He shoots! He scores!

Min kära, kära vän Sudden och jag är överens om det mesta, och har så varit under de dryga sex år jag känt henne, speciellt gällande musik. En anledning till att vi blev goda vänner var en stark och på grunda motiv baserad dyrkan av Morrissey. Ibland drar den iväg åt det mer tveksamma hållet, men även det är något vi kan dela och mötas kring. Vi kan sitta och prata om hur bra "Bleeding Love" med Leona Lewis är, eller gråta till Tomas Andersson Wij. Bra så. Men jag glömmer aldrig hur hon förskräckt och litet överraskat slog handen över munnen när hon såg min enorma samling av filmmusik.

De flesta av oss har väl köpt en eller annan soundtrackskiva. Ofta består de av "music from and inspired by" den-och-den filmen. Soundtracken till Reality Bites, Pulp Fiction, Swingers, Bodyguard och Dirty Dancing har alla sålt i miljonupplagor. Det är emellertid inte den typen av filmmusik som Sudden förfasades av, utan snarare uppåt hundra skivor med instrumental musik, det som på engelska kallas score (till skillnad från soundtrack, som är de sånger som spelas i filmen). Jag vill minnas att hon tog fram Crimson Tide-skivan och höjde på ögonbrynen.

Hur det kom det sig att orkestrerad, bombastisk - ofta sentimental - musik utgör ungefär en tiondel av min musiksamling är svårt att svara på, men jag tror det började med Hans Zimmers musik till Rain Man(spotifylänk), och sedan brast det på något sätt. Jag minns att jag efter att ha sett filmen gick hem och tog ut hela partiet "Leaving Wallbrook" på min synth. Den första filmmusikskivan jag köpte var Angelo Badalamentis "Twin Peaks" (spotifylänk, halvkass cover), i ett köpcentrum i Danmark 1991. Därefter fanns inga gränser. Vissa har frågat varför jag har scoret till Lethal Weapon 3 på vinyl, och på det finns ju inget coolt svar. Allt man kan säga är att man gillar't. Och så får man stå för det. Det finns ingenting att gömma sig bakom. Man står där med scoret till Face/Off i näven en solig söndag 1998, och så tvingar man sina kompisar att lyssna på det. Ibland går det hem. Ibland inte. Oftast inte (men just John Powells musik till Face/Off visade sig gå hem hos mina polare).

Jag köpte filmmusik högt (den som hållit allra längst är musiken till Amelie från Montmartre, spotifylänk) och lågt (av någon anledning har jag scoret till den debila Sandra Bullock-komedin While You Were Sleeping, spotifylänk - jag kan fortfarande spela stora stycken från den på piano). Detta pågick så sent som för fem år sedan, där det av någon anledning tog slut. Jag vet inte varför. Kanske var det för att det inte gjordes lika bra filmmusik längre. Kanske var det för att Mega, som hade en separat sektion för filmmusik, lades ner. Jag vet inte ens om filmmusik ges ut på samma sätt som förut. Det senaste scoret jag köpte är det till Lord of the Rings: Return of the King (spotifylänk) av James Newton Howard, som jag fortfarande får rysningar av. Mitt favoritscore för tillfället är "Revolutionary Road" av Thomas Newman (spotifylänk), han som skrev den fantastiska signaturmelodin till Six Feet Under, en låt som går flitig i min iPod.

När jag gjorde research för det här inlägget började jag nästan gråta när jag lyssnade på Hans Zimmers berömda "You're so cool" (spotifylänk) från True Romance, ett stycke musik som även nått berömmelse utanför sin ursprungliga kontext (den har medverkat i flera reklamfilmer och även samplats flitigt).

Filmmusik har som enda egentliga funktion att skapa en stämning i ett mörkt rum. Den vill alltså förmedla en viss känsla i en klart och tydligt utstakad kontext i vilka variablerna redan är satta av andra människor, i konstnärligt syfte. Ofta bjuder den här typen av musik på mycket litet utrymme för tolkning. Ett score berättar för dig vad du ska känna, när du ska känna det, men utan de ackompanjerade bilderna säger den inte till dig varför.

Det är således inte all filmmusik som funkar utan filmen. När jag lyssnar på "The Imperial March" (spotifylänk) från Star Wars känner jag mig bara löjlig, oavsett hur jävla bra just det musikstycket funkade i filmen. Det är svårt att sitta hemma en tisdagkväll och bli inspirerad av den, så vida man inte på riktigt skissar på en plan att ta över galaxen. Musikupplevelsen är i det närmaste obefintlig.

Däremot, om man lyssnar på Danny Elfmans intro från Edward Scissorhands(spotifylänk) känns det som om man verkligen lyssnar på musik.

Vissa skulle hävda att filmmusik är manipulativ och sentimental, och på att den på grund av detta saknar konstnärligt värde. Detta kan enligt mig tillämpas på alla typer av musik. Just nu lyssnar jag på Alan Silvestris Forrest Gump-overtyr (spotifylänk), vilket är ett musikstycke som får mig att känna mig på exakt samma sätt som jag gör när jag lyssnar på Neil Youngs "Thrasher" (spotifylänk), som lätt skulle hamna på min topptiolista över favoritlåtar någonsin (de handlar nästan om exakt samma sak också, om man tänker efter - vidsträckta landskap och känslan av att lämna allt man känner till och en gång älskat bakom sig).

Visst känns det ibland underligt att tänka på att den skiva man lyssnade mest på 1995 förmodligen var James Horners score till Braveheart (spotifylänk), och att Smashing Pumpkins "Mellon Collie and the Infinite Sadness" (spotifylänk) förmodligen kom på tredje eller fjärde plats, men så ser min historia ut.

Och de senaste fem årens bästa filmmusik alla kategorier? Enligt min åsikt, scoret till Brokeback Mountain (spotifylänk).