Till kvinnor som smakar choklad

Jag tackar ja till att komma på hans födelsedagsmiddag. "Det ska bli trevligt", säger jag, "jag ser fram emot det".
"Vad roligt! Men vi kan väl höras av innan dess?"
Jag tänker till ett par sekunder - varför skulle vi göra det? Sedan kommer jag ihåg - det är en konvention, något man måste säga innan man lägger på, särskilt om det är ett par veckor tills man beräknas ses igen.
"Ja, det är klart vi kan göra!" säger jag och oroas litet av hur excentrisk jag börjar bli.

Sedan lägger vi på. Jag höjer volymen på TV:n och känner hur mitt leende försvinner. Han låter så ursäktande när jag pratar med honom på telefon, vännen som just bjudit in mig på födelsedagsfest. Han låter som om han tror att jag är arg på honom. Eller snarare som om det finns en elefant i rummet som vi båda inte pratar om. Samma sak när vi ses. Ängsligt hej, sedan en kram, sedan den där sökande blicken.

Har jag anledning till att vara arg på honom? Inte längre. Men jag har haft. Jag tror inte att jag någonsin haft så stor anledning till att vara arg på någon som jag har att vara arg på honom. Men det där ligger bakom mig nu. Eller borde göra det.

Det underliga är - jag var aldrig arg då. Irriterad och störd, absolut, men jag lät honom hållas - han fick väl kuta runt och bete sig sådär om han behövde göra det, herregud; om jag kunde ha gjort det skulle jag väl också knullat runt och krossat hjärtan och supit ner mig och ljugit och bedragit och stulit.

Men det där har vi pratat om nu, han och jag, en kväll medan hans fru såg på melodifestivalen i sovrummet och han och jag satt i köket och drack thé. Det var inte så att han bad om förlåtelse, men vi pratade om hur han hade betett sig. Jag passade på att berätta för honom om det som fick bägaren att rinna över för mig. Dels var det det här med att han låg med mina kompisar, något som man på ett plan helt enkelt måste få göra, men som samtidigt kan utvecklas till en jävla härva om man inte spelar sina kort rätt. En jävla härva (jag har själv förlorat en mycket god vän på grund av liknande beteende från min sida)! Men dels, och kanske främst, var problemet detta: Han blev helt oberäknelig. Han började drivas helt och hållet av sitt libido, vilket resulterade i att det inte gick att få någon riktig kontakt med honom. 2001 var han den bäste vän jag någonsin haft. 2003 kunde jag plötsligt inte längre räkna med honom, inte ens när jag gjort mig riktigt illa och behövde hans hjälp. Kort sagt: Mitt största problem med allt det här var att han hade gett upp vår vänskap för att han skulle få ligga. Att få ligga blev det mest centrala i hans existens under flera år, vilket han såhär i efterhand oförstående ser tillbaka på.

Finns det en väg tillbaka från det här, undrar man ju nu. Sedan flera år tillbaka är min vän stadgad och har nu ett barn på väg, och vi hörs regelbundet och ses väl då och då. Det är alltid han som hör av sig. Och när vi ses eller hörs är det alltjämt den där trevande inledande tystnaden. Är jag arg? Eller har jag förlåtit honom? Ibland vet jag inte ens själv.