I went down to the Chelsea drugstore to get your prescription filled

Det var inte förrän en sjukskriven jobbarkompis frågade på Facebook om jag var hemma sjuk nu när jag skadat ryggen som jag insåg att det inte ens slagit mig att det var en möjlighet. Det är ett mönster hos mig. Jag är mer benägen att stanna hemma från jobbet om jag bara är litet småförkyld än när jag faktiskt är riktigt sjuk, och så har det alltid varit. Folk har fått tvinga mig att gå hem när jag suttit där och hostat upp lungorna, eller haft 39 graders feber. Typiskt "duktig-flicka"-beteende alltså. Eller snarare, "duktig-krympling". Kvinnor har ständig press på sig att visa att de duger, att de klarar pressen. Ibland blir det deras fall. Samma sak gäller funkisar. Folk blir till och med överraskade över att vi ens har jobb, speciellt jobb utanför handikapprörelsen eller samhall.

Men när ryggen var stel som en planka och smärtan sköt som ljungeld genom kroppen på mig när jag steg upp imorse beslöt jag mig för att stanna hemma. Förvisso gick jag upp kvart i sju och skickade jobbmail i två och en halv timme, men sedan var det klart. Smärtstillande satte in runt niorycket, och jag kunde således böja huvudet framåt utan att det strålade upp smärta genom ryggen på mig. Pillrena som jag fick av doktorn är enastående - jag skulle vilja gå på dem resten av livet. Jag har inte ens ont i axeln idag.

Men det är så tråkigt när man verkligen är sjuk och har goda skäl att stanna hemma. När jag bara är litet halvsjuk kan jag alltid roa mig med att ha ångest och dåligt samvete när jag hemma, eftersom det på ett plan känns som jag skolkar. Men inte idag. Jag placerar laptopen på bordet och lägger mig i soffan. Börjar plöja igenom senaste säsongen av House (som jag ju missat på grund av det där tråkiga som hände 1 april i år. Sedan en kompis pekade mig till en streamingsajt har mitt liv plötsligt återgått till det normala igen, och jag kan få mina veckovisa fixar av Supernatural, House, HIMYM, och så vidare).

Och det blir tråkigt. Jag läser i en bok. Jag kokar spaghetti med världens äckligaste sås på mozarella, ägg, avkok och smör (!). Jag stirrar på min halvfulla baginbox som bligar tillbaka på mig under vardagsrumsbordet. Jag tänker på mina vänner, försöker lösa deras problem, skissar upp planer på hämnd och mord. Känner saknad.

Det slår mig att det är tio timmar innan jag får gå och lägga mig igen. Hittills har jag varit vaken i sju; en evighet. Om två timmar kommer mitt smärtstillande sluta verka, och jag får ta ett piller igen. Jag har i alla fall det att se fram emot.