Hela dagen skriver jag om Daredevil (2003), fast i huvudet, eftersom jag kuskar runt, och jag tänker på hur serien länge skildrat katolsk skuld, heroinmissburk, manlig impotens, våld, slum, funktionshinder, och jag tänker på hur filmen inte alls gjorde det. Jag tänker på hur filmen fokuserade på slapstick och lyteskomik. Hur fel Ben Affleck var. Hur fel allting blev. Allting.
Hur det egentligen skulle ha varit - som The Wire regisserad av David Fincher. Och jag tänker därför på Dominic West som Matt Murdock och Wendell Pierce som Foggy Nelson (som i filmen spelas av Jon Favreau). Jag tänker på hur Elektra - en av de svårast störda karaktärerna i seriehistorien - skildras som en bortskämd överklassbrutta av Jennifer Garner. Jag tänker på bristen av mystik. Jag tänker på att de borde satt in Terence Stamp som Stick redan i Daredevil och inte bara i Elektras solofilm. Det skulle ju faktiskt vara mer logiskt.
Och jag märker hur mitt inlägg växer till en uppsats i mitt huvud, och så kan jag inte ha det. Men jag är litet för berusad, så jag skriver det här istället.
Och jag sluter ögonen och kan nästan se det hela framför mig. Hur Hell's Kitchen blir en av huvudpersonerna i filmen. Hur Matt Murdocks privatliv faller samman när han är tvungen att ledsaga Karen ur sitt heroinmissbruk. Hur Foggy känner sig sviken av Matt när han bara faller undan. Jag ser mörkret framför mig.
Men i filmen, som jag såg om igår kväll, kastar Colin Farell gem omkring sig, och Kingpin spelas av Michael Clarke Duncan och på soundtracket spelas numetal. Det är bara elände. Jag skriker åt TV:n och sluter ögonen. Istället för Joe Pantoliano som Ben Urich ser jag Richard Belzer. På så vis blir det snäppet bättre.
Jag tänker på vansinnet i att låta Mark Steven Johnson både skriva manus och regissera. Jag tänker på Ben Afflecks vinröda läderdräkt. "The gimp's asleep", tänker jag. "Well you better wake him up, now, dontcha?" Jag tänker på hur de introducerade boxningen i filmen, och hur de släppte det helt plötsligt. Jag tänker på vilken viktig roll boxning spelar i serien på ett metaforiskt plan.
Jag tänker på hur Ben Affleck av någon anledning tar av sig sina solglasögon när han ska "känna av" Elektras anlete i regnet. Vad är det för dumheter?! Och sedan tänker jag på Matt Damon. Varför blev det inte Matt Damon istället? En tystlåten, stoisk, blind Matt Damon. Matt Damon skulle ha krossat som Matt Murdock. Sjukt lätt. Alltså, de har ju redan Ellen Pompeo som Karen. Jag gillar Ellen Pompeo, inte bara i Grey's Anatomy, men här har hon tre repliker. Om det hade handlat om Matt Murdocks och Karens förhållande... Shit, de visste inte vad de höll på med när de gjorde filmen, så jävla mycket är klart.
Slutligen tänker jag på 20th Century Fox. På Tom Rothmans tankar om att göra om Daredevil. Hur han vill börja på ny kula. På hur han börjat förstå hur superhjätefilmer funkar. På hur bra Dark Knight funkade. Och jag tänker ännu mer på Matt Damon och jag korsar fingrarna. Jag tänker på Paul Attanasio och David Simon. Och så tänker jag på Paul Greengrass. Inte David Fincher. Paul Greengrass, som regisserade de två sista Bournefilmerna - med den äran!
Japp, där har vi det: Regi Paul Greengrass. Manus: Paul Attanasio och David Simon. Matt Damon som Matt Murdock/Daredevil. Richard Belzer som Ben Urich. Ellen Pompeo som Karen Page. Morena Baccarin som Elektra.
Ja jävlar. Ge mig det!
1 kommentar:
Jag läser sporadiskt och lite fragmenterat i Frank Millers Daredevil, som jag inhandlade i KL. Minns varför jag föll handlöst för karaktären. Minns hur mycket jag avskyr filmen. Än mer så när jag läser detta. En reboot av Daredevil och en kvalitativ film som resultat skulle vara större än Batman Begins. Batman-serien kan åtminstone luta sig på Tim Burtons båda, som fortfarande håller. Daredevil är en pungspark på fansen och en våldtäkt av myten.
Jag kan gå med på Greengrass förutsatt att han inte envisas med bara closeups i fight-scenerna. Och jag vill se Jackie Earl Haley som Stick och David Hasselhoff som Bullseye (första sant, andra en lögn).
Skicka en kommentar