This is not a love story

"Ska vi gå och se (500) Days of Summer?" frågar en kompis, och jag svarar nästan genast att jag inte vet om jag vågar.

Jag sarkopeppade trailern för ett tag sedan, som visar hur Joseph Gordon-Levitt faller för Zooey Deschanel (trovärdigt) för att hon gillar The Smiths (kanske även det trovärdigt).

Sedan tycks det mest handla om hur han går och trånar efter henne i vad jag förmodar är femhundra dagar, utan att det inte riktigt leder någon vart - han vill bli ihop, det vill inte hon, och vad mer kan det egentligen bli av det där?

Jag kommer ihåg en gång i min ungdom hur jag klättrade upp för trapporna i en tjejs hus (hennes hus hade en halvtrappa upp till hissarna) för att försöka övertala henne om att bli ihop med mig (det var en ensam, desperat tid, en av mina mörkaste, och såhär i efterhand förstår jag att det faktiskt var ganska så jävla creepy).

Hon var dock snäll och tillmötesgående och bjöd på thé. Vi blev inte ihop. Vi slutade helt enkelt att ses efter ett tag, trots att vi var som ler och långhalm. Man kan helt enkelt inte fortsätta pola om någon uttryckligen sagt att man vill bli ihop, medan den andra uttryckligen sagt nej. Det kraschar. Vänskapen blir fruktansvärt obalanserad. Det går inte att ha det så.

Så när jag ser trailern en gång till får jag en klump i magen och en känsla av skräck sprider sig genom kroppen. Det är läskigt på samma sätt som en skräckfilm. Eller värre! Jag tror faktiskt att jag skulle bli mer illa till mods av den här filmen än en film som spanska [REC], som ändå nästan fick mig att stänga av vid flera tillfällen.

(500) Days of Summer känns helt enkelt litet för, ja, too close to home and too near the bone.