"There is nothing like a pretty girl in a Star Wars t-shirt"

"Kommer du ihåg den där mortadellan vi brukade äta till frukost", säger IS. "Jag var så jävla kär i dig."

Solen går ner bakom Blåsut någonstans och jag gör nästan en spit-take. Jag var inte beredd på det här. Här skulle vi ses och laga en bit fisk och dricka vin hemma hos henne, lyssna på musik och ha det myspysigt, och så blir det nästan exakt som vi hade det ett år tidigare, när hon bad om ursäkt för allt som hänt på ett väldigt förlösande sätt, allt som ledde upp till vårt uppbrott
tog hon på sig, trots att en hel del i ärlighetens namn även var mitt fel. Alltså, vi sade aldrig det där; "jag är kär i dig". Vi kom mest överens om att vi gillade varandra nog för att intensivt krascha in i varandra i ett par månader. Vi sade nog "jag älskar dig" till varandra någon gång på fyllerallan, men eftersom jag och några av mina kompisar kan säga det till varandra utan vidare lägger jag nog inte så mycket vikt vid det. I alla fall. Hon var kär i mig. Jag var kär i henne. Det hela gick åt helvete. Äldsta historien i boken, eller hur? Ja.

Om det inte vore för hur jag valt att minnas det hela. Som Leonard säger i Memento - minnet kan ändra formen på ett rum, färgen på en bil. Minnen kan förvrängas. De är bara en tolkning, inte en inspelning. De är ovidkommande.


Jag har inte läst min dagbok från den här tiden på flera år, inte förrän idag. I den står en massa grejer om oss som jag hade glömt - hur utdraget uppbrottet var. Vi slutade inte alls umgås efter nyår, som jag alltid trott, utan harvade på och sågs då och då under de följande två åren, tills hon födde sitt första barn. Varför hade jag förträngt detta?

I ALLA FALL. Nytt för i år är följande: Hon går ut i vardagsrummet och sätter på en samling med The Smiths. Sedan säger hon att hon fortfarande älskar mig. Att hon tänker på mig varje dag. Att hon saknar mig. Att hon ibland föreställer sig hur hennes barn skulle se ut om de var mina.

Vi är fulla. Det är sent. Men det är väldigt rörande, och litet läskigt. Ganska så mycket läskigt. Det hela är drömlikt, att ha exakt den här konversationen samtidigt som "Last Night I Dreamt That Somebody Loved Me" spelas i bakgrunden var min önskedröm för sisådär sju år sedan.

Jag säger som det är, för det förtjänar hon. Jag säger att jag tänker på henne ofta också, speciellt det senaste året. Att hon påverkat mig alldeles för mycket. Att jag gav upp hoppet om att hitta kärlek efter det att det tog slut, eftersom jag tyckte att vi passade så himla bra ihop, trots våra fruktansvärda, fruktansvärda olikheter. Jag säger till henne att jag önskar att jag inte hade tillbringat så otroligt lång tid med att demonisera henne, att förvandla henne till en punchline, men att det var nödvändigt för att jag överhuvud taget skulle kunna överleva.

Jag säger till henne att min största fråga är: Vem skulle jag vara om vi hade fortsatt vara ihop? Om vi gladeligen accepterat vår kärlek och gjort det bästa av situationen, oavsett hur trasiga vi båda var? Hade jag varit lyckligare då. Hon kan naturligtvis inte svara, utan fattar bara min hand.

På morgonen äter vi frukost. Lyckligvis slipper vi den där jävla mortadellan. Sedan tar hon på sig en Star Wars-tischa och följer mig till tunnelbanan. Vi säger att vi ska höras efter midsommar, men hon ringer mig redan senare samma kväll.

Har allt som behöver sägas sagts nu? Kan vi gå vidare nu? Eller ska vi köra samma grej igen om ett år igen? Hur mycket kommer jag ha glömt? Vem kommer jag vara?

Now... Where was I?