Crabcakes och Christian Bale - detta vansinne!

Jag blev sjuk på Nyårsafton, och det var lika bra det, eftersom mina storvulna planer för den kvällen i alla fall blev inställda, som så många andra storvulna nyårsplaner jag haft. Tanken var ursprungligen att jag skulle köra ner till SL:s hemstad och fira nyår med hennes familj i deras hus mitt ute i den bohuslänska skogen, men efter många turer beslöts det att det inte var någon bra idé. Vädret hade ställt till det för dem, strömmen kom och gick och snön låg 90 cm hög på backen. Dessutom varnade SMHI för förrädiskt väglag, och jag blev ganska nöjd med att inte behöva köra 45 mil på halkbana.

Så jag laddade upp med halstabletter och firade nyår med min familj, vilket var väldigt trevligt. Pappa hade köpt en ny TV som han var nöjd med, så vi kalibrerade den och såg på Star Trek och oooh:ade och aaaah:ade över alla linsöverstrålningar. Sedan gratinerade vi litet hummer och skålade.

Dagen därpå hade det brutit ut rejält för mig, men eftersom mina föräldrar skulle åka till landet var jag tvungen att åka hem - detta på grund av att trapphissen gått sönder i kylan, och jag inte kunde ta mig in och ut ur huset själv. Så svag i kroppen som jag var släpade jag mig hem och lade mig på soffan. Jag insåg att jag som så många gånger förr åter var helt utlämnad till mig själv och mina hjärnspöken.

När febern bröt ut blev det riktigt illa. Jag bara sov och sov, och när jag inte sov låg jag och yrade på soffan och pratade för mig själv. Verkligheten drev in och ut, fram och tillbaka, upp och ner. Jag visste ibland inte var jag var. Jag började hytta med näven mot folk som gick förbi utanför. Under lördagen hade jag 38.5, så jag stoppade i mig mina receptbelagda smärtstillande och såg på fyra filmer i vilka Christian Bale skildrar olika stadier av besatthet och paranoia. Detta visade sig inte vara bra för mig. Jag började själv bli besatt och paranoid och låg snart under en filt och skakade, samtidigt som jag vandrade vilse i mitt undermedvetnas svindlande korridorer.

Jag försökte få utlopp för detta kreativt, men kunde inte hålla i en skisspenna eller hitta rätt bokstäver på tangentbordet. Jag gnydde. Jag tror att jag stekte ägg och bacon.

Jag duschade inte. Inte heller drack jag kaffe. Inte heller snusade jag. Dessa tre saker är vitala för mitt välbefinnande. Det var som om jag medvetet - någonstans - ville göra situationen värre för mig själv. Intrycket av att se en utmärglad och sömnlös Christian Bale skrubba köksgolvet med lut förstärktes av detta. Att medvetet förneka mig själv från tre av mina största behov var ett expriment som såhär i efterhand framstår som helt vansinnigt. Men jag visste inte vad jag höll på med, jag hade ju 38.5, för guds skull!

Runt halv ett på natten hände sedan något hemskt. Christian Bale stod i en tallskog och sköt med maskingevär mot en stuga i vilken Johnny Depp gömde sig, och plötsligt slogs jag av tanken på crabcakes. Gyllenbruna, frasiga crabcakes! Med koriander, vitlök och chili! Med chipotle, paprikapulver och schalottenlök! Med citron, gräslök och dill! Så många olika sorters crabcakes man kan göra! Jag slog av TV:n och gick och lade mig för att på det sättet måhända få bilden av crabcakes ur huvudet.

Jag vaknade drygt tio timmar senare, hostade upp en klump grönt slem och skrek: "Crabcakes!"

Klockan är nu snart halv två, och fortfarande inga crabcakes! Om jag ska vara ärlig har jag faktiskt inte ätit något annat än en powerbar. Jag har däremot duschat, druckit tre koppar kaffe och tagit tre snus.

Jag känner mig isolerad och paranoid. Jag måste ta mig ut! På vändplanen utanför ser jag hur folk parkerar fel och fastnar i snödrivor och beter sig underligt. Jag hytter med näven åt dem. Jag måste komma ut. Jag måste göra crabcakes!