My nipples are very sensitive

Efter att jag bevittnat hur Chewbacca förnekas en medalj i slutet av Star Wars (denna oursäktliga skam och nesa) för säkert tvåhundrade gången i mitt liv flippar jag över till TV3, och där är Arnold Schwarzenegger till häst, rusande genom en hotellobby i Jim Camerons True Lies. Jag minns hur jobbigt det var när det stod klart att Schwarzenegger vunnit guvernörsvalet i Kalifornien, och att han troligtvis inte skulle vara med i några filmer längre. Det var ett högst ensidigt avsked; det gavs aldrig utrymme för mig att säga hur mycket jag skulle sakna honom. Plötsligt var han bara borta.

Jag växte upp under åttio- och nittiotalen. Arnold var ett fenomen. När jag gick i högstadiet var jag värd för videokvällar där vi enbart såg Schwarzeneggerfilmer, till och med Twins och Junior. Men främst var det ju Commando, Total Recall och The Running Man, Predator, Terminator-filmerna, Conan-filmerna. Jag blev äldre, men fortsatte ändå - True Lies, Eraser, The Sixth Day, End of Days, Terminator 3, Collateral Damage. Det var som man inte hade något val, Schwarzenegger hade blivit en del av ens liv. Och så plötsligt förnekades man honom. Han slutade helt enkelt att existera på det sättet vid vilket man var van. Ja, han fanns ju fortfarande, dök upp på nyheterna och pratade om Kaliforniens sviktande ekonomi eller någon jävla otyglad skogsbrand som drev folk från hem och hus. Men det var ju liksom inte vår Schwarzenegger.

Schwarzenegger blev som ett ex, någon man en gång älskat, men som sedan bara blivit till någon vars Facebookstatus man som hastigast reflekterar över när man slöar på jobbet. Och så visas True Lies och så sitter man där igen och undrar hur det kunde bli såhär. Varför han valde bort det han hade. Var det inte bra nog?


För några veckor sedan spelade han in en biroll i Sylvester Stallones The Expendables, i vilken även Bruce Willis medverkar. Vilken härlig trojka! När jag var tretton brukade jag rita fan fiction-serier där Stallone, Willis och Schwarzenegger alla var med. Jag hade aldrig kunnat ana att detta mästarmöte en gång skulle bli verklighet - och att också Mickey Rourke, Danny Trejo och Dolph Lundgren skulle få vara med (samt my beloved Charisma Carpenter!!!).

Kanske blir det en besvikelse. Kanske blir det en försoning. Och på TV:n kastar sig Schwarzenegger från en bro och jag minns den fjortonårige Steelwheels som stod på lunchrasten i Skärholmens centrum och fingrade på hyrkassetterna, stirrade på Total Recall-planschen, plockade med enkronorna. Jag minns en kärlek jag aldrig trodde skulle ta slut.