My neck, my back

I stort sett verbatimt återgivet telefonsamtal från imorse:

VÅRDCENTRALEN: Ja, hej det var från vårdcentralen, du hade ringt?
STEELWHEELS: Ja, hej! Jo, jag har ramlat och knäckt till ryggen, det känns som om en nerv sitter i kläm eller nåt. Jag knappt röra mig, inte ens lyfta armen ovanför huvudet.
VÅRRDCENTRALEN: Ja, oj, okej... Då ska vi se här. Du ska få träffa Dr NN. Passar 15.15?
STEELWHEELS: Det blir bra.
VÅRDCENTRALEN: Jag ser här att du sitter i rullstol, stämmer det?
STEELWHEELS: Det stämmer.
VÅRDCENTRALEN: Ja, då skriver jag här att du ramlade ur rollstolen och gjort illa ryggen.
STEELWHEELS: (en paus) Eh, okej, eller ja, det... Jag får berätta för doktorn själv sedan antar jag.
VÅRDCENTRALEN: Ja, det blir bra. Hej hej.
STEELWHEELS: Ja hej hej.

Jag ringer av och känner mig litet brydd - jag ramlade ju inte alls ur rullstolen! Jag skulle klättra upp i den från duschen, då den bara for iväg - det är en jävla skillnad, det! Varför utgick de från att jag ramlat ur rullstolen? Kan folk i rullstol inte skada sig på andra sätt eller? Varför lät jag vårdcentralen sätta agendan?

These are the riches of the poor

I födelsdag fick jag i år sammanlagt över tre tusen sidor text. Jag känner mig oerhört rik. Blotta anblicken av böckerna får det att vattnas i munnen på mig. Jag stryker handen över omslaget till Jonathan Littells "De välvilliga" och Stephen Kings "Under the Dome", båda på över niohundra sidor var, och kastar kärleksfulla blickar på de andra böckerna. Det är samma känsla av rikedom som infinner sig när jag tvättat kläder som jag vet kommer räcka i tre veckor, eller när jag köpt ett spel som jag vet jag kommer spela i flera veckor. Den bästa formen av rikedom.

Happy turkey day!

These streets will make you feel brand new

Får alltid kämpa mot gråten när jag hör den här låten. Väldigt otippat, men jag tycker den är fruktansvärt fin och gripande. Så jag sitter här på kontoret och hulkar, och torkar tårarna ur ögonen.

Where are all the good men dead - in the heart or in the head?

På kvällen ser jag Miyazakis Laputa: Castle in the Sky och på natten drömmer jag att jag går över vidsträckta gräsbevuxna kullar, samtidigt som det råder fullt krig i himlen ovanför mig. Jag går längs med en liten flod som flyter fram genom landskapet. Vid ett litet båthus hör jag hur någon sitter och spikar. Jag går runt båthuset och ser där John Cusack. Han sitter uppflugen på en träställning. Det är uppenbart att han bygger en kista. "Vad håller du på med, John" frågar jag på engelska. Han torkar svetten ur pannan med baksidan av handen. I mungipan har han ett par långa, svarta spikar.

"Jo du vet", säger han och kisar mot mig. "Jag tror att jag kommer ha nytta av den här i framtiden".

Jag vaknar kallsvettig. Imorgon har 2012 premiär. Och han verkar ha rätt i sak, John. Av allt att döma verkar det som om han hunnit slå i sista spiken.

My nipples are very sensitive

Efter att jag bevittnat hur Chewbacca förnekas en medalj i slutet av Star Wars (denna oursäktliga skam och nesa) för säkert tvåhundrade gången i mitt liv flippar jag över till TV3, och där är Arnold Schwarzenegger till häst, rusande genom en hotellobby i Jim Camerons True Lies. Jag minns hur jobbigt det var när det stod klart att Schwarzenegger vunnit guvernörsvalet i Kalifornien, och att han troligtvis inte skulle vara med i några filmer längre. Det var ett högst ensidigt avsked; det gavs aldrig utrymme för mig att säga hur mycket jag skulle sakna honom. Plötsligt var han bara borta.

Jag växte upp under åttio- och nittiotalen. Arnold var ett fenomen. När jag gick i högstadiet var jag värd för videokvällar där vi enbart såg Schwarzeneggerfilmer, till och med Twins och Junior. Men främst var det ju Commando, Total Recall och The Running Man, Predator, Terminator-filmerna, Conan-filmerna. Jag blev äldre, men fortsatte ändå - True Lies, Eraser, The Sixth Day, End of Days, Terminator 3, Collateral Damage. Det var som man inte hade något val, Schwarzenegger hade blivit en del av ens liv. Och så plötsligt förnekades man honom. Han slutade helt enkelt att existera på det sättet vid vilket man var van. Ja, han fanns ju fortfarande, dök upp på nyheterna och pratade om Kaliforniens sviktande ekonomi eller någon jävla otyglad skogsbrand som drev folk från hem och hus. Men det var ju liksom inte vår Schwarzenegger.

Schwarzenegger blev som ett ex, någon man en gång älskat, men som sedan bara blivit till någon vars Facebookstatus man som hastigast reflekterar över när man slöar på jobbet. Och så visas True Lies och så sitter man där igen och undrar hur det kunde bli såhär. Varför han valde bort det han hade. Var det inte bra nog?


För några veckor sedan spelade han in en biroll i Sylvester Stallones The Expendables, i vilken även Bruce Willis medverkar. Vilken härlig trojka! När jag var tretton brukade jag rita fan fiction-serier där Stallone, Willis och Schwarzenegger alla var med. Jag hade aldrig kunnat ana att detta mästarmöte en gång skulle bli verklighet - och att också Mickey Rourke, Danny Trejo och Dolph Lundgren skulle få vara med (samt my beloved Charisma Carpenter!!!).

Kanske blir det en besvikelse. Kanske blir det en försoning. Och på TV:n kastar sig Schwarzenegger från en bro och jag minns den fjortonårige Steelwheels som stod på lunchrasten i Skärholmens centrum och fingrade på hyrkassetterna, stirrade på Total Recall-planschen, plockade med enkronorna. Jag minns en kärlek jag aldrig trodde skulle ta slut.

Din gamle knickedick!

This is not a love story

"Ska vi gå och se (500) Days of Summer?" frågar en kompis, och jag svarar nästan genast att jag inte vet om jag vågar.

Jag sarkopeppade trailern för ett tag sedan, som visar hur Joseph Gordon-Levitt faller för Zooey Deschanel (trovärdigt) för att hon gillar The Smiths (kanske även det trovärdigt).

Sedan tycks det mest handla om hur han går och trånar efter henne i vad jag förmodar är femhundra dagar, utan att det inte riktigt leder någon vart - han vill bli ihop, det vill inte hon, och vad mer kan det egentligen bli av det där?

Jag kommer ihåg en gång i min ungdom hur jag klättrade upp för trapporna i en tjejs hus (hennes hus hade en halvtrappa upp till hissarna) för att försöka övertala henne om att bli ihop med mig (det var en ensam, desperat tid, en av mina mörkaste, och såhär i efterhand förstår jag att det faktiskt var ganska så jävla creepy).

Hon var dock snäll och tillmötesgående och bjöd på thé. Vi blev inte ihop. Vi slutade helt enkelt att ses efter ett tag, trots att vi var som ler och långhalm. Man kan helt enkelt inte fortsätta pola om någon uttryckligen sagt att man vill bli ihop, medan den andra uttryckligen sagt nej. Det kraschar. Vänskapen blir fruktansvärt obalanserad. Det går inte att ha det så.

Så när jag ser trailern en gång till får jag en klump i magen och en känsla av skräck sprider sig genom kroppen. Det är läskigt på samma sätt som en skräckfilm. Eller värre! Jag tror faktiskt att jag skulle bli mer illa till mods av den här filmen än en film som spanska [REC], som ändå nästan fick mig att stänga av vid flera tillfällen.

(500) Days of Summer känns helt enkelt litet för, ja, too close to home and too near the bone.

Jag tog i allt jag har för dig

Ner i det indonesiska popträsket! Här har ni eVo med deras sköna "Agresif". Väl bekomme!


Spotifylänk? Absolut.

The age of the understatement

Om jag hade fått vara kvar där jag kom ifrån skulle jag helst av allt velat sysselsätta mig med wayang kulit. Jag har för mig att jag har det i blodet, men jag kan ha efterkonstruerat det på något sätt. Wayang kulit-föreställningar pågår ofta en hel dag, så det är litet mer som en sport än en föreställning, men coolt är det.

Just nu håller jag på att grotta ner mig i mitt arv. Jag vet mycket litet om den plats jag kommer ifrån, och skulle gärna vilja lära mig mer. Litet obstinat har jag alltid hävdat att jag inte bryr mig om min egen historia, och vad som egentligen rinner i mina ådror.

Man kan säga att det är litet av en övning i att omfamna sådant som jag under en längre tid förnekat. Innan jag tar itu med de riktigt stora grejerna tänkte jag att jag skulle ta itu med det här. Jag tänker börja med att försöka hitta mina halvbröder.

Jag googlade således mannen som hjälpte mina föräldrar att adoptera och hittade både hans hemsida (öppnas i nytt fönster) och en Facebook-fansida. Kanske kan han hjälpa mig på något sätt. Sist jag träffade honom, för nitton år sedan, ställde jag inte särskilt många bra frågor, utan koncentrerade mig istället på att se likgiltig och tuff ut. Notera gärna min sjukt konstiga flat-top (ring i vänsterörat och munktröja under läderjacka - niiiice!). Litet Andy Rourke, sådär. I ALLA FALL, det blev inte så mycket av det där mötet, och i sanningens namn berättade han inte för mig att jag hade halvsyskon förrän typ fyra år senare.

Jag inser förstås det svåra i att försöka hitta två individer i ett land där det bor 230 miljoner människor när allt man har att gå på är ett förnamn. Jag kanske kunde höra av mig till Tilde de Paula, hon kan säkert hjälpa.

Människohamn

Jag vaknar långt från utsövd av att katten H brutit sig in sovrummet, på något sätt. Han sitter på golvet och spinner så högt att vattenskålen vibrerar mot matskålen.

Det tar mig en sekund eller två att komma ihåg vad jag gör där. Jag ska egentligen inte vara där den här helgen, mamma och pappa ligger och sover på övervåningen, katternas väl och ve ligger inte på mitt ansvar.

Klockan är kvart över sex lördag morgon i köket, och jag har sovit i åtta timmar och skulle nog kunna sova åtta timmar till.

Jag är här för att jag inte visste vart annars jag kunde ta vägen igår kväll. Jag behövde bli omhändertagen. Vilket bara det är underligt, eftersom det väldigt sällan händer. Det känns som om jag vänt ett blad under natten. Jag häller upp kaffe och stirrar på skogsbacken utanför fönstret.

Men vafan!

Klockan är fyra på morgonen. Polarna går hem. Man stänger ner, lyssnar litet på Morrissey, tänker på vad vi gjorde 2004, smuttar på det sista vinet. Och så kastar man en blick mot hörnet, och så ser man detta.


Åmmeh!