Efter att ha drabbats hårt av Max Ernst-utställningen på Moderna åker jag till Globen för att veckohandla. Jag muttrar inköpslistan för mig själv där jag kör fram på Skeppsbron - salt, bröd, kyckling, grönsaker, hoi-sin, chorizo, ost. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag inte är bakfull; Max Ernst ställer till det för en tillräckligt när man är nykter (däremot hade det kanske haft en rolig effekt om man käkat litet svamp innan). Jag är i vad man skulle kunna beskriva som emotionellt uppror.
När jag nästan är framme vid kassorna är jag tvungen att vända om, för min ärkenemesis från mellanstadiet står vid godiset. Det är en rullstolsburen kille som jag tränade basket, bandy och simning med som liten, en riktig översittare som alltid skrek åt mig när jag hade hög klubba. Jag har ingen lust att prata med honom, så jag smiter tillbaka till bröddisken.
Jag står med halvöppen mun och betraktar det nya utbudet av baklava (5 för trettio, olika sorter) när någon petar på mig hårt med en stor bit ost. Eftersom jag står där och tänker på baklava, och dessutom är i känsligt läge efter det här med Max Ernst, skriker jag till litet fånigt innan jag tittar upp. Det är R. Det tar ett tag innan jag förstår att det är hon. Hon ler och vill klappa på mig, och jag ler svagt tillbaka och försöker bete mig normalt. Hon är naturligtvis våldsamt vacker, och jag är narig om läpparna men är i övrigt awesome. Vi kollar litet på juice och pratar om jobb och jul och jag glömmer bort vad jag ska ha mer och sedan går vi till kassorna. Hon hinner ut före och packar således ner min mat i en kasse. Det hela känns som ett övergrepp.
Vi pratar litet om Max Ernst, och R berättar att hon haft en Giacomettiperiod (Giacometti jobbade tillsammans med Ernst på trettiotalet). Jag säger att jag måste gå till djuraffären för att köpa kraftfoder till Henke, så vi går tillsammans genom centrum. Jag börjar känna att jag vill komma bort från henne så fort jag kan, så jag ökar på stegen, men hon ökar takten. Utanför hissen till djuraffären stannar jag upp för att signalera att det är dags att gå skilda vägar. Vi kramas inte hejdå, jag står kvar på några meters avstånd med min shoppingkasse som en barriär mellan henne och mig. Jag lyfter bara handen och säger "vi lär väl springa på varandra igen", eftersom jag inte vill uppmuntra till närmare kontakt, och hon säger "absolut" och så är det inte mer med det, och jag vänder henne ryggen och hon går sin väg och jag köper kraftfoder och åker hem.
Paid in full. Jag är klar där. Det tar mig "Is it really so strange", "Sheila Take A Bow" och halva "Shoplifters..." att komma hem, sedan värmer jag en bit camembert som jag ringlar litet honung över och äter med en bit bröd framför "LOTR: Two Towers".
Det enda jag ångrar är att jag aldrig fick tillbaka fattningen nog för att sätta mig in i det där med baklavan. Det hade varit gott till kaffet.
1 kommentar:
min själ är också lätt instabil. vi kan äta baklava på nyår om du vill? om du fortfarande kommer? we have champange och mousserande. det blir bara vi.
Skicka en kommentar