Att försöka sammanfatta ett helt popkulturellt decennium kan andra få hålla på med. Själv pallar jag det inte. Någon jävla kommentar kan jag väl fälla över det hela, i alla fall, om jag så måste.
Jag tänker på vurmen för åttiotalet. Jag tänker på nördens segertåg över världen. Jag tänker på Sofia Coppola. Jag tänker på att dansa med tårar i ögonen. Jag tänker på hur det nya alltid tar avstamp i något gammalt. På revansch. På kamp efter jämställdhet och utsuddandet av sociala gränser. På hur tweeheten hotade att ta över hela den indiecredd min generation jobbat på att bygga upp under hela nittiotalet, på ironins fall. Jag tänker på youtube, på nätdemokrati. På sociala medier. Hur TV-fiktion togs på allvar igen. Generationskfitet bland recenscenter och kreatörer. På bloggare. Rent yrkesmässigt tänker jag på hur mycket den enskilda personens behov och önskningar stått i fokus. Nostalgi, trygghet, igenkännande.
Jag kan således inte tänka mig att illustrera allt detta på ett bättre sätt än med detta klipp, trots att jag embeddat det förut, trots att jag tjatat om det förut, trots att jag tänker på det nästan varje dag. Det konnoterar så väldigt mycket samtidigt. Nollnolltalet sammanfattas i Molly Ringwalds danssteg på den där trappavsatsen i det där biblioteket.
Håll till godo. Igen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar