och affärsplan, och därefter är det arbetslunch. Vi serveras mackor igen, den här gången i form av bedårande smörrebröd. Det finns både med räkor och rostbiff. Räkvarianten går åt direkt, så jag tar en med rostbiff av hänsyn till de som kommer efter mig. En av finnarna äter två smörgåsar. Det verkar litet glupskt, tycker jag.

Vi går igenom arbetsprocessen och ett par av verktygen, och sedan är det fika. Det serveras en hallontårta som de flesta tar två portioner av. Jag tar ingen.

Klockan ett händer det som inte får hända - jag blir distraherad! En tjej iförd glasögon med svarta plastbågar, rödrutig skjorta med uppkavlade ärmar och rött bälte dyker upp som gubben-i-lådan för att köra en dragning om ett verktyg. Vidare har hon svart hår i ungefär samma frisyr man tänker sig Dita Von Teese skulle kunna tänkas ha. Hon ser dessutom ut som Ginnifer Goodwin, en av de vackraste vackra. Men jag tar mig samman. Men jag tar mig en kopp kaffe.

Jag avslutar med ett kortare anförande om hur vi lokalt ser på arbetsprocessen, vilket tycks gå hem. Konferensen tar slut och jag möter upp ett par kolleger från vår byrås finska kontor för att utbyta anekdoter i hissen på väg ner.

Jag beställer en taxi i receptionen. Det kommer till min förvåning en buss som sakta sänker ner en lift på vilken jag forslas upp. Jag spänns fast med starka, finska nylonbälten. Allt jag egentligen ville ha var en hederlig gammal kombi, men receptionisten har tagit det säkra före det osäkra.

Chauffören vill prata hela vägen, och det kan man väl bjussa på, men jag passar ändå på att ringa till jobbet för att avlägga rapport under resans gång. Hemma är klockan bara strax efter fyra, och jag förmodar att de redan börjar rota runt efter pingisrackets och bollar.

Jag anländer till flygplatsen två timmar innan avgång. Checkar in. Vankar av och an i hallarna. Köper en flaska vin i tax freen, trots att det inte är tax free. Spenderar de sista av mina euros på en servering med utsikt mot flygfältet. Det blir en macka inslagen i plast och ett glas vin. 13 euro. Jag ringer pappa, som står upp till armbågarna i en lax som han ska bjuda främmat på till middag.


Det blir åter dags för mig att likt Hannibal Lecter spännas fast på en pirra med flera slitstarka remmar och forslas ombord på planet. "Quid pro quo, Clarice," väser jag inte till flygvärdinnan. "Quid pro quo," väser jag inte. Däremot ber jag om DN, som jag läser pärm till pärm. Jag serveras en macka inslagen i plast och äppeljuice i en bägare. Det smakar ingenting.

När jag landar regnar det. Från det att jag lämnar flygplatsen till det att jag hänger upp kavajen på en galge i min egen hall tar det lika lång tid som det gjorde för planet att flyga 387 kilometer över Östersjön.

Jag korkar upp vinet, slår på datorn och "Daniel" med Bat for Lashes. Det känns som jag varit borta en vecka. Jag går ut i köket och brer en macka.


* Kunde inte besluta mig för vilken rubbe jag skulle sätta, så jag satte tillslut båda.

Kontrollbehov

Att flyga över Östersjön kan för de flesta kanske inte verka vara en så stor grej. Folk sätter sig och flyger tvärs över planeten som om det inte vore märkvärdigare än att kliva på fyran nere vid Skanstull. För mig, som flög utomlands för första gången så sent som i fjol, är det dock litet spännande. Mina flygresor:

1) Födelseland - Sverige. Jag var fyra månader, så jag minns ingenting av den här resan.
2) Stockholm - Skellefteå (tur och retur). Jag var 27 år gammal och fick i uppdrag att hålla seminarium om intranät för en grupp riktigt, riktigt gamla människor. Resan tog 85 minuter och var mycket spännande.
3) Stockholm - Lissabon (tur och retur). Jag var 31 år gammal och skulle på bonusresa med jobbet. Resan tog 4 timmar. Det kändes underligt att färdas så långt under en så kort tid, och att stiga ur planet i ett helt annat klimat. Jag är van vid att spendera fem dagar i en bil för att komma så pass långt.

Vi är bilåkare i vår familj. Om vi ska till franska rivieran, ja, då kör vi helt enkelt dit. Om vi ska till England, ja, då kör vi helt enkelt över de norska fjällen och tar därefter en färja för att komma dit. Således har jag aldrig varit längre söderut än till Italiens klack. Det handlar främst om kontrollbehov från en familjemedlems sida.

Jag har också kontrollbehov när jag reser. Jag har kollat hur långt det är mellan flygplatsen i Helsingfors och konferenslokalen (18 km) och hur lång tid det beräknas att köra dit (28 minuter). Alla vägbeskrivningar och bokningsnummer är utskrivna och klara. Jag har 100 euros i fickan till taxi. Nu kör vi!

Jobb och Half-Life 2, det är allt jag orkar

Är det så här det blev, alltså? Just nu är jag väldigt nära att glida in i koma, så trött är jag. Kanske lika bra att lägga sig när jag kommer hem. Måste ändå vänja mig vid att gå upp tidigt. Flyger till Finland kl. 07.00 på torsdag. Det innebär att jag måste vara på Arlanda kl. 06.00. Gå upp 04.00. Ack!

Finsk konferens. Hur beter man sig? Litet nervös.

Unhappy birthday

Idag gratulerar vi en herre som skänkt mig mycket tröst och glädje de senaste sisådär tio åren. När han kom in i mitt liv var jag en nervöst lagd MKV-student som just flyttat in i sin första riktiga lägenhet och försökte njuta av närheten till skivaffärerna, barerna, restaurangerna. Jag var i ständigt känsligt läge och hade lätt för att utveckla egendomliga och handsvettiga crushes på alla möjliga tjejer jag mötte. Den här mannen blev synonymt med studentlivet, och har även hängt med långt efter det att jag pluggade klart.

Många som inte är riktigt bekant med honom säger ofta att han är luguber och överdramatiskt, men egentligen är han enormt rolig - han är en av de roligaste personer jag vet. Han bär ofta Fred Perry-kläder och har en svallande lugg. Naturligtvis är han vegetarian - han hävdar att han aldrig skulle äta något som har ett rövhål (vilket får mig att undra om han skulle kunna tänka sig att äta sjöstjärnor).

Ja, som sagt - grattis till LAMF, som fyller 30 idag! Tyvärr kommer han väl tillbringa större delen av den på sjukhuset tillsammans med sin lilla grabb som bröt benet igår. LAMF har en lång historia av mer eller mindre eländiga födelsedagar. Jag hoppas verkligen att nästa födelsedag blir allt igenom problemfri.

Och ja just det, Morrissey fyller 50 idag.

Elefant vs. noshörning!

Tröstpris

I en alternativ tidslinje kommer jag imorgon bitti packa min weekendväska och åka till landet samtidigt som jag lyssnar på Tori Amos nya skiva. Stiger ur bilen. Ser min katt komma springande över gräsmattan för att sedan hälsa entusiastiskt genom att lägga sig på rygg i gruset. Kollar igenom min farsas nya skivförvärv. Sedan kommer jag läsa Margaret Atwood-böcker på altanen i fyra dagar innan jag åker hem igen.

I den här tidslinjen blev det dock hastigt påkommet att jag måste gå till jobbet på fredag. Så det blir högst 48 timmar på landet istället. Inte fy skam, förvisso, men Gud i brallan vad skönt det hade varit med fyra dagars sammanhängande ledighet, speciellt som jobbet nu är vad det är. Så jag brer på tjockt med egentröst (jag är suverän på att trösta mig själv, måste vara barnhemsbarnet i mig som lämnat sina spår) och dricker pinot noir, knaprar croustader med kräftröra, äter grillad chorizo med stark, kanadensisk grovkorning senap och ser på Tootsie. Å andra sidan - imorgon ska jag scouta båtplats! Också roligt!

Svan vs. Räv

I söndags eftermiddag satt jag i solen på Kastellholmen tillsammans med ett par kompisar och tittade på turisterna och på Södermalm. För att förströ mig räknade jag synliga kyrktorn - elva - och fantiserade om att knuffa ner förbipasserande i vattnet. En svan simmade förbi. Jag vände mig till TG och frågade; "vem tror du skulle vinna i en strid mellan en svan och en räv?"

MS, som legat raklång och solat på en bänk, satte sig upp plötsligt upp och anklagade mig för att ha tramsat ner hela den sköna eftermiddagen med mina barnsliga frågor. Jag ställer ofta sådana här hypotetiska frågor; jag är fascinerad av dem. Ofta handlar det om vem som skulle vinna i närstrider - vem som skulle vinna mellan en apa med en kniv och en trebent björn, mellan en astronaut och en grottman, mellan Hitler och Morrissey, etc.

Någon dag senare berättar Julia på Facebook att hon ska intervjua Alf Svensson, och ber sina kontakter på Facebook och Twitter att ge tips på frågor hon kan ställa till honom. Jag ber henne ställa frågan om svan/räv. Litet på skoj sådär.

Hur det blev? Jodå. Efter att Julia ställt frågor om abort och partiets framtid, kommer hon slutligen fram till den kanske viktigaste och mest relevanta frågan sju minuter in i intervjun. Och Alf svarar duktigt. Riktigt duktigt.

Wheeeeee!

Yay! Nerds win! In your face suckers! USA! USA! USA! Trots att större delen av första säsongen kanske inte helt överraskande var frustrerande medioker, och tittarsiffrorna varit botten har Dollhouse fått en andra säsong av Fox. Första gången flera år som Fox är hygglo mot Joss Whedon.

Själv gläds jag naturligtvis åt det här, då de två sista avsnitten av säsongen var fantastiska - mycket på grund av en av gästskådespelarna, som är en av mina Whedonfavoriter. Hoppas hen kommer tillbaka. Det förtjänar hen verkligen. Åh vad jag älskar hennom.

Lilla E, muggvattnet och känslan av en annalkande undergång

Mellandlandningsfredag igen - precis lagom tid att åka hem, byta kläder, fixa håret, dricka en whisky och dra över litet musik till telefonen, musik som kommer att få tonsätta min långa, farofyllda färd till det främmande land som kallas Vasastan, där jag ska bevista en killmiddag. Jag hinner även skriva ett inlägg, så det gör jag nu.

Gör backup på bilderna och filmerna på min telefon, efter gårdagens hemskaste hemska upplevelse.

Under ett uppstartsmöte med en relativt ny kund under gårdagen blir jag fruktansvärt kissnödig. Jag är bekymrad och tyngd av alla nya arbetsuppgifter. Att få en ny kund är på min byrå nästan det samma som att få ett helt nytt jobb - man kastast ofrivilligt och huvudstupa in en ny värld med kontaktpersoner, arbetsprocesser, produkter som ska läras in och verktyg som ska assimileras. Det är vådan med att jobba på byrå, men det är också en av de roligaste aspekterna. Det händer ungefär vartannat år att jag dras in i en ny värld, en kontext i vilken jag måste hitta min plats.

Så jag måste skynda mig tillbaka till mötet. Jag är väl medveten om att min telefon - en mackapär som utan abonnemang lätt kostat 6.000 kronor vid säljstart - ligger i fickan på min gubbiga Filippa K-kofta, men det år så bråttom, så bråttom. Jag låter den ligga kvar där när jag drar ner gylfen. Och plums så ligger den i botten av toalettskålen.

Först grips jag av det poetiska i det hela - min telefon, som jag fått av en av kund jag precis avslutat samarbetet med, går sönder dagen innan jag ska få en helt ny telefon av min nya kund (att använda i tjänsten, för de som undrar - inte som tillstickning). Sedan drabbas jag av panik, eftersom jag vet att det på hårddisken finns ungefär sex veckor av bilder och filmer av min ettåriga systerdotter som jag inte gjort backup på. Min systerdotter fyllde ett häromdagen, och det är så himla mycket som händer det där första året att tanken på att förlora dokumentationen av ens några veckor känns helt fruktansvärd.

Så ner med handen i det kalla toalettvattnet, upp med telefonen, och skaka skaka skaka. Vattnet strömmar ut från telefonen, ner i handfatet. Telefonen går inte att slå på. Den är död, död, död.

Jag plockar loss batteriet och flyttar SIM-kortet till en annan telefon, och jag skickar ut nödmeddelanden på Facebook och MSN om att alla måste skicka mig sina telefonnummer. Muggtelefonen läggs på tork på ett element, och jag genomlider dagen med en iskall hand kring testiklarna - tänk även på all musik som jag förlorat, sådant som jag innan Ipred införskaffat, lagt på telefonen och sedan förlorat. Fleet Foxes! Ett stort antal stand-upalbum. Alla sköna spellistor jag gjort! Arrrgh!

På kvällen känns det konstigt. Brukar alltid koppla in telefonen till mitt högtalarsystem i sovrummet för att lyssna på musik medan jag läser, och det är något min andra mobiltelefon helt enkelt inte klarar av. Jag ställer in kroppen på att vakna klockan sex, ifall jag inte kan väckas av en främmande väcklarklockesignal. Det fungerar.

Kommer idag tillbaka till kontoret klockan tre efter ett möte ute hos min nya kund. Slår på den gamla telefonen utan att egentligen ha några förhoppningar. Den kickar igång! Förmodligen har alla bajspartiklar ramlat ut och alla kisspartiklar torkat. Jag stoppar in SIM-kortet och drar sedan över allt jag inte gjort backup på till datorn. Packar ihop en del av det och skickar till tre av mina mailkonton som nödbackupper. Det finns inte en enda bild eller film av Lilla E som jag står ut med att förlora.

Så nu är det på med jeansen, jackan och skjortan. Vasastan i blick. Bat for Lashes "Siren Song" i öronen. Berusad ska jag smeka min telefon till sömns i natt.