måndag 19 april 2010

Each and every single day I know I'm going to have to eventually give you away

Det är första gången på fem och ett halvt år som jag vaknar upp hemma utan att höra det där gnälliga pipandet från köket. En enträgen drill, en salut till morgonen. Jag vet att det är över.

Henry ligger död på botten av buren. Jag är ensam i lägenheten.

Jag stoppar in handen i en genomskinlig fryspåse och använder den som skydd mellan mig och Henry. Han är fortfarande varm, men stel, när jag lyfter upp honom. Undrar hur snabbt det tar för rigor mortis att inträda för en liten fågel. Jag sluter påsen tätt och virar in honom i plast, som Laura Palmer. Lägger honom i en fyrkantig liten kartong som tidigare innehållit Vilmas knäckebröd. Sedan lägger jag in den i frysen. Jag vet inte riktigt varför, men jag gör det.

Jag ska VAB:a idag. Kanske visar jag lilla E vad döden är och låter henne hjälpa mig begrava Henry, men förmodligen inte.

Jag känner mig fri. Äntligen kan jag stanna borta mer än tre nätter åt gången. Inte bli tvingad att åka hem från landet trots att det är strålande sol och fantastisk stämning. Äntligen kan jag ha stora middagsfester igen! Jag kan äntligen möblera om i köket och ställa bordet där jag egentligen vill ha det! Jag kommer äntligen få plats med min stringblomsterlåda och en ny hylla för kryddor och flaskor! Fiffan vad gött!

Men ja du Henry, vila i frid.

3 kommentarer:

Anonym sa...

men det låter ju ledsamt but u just waited for the day 2 come huh

Hanna sa...

Hejrå Henry!

Sudden sa...

Meeep meeep! Vila i frid lilla pippifågel.