Om jag hade fått vara kvar där jag kom ifrån skulle jag helst av allt velat sysselsätta mig med wayang kulit. Jag har för mig att jag har det i blodet, men jag kan ha efterkonstruerat det på något sätt. Wayang kulit-föreställningar pågår ofta en hel dag, så det är litet mer som en sport än en föreställning, men coolt är det.
Just nu håller jag på att grotta ner mig i mitt arv. Jag vet mycket litet om den plats jag kommer ifrån, och skulle gärna vilja lära mig mer. Litet obstinat har jag alltid hävdat att jag inte bryr mig om min egen historia, och vad som egentligen rinner i mina ådror.
Man kan säga att det är litet av en övning i att omfamna sådant som jag under en längre tid förnekat. Innan jag tar itu med de riktigt stora grejerna tänkte jag att jag skulle ta itu med det här. Jag tänker börja med att försöka hitta mina halvbröder.
Jag googlade således mannen som hjälpte mina föräldrar att adoptera och hittade både hans hemsida (öppnas i nytt fönster) och en Facebook-fansida. Kanske kan han hjälpa mig på något sätt. Sist jag träffade honom, för nitton år sedan, ställde jag inte särskilt många bra frågor, utan koncentrerade mig istället på att se likgiltig och tuff ut. Notera gärna min sjukt konstiga flat-top (ring i vänsterörat och munktröja under läderjacka - niiiice!). Litet Andy Rourke, sådär. I ALLA FALL, det blev inte så mycket av det där mötet, och i sanningens namn berättade han inte för mig att jag hade halvsyskon förrän typ fyra år senare. Jag inser förstås det svåra i att försöka hitta två individer i ett land där det bor 230 miljoner människor när allt man har att gå på är ett förnamn. Jag kanske kunde höra av mig till Tilde de Paula, hon kan säkert hjälpa.
1 kommentar:
Jag gillar det här. Det känns som ett bra steg. Även om Tilde inte kan hjälpa så har du i alla fall tänkt en massa (gissar jag) och jag känner mig glad att du berör den här delen av dig. Men det känns knas att diskutera detta med dig på din blog. Låtom oss ses.
Skicka en kommentar