Shenanigans

I måndags kväll ligger jag väldigt lågt, givetvis på soffan. Klockan är halv tio och jag ser på 2 1/2 Men, håret är på ända, jag småslumrar och befinner mig således någonstans mellan dröm och verklighet. Det ringer på dörren - en enda signal. Det varar så kort att det lika gärna kan vara inbillning. Jag sänker ljudet på TV:n och stirrar in i Jon Cryers fiskögon och väntar. Det ringer på dörren igen, den här gången betydligt otåligare.

Jag kliver upp och går ut i hallen. Det ringer igen, väldigt ihållande, och åtföljs av ett bankande. Som om någon sparkar på dörren. Jag står väldigt tyst i hallen och sträcker mig efter mitt korta svärd som står gömt vid skorna.

Jag hör hur någon börjar skrapa runt handtaget, och sedan ser jag hur handtaget sakta trycks ner.

Jag ställer ifrån mig svärdet och går och hämtar en hammare istället, så att jag kan drämma till om någon skulle bryta upp dörren eller sticka in handen genom brevinkastet. Så här efteråt kopplar jag detta till scenen i Pulp Fiction där Butch testar olika tillhyggen innan han går ner i källaren för att rädda Marcellus Wallace.

Det rycker i handtaget.

"Vem är det?" ropar jag med en röst som inte är lika mörk som jag hade hoppats.

"Det är jag", säger någon på andra sidan. Det låter som en påverkad karl. Det sitter ett anslag på anslagstavlan i trappen - missbrukare och uteliggare har på senare tid olovligen befunnit sig i fastigheten, och boende uppfordras vara uppmärksamma på främmande människor och inte släppa in någon obehörig. Just nu känner jag mig jävligt uppmärksam. Och inte fan tänker jag släppa in någon.

"Gå din väg!" ropar jag.

Det blir tyst en stund. Tystnaden bryts av ännu en duns mot dörren, sedan blir det helt tyst. Mitt grepp om hammaren hårdnar. Jag står still i hallen och hör avlägset burkskratt från TV:n. Det är bäst att inte öppna, tänker jag och går tillbaka in i vardagsrummet, där jag sätter mig och väntar. Jag väntar till klockan elva.

Innan jag går och lägger mig placerar jag svärdet i vardagsrummet. Jag lägger hammaren på nattduksbordet. Och så väntar jag litet till.