På kvällen ser jag Miyazakis Laputa: Castle in the Sky och på natten drömmer jag att jag går över vidsträckta gräsbevuxna kullar, samtidigt som det råder fullt krig i himlen ovanför mig. Jag går längs med en liten flod som flyter fram genom landskapet. Vid ett litet båthus hör jag hur någon sitter och spikar. Jag går runt båthuset och ser där John Cusack. Han sitter uppflugen på en träställning. Det är uppenbart att han bygger en kista. "Vad håller du på med, John" frågar jag på engelska. Han torkar svetten ur pannan med baksidan av handen. I mungipan har han ett par långa, svarta spikar.
"Jo du vet", säger han och kisar mot mig. "Jag tror att jag kommer ha nytta av den här i framtiden".
Jag vaknar kallsvettig. Imorgon har 2012 premiär. Och han verkar ha rätt i sak, John. Av allt att döma verkar det som om han hunnit slå i sista spiken.
torsdag 12 november 2009
fredag 6 november 2009
My nipples are very sensitive
Efter att jag bevittnat hur Chewbacca förnekas en medalj i slutet av Star Wars (denna oursäktliga skam och nesa) för säkert tvåhundrade gången i mitt liv flippar jag över till TV3, och där är Arnold Schwarzenegger till häst, rusande genom en hotellobby i Jim Camerons True Lies. Jag minns hur jobbigt det var när det stod klart att Schwarzenegger vunnit guvernörsvalet i Kalifornien, och att han troligtvis inte skulle vara med i några filmer längre. Det var ett högst ensidigt avsked; det gavs aldrig utrymme för mig att säga hur mycket jag skulle sakna honom. Plötsligt var han bara borta.
Jag växte upp under åttio- och nittiotalen. Arnold var ett fenomen. När jag gick i högstadiet var jag värd för videokvällar där vi enbart såg Schwarzeneggerfilmer, till och med Twins och Junior. Men främst var det ju Commando, Total Recall och The Running Man, Predator, Terminator-filmerna, Conan-filmerna. Jag blev äldre, men fortsatte ändå - True Lies, Eraser, The Sixth Day, End of Days, Terminator 3, Collateral Damage. Det var som man inte hade något val, Schwarzenegger hade blivit en del av ens liv. Och så plötsligt förnekades man honom. Han slutade helt enkelt att existera på det sättet vid vilket man var van. Ja, han fanns ju fortfarande, dök upp på nyheterna och pratade om Kaliforniens sviktande ekonomi eller någon jävla otyglad skogsbrand som drev folk från hem och hus. Men det var ju liksom inte vår Schwarzenegger.
Schwarzenegger blev som ett ex, någon man en gång älskat, men som sedan bara blivit till någon vars Facebookstatus man som hastigast reflekterar över när man slöar på jobbet. Och så visas True Lies och så sitter man där igen och undrar hur det kunde bli såhär. Varför han valde bort det han hade. Var det inte bra nog?
För några veckor sedan spelade han in en biroll i Sylvester Stallones The Expendables, i vilken även Bruce Willis medverkar. Vilken härlig trojka! När jag var tretton brukade jag rita fan fiction-serier där Stallone, Willis och Schwarzenegger alla var med. Jag hade aldrig kunnat ana att detta mästarmöte en gång skulle bli verklighet - och att också Mickey Rourke, Danny Trejo och Dolph Lundgren skulle få vara med (samt my beloved Charisma Carpenter!!!).
Kanske blir det en besvikelse. Kanske blir det en försoning. Och på TV:n kastar sig Schwarzenegger från en bro och jag minns den fjortonårige Steelwheels som stod på lunchrasten i Skärholmens centrum och fingrade på hyrkassetterna, stirrade på Total Recall-planschen, plockade med enkronorna. Jag minns en kärlek jag aldrig trodde skulle ta slut.
Jag växte upp under åttio- och nittiotalen. Arnold var ett fenomen. När jag gick i högstadiet var jag värd för videokvällar där vi enbart såg Schwarzeneggerfilmer, till och med Twins och Junior. Men främst var det ju Commando, Total Recall och The Running Man, Predator, Terminator-filmerna, Conan-filmerna. Jag blev äldre, men fortsatte ändå - True Lies, Eraser, The Sixth Day, End of Days, Terminator 3, Collateral Damage. Det var som man inte hade något val, Schwarzenegger hade blivit en del av ens liv. Och så plötsligt förnekades man honom. Han slutade helt enkelt att existera på det sättet vid vilket man var van. Ja, han fanns ju fortfarande, dök upp på nyheterna och pratade om Kaliforniens sviktande ekonomi eller någon jävla otyglad skogsbrand som drev folk från hem och hus. Men det var ju liksom inte vår Schwarzenegger.
Schwarzenegger blev som ett ex, någon man en gång älskat, men som sedan bara blivit till någon vars Facebookstatus man som hastigast reflekterar över när man slöar på jobbet. Och så visas True Lies och så sitter man där igen och undrar hur det kunde bli såhär. Varför han valde bort det han hade. Var det inte bra nog?
För några veckor sedan spelade han in en biroll i Sylvester Stallones The Expendables, i vilken även Bruce Willis medverkar. Vilken härlig trojka! När jag var tretton brukade jag rita fan fiction-serier där Stallone, Willis och Schwarzenegger alla var med. Jag hade aldrig kunnat ana att detta mästarmöte en gång skulle bli verklighet - och att också Mickey Rourke, Danny Trejo och Dolph Lundgren skulle få vara med (samt my beloved Charisma Carpenter!!!).
Kanske blir det en besvikelse. Kanske blir det en försoning. Och på TV:n kastar sig Schwarzenegger från en bro och jag minns den fjortonårige Steelwheels som stod på lunchrasten i Skärholmens centrum och fingrade på hyrkassetterna, stirrade på Total Recall-planschen, plockade med enkronorna. Jag minns en kärlek jag aldrig trodde skulle ta slut.
torsdag 5 november 2009
This is not a love story
"Ska vi gå och se (500) Days of Summer?" frågar en kompis, och jag svarar nästan genast att jag inte vet om jag vågar.
Jag sarkopeppade trailern för ett tag sedan, som visar hur Joseph Gordon-Levitt faller för Zooey Deschanel (trovärdigt) för att hon gillar The Smiths (kanske även det trovärdigt).
Sedan tycks det mest handla om hur han går och trånar efter henne i vad jag förmodar är femhundra dagar, utan att det inte riktigt leder någon vart - han vill bli ihop, det vill inte hon, och vad mer kan det egentligen bli av det där?
Jag kommer ihåg en gång i min ungdom hur jag klättrade upp för trapporna i en tjejs hus (hennes hus hade en halvtrappa upp till hissarna) för att försöka övertala henne om att bli ihop med mig (det var en ensam, desperat tid, en av mina mörkaste, och såhär i efterhand förstår jag att det faktiskt var ganska så jävla creepy).
Hon var dock snäll och tillmötesgående och bjöd på thé. Vi blev inte ihop. Vi slutade helt enkelt att ses efter ett tag, trots att vi var som ler och långhalm. Man kan helt enkelt inte fortsätta pola om någon uttryckligen sagt att man vill bli ihop, medan den andra uttryckligen sagt nej. Det kraschar. Vänskapen blir fruktansvärt obalanserad. Det går inte att ha det så.
Så när jag ser trailern en gång till får jag en klump i magen och en känsla av skräck sprider sig genom kroppen. Det är läskigt på samma sätt som en skräckfilm. Eller värre! Jag tror faktiskt att jag skulle bli mer illa till mods av den här filmen än en film som spanska [REC], som ändå nästan fick mig att stänga av vid flera tillfällen.
(500) Days of Summer känns helt enkelt litet för, ja, too close to home and too near the bone.
Jag sarkopeppade trailern för ett tag sedan, som visar hur Joseph Gordon-Levitt faller för Zooey Deschanel (trovärdigt) för att hon gillar The Smiths (kanske även det trovärdigt).
Sedan tycks det mest handla om hur han går och trånar efter henne i vad jag förmodar är femhundra dagar, utan att det inte riktigt leder någon vart - han vill bli ihop, det vill inte hon, och vad mer kan det egentligen bli av det där?
Jag kommer ihåg en gång i min ungdom hur jag klättrade upp för trapporna i en tjejs hus (hennes hus hade en halvtrappa upp till hissarna) för att försöka övertala henne om att bli ihop med mig (det var en ensam, desperat tid, en av mina mörkaste, och såhär i efterhand förstår jag att det faktiskt var ganska så jävla creepy).
Hon var dock snäll och tillmötesgående och bjöd på thé. Vi blev inte ihop. Vi slutade helt enkelt att ses efter ett tag, trots att vi var som ler och långhalm. Man kan helt enkelt inte fortsätta pola om någon uttryckligen sagt att man vill bli ihop, medan den andra uttryckligen sagt nej. Det kraschar. Vänskapen blir fruktansvärt obalanserad. Det går inte att ha det så.
Så när jag ser trailern en gång till får jag en klump i magen och en känsla av skräck sprider sig genom kroppen. Det är läskigt på samma sätt som en skräckfilm. Eller värre! Jag tror faktiskt att jag skulle bli mer illa till mods av den här filmen än en film som spanska [REC], som ändå nästan fick mig att stänga av vid flera tillfällen.
(500) Days of Summer känns helt enkelt litet för, ja, too close to home and too near the bone.
måndag 2 november 2009
Jag tog i allt jag har för dig
Ner i det indonesiska popträsket! Här har ni eVo med deras sköna "Agresif". Väl bekomme!
Spotifylänk? Absolut.
Spotifylänk? Absolut.
The age of the understatement
Om jag hade fått vara kvar där jag kom ifrån skulle jag helst av allt velat sysselsätta mig med wayang kulit. Jag har för mig att jag har det i blodet, men jag kan ha efterkonstruerat det på något sätt. Wayang kulit-föreställningar pågår ofta en hel dag, så det är litet mer som en sport än en föreställning, men coolt är det.
Just nu håller jag på att grotta ner mig i mitt arv. Jag vet mycket litet om den plats jag kommer ifrån, och skulle gärna vilja lära mig mer. Litet obstinat har jag alltid hävdat att jag inte bryr mig om min egen historia, och vad som egentligen rinner i mina ådror.
Man kan säga att det är litet av en övning i att omfamna sådant som jag under en längre tid förnekat. Innan jag tar itu med de riktigt stora grejerna tänkte jag att jag skulle ta itu med det här. Jag tänker börja med att försöka hitta mina halvbröder.
Jag googlade således mannen som hjälpte mina föräldrar att adoptera och hittade både hans hemsida (öppnas i nytt fönster) och en Facebook-fansida. Kanske kan han hjälpa mig på något sätt. Sist jag träffade honom, för nitton år sedan, ställde jag inte särskilt många bra frågor, utan koncentrerade mig istället på att se likgiltig och tuff ut. Notera gärna min sjukt konstiga flat-top (ring i vänsterörat och munktröja under läderjacka - niiiice!). Litet Andy Rourke, sådär. I ALLA FALL, det blev inte så mycket av det där mötet, och i sanningens namn berättade han inte för mig att jag hade halvsyskon förrän typ fyra år senare. Jag inser förstås det svåra i att försöka hitta två individer i ett land där det bor 230 miljoner människor när allt man har att gå på är ett förnamn. Jag kanske kunde höra av mig till Tilde de Paula, hon kan säkert hjälpa.
Människohamn
Jag vaknar långt från utsövd av att katten H brutit sig in sovrummet, på något sätt. Han sitter på golvet och spinner så högt att vattenskålen vibrerar mot matskålen.
Det tar mig en sekund eller två att komma ihåg vad jag gör där. Jag ska egentligen inte vara där den här helgen, mamma och pappa ligger och sover på övervåningen, katternas väl och ve ligger inte på mitt ansvar.
Klockan är kvart över sex lördag morgon i köket, och jag har sovit i åtta timmar och skulle nog kunna sova åtta timmar till.
Jag är här för att jag inte visste vart annars jag kunde ta vägen igår kväll. Jag behövde bli omhändertagen. Vilket bara det är underligt, eftersom det väldigt sällan händer. Det känns som om jag vänt ett blad under natten. Jag häller upp kaffe och stirrar på skogsbacken utanför fönstret.
Det tar mig en sekund eller två att komma ihåg vad jag gör där. Jag ska egentligen inte vara där den här helgen, mamma och pappa ligger och sover på övervåningen, katternas väl och ve ligger inte på mitt ansvar.
Klockan är kvart över sex lördag morgon i köket, och jag har sovit i åtta timmar och skulle nog kunna sova åtta timmar till.
Jag är här för att jag inte visste vart annars jag kunde ta vägen igår kväll. Jag behövde bli omhändertagen. Vilket bara det är underligt, eftersom det väldigt sällan händer. Det känns som om jag vänt ett blad under natten. Jag häller upp kaffe och stirrar på skogsbacken utanför fönstret.
söndag 1 november 2009
Men vafan!
Klockan är fyra på morgonen. Polarna går hem. Man stänger ner, lyssnar litet på Morrissey, tänker på vad vi gjorde 2004, smuttar på det sista vinet. Och så kastar man en blick mot hörnet, och så ser man detta.
Åmmeh!
Åmmeh!
lördag 31 oktober 2009
Guy's night in
Vi är tre sköna snubbar. Vi lyssnar på Hüsker Dü, The Birthday Party och Rollins Band. Vi löser världsproblem och äter burgare. Kvällens låt blir i alla fall Alexander Marcus "Papaya". Spola fram till 3:20 om ni inte orkar kolla på alltihopa.
onsdag 28 oktober 2009
Övning
För många år sedan kom min kompis FO på den bästa förolämpningen någonsin. En förolämpning det är helt omöjligt att värja sig emot och likaledes omöjligt att inte ta åt sig av. "Alltså," börjar man. "Du är en riktigt skön person, och jag gillar dig som fan. Du är rolig och smart och klär dig snyggt. Men du är litet äcklig".
När FO körde det på mig för första gången gjorde han det med ett helt straight face. Det var som om han verkligen menade det. "Jaha, åmme... Jaha...", sade jag, och sedan sade han att han bara skojade. Jag körde det sedan på NP som också tog illa vid sig till en början. Anledningen att man tog det på allvar, trodde NP, var på grund av förolämpningen både var specifik och generell samtidigt. Litet äcklig. Viktigt med emfasen där. Och så säger man inget mer. Man låter det sjunka in. Man låter det fästa. Viktigast av allt är att verka lika uppriktig med komplimangerna som föregår förolämpningen. Testa på någon ni tycker om! Succé utlovas.
När FO körde det på mig för första gången gjorde han det med ett helt straight face. Det var som om han verkligen menade det. "Jaha, åmme... Jaha...", sade jag, och sedan sade han att han bara skojade. Jag körde det sedan på NP som också tog illa vid sig till en början. Anledningen att man tog det på allvar, trodde NP, var på grund av förolämpningen både var specifik och generell samtidigt. Litet äcklig. Viktigt med emfasen där. Och så säger man inget mer. Man låter det sjunka in. Man låter det fästa. Viktigast av allt är att verka lika uppriktig med komplimangerna som föregår förolämpningen. Testa på någon ni tycker om! Succé utlovas.
lördag 24 oktober 2009
Mannen utan frukt
Hela dagen skriver jag om Daredevil (2003), fast i huvudet, eftersom jag kuskar runt, och jag tänker på hur serien länge skildrat katolsk skuld, heroinmissburk, manlig impotens, våld, slum, funktionshinder, och jag tänker på hur filmen inte alls gjorde det. Jag tänker på hur filmen fokuserade på slapstick och lyteskomik. Hur fel Ben Affleck var. Hur fel allting blev. Allting.
Hur det egentligen skulle ha varit - som The Wire regisserad av David Fincher. Och jag tänker därför på Dominic West som Matt Murdock och Wendell Pierce som Foggy Nelson (som i filmen spelas av Jon Favreau). Jag tänker på hur Elektra - en av de svårast störda karaktärerna i seriehistorien - skildras som en bortskämd överklassbrutta av Jennifer Garner. Jag tänker på bristen av mystik. Jag tänker på att de borde satt in Terence Stamp som Stick redan i Daredevil och inte bara i Elektras solofilm. Det skulle ju faktiskt vara mer logiskt.
Och jag märker hur mitt inlägg växer till en uppsats i mitt huvud, och så kan jag inte ha det. Men jag är litet för berusad, så jag skriver det här istället.
Och jag sluter ögonen och kan nästan se det hela framför mig. Hur Hell's Kitchen blir en av huvudpersonerna i filmen. Hur Matt Murdocks privatliv faller samman när han är tvungen att ledsaga Karen ur sitt heroinmissbruk. Hur Foggy känner sig sviken av Matt när han bara faller undan. Jag ser mörkret framför mig.
Men i filmen, som jag såg om igår kväll, kastar Colin Farell gem omkring sig, och Kingpin spelas av Michael Clarke Duncan och på soundtracket spelas numetal. Det är bara elände. Jag skriker åt TV:n och sluter ögonen. Istället för Joe Pantoliano som Ben Urich ser jag Richard Belzer. På så vis blir det snäppet bättre.
Jag tänker på vansinnet i att låta Mark Steven Johnson både skriva manus och regissera. Jag tänker på Ben Afflecks vinröda läderdräkt. "The gimp's asleep", tänker jag. "Well you better wake him up, now, dontcha?" Jag tänker på hur de introducerade boxningen i filmen, och hur de släppte det helt plötsligt. Jag tänker på vilken viktig roll boxning spelar i serien på ett metaforiskt plan.
Jag tänker på hur Ben Affleck av någon anledning tar av sig sina solglasögon när han ska "känna av" Elektras anlete i regnet. Vad är det för dumheter?! Och sedan tänker jag på Matt Damon. Varför blev det inte Matt Damon istället? En tystlåten, stoisk, blind Matt Damon. Matt Damon skulle ha krossat som Matt Murdock. Sjukt lätt. Alltså, de har ju redan Ellen Pompeo som Karen. Jag gillar Ellen Pompeo, inte bara i Grey's Anatomy, men här har hon tre repliker. Om det hade handlat om Matt Murdocks och Karens förhållande... Shit, de visste inte vad de höll på med när de gjorde filmen, så jävla mycket är klart.
Slutligen tänker jag på 20th Century Fox. På Tom Rothmans tankar om att göra om Daredevil. Hur han vill börja på ny kula. På hur han börjat förstå hur superhjätefilmer funkar. På hur bra Dark Knight funkade. Och jag tänker ännu mer på Matt Damon och jag korsar fingrarna. Jag tänker på Paul Attanasio och David Simon. Och så tänker jag på Paul Greengrass. Inte David Fincher. Paul Greengrass, som regisserade de två sista Bournefilmerna - med den äran!
Japp, där har vi det: Regi Paul Greengrass. Manus: Paul Attanasio och David Simon. Matt Damon som Matt Murdock/Daredevil. Richard Belzer som Ben Urich. Ellen Pompeo som Karen Page. Morena Baccarin som Elektra.
Ja jävlar. Ge mig det!
onsdag 21 oktober 2009
Du kommer ner för gatan med stiletten i din hand
Jag var bara en liten pöjk när jag hörde "Johnny Too Bad" för första gången; knappt ens det. Av en vän till familjen fick jag ett 90 minuters BASF-kassettband med blandad Bob Marley på A-sidan och soundtracket till The Harder They Come på B-sidan. Min pappa skrev bara "Jimmy Cliff" på kassetten, men berättade att det bara var han som sjöng på några låtar. Vilka de andra var visste han inte. Det spelar inte så stor roll när man är är tre bast.
Hur som helst, den version som är med på The Harder They Come-soundtracket är The Slickers Hammondtunga rocksteadyversion. Efter att ha lyssnat igenom alla tillgängliga versioner på Spotify kan jag även konstatera att det är också den bästa.
Givetsvis finns andra bra versioner, främst Bunny Wailers, som presenterar Johnnys backstory på ett litet mer detaljerat sätt än vad The Slickers gör, och arrangerar låten på ett traditionellt reggae-sätt.
På andra sidan spektrat hittar vi Michael Blakes version, betydligt mer nedtonad och sansad. Inte särskilt bra är den heller.
Naturligtvis kunde inte heller UB40 hålla tassarna borta, och presenterar en typiskt urvattnad uptempoversion som, för att vara frank, tar bort sångens själ och tragik.
Den absolut värsta versionen görs dock av Marley's Ghost, som också gjorde en hiskelig version av förra veckans låt, "Iko Iko".
Har det gjorts en svensk version av den här låten, kanske ni frågar, och det har det faktiskt - Perssons Pack spelade in "Johnny Du Är Rå" 1992, och är riktigt, riktigt jobbig att lyssna på utan skämskudde.
Hur som helst, den version som är med på The Harder They Come-soundtracket är The Slickers Hammondtunga rocksteadyversion. Efter att ha lyssnat igenom alla tillgängliga versioner på Spotify kan jag även konstatera att det är också den bästa.
Givetsvis finns andra bra versioner, främst Bunny Wailers, som presenterar Johnnys backstory på ett litet mer detaljerat sätt än vad The Slickers gör, och arrangerar låten på ett traditionellt reggae-sätt.
På andra sidan spektrat hittar vi Michael Blakes version, betydligt mer nedtonad och sansad. Inte särskilt bra är den heller.
Naturligtvis kunde inte heller UB40 hålla tassarna borta, och presenterar en typiskt urvattnad uptempoversion som, för att vara frank, tar bort sångens själ och tragik.
Den absolut värsta versionen görs dock av Marley's Ghost, som också gjorde en hiskelig version av förra veckans låt, "Iko Iko".
Har det gjorts en svensk version av den här låten, kanske ni frågar, och det har det faktiskt - Perssons Pack spelade in "Johnny Du Är Rå" 1992, och är riktigt, riktigt jobbig att lyssna på utan skämskudde.
måndag 19 oktober 2009
When I said I wanted to be your dog
En kollega plockar paprikan ur sin lunchwrap. "Jag drömde om dig i helgen", berättar hon.
"Oj! Gjorde jag något dumt?"
"Nej, jag drömde att du vann ett pris. Jag tror det var för att du var intelligent. De bara kom in här och gav dig ett pris, och du blev så glad. Vi firade med att gå en promenad. Vi gick över Söder, men där var det bara en massa klippor. Och så plötsligt förvandlades du till en liten brun och svart hund. Hur ska det här gå, tänkte jag, hur ska han kunna gå här på klippporna. Och fast att jag tänkte det så tappade jag bort dig hela tiden. Jag tänkte att jag var tvungen att jag skulle hjälpa dig över klipporna, men så glömde jag bort dig. Fastän jag hittade dig, var du borta igen bara en sekund senare. Du var väldigt liten och strävhårig."
"Oj! Gjorde jag något dumt?"
"Nej, jag drömde att du vann ett pris. Jag tror det var för att du var intelligent. De bara kom in här och gav dig ett pris, och du blev så glad. Vi firade med att gå en promenad. Vi gick över Söder, men där var det bara en massa klippor. Och så plötsligt förvandlades du till en liten brun och svart hund. Hur ska det här gå, tänkte jag, hur ska han kunna gå här på klippporna. Och fast att jag tänkte det så tappade jag bort dig hela tiden. Jag tänkte att jag var tvungen att jag skulle hjälpa dig över klipporna, men så glömde jag bort dig. Fastän jag hittade dig, var du borta igen bara en sekund senare. Du var väldigt liten och strävhårig."
fredag 16 oktober 2009
torsdag 15 oktober 2009
Supervardag
Gud i brallan vad jag hoppas att ICAs nya reklamfilm bara är den första av många med den nye praktikanten. Den började gå rätt nyss, och handlar om att ICA-Stig presenterar en ny praktikant för personalen. Personalen står med gapande munnar när de till sin stora förskräckelse ser att praktikanten har - gasp - Downs syndrom! "Har ni aldrig sett en praktikant förut?" utbrister nykomlingen. En bild på personalen, som står där, helt lamslagna av förvåning. Och så tar filmen slut.
Det känns verkligen inte okej. Verkligen inte. Inte ens om nästa film skulle handla om hur den nye praktikanten jobbar brallan av ICA-Ulf är det okej. Det enda sättet som de kan rädda det här nu är om
1) det visar sig att personalen blir bestört på grund av att praktikanten har gnallgula brallor
2) det visar sig att personalen blir bestört på grund av att praktikanten är ett gammalt ligg till Ulf
3) praktikanten drar fram en hagelbrakare och skjuter sönder hela butiken och sedan tar över alla ICAs reklamfilmer från och med nu.
De kan däremot inte lösa det här genom att i följande filmer
1) visa vilken duktig arbetare praktikanten är
2) visa hur praktikanten snabbt blir "en i gänget"
Det känns verkligen inte okej. Verkligen inte. Inte ens om nästa film skulle handla om hur den nye praktikanten jobbar brallan av ICA-Ulf är det okej. Det enda sättet som de kan rädda det här nu är om
1) det visar sig att personalen blir bestört på grund av att praktikanten har gnallgula brallor
2) det visar sig att personalen blir bestört på grund av att praktikanten är ett gammalt ligg till Ulf
3) praktikanten drar fram en hagelbrakare och skjuter sönder hela butiken och sedan tar över alla ICAs reklamfilmer från och med nu.
De kan däremot inte lösa det här genom att i följande filmer
1) visa vilken duktig arbetare praktikanten är
2) visa hur praktikanten snabbt blir "en i gänget"
onsdag 14 oktober 2009
My flagboy and your flagboy were sitting by the fire
Efter att ha lyssnat igenom alla tillgängliga versioner av "Iko Iko" på Spotify har jag kommit fram till följande:
1) Den bästa versionen görs naturligtvis av The Belle Stars. The Dixie Cups version är också den mycket bra. "Iko Iko" är en låt som bäst framför av kvinnor. Den svenska versionen med Hoffmaestro är dock rätt kul.
2) Den sämsta versionen görs av Rolf Harris. Då bör man även komma ihåg att Aaron Carter gjort en inspelning.
Men den absoluta bästa versionen finns inte på Spotify. Zap Mama krossar allt motstånd. Nej, den är inte helt renlärig; många "Iko Iko"-experter räknar inte ens hennes version som en cover - den har dessutom undertiteln "Suca Mama". Men kom igen.
Trivia: "Iko Iko" har stark Tom Cruise-koppling - den med Belle Stars med i Rain Man, den med Zap Mama är med i Mission: Impossible II.
För att läsa mer om sångens brokiga historia, råds ni att klicka på den här bisaten. Den leder till Wikipedia.
1) Den bästa versionen görs naturligtvis av The Belle Stars. The Dixie Cups version är också den mycket bra. "Iko Iko" är en låt som bäst framför av kvinnor. Den svenska versionen med Hoffmaestro är dock rätt kul.
2) Den sämsta versionen görs av Rolf Harris. Då bör man även komma ihåg att Aaron Carter gjort en inspelning.
Men den absoluta bästa versionen finns inte på Spotify. Zap Mama krossar allt motstånd. Nej, den är inte helt renlärig; många "Iko Iko"-experter räknar inte ens hennes version som en cover - den har dessutom undertiteln "Suca Mama". Men kom igen.
Trivia: "Iko Iko" har stark Tom Cruise-koppling - den med Belle Stars med i Rain Man, den med Zap Mama är med i Mission: Impossible II.
För att läsa mer om sångens brokiga historia, råds ni att klicka på den här bisaten. Den leder till Wikipedia.
lördag 10 oktober 2009
The best at what I do
Det är lördagmorgon, man har tråkigt, man har långt hår. Vad fan gör man? Man kammar naturligtvis Wolverinefrisyr.
Beardo, ska jag se ut såhär i håret ikväll, tycker du?
fredag 9 oktober 2009
fredag 2 oktober 2009
I wouldn't give his troubles to a monkey on a rock
Sedan tidernas begynnelse har jag och min far haft en återkommande, ofta hätsk, diskussion om David Lettermans eventuella förtjänster. Medan min pappa hävdat att Letterman är en uppblåst arrogant tölp, har jag enträget tagit honom i försvar. Letterman är absolut en tölp, han är definitivt arrogant och uppblåst, men han är det med glimten i ögat. Pappa kan inte se den glimten.
Under de senaste tretton åren har Lettermans persona underhållit mig praktiskt taget varje kväll, undantaget det senaste året, då hans program visat klockan ett på natten. Från och med i måndags visas det dock i rimlig tid, och på ett sätt kändes det som om mitt liv blev normalt. Men så hände följande:
Igår gick Letterman ut med att han nyligen blivit pressad på pengar av en anställd på CBS. Letterman uppfordrades att betala 2 miljoner smackaroos ifall han inte ville att det skulle bli känt att han satt på delar av sin personal. Så här underligt blev det då:
Så jag funderar på att ringa farsan och säga, "Hörrudu. Du hade rätt. Han är rätt creepy, Letterman."
Men på något sätt är det litet coolt av honom att snacka om det här så öppenhjärtligt som han gör. Även om det mest av allt bara visar på den makt han besitter. Men jag förstår honom. Givetvis vill han vinna sympatier - det är trots allt olagligt att pressa någon på pengar, emedan det inte är olagligt att bedra sin fru med sin personal. Och Letterman har alltid varit den förste att erkänna sina misstag, eller att han är en uppblåst, arrogant tölp.
Under de senaste tretton åren har Lettermans persona underhållit mig praktiskt taget varje kväll, undantaget det senaste året, då hans program visat klockan ett på natten. Från och med i måndags visas det dock i rimlig tid, och på ett sätt kändes det som om mitt liv blev normalt. Men så hände följande:
Igår gick Letterman ut med att han nyligen blivit pressad på pengar av en anställd på CBS. Letterman uppfordrades att betala 2 miljoner smackaroos ifall han inte ville att det skulle bli känt att han satt på delar av sin personal. Så här underligt blev det då:
Så jag funderar på att ringa farsan och säga, "Hörrudu. Du hade rätt. Han är rätt creepy, Letterman."
Men på något sätt är det litet coolt av honom att snacka om det här så öppenhjärtligt som han gör. Även om det mest av allt bara visar på den makt han besitter. Men jag förstår honom. Givetvis vill han vinna sympatier - det är trots allt olagligt att pressa någon på pengar, emedan det inte är olagligt att bedra sin fru med sin personal. Och Letterman har alltid varit den förste att erkänna sina misstag, eller att han är en uppblåst, arrogant tölp.
söndag 27 september 2009
Lamm
Pratar med min skensvåger i telefon. Vi har gått ihop och köpt ett lamm tillsammans. Idag ska vi hämta det. Han säger att hämtningen sker klockan tolv på Wenner-Gren Centers parkeringsplatsen (av alla ställen). 1200 pix kostar det. Jag har min del av summan redo i plånboken.
Jag ska alltså möta upp en främmande människa på en parkeringsplats och köpa ett lamm. Det låter helt vansinnigt. Vilken spännande dag det kommer bli!
Jag ska alltså möta upp en främmande människa på en parkeringsplats och köpa ett lamm. Det låter helt vansinnigt. Vilken spännande dag det kommer bli!
fredag 25 september 2009
Lie-berry
Nej förresten! Det här är det bästa scoret från de senaste fem åren.
Och självklart; här är spotifylänken.
Och självklart; här är spotifylänken.
There's so many things I cannot grasp
Det är oundvikligt att du någon gång i ditt liv kommer stöta på en person som hävdar följande: "Jag älskar The Nightmare Before Christmas, men jag hatar verkligen sångerna". Om ni är någorlunda som jag kommer denna åsikt drabba er på samma sätt som när man får höra av en människa man en gång varit förälskad i att hennes far är transvestit - det låter helt osannolikt och löjeväckande. Kanske du till och med brister ut i skratt.
Lyssna inte på den här personen. Det är i största säkerhet en väldigt osäker, inflyttad Grästorpsbo som gått på myten om "det hippa Söder" och tror att han automatiskt är garanterad plats på gästlistan till himmelriket för att han är stammis på Snotty. Den allra största anledningen till att inte lyssna på den här personen är naturligtvis att han eller hon har fel. Man kan omöjligt tycka om The Nightmare Before Christmas utan att tycka om musiken. Det är som att hävda att man skulle älska Kentucky Fried Chicken om det inte vore för det där vita köttet innanför den knapriga paneringen.
Lyssna inte på den här personen. Det är i största säkerhet en väldigt osäker, inflyttad Grästorpsbo som gått på myten om "det hippa Söder" och tror att han automatiskt är garanterad plats på gästlistan till himmelriket för att han är stammis på Snotty. Den allra största anledningen till att inte lyssna på den här personen är naturligtvis att han eller hon har fel. Man kan omöjligt tycka om The Nightmare Before Christmas utan att tycka om musiken. Det är som att hävda att man skulle älska Kentucky Fried Chicken om det inte vore för det där vita köttet innanför den knapriga paneringen.
He shoots! He scores!
Min kära, kära vän Sudden och jag är överens om det mesta, och har så varit under de dryga sex år jag känt henne, speciellt gällande musik. En anledning till att vi blev goda vänner var en stark och på grunda motiv baserad dyrkan av Morrissey. Ibland drar den iväg åt det mer tveksamma hållet, men även det är något vi kan dela och mötas kring. Vi kan sitta och prata om hur bra "Bleeding Love" med Leona Lewis är, eller gråta till Tomas Andersson Wij. Bra så. Men jag glömmer aldrig hur hon förskräckt och litet överraskat slog handen över munnen när hon såg min enorma samling av filmmusik.
De flesta av oss har väl köpt en eller annan soundtrackskiva. Ofta består de av "music from and inspired by" den-och-den filmen. Soundtracken till Reality Bites, Pulp Fiction, Swingers, Bodyguard och Dirty Dancing har alla sålt i miljonupplagor. Det är emellertid inte den typen av filmmusik som Sudden förfasades av, utan snarare uppåt hundra skivor med instrumental musik, det som på engelska kallas score (till skillnad från soundtrack, som är de sånger som spelas i filmen). Jag vill minnas att hon tog fram Crimson Tide-skivan och höjde på ögonbrynen.
Hur det kom det sig att orkestrerad, bombastisk - ofta sentimental - musik utgör ungefär en tiondel av min musiksamling är svårt att svara på, men jag tror det började med Hans Zimmers musik till Rain Man(spotifylänk), och sedan brast det på något sätt. Jag minns att jag efter att ha sett filmen gick hem och tog ut hela partiet "Leaving Wallbrook" på min synth. Den första filmmusikskivan jag köpte var Angelo Badalamentis "Twin Peaks" (spotifylänk, halvkass cover), i ett köpcentrum i Danmark 1991. Därefter fanns inga gränser. Vissa har frågat varför jag har scoret till Lethal Weapon 3 på vinyl, och på det finns ju inget coolt svar. Allt man kan säga är att man gillar't. Och så får man stå för det. Det finns ingenting att gömma sig bakom. Man står där med scoret till Face/Off i näven en solig söndag 1998, och så tvingar man sina kompisar att lyssna på det. Ibland går det hem. Ibland inte. Oftast inte (men just John Powells musik till Face/Off visade sig gå hem hos mina polare).
Jag köpte filmmusik högt (den som hållit allra längst är musiken till Amelie från Montmartre, spotifylänk) och lågt (av någon anledning har jag scoret till den debila Sandra Bullock-komedin While You Were Sleeping, spotifylänk - jag kan fortfarande spela stora stycken från den på piano). Detta pågick så sent som för fem år sedan, där det av någon anledning tog slut. Jag vet inte varför. Kanske var det för att det inte gjordes lika bra filmmusik längre. Kanske var det för att Mega, som hade en separat sektion för filmmusik, lades ner. Jag vet inte ens om filmmusik ges ut på samma sätt som förut. Det senaste scoret jag köpte är det till Lord of the Rings: Return of the King (spotifylänk) av James Newton Howard, som jag fortfarande får rysningar av. Mitt favoritscore för tillfället är "Revolutionary Road" av Thomas Newman (spotifylänk), han som skrev den fantastiska signaturmelodin till Six Feet Under, en låt som går flitig i min iPod.
När jag gjorde research för det här inlägget började jag nästan gråta när jag lyssnade på Hans Zimmers berömda "You're so cool" (spotifylänk) från True Romance, ett stycke musik som även nått berömmelse utanför sin ursprungliga kontext (den har medverkat i flera reklamfilmer och även samplats flitigt).
Filmmusik har som enda egentliga funktion att skapa en stämning i ett mörkt rum. Den vill alltså förmedla en viss känsla i en klart och tydligt utstakad kontext i vilka variablerna redan är satta av andra människor, i konstnärligt syfte. Ofta bjuder den här typen av musik på mycket litet utrymme för tolkning. Ett score berättar för dig vad du ska känna, när du ska känna det, men utan de ackompanjerade bilderna säger den inte till dig varför.
Det är således inte all filmmusik som funkar utan filmen. När jag lyssnar på "The Imperial March" (spotifylänk) från Star Wars känner jag mig bara löjlig, oavsett hur jävla bra just det musikstycket funkade i filmen. Det är svårt att sitta hemma en tisdagkväll och bli inspirerad av den, så vida man inte på riktigt skissar på en plan att ta över galaxen. Musikupplevelsen är i det närmaste obefintlig.
Däremot, om man lyssnar på Danny Elfmans intro från Edward Scissorhands(spotifylänk) känns det som om man verkligen lyssnar på musik.
Vissa skulle hävda att filmmusik är manipulativ och sentimental, och på att den på grund av detta saknar konstnärligt värde. Detta kan enligt mig tillämpas på alla typer av musik. Just nu lyssnar jag på Alan Silvestris Forrest Gump-overtyr (spotifylänk), vilket är ett musikstycke som får mig att känna mig på exakt samma sätt som jag gör när jag lyssnar på Neil Youngs "Thrasher" (spotifylänk), som lätt skulle hamna på min topptiolista över favoritlåtar någonsin (de handlar nästan om exakt samma sak också, om man tänker efter - vidsträckta landskap och känslan av att lämna allt man känner till och en gång älskat bakom sig).
Visst känns det ibland underligt att tänka på att den skiva man lyssnade mest på 1995 förmodligen var James Horners score till Braveheart (spotifylänk), och att Smashing Pumpkins "Mellon Collie and the Infinite Sadness" (spotifylänk) förmodligen kom på tredje eller fjärde plats, men så ser min historia ut.
Och de senaste fem årens bästa filmmusik alla kategorier? Enligt min åsikt, scoret till Brokeback Mountain (spotifylänk).
De flesta av oss har väl köpt en eller annan soundtrackskiva. Ofta består de av "music from and inspired by" den-och-den filmen. Soundtracken till Reality Bites, Pulp Fiction, Swingers, Bodyguard och Dirty Dancing har alla sålt i miljonupplagor. Det är emellertid inte den typen av filmmusik som Sudden förfasades av, utan snarare uppåt hundra skivor med instrumental musik, det som på engelska kallas score (till skillnad från soundtrack, som är de sånger som spelas i filmen). Jag vill minnas att hon tog fram Crimson Tide-skivan och höjde på ögonbrynen.
Hur det kom det sig att orkestrerad, bombastisk - ofta sentimental - musik utgör ungefär en tiondel av min musiksamling är svårt att svara på, men jag tror det började med Hans Zimmers musik till Rain Man(spotifylänk), och sedan brast det på något sätt. Jag minns att jag efter att ha sett filmen gick hem och tog ut hela partiet "Leaving Wallbrook" på min synth. Den första filmmusikskivan jag köpte var Angelo Badalamentis "Twin Peaks" (spotifylänk, halvkass cover), i ett köpcentrum i Danmark 1991. Därefter fanns inga gränser. Vissa har frågat varför jag har scoret till Lethal Weapon 3 på vinyl, och på det finns ju inget coolt svar. Allt man kan säga är att man gillar't. Och så får man stå för det. Det finns ingenting att gömma sig bakom. Man står där med scoret till Face/Off i näven en solig söndag 1998, och så tvingar man sina kompisar att lyssna på det. Ibland går det hem. Ibland inte. Oftast inte (men just John Powells musik till Face/Off visade sig gå hem hos mina polare).
Jag köpte filmmusik högt (den som hållit allra längst är musiken till Amelie från Montmartre, spotifylänk) och lågt (av någon anledning har jag scoret till den debila Sandra Bullock-komedin While You Were Sleeping, spotifylänk - jag kan fortfarande spela stora stycken från den på piano). Detta pågick så sent som för fem år sedan, där det av någon anledning tog slut. Jag vet inte varför. Kanske var det för att det inte gjordes lika bra filmmusik längre. Kanske var det för att Mega, som hade en separat sektion för filmmusik, lades ner. Jag vet inte ens om filmmusik ges ut på samma sätt som förut. Det senaste scoret jag köpte är det till Lord of the Rings: Return of the King (spotifylänk) av James Newton Howard, som jag fortfarande får rysningar av. Mitt favoritscore för tillfället är "Revolutionary Road" av Thomas Newman (spotifylänk), han som skrev den fantastiska signaturmelodin till Six Feet Under, en låt som går flitig i min iPod.
När jag gjorde research för det här inlägget började jag nästan gråta när jag lyssnade på Hans Zimmers berömda "You're so cool" (spotifylänk) från True Romance, ett stycke musik som även nått berömmelse utanför sin ursprungliga kontext (den har medverkat i flera reklamfilmer och även samplats flitigt).
Filmmusik har som enda egentliga funktion att skapa en stämning i ett mörkt rum. Den vill alltså förmedla en viss känsla i en klart och tydligt utstakad kontext i vilka variablerna redan är satta av andra människor, i konstnärligt syfte. Ofta bjuder den här typen av musik på mycket litet utrymme för tolkning. Ett score berättar för dig vad du ska känna, när du ska känna det, men utan de ackompanjerade bilderna säger den inte till dig varför.
Det är således inte all filmmusik som funkar utan filmen. När jag lyssnar på "The Imperial March" (spotifylänk) från Star Wars känner jag mig bara löjlig, oavsett hur jävla bra just det musikstycket funkade i filmen. Det är svårt att sitta hemma en tisdagkväll och bli inspirerad av den, så vida man inte på riktigt skissar på en plan att ta över galaxen. Musikupplevelsen är i det närmaste obefintlig.
Däremot, om man lyssnar på Danny Elfmans intro från Edward Scissorhands(spotifylänk) känns det som om man verkligen lyssnar på musik.
Vissa skulle hävda att filmmusik är manipulativ och sentimental, och på att den på grund av detta saknar konstnärligt värde. Detta kan enligt mig tillämpas på alla typer av musik. Just nu lyssnar jag på Alan Silvestris Forrest Gump-overtyr (spotifylänk), vilket är ett musikstycke som får mig att känna mig på exakt samma sätt som jag gör när jag lyssnar på Neil Youngs "Thrasher" (spotifylänk), som lätt skulle hamna på min topptiolista över favoritlåtar någonsin (de handlar nästan om exakt samma sak också, om man tänker efter - vidsträckta landskap och känslan av att lämna allt man känner till och en gång älskat bakom sig).
Visst känns det ibland underligt att tänka på att den skiva man lyssnade mest på 1995 förmodligen var James Horners score till Braveheart (spotifylänk), och att Smashing Pumpkins "Mellon Collie and the Infinite Sadness" (spotifylänk) förmodligen kom på tredje eller fjärde plats, men så ser min historia ut.
Och de senaste fem årens bästa filmmusik alla kategorier? Enligt min åsikt, scoret till Brokeback Mountain (spotifylänk).
torsdag 24 september 2009
The world spins madly on
1. En nära vän berättar att hennes mormor gick bort i cancer för någon månad sedan. Förkrossad av sorg slänger sig hennes morfar nerför en trappa i hopp om att ta livet av sig. Han dör två dagar senare på sjukhus. Begravningen är idag.
2. En annan nära vän berättade tidigare ikväll, över ett par öl, att hennes pappa nyligen kommit ut som transvestit. Pappan, som hon inte haft någon vidare kontakt med de senaste tjugo åren, har tydligen klätt ut sig till biker chick de senaste trettio åren i hemlighet. Hennes mamma har undanhållit detta för "vissa saker behöver inte man veta om sina föräldrar".
3. En nära vän har försökt bli gravid de senaste sju åren, och nu, efter sin tredje insemination, väntar hon tvillingar. Hon är nu panikslagen och ångrar sig.
Slutsats: Vad i helvete är det som pågår?!
2. En annan nära vän berättade tidigare ikväll, över ett par öl, att hennes pappa nyligen kommit ut som transvestit. Pappan, som hon inte haft någon vidare kontakt med de senaste tjugo åren, har tydligen klätt ut sig till biker chick de senaste trettio åren i hemlighet. Hennes mamma har undanhållit detta för "vissa saker behöver inte man veta om sina föräldrar".
3. En nära vän har försökt bli gravid de senaste sju åren, och nu, efter sin tredje insemination, väntar hon tvillingar. Hon är nu panikslagen och ångrar sig.
Slutsats: Vad i helvete är det som pågår?!
So not only are you a cadaverous slut, but you also have shitty taste in movies
Min vän MC såg ett avsnitt av Californication som han gärna vill redogöra för. Men jag förstår inte ett dyft av vad han pratar om. Så han ritar det här fina diagrammet. I olika färger!
Shenanigans
I måndags kväll ligger jag väldigt lågt, givetvis på soffan. Klockan är halv tio och jag ser på 2 1/2 Men, håret är på ända, jag småslumrar och befinner mig således någonstans mellan dröm och verklighet. Det ringer på dörren - en enda signal. Det varar så kort att det lika gärna kan vara inbillning. Jag sänker ljudet på TV:n och stirrar in i Jon Cryers fiskögon och väntar. Det ringer på dörren igen, den här gången betydligt otåligare.
Jag kliver upp och går ut i hallen. Det ringer igen, väldigt ihållande, och åtföljs av ett bankande. Som om någon sparkar på dörren. Jag står väldigt tyst i hallen och sträcker mig efter mitt korta svärd som står gömt vid skorna.
Jag hör hur någon börjar skrapa runt handtaget, och sedan ser jag hur handtaget sakta trycks ner.
Jag ställer ifrån mig svärdet och går och hämtar en hammare istället, så att jag kan drämma till om någon skulle bryta upp dörren eller sticka in handen genom brevinkastet. Så här efteråt kopplar jag detta till scenen i Pulp Fiction där Butch testar olika tillhyggen innan han går ner i källaren för att rädda Marcellus Wallace.
Det rycker i handtaget.
"Vem är det?" ropar jag med en röst som inte är lika mörk som jag hade hoppats.
"Det är jag", säger någon på andra sidan. Det låter som en påverkad karl. Det sitter ett anslag på anslagstavlan i trappen - missbrukare och uteliggare har på senare tid olovligen befunnit sig i fastigheten, och boende uppfordras vara uppmärksamma på främmande människor och inte släppa in någon obehörig. Just nu känner jag mig jävligt uppmärksam. Och inte fan tänker jag släppa in någon.
"Gå din väg!" ropar jag.
Det blir tyst en stund. Tystnaden bryts av ännu en duns mot dörren, sedan blir det helt tyst. Mitt grepp om hammaren hårdnar. Jag står still i hallen och hör avlägset burkskratt från TV:n. Det är bäst att inte öppna, tänker jag och går tillbaka in i vardagsrummet, där jag sätter mig och väntar. Jag väntar till klockan elva.
Innan jag går och lägger mig placerar jag svärdet i vardagsrummet. Jag lägger hammaren på nattduksbordet. Och så väntar jag litet till.
Jag kliver upp och går ut i hallen. Det ringer igen, väldigt ihållande, och åtföljs av ett bankande. Som om någon sparkar på dörren. Jag står väldigt tyst i hallen och sträcker mig efter mitt korta svärd som står gömt vid skorna.
Jag hör hur någon börjar skrapa runt handtaget, och sedan ser jag hur handtaget sakta trycks ner.
Jag ställer ifrån mig svärdet och går och hämtar en hammare istället, så att jag kan drämma till om någon skulle bryta upp dörren eller sticka in handen genom brevinkastet. Så här efteråt kopplar jag detta till scenen i Pulp Fiction där Butch testar olika tillhyggen innan han går ner i källaren för att rädda Marcellus Wallace.
Det rycker i handtaget.
"Vem är det?" ropar jag med en röst som inte är lika mörk som jag hade hoppats.
"Det är jag", säger någon på andra sidan. Det låter som en påverkad karl. Det sitter ett anslag på anslagstavlan i trappen - missbrukare och uteliggare har på senare tid olovligen befunnit sig i fastigheten, och boende uppfordras vara uppmärksamma på främmande människor och inte släppa in någon obehörig. Just nu känner jag mig jävligt uppmärksam. Och inte fan tänker jag släppa in någon.
"Gå din väg!" ropar jag.
Det blir tyst en stund. Tystnaden bryts av ännu en duns mot dörren, sedan blir det helt tyst. Mitt grepp om hammaren hårdnar. Jag står still i hallen och hör avlägset burkskratt från TV:n. Det är bäst att inte öppna, tänker jag och går tillbaka in i vardagsrummet, där jag sätter mig och väntar. Jag väntar till klockan elva.
Innan jag går och lägger mig placerar jag svärdet i vardagsrummet. Jag lägger hammaren på nattduksbordet. Och så väntar jag litet till.
lördag 19 september 2009
Coca Cola chicks och kicks
Trevlig, lågmäld middag med tjejkompisar. Fräsch bruschetta, smörstekt uer med blomkålspuré, kantarellfräs med schalotten, glass med chokladsås. Två trevliga chardonnayer. Queercountry, Regina, Polly, etc.
JL berättar att hon i stort sett kommer att gå hela vägen hem. Hon ska till Kastellholmen, där hon för närvarande är inhyst. Kastellholmen! Denna magiska plats där typ 20 pers bor! Holmen där jag ställde frågan vem som skulle vinna en strid mellan en svan och en räv, som för övrigt var helt avgörande för Alf Svenssons tillträde till EU-parlamentet. Lyx!
Följande kan även göras med gös. Uer (kungsfisk) är en snygg, lätt rosafärgad fisk med mycket fast kött och utmärkt smak. Den är rätt billig, typ 100 spänn kilot. Det blir ju litet dyrare med filépris, men det är helt klart värt att få fisken rensad, fjällad och filéad av fiskhandlaren.
Du behöver (4 pers):
4 uer-filéer
3 msk smör
Salt, peppar
1 blomkålshuvud (c:a 750 gram)
500 gram mandelpotatis
3 vitlöksklyftor
100 gram smör
2 dl grädde
juice från en citron
2,5 dl förvällda kantareller
1 glas vitt vin
2 msk smör
1 dl grädde
4-6 små schalottenlökar
Börja med blomkålspurén. Bryt upp blomkålen i mindre bitar och koka i saltat vatten, litet grädde och en smörklick tills mjuk. Släng i tre skalade vitlöksklyftor. Skala mandelpotatisen, koka i saltat vatten tills mjuk, i en separat kastrull. Häll av potatisen och för sedan över blomkålen med en slev. Tillför även c:a 2 dl av vätskan blomkålen kokat i. Mosa grovt med en slev, låt puttra ihop.
Smaka av med salt och peppar, släng i mer smör och häll i litet grädde. Mixa med mixerstav direkt i kastrullen till en slät puré. I med citronjuice. Smaka av. Låt stå på svag värme. Rör om då och då.
Finhacka schalottenlök och stek i bubblande smör på mellanhög värme i en stekpanna. Tillsätt kantareller. Salta, peppra. Slå i ett halvt glas vin och sjud upp. Häll sedan i grädde. Vispa försiktigt. För över i en liten djup kastrull. Slå över resten av vinglaset. Lägg på lock och låt stå på mycket låg värme. Rör om då och då.
Bryn smör i en stekpanna. Stek fisken på skinnsidan i tre minuter, och stek den sedan på andra sidan i högst 20 sekunder. Salta och peppra.
Et voilá! Det här är en helt fantastisk rätt, om jag får säga det själv. Smaklig måltid!
JL berättar att hon i stort sett kommer att gå hela vägen hem. Hon ska till Kastellholmen, där hon för närvarande är inhyst. Kastellholmen! Denna magiska plats där typ 20 pers bor! Holmen där jag ställde frågan vem som skulle vinna en strid mellan en svan och en räv, som för övrigt var helt avgörande för Alf Svenssons tillträde till EU-parlamentet. Lyx!
Följande kan även göras med gös. Uer (kungsfisk) är en snygg, lätt rosafärgad fisk med mycket fast kött och utmärkt smak. Den är rätt billig, typ 100 spänn kilot. Det blir ju litet dyrare med filépris, men det är helt klart värt att få fisken rensad, fjällad och filéad av fiskhandlaren.
Du behöver (4 pers):
4 uer-filéer
3 msk smör
Salt, peppar
1 blomkålshuvud (c:a 750 gram)
500 gram mandelpotatis
3 vitlöksklyftor
100 gram smör
2 dl grädde
juice från en citron
2,5 dl förvällda kantareller
1 glas vitt vin
2 msk smör
1 dl grädde
4-6 små schalottenlökar
Börja med blomkålspurén. Bryt upp blomkålen i mindre bitar och koka i saltat vatten, litet grädde och en smörklick tills mjuk. Släng i tre skalade vitlöksklyftor. Skala mandelpotatisen, koka i saltat vatten tills mjuk, i en separat kastrull. Häll av potatisen och för sedan över blomkålen med en slev. Tillför även c:a 2 dl av vätskan blomkålen kokat i. Mosa grovt med en slev, låt puttra ihop.
Smaka av med salt och peppar, släng i mer smör och häll i litet grädde. Mixa med mixerstav direkt i kastrullen till en slät puré. I med citronjuice. Smaka av. Låt stå på svag värme. Rör om då och då.
Finhacka schalottenlök och stek i bubblande smör på mellanhög värme i en stekpanna. Tillsätt kantareller. Salta, peppra. Slå i ett halvt glas vin och sjud upp. Häll sedan i grädde. Vispa försiktigt. För över i en liten djup kastrull. Slå över resten av vinglaset. Lägg på lock och låt stå på mycket låg värme. Rör om då och då.
Bryn smör i en stekpanna. Stek fisken på skinnsidan i tre minuter, och stek den sedan på andra sidan i högst 20 sekunder. Salta och peppra.
Et voilá! Det här är en helt fantastisk rätt, om jag får säga det själv. Smaklig måltid!
fredag 18 september 2009
"One c*nt hair from hillbilly heaven"
Formidable Beardonaut skriver en jobbigt frestande travelogue just nu. Han är på Nya Zeeland och har nyligen besökt Weta. Weta är för mig, som för så många andra geeks därute, något av en helig plats. Weta är, för att sammanfatta, ett av de främsta effektbolagen i världen - de skapade praktiskt hela klabbet till Sagan om Ringen-trilogin, Hellboy, och så vidare.
För ett par veckor sedan frågade han mig i sin blogg vad jag hade för minnen av Marvel, och specifikt vilken min favorit-Marvelfilm är, apropå Disneys köp av nämnda seriejätte.
Det är en fråga som är fruktansvärt knepig att svara på. Det är svårt att som vuxen hävda att man älskar ett multinationellt företag utan att få det att låta ordentligt corny, men är det något företag jag älskar - något varumärke jag älskar - så är det Marvel.
Jag tänker väldigt mycket på varumärken. Man kan säga att det är litet av mitt jobb. De två kunder jag jobbar mest med är båda världsledande inom sina respektive områden, och de hävdar båda att de är de mest älskade och välkända varumärkena i världen. Välkända - absolut. Men älskade? Nja. Vad innebär det att älska ett varumärke?
Det är stor skillnad på att förknippa ett varumärke med något positivt än att verkligen älska det. Det är också en stor skillnad mellan ett företags varumärke (brand) och de produkter det producerar, ett avgörande faktum som man aldig får glömma. Till exempel - jag kanske tycker om ProVivas mangodryck, eftersom den får min mage att fungera, men jag kan fortfarande vara helt likgiltig inför själva varumärket ProViva. Det säger mig ingenting (mer om varumärke vs. produkt i ett annat inlägg någon annanstans).
Men Marvel. Shit. Det räcker med att jag ser loggan för att det ska pirra i mig. Speciellt om den föregår en långfilm. De där vita, versala bokstäverna mot den röda bakgrunden. Det är magi. Kärlek ska inte kunna förklaras med ord, det är därför det heter kärlek. Det ska inte finnas något rationellt bakom det.
Jag har inte plöjt ner mer stålar i något annat företag, förutom kanske ICA och OKQ8. Detta under drygt 23 års tid.
Idag köpte jag en av de där cheapo dubbeldiskarna de har i mataffärerna, med både Blade II och Blade: Trinity - kanske inte de bästa Marvelfilmerna, men det räckte för en fredagkväll där man vaknar från siestan 19.30. Bara en sådan sak. När jag rensade där hemma igår upptäckte jag massor av små knicknacks och småprylar jag fått av SL; happy meal-leksaker etc., mest Spindelmannengrejer. Jag har kvar dem. Det står Marvel på dem (plus, jag har fått dem av SL).
Just nu har jag en X-Mentröja på mig. Den har varit pyjamas sedan 1999, då jag fick den av en vän. Det står Marvel på tvättlappen.
Beardo, det här för dig: Det kommer en stor grej om Marvel snart. I flera delar. Samt en riktig lista på mina topp 5-Marvelfilmer. Teaser:
För ett par veckor sedan frågade han mig i sin blogg vad jag hade för minnen av Marvel, och specifikt vilken min favorit-Marvelfilm är, apropå Disneys köp av nämnda seriejätte.
Det är en fråga som är fruktansvärt knepig att svara på. Det är svårt att som vuxen hävda att man älskar ett multinationellt företag utan att få det att låta ordentligt corny, men är det något företag jag älskar - något varumärke jag älskar - så är det Marvel.
Jag tänker väldigt mycket på varumärken. Man kan säga att det är litet av mitt jobb. De två kunder jag jobbar mest med är båda världsledande inom sina respektive områden, och de hävdar båda att de är de mest älskade och välkända varumärkena i världen. Välkända - absolut. Men älskade? Nja. Vad innebär det att älska ett varumärke?
Det är stor skillnad på att förknippa ett varumärke med något positivt än att verkligen älska det. Det är också en stor skillnad mellan ett företags varumärke (brand) och de produkter det producerar, ett avgörande faktum som man aldig får glömma. Till exempel - jag kanske tycker om ProVivas mangodryck, eftersom den får min mage att fungera, men jag kan fortfarande vara helt likgiltig inför själva varumärket ProViva. Det säger mig ingenting (mer om varumärke vs. produkt i ett annat inlägg någon annanstans).
Men Marvel. Shit. Det räcker med att jag ser loggan för att det ska pirra i mig. Speciellt om den föregår en långfilm. De där vita, versala bokstäverna mot den röda bakgrunden. Det är magi. Kärlek ska inte kunna förklaras med ord, det är därför det heter kärlek. Det ska inte finnas något rationellt bakom det.
Jag har inte plöjt ner mer stålar i något annat företag, förutom kanske ICA och OKQ8. Detta under drygt 23 års tid.
Idag köpte jag en av de där cheapo dubbeldiskarna de har i mataffärerna, med både Blade II och Blade: Trinity - kanske inte de bästa Marvelfilmerna, men det räckte för en fredagkväll där man vaknar från siestan 19.30. Bara en sådan sak. När jag rensade där hemma igår upptäckte jag massor av små knicknacks och småprylar jag fått av SL; happy meal-leksaker etc., mest Spindelmannengrejer. Jag har kvar dem. Det står Marvel på dem (plus, jag har fått dem av SL).
Just nu har jag en X-Mentröja på mig. Den har varit pyjamas sedan 1999, då jag fick den av en vän. Det står Marvel på tvättlappen.
Beardo, det här för dig: Det kommer en stor grej om Marvel snart. I flera delar. Samt en riktig lista på mina topp 5-Marvelfilmer. Teaser:
"När jag var liten kunde jag aldrig tänka mig att det här, som verkade vara riktat specifikt till mig, detta som jag inte delade med någon annan (enligt min egen uppfattning), skulle bli en multimiljarddollarindustri. Och aldrig skulle jag kunna ha föreställt mig att äntligen - äntligen - få se The Thing på bio."
If we only read what we're assigned, we're only coloring inside their lines.
Jag sitter och skakar av köld iförd läderjacka och vinterskor på jobbet. Av någon anledning har det varit iskallt i min lägenhet hela natten, elementen slås inte på förrän i oktober, typ, och kölden sticker in i märgen. Jobbar till ett och går sedan. Verkar vara rätt lugnt. Jag har 35 timmars övertid att ta ut.
Helghandlar så mycket att jag inte kommer behöva lämna huset på hela helgen om jag inte vill och åker sedan ut till M&P. Att befinna sig där halv tre på en vardag känns som det gjorde när jag skolkade i gymnasiet. Det känns förbjudet att befinna sig i sitt eget hem. Det är en underlig känsla. Jag brukade komma hem runt två eller tre med en flaska Cola light, sätta mig på mitt rum och lyssna på Bon Jovi och skriva på mitt storslagna, smått bibliska, science fiction-epos som det i slutändan inte blev något av (sju år senare kom Kevin Smiths Dogma som i princip handlade om samma sak, och nu kom ju Gamer, som även den lånar rejält av mitt outgivna storverk).
Nu sitter jag och sneglar på mobilen och hoppas att inte jobbet hör av sig. Väntar nästan på att det ska skramla till i låset och att morsan ska dyka upp.
"Vad gör du hemma så här tidigt?"
"Eh, vi fick ingen vikarie!"
Men det händer inte. För jag är vuxen nu. Jag har inget att frukta. Men jag fryser fortfarande. Jag fryser så fruktansvärt, fruktansvärt mycket.
Helghandlar så mycket att jag inte kommer behöva lämna huset på hela helgen om jag inte vill och åker sedan ut till M&P. Att befinna sig där halv tre på en vardag känns som det gjorde när jag skolkade i gymnasiet. Det känns förbjudet att befinna sig i sitt eget hem. Det är en underlig känsla. Jag brukade komma hem runt två eller tre med en flaska Cola light, sätta mig på mitt rum och lyssna på Bon Jovi och skriva på mitt storslagna, smått bibliska, science fiction-epos som det i slutändan inte blev något av (sju år senare kom Kevin Smiths Dogma som i princip handlade om samma sak, och nu kom ju Gamer, som även den lånar rejält av mitt outgivna storverk).
Nu sitter jag och sneglar på mobilen och hoppas att inte jobbet hör av sig. Väntar nästan på att det ska skramla till i låset och att morsan ska dyka upp.
"Vad gör du hemma så här tidigt?"
"Eh, vi fick ingen vikarie!"
Men det händer inte. För jag är vuxen nu. Jag har inget att frukta. Men jag fryser fortfarande. Jag fryser så fruktansvärt, fruktansvärt mycket.
torsdag 17 september 2009
I was cleaning out my closet and I found a swim suit that I had made out of sponges.
Jag stod fullt påklädd i hallen och stängde dörren bakom mig. Klockan var tjugo i nio på morgonen, och egentligen ska jag sitta i tunneln på väg ut på Centralbron vid den tiden. Men icke! Hissen i mitt hus funkade inte. Så jag ringde fastighetsskötaren och jag ringde hisskillen. Den skulle lagas innan lunch.
Ringde således till jobbet och släckte ett par bränder. Såg mig sedan om i lägenheten.
Det är väldigt sällan som jag befinner mig i min lägenhet pigg och utvilad. Jag lämnar den oftast innan jag riktigt hinner piggna till; tillpiggnandet sker oftast i bilen i höjd med Strömsborg, och när jag kommer hem är jag helt slutkörd. Jag befann mig alltså helt klarvaken i min egen lägenhet, och let me tell you - det var ingen vacker syn.
Drivor med kläder i sovrummet. Massor av filmer och böcker slumpmässigt utslängda i vardagsrummet. Disk. Papper. Tidningar. Som hemma hos en galen människa. Köket: Som en flock gnuer migrerat igenom det.
Så jag tog tillfället i akt: Jag städade. Det blev drägligt på en timme. En timme. Saker jag skjutit upp att plocka undan i flera veckor stod tillbaka på sin plats inom loppet av sextio minuter. Till och med kylen blev rensad (tre fulla plastpåsar).
Och sedan hörde jag hur det slamrade till i trappen, och så var hissen lagad.
Ringde således till jobbet och släckte ett par bränder. Såg mig sedan om i lägenheten.
Det är väldigt sällan som jag befinner mig i min lägenhet pigg och utvilad. Jag lämnar den oftast innan jag riktigt hinner piggna till; tillpiggnandet sker oftast i bilen i höjd med Strömsborg, och när jag kommer hem är jag helt slutkörd. Jag befann mig alltså helt klarvaken i min egen lägenhet, och let me tell you - det var ingen vacker syn.
Drivor med kläder i sovrummet. Massor av filmer och böcker slumpmässigt utslängda i vardagsrummet. Disk. Papper. Tidningar. Som hemma hos en galen människa. Köket: Som en flock gnuer migrerat igenom det.
Så jag tog tillfället i akt: Jag städade. Det blev drägligt på en timme. En timme. Saker jag skjutit upp att plocka undan i flera veckor stod tillbaka på sin plats inom loppet av sextio minuter. Till och med kylen blev rensad (tre fulla plastpåsar).
Och sedan hörde jag hur det slamrade till i trappen, och så var hissen lagad.
söndag 13 september 2009
Extramaterial: Bortsaxat fr?n m?nadens kr?nika
Knappt tjugo minuter innan jag satte mig ner f?r att skriva den h?r kr?nikan sade en ?ldre herre till mig att jag var duktig. Vissa kanske skulle bli glada f?r den h?r typen av ber?m. Att f? en komplimang f?r att man ?ppnar bild?rren ? vem hade kunnat tro det? Naturligtvis f?rstod jag att han tyckte jag var duktig i st?rsta allm?nhet, kanske fr?mst f?r att jag var ute och r?rde mig p? egen hand utan assistent. Jag vet inte. Han stod kvar och tittade p? mig medan jag plockade in rullstolen i bilen. ?Fantastiskt?, uttbrast han. ?Jag ska aldrig mer gn?lla n?r jag har ont n?gonstans?.
?Varf?r ?r jag duktig?" fr?ste jag. "F?r att jag ?r ute f?r mig sj?lv? F?r att jag har k?pt bacon? Tack och farv?l!"
?Varf?r ?r jag duktig?" fr?ste jag. "F?r att jag ?r ute f?r mig sj?lv? F?r att jag har k?pt bacon? Tack och farv?l!"
Munday
Halv nio ?r jag helt uts?vd f?r f?rsta g?ngen p? vad som k?nns som veckor. Jag h?nger ut genom f?nstret och kniper ihop ?gonen, f?r himlen ?r bl?, och jag ler. Hur kommer det sig att ine fler m?nniskor h?nger ut genom f?nstren p? vackra dagar? Jag f?rst?r mig inte p? folk i l?genhet. Jag har alltid f?nstrena vid?ppna om det ?r fint v?der.
S? jag dricker kaffe framf?r Ching's Chinese Kitchen och dricker kaffe och klipper t?naglarna.
Kl?r mig i manchesterbyxor, stickad tr?ja med lappar p? armb?garna och drar p? mig l?derjackan.
?ker till M&P och sl?pper ut katterna. Lagar en full English breakfast. Kokar kaffe. Sl?r p? Jenny Owen Youngs senaste.
S?tter mig i arbetsrummet och skriker rakt ut. Kr?nikan krystas ut. Klockan ?r ett.
S? jag dricker kaffe framf?r Ching's Chinese Kitchen och dricker kaffe och klipper t?naglarna.
Kl?r mig i manchesterbyxor, stickad tr?ja med lappar p? armb?garna och drar p? mig l?derjackan.
?ker till M&P och sl?pper ut katterna. Lagar en full English breakfast. Kokar kaffe. Sl?r p? Jenny Owen Youngs senaste.
S?tter mig i arbetsrummet och skriker rakt ut. Kr?nikan krystas ut. Klockan ?r ett.
fredag 11 september 2009
It turned into one of the Bluth family's better parties
Jag ringer till FO för att fråga när jag ska komma.
"Jag plåtar imorgon... Kanske är jag klar så att du kan komma klockan sex. Kom klockan sex!"
"Ja, men jag måste hem emellan", säger jag, "lämna bilen och datorn och what-not."
"Okej, kom klockan sju."
"Vilka blir vi?"
"Ja, det blir bara vi."
"Bara vi? Du och jag?!"
"Nej, bara grabbarna. Inga fruar."
"Inga fruar? Varför inte?"
"Vi ska ju prata med NN om hans situation, har du inte hört det?"
Jag rynkar på ögonbrynen.
"... Nej. Vadå, ska vi ha en intervention?"
"Ja, det är tänkt så. Har du verkligen inget hört?"
FO låter förvånad, som alla andra killar fortfarande ringer varandra lika ofta som förut.
"Nej, ingen ringer mig längre", suckar jag.
"Men så är det sagt i alla fall."
"Det kommer bli konstigt. Vi har ju inte konfronterat någon av oss på säkert tio år".
"Nej, men nu är det dags. NNs situation har pågått alldeles för länge nu, så nu måste vi göra något".
"Alright, vi får se hur det blir imorgon. Kommer NN överhuvudtaget?"
"Ja, det sade han att han skulle när jag pratade med honom."
"Spännande. Nu kör vi."
"Jag plåtar imorgon... Kanske är jag klar så att du kan komma klockan sex. Kom klockan sex!"
"Ja, men jag måste hem emellan", säger jag, "lämna bilen och datorn och what-not."
"Okej, kom klockan sju."
"Vilka blir vi?"
"Ja, det blir bara vi."
"Bara vi? Du och jag?!"
"Nej, bara grabbarna. Inga fruar."
"Inga fruar? Varför inte?"
"Vi ska ju prata med NN om hans situation, har du inte hört det?"
Jag rynkar på ögonbrynen.
"... Nej. Vadå, ska vi ha en intervention?"
"Ja, det är tänkt så. Har du verkligen inget hört?"
FO låter förvånad, som alla andra killar fortfarande ringer varandra lika ofta som förut.
"Nej, ingen ringer mig längre", suckar jag.
"Men så är det sagt i alla fall."
"Det kommer bli konstigt. Vi har ju inte konfronterat någon av oss på säkert tio år".
"Nej, men nu är det dags. NNs situation har pågått alldeles för länge nu, så nu måste vi göra något".
"Alright, vi får se hur det blir imorgon. Kommer NN överhuvudtaget?"
"Ja, det sade han att han skulle när jag pratade med honom."
"Spännande. Nu kör vi."
tisdag 8 september 2009
Gnällgubbe
Insisterar på att få ta egen taxi till flygplatsen imorgon. Tanken är att vi ska åka tre pers. Jag är försten. Sedan till Horsntull. Sedan till Kungsholmen. Och sedan till Arlanda. Jag har fått för mig att det är en sjuhelsikes omväg. Jag vill liksom bara ner i Söderledstunneln och böscha på. Men icke. Å andra sidan, klockan fem är det ju ingen trafik. Har en känsla av att jag får vika mig här.
Fan.
Fan.
måndag 7 september 2009
Till kvinnor som smakar choklad
Jag tackar ja till att komma på hans födelsedagsmiddag. "Det ska bli trevligt", säger jag, "jag ser fram emot det".
"Vad roligt! Men vi kan väl höras av innan dess?"
Jag tänker till ett par sekunder - varför skulle vi göra det? Sedan kommer jag ihåg - det är en konvention, något man måste säga innan man lägger på, särskilt om det är ett par veckor tills man beräknas ses igen.
"Ja, det är klart vi kan göra!" säger jag och oroas litet av hur excentrisk jag börjar bli.
Sedan lägger vi på. Jag höjer volymen på TV:n och känner hur mitt leende försvinner. Han låter så ursäktande när jag pratar med honom på telefon, vännen som just bjudit in mig på födelsedagsfest. Han låter som om han tror att jag är arg på honom. Eller snarare som om det finns en elefant i rummet som vi båda inte pratar om. Samma sak när vi ses. Ängsligt hej, sedan en kram, sedan den där sökande blicken.
Har jag anledning till att vara arg på honom? Inte längre. Men jag har haft. Jag tror inte att jag någonsin haft så stor anledning till att vara arg på någon som jag har att vara arg på honom. Men det där ligger bakom mig nu. Eller borde göra det.
Det underliga är - jag var aldrig arg då. Irriterad och störd, absolut, men jag lät honom hållas - han fick väl kuta runt och bete sig sådär om han behövde göra det, herregud; om jag kunde ha gjort det skulle jag väl också knullat runt och krossat hjärtan och supit ner mig och ljugit och bedragit och stulit.
Men det där har vi pratat om nu, han och jag, en kväll medan hans fru såg på melodifestivalen i sovrummet och han och jag satt i köket och drack thé. Det var inte så att han bad om förlåtelse, men vi pratade om hur han hade betett sig. Jag passade på att berätta för honom om det som fick bägaren att rinna över för mig. Dels var det det här med att han låg med mina kompisar, något som man på ett plan helt enkelt måste få göra, men som samtidigt kan utvecklas till en jävla härva om man inte spelar sina kort rätt. En jävla härva (jag har själv förlorat en mycket god vän på grund av liknande beteende från min sida)! Men dels, och kanske främst, var problemet detta: Han blev helt oberäknelig. Han började drivas helt och hållet av sitt libido, vilket resulterade i att det inte gick att få någon riktig kontakt med honom. 2001 var han den bäste vän jag någonsin haft. 2003 kunde jag plötsligt inte längre räkna med honom, inte ens när jag gjort mig riktigt illa och behövde hans hjälp. Kort sagt: Mitt största problem med allt det här var att han hade gett upp vår vänskap för att han skulle få ligga. Att få ligga blev det mest centrala i hans existens under flera år, vilket han såhär i efterhand oförstående ser tillbaka på.
Finns det en väg tillbaka från det här, undrar man ju nu. Sedan flera år tillbaka är min vän stadgad och har nu ett barn på väg, och vi hörs regelbundet och ses väl då och då. Det är alltid han som hör av sig. Och när vi ses eller hörs är det alltjämt den där trevande inledande tystnaden. Är jag arg? Eller har jag förlåtit honom? Ibland vet jag inte ens själv.
"Vad roligt! Men vi kan väl höras av innan dess?"
Jag tänker till ett par sekunder - varför skulle vi göra det? Sedan kommer jag ihåg - det är en konvention, något man måste säga innan man lägger på, särskilt om det är ett par veckor tills man beräknas ses igen.
"Ja, det är klart vi kan göra!" säger jag och oroas litet av hur excentrisk jag börjar bli.
Sedan lägger vi på. Jag höjer volymen på TV:n och känner hur mitt leende försvinner. Han låter så ursäktande när jag pratar med honom på telefon, vännen som just bjudit in mig på födelsedagsfest. Han låter som om han tror att jag är arg på honom. Eller snarare som om det finns en elefant i rummet som vi båda inte pratar om. Samma sak när vi ses. Ängsligt hej, sedan en kram, sedan den där sökande blicken.
Har jag anledning till att vara arg på honom? Inte längre. Men jag har haft. Jag tror inte att jag någonsin haft så stor anledning till att vara arg på någon som jag har att vara arg på honom. Men det där ligger bakom mig nu. Eller borde göra det.
Det underliga är - jag var aldrig arg då. Irriterad och störd, absolut, men jag lät honom hållas - han fick väl kuta runt och bete sig sådär om han behövde göra det, herregud; om jag kunde ha gjort det skulle jag väl också knullat runt och krossat hjärtan och supit ner mig och ljugit och bedragit och stulit.
Men det där har vi pratat om nu, han och jag, en kväll medan hans fru såg på melodifestivalen i sovrummet och han och jag satt i köket och drack thé. Det var inte så att han bad om förlåtelse, men vi pratade om hur han hade betett sig. Jag passade på att berätta för honom om det som fick bägaren att rinna över för mig. Dels var det det här med att han låg med mina kompisar, något som man på ett plan helt enkelt måste få göra, men som samtidigt kan utvecklas till en jävla härva om man inte spelar sina kort rätt. En jävla härva (jag har själv förlorat en mycket god vän på grund av liknande beteende från min sida)! Men dels, och kanske främst, var problemet detta: Han blev helt oberäknelig. Han började drivas helt och hållet av sitt libido, vilket resulterade i att det inte gick att få någon riktig kontakt med honom. 2001 var han den bäste vän jag någonsin haft. 2003 kunde jag plötsligt inte längre räkna med honom, inte ens när jag gjort mig riktigt illa och behövde hans hjälp. Kort sagt: Mitt största problem med allt det här var att han hade gett upp vår vänskap för att han skulle få ligga. Att få ligga blev det mest centrala i hans existens under flera år, vilket han såhär i efterhand oförstående ser tillbaka på.
Finns det en väg tillbaka från det här, undrar man ju nu. Sedan flera år tillbaka är min vän stadgad och har nu ett barn på väg, och vi hörs regelbundet och ses väl då och då. Det är alltid han som hör av sig. Och när vi ses eller hörs är det alltjämt den där trevande inledande tystnaden. Är jag arg? Eller har jag förlåtit honom? Ibland vet jag inte ens själv.
söndag 6 september 2009
Det luktar flingor här
Så skönt - en dag där inget händer. Bara vila. Igår var det barnkalas och maskerad och bluttanblattan, kuska runt och köpa presenter och låna hårfönar och fika - gillart som fan, men Christ on a bike vad skönt det är när allt man behöver tänka på är vad och när man ska äta.
Just nu - tjockskurna pommes frites med saffransaioli framför orginalversionen av Return of the Jedi.
Just nu - tjockskurna pommes frites med saffransaioli framför orginalversionen av Return of the Jedi.
torsdag 3 september 2009
Inglourious Basterds
Jag tror aldrig jag sett en tysk äta strudel på ett så uppseendeväckande vidrigt sätt förut.
onsdag 2 september 2009
Thank you, steal again!
Ahahaha!!!! Nu har jag det! Var är min gröna jacka?! Som tur är har jag massor av svarta skjortor. Åh, lördag, jag kan knappt bärga mig!
måndag 31 augusti 2009
Eeh
Idag kom jag att tänka på att den där brevinkastlappen som säger "Ingen reklam tack, men gärna IKEA-katalogen" skulle kunna användas som metafor för något stort och livsavgörande, men jag kunde inte komma på vad. Ej heller vem det skulle kunna appliceras på. Mig kanske. Oklart.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
