There were times when I could have murdered her

Det småregnar litet på Odenplan när jag seglar upp för rulltrappan. Jag ser NP och hennes mamma komma ut ur caféet på andra sidan gatan och ställer mig således att vänta på dem vid övergångsstället. Jag har inte träffat hennes mamma på sju och ett halvt år. Hon vill kramas, men jag sträcker fram näven istället. Hon har åldrats. Vi säger hej innan hon tänder en cïgg och knallar hemåt. Inget mer. Allt som hänt sedan sist ligger emellan henne, mig och en kram.

Jag och NP går till restaurangen, samma restaurang vi firat vår födelsedag på de senaste fem åren. Det är tre månader sedan vi sist sågs, men tre månader är ingenting mellan människor som känt varandra sedan tidernas gryning. Vi dricker vin i baren innan vårt bord blir ledigt och pratar jobb och byråer som hon anlitat i jobbet och vad jag tycker om dem. När vi väl slår oss ner och får servietterna i knät och meynerna framför oss har vi redan börjat prata om sådant som verkligen spelar roll för oss just nu. Hon tyngs av verkligt stora problem i sitt privatliv, medan det enda jag har att komma med är att jag rakat av mig skägget för att straffa mig själv. Vi pratar om henne de första två timmarna, vilket är skönt. Jag kan lyssna, och emellan oss är det så pass oinfekterat att jag kan ställa verkligt intrusiva frågor utan att hon tar illa upp - hon har redan tänkt på mina synpunkter och tagit ställning till dem.

Vi beställer in en flaska vin till maten, men jag märker att hon - precis som hon gjort de senaste tio åren - häller upp det mesta till mig, för hon vet att hon blir berusad på ett glas. FO ringer mitt i alltihopa, och jag förflyttas till 2001, och det blir fnissigt, och NP vill prata med FO, och FO bjuder in mig på middag. NP glömmer sig själv och vill följa med, men där är jag tvingad att påminna henne om verkligheten. 2001 hade det varit högst naturligt att äta middag ihop, jag, NP och FO. Vi gjorde det många gånger. Men det var då det. I NPs situation förstår jag att 2001 ter sig väldigt lockande. Kanske är det så fortfarande för mig också. Kanske inte.

För NP är väldigt trygg. NP vet så mycket om mig som ingen annan vet. Jag kan inte dra en vals för henne. Hon vet alla sanningar, alla ursäkter, alla lögner. Hon har avslöjat allt redan. För åtta år sedan. Hon ensam har sett mannen bakom draperiet. Det är därför hon är isolerad. Det är därför hon aldrig träffat Nasse, SL, MS, TG, etc. - eller LA och FO på många långa år. NP vet allt jag inte är redo att berätta för dem ännu. Jag säger till henne: "Du är min lilla NP-bubbla". Fast istället för NP använder jag hennes riktiga förnamn. "Du är min lilla NP-bubbla", säger jag, "i vilken jag kan berätta allt jag är rädd för".

Det är ganska läskigt, och jag förmodar att det kan kännas som en stor börda för henne.

Kanske är det här ett första steg, som del av hela min "jag-ska-bli-en-farbror"-kampanj. Som inte alls är på skoj. Kanske NP-bubblan är på väg att spricka. För NP spelar farbror-grejen ingen roll. Hon himlar med ögonen och tycker det är larvigt. Hon säger dessutom att hon tycker att jag är lika snygg i skägg som utan. God bless. Jag kan inte prata film, musik, spel eller litteratur med henne, men vi möts över så mycket annat - inte bara över mitt skäggs vardande eller ickevardande.

NP och jag slänger sexhundra spänn var på bordet när allt är uppätet och uppdrucket - pasta, chokladfondanter, amaroneviner, grappa, cappuccinos. Vi kliver ut på Odengatan och NP halar fram sina Virginia Slims och vi röker varsin i hörnet vid Norrtullsgatan, och sedan går vi vår vanliga födelsedagspromenad mellan Odenplan och Hötorget.

Utanför konserthuset befinner vi oss båda inom obekvämt korta avstånd till våra respektive arbetsplatser, men vi tänder ändå varsin cigg (käbblar familjärt en stund över tändstickorna) och hon säger att det är så jävla orättvist. Vi pratar bara om det här en gång om året, och det av någon anledning när vi firar våra födelsedagar, men resten av året låter vi det vara. Jag rycker på axlarna och säger "So it goes". Bara det förklarar på ett enkelt sätt varför jag ser på livet på ett sätt som bara hon har anledning att förstå. Vi kindpussas och röker klart och sedan åker jag hem.