Jag hatar Facebook

"Facebook är fantastiskt", kvittrar LA för någon vecka sedan. "Man kan hitta en massa människor man tappat kontakten med, som till exempel folk från lågstadiet. Nu ingår jag i en grupp med folk från min lågstadieklass!"

Jaharu.

"Har du en facebook?" frågar syrran när vi ses hemma hos mamma och pappa för att grilla på lördagkvällen.
Nä, jag skiter i sånt, säger jag, jag är med i fler communities än jag orkar hålla på att administrera.
"Jag skickar dig en inbjudan i alla fall", trugar syrran.

Jag loggar således in och skapar en profil. När jag kommit hem till Söder (min vecka som kattvakt är slut, och jag måste återvända till min dammiga tvåa) loggar jag in och kollar upp litet folk. För att liksom se vilka som finns där. Sho 'nuff, de flesta av mina vänner har redan en facebook. Och litet annat folk också. Mycket riktigt, en massa folk man tappat kontakten med, folk det kanske var lika bra att man tappat kontakten med. Men nu sitter jag där och stirrar på Varm Kemi 5:s profilsida. Hon har lagt upp en massa foton på sig själv också. Inte titta, försöker jag intala mig själv. Inte titta. Men det gör jag naturligtvis.

Det var jag ju tvungen till.

Så fuck you, Facebook. Fuck you very much.