fredag 22 januari 2010

Don't let the sun go down on me

Jag och MF släntrar iväg längs med Vasagatan i dagens sista anemiska vintersol. Solkig is som små bergskammar under hjulen och vi pratar om den senaste tidens jämmer och elände. Vi kliver in på sportbaren dit vi gått praktiskt taget varje fredag för att äta lunch de senaste fyra åren. Får ett bord. Bligar på de inramade bilderna av idrottsstjärnor - Larry Bird, Mark McGwire, Tiger Woods. Kollar som hastigast på skärmarna för att se vilken match som visas. Får in burgare, får in fish and chips. Hur många till besök hinner vi med innan det tar slut - åtta? Tio?

Vanligtvis är vi sex-åtta personer, de senaste två veckorna har det bara varit han och jag. MF dricker en stor stark, jag dricker en lättöl. MF säger att han är på väg genom sorgens fem stadier i rasande fart - förnekelse, vrede, köpslående har han klarat av på fyra dagar, säger han, nu har han bara depression kvar innan det är dags för accepterandet. "Bra", säger jag, "du kanske kan klara av depressionen imorgon". "Och slösa bort en hel helg?" säger MF. "Nä, det där gör jag nog helst på arbetstid."

1 kommentar:

Anonym sa...

töler