Känsligt läge. Skön grej det här med känsligt läge; jag blir alltid knollrig och disträ och sjunger på Ryan Adams "Starting to Hurt" och fånler, trots att jag borde veta bättre.
Jag är åter i en skön soppa, vilket får mig att inser att jag borde sluta umgås med kvinnor överhuvud taget. En dag i taget, stadigt framåt. Eller bakåt. Jag vet inte ännu. Praktgräl i helgen. Jag känner mig som Nathan Fillion gör på den där stenen. Eller, ja, i början av ansnittet tror man ju att det gått åt pipan, men det har det ju egentligen inte. Ungefär så är det nu. Ja.
Något kändes knas, så jag gick hem och kollade upp det. Det visade sig vara marknadsföring för en bok som släpptes häromdagen. Det är en självbiografi om en man vars hustru förde bort deras son för tre år sedan. Anslaget är alltså utformat som om detta hände nyligen, så man skulle kunna säga att det är mer fiktion är fakta.
Jag satte upp en enkel lista över hur jag skulle sköta den här arbetslösheten när den pecis var sprungen ur sin linda. Det blev litet som nyårslöften. Jag har tullat på både det enda och det andra; främst har det supits en hel del på vardagar, men jag skyller på sommaren. Dessutom har jag på senare slutat aktivera mig, mycket på grund av att jag inte kom på något roligt att göra på vardagarna som jag inte tidigare gjort hundra gånger.
FAKTUM: Att sitta hemma och söla flera dagar i rad är själadödande. Okej, jag har varit iväg litet grann och gjort intervjuer och research för ett par grejer, hälsat på folk på jobbet och så vidare, men det har också gått någon dag då jag mest orkat mig ner till ICA för att köpa middag. Jag döör!
Men på senare tid har jag tänkt bli privatspanare (efter att ha sett alldeles för många avsnitt av BBC:s senaste Sherlock Holmesserie). Om man bara vet hur man ska se på folk kan man se brott i görningen hela tiden, över allt. Häromdagen såg jag ett tjejgäng från Södertälje dela upp bytet från dagens snattningseskapader på Sergelgatan. Att smussla med små H&M-plagg nerkörda i mataffärspåsar märkta ICA Hötorget kanske inte är det smartaste när man står mitt på Sergelgatan. Tjejerna, de var väl en sju-åtta stycken, stod i en tät ring och delade upp kläderna sig emellan.
Om man skulle passera dem på gatan skulle man kanske inte vad de sysslade med, men jag stod en våning upp, på SF Sergel, och väntade på att bli insläppt i salongen. Därifrån såg jag också två narkotikabrott, samt Ken Ring. Vem vet vad han hade i görningen.
Veckans vansinne är alltså: Steelwheels, privatspanare.
Knallar in till videonasaren efter att ha intervjuat marknadsföringssnubbe om mobiltelefoner för panchos.
JA BA: Tja, jag beställde "A Serious Man" på Blu-Ray från er, tänkte kolla om den kommit in. HON BA: Haru fått nå mail om att den har kommit in? JA BA: Näe, bara att beställningen är mottagen, men jag tänkte bara kolla när jag ändå ska hyra... HON BA: Jag ska kolla. (Knappning på datorn) HON BA: Näe, den har inte kommit in. JA BA: Nähä, då hyr jag väl de hära. (Lägger upp "Descent 2" och "Cirque du Freak" på disken, hyr och går hem).
Kollar mailen när jag kommit hem. Skickat igår ligger ett bekräftningsmail från videonasaren att filmen finns att hämta i kassan. Jag ringer dit. Kille svarar.
JA BA: Tja, jag hade beställt "A Serious Man" på Blu-Ray, den hade kommit in fick jag ett mail om, så ja ba tänkte höra om du hade den dära, för jag var inne för en kvart sedan, och då sa hon ba att den inte var inne. HAN BA: A, vem snackare me? JA BA: (till publiken) Som om jag var på first name basis med folket hos videonasaren, liksom. JA BA: Eh vahettere ja vet inte, de va lixom en tjej va, hon var typ snygg och ung och så. HAN BA: (till folk i bakgrunden i butiken) Ere nån som letat efter "A Serious Man" på Blu-Ray idag? HON BA I BAKGRUNDEN: Näe, den finns inte. HAN BA: Jag ska kolla. (paus) Här eren! Jag hittaren! JA BA: (paus) Åmme! HAN BA: Du kan komma in å hämtaren nu. JA BA: Meh! Ja har just kommit hem juh! Orka! HAN BA: Den ligger här en vecka. JA BA: A, men då kommer ja imorrn. Tjarrå! HAN BA: Tjarrå!
De första tre minuterna av Alicia Keys "Try Sleeping with a Broken Heart" utgör, innan sången övergår i pianoklinkande och lallande, en av de senare årens finare poplåtar. Det var en sådan där RnB-låt som hittade en publik även i andra, kreddigare, vitare, medelklassiga kretsar, ungefär som Beyoncés "Halo" från häromåret, som omhuldades av både svennebananer, Rodeoredaktörer och spädbarn.
Florence + The Machine gjorde en uppskriven, och egentligen ganska tippad, cover av "Halo" i BBC Radio 1:s studio i slutet av juni 2009. Inte bara blev resultatet otroligt vackert, men vad som egentligen hände - rent kulturellt - var att en i grund och botten väldigt smörig och sentimental RnB-låt fick en OK-stämpel från indieläktaren. Det är helt enkelt mer okej att tycka om "Halo" när den satts i en kreddigare kontext.
Vad som också händer i det här läget är någon form av kulturell imperialism. "Halo" låg fortfarande på listorna, och hade så gjort sedan i februari. Credskruden träddes på under det att låten fortfarande låg och mös på amerikanska airplaylistan.
Nästan exakt ett år senare satt jag och min vän SL i bilen och åkte från A till B, då Alicia Keys "try Sleeping with a Broken Heart" spelades på radion. Jag berättade för SL att jag tyckte mycket om sången, vilket bemöttes av ett hånskratt. Alicia Keys hade helt enkelt fel uttryck. Jag framhärdade att låten trots Keys uttryck var mycket att bra, och att hon skulle tycka om den ifall till exempel Robyn gjord en cover på den, eftersom låten lika gärna kunde vara skriven, om än inte producerad av Robyn. SL tillstod att så förmodligen var fallet.
Ett par veckor senare hände det:
Robyn hade i likhet med Florence + The Machine klättrat in i BBCs studio och gjort en innerlig, indiefierad cover av en RnB-låt. Man skulle också kunna säga att hon gjort den vit, men jag tror inte det är av vikt just i det här fallet. Framför allt blev själva låten - kompositionen - legitim på ett helt nytt sätt.
Givetvis gillade SL låten nu. I den här skruden var låten helt okej. Jag tycker själv väldigt mycket om den i en här tappningen, men lyssnar fortfarande på Keys version, eftersom den i orginalutförande låter som kompositörerna hade tänkt sig. Robyns cover är litet som den där uppsättningen av Hamlet där den danske prinsen var en tjock gothare och hade Portishead på soundtracket.
Mitt avslutande exempel på det här är Bat for Lashes cover på Kings of Leon bredbenta och uppriktiga "Use somebody", som jag nu embeddar for your viewing pleasure.
Vad händer här? Jo, Natasha Khan befriar låten från allt som kännetecknar låten egentligen, förutom melodin. Litet grann känns det som om hon sitter hemma och pillar med sin Casio för skojs skull, men ja, det är fint. Här är essensen av låten, vare sig mer eller mindre.
Mitt slutliga resonemang är att det är skillnad på covers och covers. Här gör till exempel Paramore en cover av "Use somebody" i exakt samma kontext (BBC Radio 1 Live Lounge), men helt utan egentligt resultat:
Varför? Eftersom Paramore arbetar efter nästan exakt samma paradigm som Kings of Leon, och har praktiskt taget samma målgrupp. Låtens effekt och uttryck blir i stort sett desamma.
I januari 1965 släppte Bob Dylan sin "Mr. Tambourine Man". Tre månader senare kom The Byrds version, som blev en oerhörd kommersiell framgång. Man kan helt enkelt säga att låten gjordes tillgänglig för de breda folklagren. Med credcovers är det annorlunda - låten görs om för en betydligt mindre publik.
Behövs detta? Jag vill gärna tro att Robyn, Bat for Lashes och Florence + The Machine gör sina versioner med hopp om att sprida budskapet att det är okej att lyssna på hits. En bra låt är en bra låt, liksom. En annan, snäppet mörkare, tanke är att de är ute efter att visa hur mycket bättre låtarna kan bli om de får filtreras genom rätt paradigm. Vill vi verkligen ha det så?
EDIT: Glömde den bästa covern på "Mr. Tambourine Man".
Åh Gud. Arga redaktörer. Jojo. Eller arg, när min redaktör ringer mig låter hon i det närmaste orolig, kanske inte arg, men jag vet att det lurar ett raseri under den där västgötskan, likt Cthulhu, när hon frågar mig hur jag mår. Jag säger som det är; att jag inte mår sådär jättebra, men det är litet fel; jag mår utmärkt, för jag har alldeles nyss ätit en suverän grillad macka med bresoala och druckit både färskpressad äppel- och apelsinjuice.
Och ja, jag har dodgat tidningen - trots att jag är beroende av de där extra tusingarna som jobben därifrån ger mig. Detta har ökat på både skam och panik, så det känns skönt att ta blivit avslöjad och ertappad. När jag pratar med redaktören sitter jag i min bil på en parkeringsplats i Årsta och lyssnar på Anna Odells sommarprat. Min blogg är i bruk igen; det har blivit fel i hostingen, och jag kan börja skriva i den igen. Jag är skyldig dem typ tio inlägg, inlägg som bara ligger och väntar på att bli publicerade. Eller; det är en lögn - jag har stolpar och anteckningar till tio inlägg.
Jag ska också färdigställa en artikel som jag gjort research på, men som inte är färdigskriven, till imorgon. Jag grips av den där sköna deadlinepaniken, den som jag inte känt på flera månader, men som jag under mina år på reklambyrå blivit praktiskt taget beroende av. Det känns skönt.
Jag ställer in ett par privata åtaganden för både kvällen och morgondags lunch, och åker sedan och blixthandlar mat och vin innan jag åker till det sista stället jag behöver besöka för min research. Väl hemkommen känns det så otroligt skönt att sätta sig ner och skriva igen att ett inlägg här slinker med av bara farten. Jag ringer andra källor och försöker få tag i bilder. Positiv stress, intalar jag mig. Positiv stress.
Fått länk till bildbank. Det känns som förr i tiden. Fan att man ska behöva ha jobb för att må bra. Nu kör vi.
Ms, MF och jag utflyktar till Yxtaholms slott utanför Flen. Efter en behaglig laxmacka i trädgården går vi tillbaka till bilen. Grabbarna stannar till vid sjön och häpnar över oväsendet. "Vad många gräshoppor!" utbrister de. "Vilken kakafoni!"
Och jag hör ingenting.
"Skojar ni?!" säger jag. "Här hörs väl ingenting!"
De stirrar på mig, jo, det är en väldans massa gräshoppor här. Jag ber dem hålla käften ett ögonblick, och jag spetsar öronen. I en minut står jag där. Jag har förlorat den frekvensen, visar det sig. Jag börjar bli gammal. Men MS och MF är exakt lika gamla som jag. Jösses. Vilket förfall. Vilket elände. Vad är det mer jag inte hör? Vad är det mer jag går miste om? Story of my life.
