After the goldrush

Shit. Det finns så sjukt mycket grejer som jag skulle vilja skiva om här. Tyvärr är mycket av det grejer som jag faktiskt får bra betalt om att skriva om av andra instanser, så jag har inte råd att bjucka på dem i dessa rimfrostiga tider av ekonomiskt förfall. Jösses, vad jag får bra pröjs om att skriva om dem i andra forum, det ska både ni och Gudarna veta.

Vad jag kan bjucka på här är egentligen bara två saker - George Clooney och en nära förestående zombieapokalyps - precis vad ni alla bett, nej, tiggt om. Just det här med zombieapokalypsen, som vi är så många som skojat om i alla dessa år, det är litet osmakligt att skoja om just nu, när alla öppna ytor i Port-au-Prince stinker av lik och urin. Så nej. Jag tror ni förstår vad jag menar - stor katastrof i Haiti av alla jävla ställen; tusentals döda på gatorna, Zora Neale Hurston och hela den grejen. Men det är too soon! Too jävla soon!

Så George Clooney, då? Jag ser på Up in the Air och underläppen skälver av igenkänning, jag ser Clooneys ögon, jag lyssnar på hans trygga röst, jag minns 1996 och jag minns From Dusk til Dawn, jag tänker på JD och hur vi såg alla jävla Clooneyfilmer som kom efter det, till och med One Fine Day (1996), och att det nu är fjorton år sedan,och jag sitter här med magen full av calamari fritti och Chardonnay och myspyser, och jag räknar till femton Clooney-filmer i DVD-hyllan och jag undrar egentligen varför, och jag slinker ner i soffan framför Three Kings och sedan har jag ingenting mer att säga i saken.