Nyinspelningen av Clash of the Titans är bökig, smutsig och ful på ett sätt som både är beklämmande och förtjusande. Jag freakar ur på samma sätt när det kommer en film som bygger på mytologi som när det kommer en film som bygger på någon av mina favoritserier, mycket på grund av att jag läste både serier och mytologi samtidigt. Först ett nummer av Spindelmannen, sedan raskt över till Odysséen. Om jag ska vara riktigt ärlig, med risk för att låta självgod, lärde jag mig om grekisk, nordisk och romersk mytologi innan jag läste mitt första nummer av Spindelmannen, men sådant går man inte direkt runt och skrävlar om. Så peppen inför dagens (första) biobesök var ganska stor.
Hur som helst. Clash of the Titans är den andra film jag ser i år där de grekiska gudarna Zeus och Hades hotar mänskligheten med krig och/eller utplåning, och där en halvgud är den enda som kan förhindra detta. Den första var Percy Jackson: The Lightning Thief (en betydligt mer lättsam men på sitt sätt mer lyckad film) Jag såg dessa filmer med tre veckors mellanrum, och det ska sägas att det kanske var litet tätt inpå.
Om två veckor kommer jag ha blandat ihop dem. Jag kommer förmodligen tro att det var Uma Thurman-Medusa som fick huvudet avhugget i Clash..., och att det var Ralph Fiennes som spelade Hades i Percy... (det var det inte, för det var Steve Coogan i roadie-mundering). Jag får till och med anstränga mig för att komma ihåg vem som spelade Zeus i Percy... Det var Sean Bean. Så var det ja. Den största skillnaden är egentligen att Liam Neeson är iklädd en skimrande rustning, medan Sean Beans rustning ser ut som den bärgats från Legendary Pictures kostymförråd från 300 (som av en slump ligger bakom Clash...).
Och Neeson talar naturligtvis med Stora Utomhusrösten, och det är mycket möjligt att Fiennes har långa, skitiga fingernaglar (som han oftast har i sådana här sammanhang) och talar med lätt läspning, och Sam Worthington porträtterar för tredje gången i rad en karaktär som slits mellan två olika världar. Jag distraheras av detta ungefär samtidigt som han slåss mot någon form av skorpion som ser ut att vara tillverkad av granit. I Clash... spelar han Perseus, som vi ju alla vet är Zeus son. Som Eddie Izzard säger: "Hence per Zeus. Per... Zeus! Per... Zeus!" (Detta är fel, Persues har troligtvis sitt etomylogiska ursprung i grekiskans perthein, som betyder förödelse). Olympiska gudar är ju som bekant daterapers som befruktar jordekvinnor till höger och vänster utan att tänka på konsekvenserna - detta förekommer även i Percy..., där det är Poseidon som spritt sin säd på ett inte helt schysst sätt.
Hur som helst - Perseus förnekar helst sitt gudomliga ursprung, och håller enträget fast vid sin mänsklighet, tills dess att manuset kräver att han tullar litet på det emot slutet. Kom igen, snacka inte om spoilers, den här historien är tusentals år gammal. I Avatar slits hans karaktär Sully mellan lojaliteten till den mänskliga marinkåren och månen Pandoras exploaterade ursprungsbefolkning N'avi efter det att hans medvetande förts över i en yada yada yada. I Terminator: Salvation drabbas hans karaktär Marcus av insikten att han egentligen är en cyborg, som utnyttjats för att infiltrera motståndsrörelsen i ett framtida dystopiskt samhälle. I slutet är han tvungen att ta ställning till vilken sida han ska stå på.
Det kan inte vara en slump att han porträtterar denna typ av dualitet om och om igen. Svaret hittar man förmodligen i det här klippet.
Om ni inte orkar titta ska jag sammanfatta. Sam Worthington berättar om när hans stålverksfarsa skickar iväg honom, sjutton år gammal, tvärs över Australien, ger honom tvåtusen pix i näven och säger åt honom att jobba sig tillbaka hem. Här anar jag att han åter igen bearbetar den här dualiteten som plågat honom i hela hans liv genom att i anekdotform tala ut inför en mångmiljonpublik. Är han arbetarklassonen från Bonnhåla, Australien, eller är han en av världens i dagsläget mest inkomstbringande skådespelare? Jag anar att han själv tvekar infor detta.
En perfekt illustration av den dualitet som plågar Worthington?
Bygger Sam Worthington hela sin karriär kring ouppklarade daddy-issues? Som ni kanske anar handlar ju även Clash... till stor del om en kille som har en taskig relation till sin (biologiska) pappa. Zeus kanske inte är en lika stor douchebag här som han vanligtvis framställs (Neeson har fått en otroligt stark faderlig framtoning på senare tid, se bara Taken), men det finns god anledning för Perseus att vidhålla sin till en början öppet antagonistiska inställning till honom.
I alla fall. Det hela går som det går, och Kraken släpps lös och en prinsessa ska offras och det ena med det andra, och allt sker i 3D, av någon anledning. Det är ett himla spektakel.
När jag gick ut från Percy... tänkte jag att jag skulle ha älskat den filmen som fjortonåring. Jag känner inte samma sak efter att ha sett Clash... Jag tänker mest på hur Sam Worthington kanske borde krama sin pappa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar