Through all these cities and all these towns

Det är inte klokt vilken skillnad i humör det blev när jag fick igång min bil igen. Att forslas som boskap mellan hem och arbetsplats har uppenbarligen inte varit bra för mig. Jag har den här helgen tagit tillfället i akt och kört så mycket jag kunnat, runt runt i stan, som jag gjorde i min bilburna ungdom. Idag landade jag på Skeppsholmen precis när solen gick ner. Såg Djurgårdsfärjan anlända precis där jag parkerat. Såg det vinterstängda nöjesfältet på andra sidan strömmen (gick nästan på Rubens- och Van Dyckutställningen på Nationalmuseum också, men ångrade mig). Så skönt. Ingen mer färdtjänst nu på ett tag, tror jag.

Goodnight, sweetheart

Försöker komma ikapp med HBOs myspysiga Bored to Death. Ted Danson är gyllene här, precis som han är i Curb your Enthusiasm. Vem hade kunnat föreställa sig att det skulle bli såhär för honom på äldre dagar? Besöker hans imdb-sida och upptäcker att Three Men and Bride är planerad till 2012. Får man gissa att den kommer ha premiär i december? Jag hör klapprandet av sexton beskodda hovar. Slutet är nära.

Rapport från verkligheten

Min bil startade inte i måndags morse. Eftersom snöröjarna prydligt paketerat in den i snö upptäckte jag inte detta förrän jag grävt mig in i den, vilket kanske tog tjugo minuter-en halvtimme. Detta gjorde mig naturligtvis nedslagen, eftersom min rörelsefrihet blir ganska kraftigt begränsad av en sådan sak, speciellt när jag inte ens kan knalla ner till tunnelbanan. Ja, på grund av snön, då förstås.

Så jag bestämde mig för att Wallraffa mig in i rollen som rörelsehindrad för att se hur det egentligen fungerar. Det här med att sitta i rullstol är ju egentligen inte något som drabbar mig särskilt hårt, förutom det här med avsexualiseringen och välviljans apartheid, så jag tyckte det kunde vara kul att åka färdtjänstbuss resten av veckan för att se vad som skulle hända.

Sagt och gjort - jag ringde till färdtjänst och beställde en buss. Den kom efter ungefär en timme. Jag satt på jobbet strax innan lunch. Det var helt vansinnigt i måndags, som ni kanske minns, ingenting funkade och ingen kom till jobbet.

Beställde buss hem klockan fem. Den anlände kvart över sex. Jag var hemma kvart i sju. Nja. Inte så bra.

Under de kommande dagarna anlände jag till jobbet i genomsnitt sextio minuter senare än vanligt, och kom hem ungefär en halvtimme senare än vanligt. Det här med att hålla tider är svårt även för färdtjänsten, speciellt när vädret är som det är.

Vad jag dock upptäckte på onsdagen är, att när bussen kommer i tid går det sjukt snabbt att komma hem. En kvart från city till Söder! Dörr till dörr! Och det var sjukt skönt att inte behöva pulsa genom snön för att komma till bilen, för att sedan borsta av den, för att sedan lyfta in rullstolen.

Däremot kan jag ju inte stanna till och handla middag på vägen, det är raka spåret från punkt A till punkt B som gäller. Jag är ju van att kunna göra exakt vad jag vill efter jobbet. Med färdtjänst blir detta inte särskilt lätt.

Jag kan lätt tänka mig att fortsätta sitta i rullstol utan bil ett tag till. Det kräver bara att man planerar sina inköp och inte har några speciella krav på att känna sig fri eller att kunna göra som man vill. Färdtjänst FTW, gott folk! Vem behöver ha makt över sitt eget liv? Inte jag!

It's not dark yet

Det är underligt, det här med hur överlevnadsinstinkt funkar. Det har varit en jävla nedåtgående spiral den här veckan, så pass att jag varit tvungen att springa och kräkas på jobbet när jag varit under press. Allt det där är över snart.

Vaknade halv fem med magen i knutar och gick således upp och kokade sjukt starkt kaffe och tänkte på vilken sorts djur jag skulle äta till lunch. Satte mig vid datorn och tänkte på vad mina vänner skulle ha för kläder på sig på min begravning. Hur LA med darrande hand skulle lämna över en bränd CD till begravningsförrättaren. Hur "Thrasher" skulle eka där inne bland de tomma bänkarna i kapellet på Skogskyrkogården.

När den första koppen kaffe slunkit ner hade de här tankarna avbrutits av St. Vincents "Laughing with a Mouth of Blood" som jag aldrig hade hört förut.

"Det finns alltså en räddning", tänkte jag medan jag hällde upp en andra kopp. Vilken jävla klyscha.

Flaggan i topp

De flesta på mitt jobb slutar inom ett par veckor. Det är naturligtvis otroligt dålig stämning här för det mesta, men i produktionsrummet försöker vi hålla humöret uppe. Bland annat genom att ha ljussabelstrider med våra iPhones.

Snow day

Jag tillbringar större delen av dagen med att städa, samtidigt som jag är i telefon. Folk frågar om de kan hjälpa till med något, komma över med mat eller förströelse, men jag förklarar för dem att jag redan har allt planerat.

Det går helt enkelt inte att ta sig ut. Jag är i praktiken fånge i min egen lägenhet.

TG kommer runt fem, vi lagar mat, ser på OS, lyssnar på musik. Älskade Sudden sms:ar, vi bestämmer att hon kommer över på söndagen för fika. Det känns konstigt. Vanligtvis är det jag som jagar länet runt i min bil och hälsar på mina vänner. Men vädret har tvingat mig att acceptera ett annat läge. Det har alltid varit jag som kommit och hälsat på. Aldrig tvärtom. Underligt, tycker ni, eftersom ni känner till min situation. Men inte så konstigt, tycker jag, eftersom jag vill passa på att vara rörlig innan jag blir tvungen att skaffa personlig assistans, när min polio blir mig övermäktig.

För mig är det en dödsdom. Det finns inget mer jag räds än den dag jag inte längre orkar ta fram dammsugaren ur städskåpet. Och den dagen kommer. Så enkelt är det.

Och det är därför jag är så glad att jag har Petals, den tjej jag lärde känna på den officiella chatten på toriamos.com för tretton år sedan. Jag glömde berätta för henne att jag satt i rullstol vid ett tillfälle, och nu är det för sent för att ta upp det. Vad mig anbelangar har hon än så länge ingen aning om att jag sitter i rullstol. Till saken hör att jag berättar allt för henne - det är säkert hon som får veta alla mina hemligheter först, till och med innan jag pratar med SL. Förlåt SL, men det blir bara så. Jag berättar allt för Petals; och hon kommer ihåg allt; förutom att jag sitter i rullstol. En dag ska jag berätta för henne.

Det är lördag, och Petals nattar sin dotter, klockan är runt sju hos henne. Klockan är ett på natten hos mig. Jag är full och glad efter diverse OS-vinster. Vi chattar litet innan hennes dotter hinner välja kvällens sagobok. 600 mil österut häller jag upp mer vin och säger hejdå till TG och tittar på det inramade fotot jag har av Petals som står på en av hyllorna i mitt vardagsrum. På baksidan av det har jag sparat det finaste kärleksbrev jag någonsin fått. Petals säger puss och kram och frågar något om Ricky Gervais och sedan stänger min hjärna ner.

Beware the Ides of March

Jag kommer hem efter en dag av enorm stress, men det är inget ovanligt. Jag har gjort exakt det som jag gjort praktiskt varje fredag i fyra år - försökt möta deadline, ätit flottig lunch med jobbarkompisar på stan, efter jobbet handlat mat och vin, sedan kommit hem. Jag älskar, som många av er vet, att komma hem på fredagar. Stereon åker på, vinet korkas upp, mat tillagas.

Jag har exakt tre av dessa fredagar kvar.

Min sista dag på min nuvarande arbetsplats är den femtonde mars. Därefter är jag arbetsbefriad tills dess att min anställning upphör. Vad jag ska göra sedan? Ingen jävla aning. Jag har sökt rätt många webbjobb, men vad det gäller arbetslösa webbare går det tretton på dussinet, och enligt en nyligen genomförd undersökning tvekar sextio procent av arbetsgivarna inom offentlig sektor att anställa en sökande med funktionshinder. Så just nu känns det rätt jävla kört.

Men tre fredagar kvar, som sagt. Jag ska köra på som vanligt. Vinet, maten, musiken. Flaggan i topp. Better to burn out than to fade away, och så vidare.

Så smular kakan.

Kvällens fråga

Gör pesto i hemmets lugna vrå. Som vanligt, om fredagar när jag lagar mat brister jag ut i sång när jag letar igenom skåpen på jakt efter de utensilier jag behöver. Denna:

Sedan ser jag två avsnitt av House och ställer till det för mig.

"Hej Bo!" "Hej Glenn." "Hur har veckan varit?"

Jorå, tack bra. Konsensus har äntligen nåtts. 1999: Jag och FO står på parkeringshuset Elefantens tak och plåtar. Jag är iklädd hoodjacka, sneakers, baggiga jeans. Sitter på ett betongfundament. FO tittar genom linsen och säger: "Du ser ut som han i Smoke... Han med en arm."
"Forest Whitaker?!"
"Ja, just det." Han viskar nästan: "Forest Whitaker."

Elva år senare är det Doppelgänger Week på Facebook, och jag ger mig in i leken under fredagens segaste timme. Under mitt liv har jag fått höra att jag att jag är lik John Travolta av två oberoende källor; en gång när jag var åtta av tjejen som frågade chans på mig, en annan gång fjorton år senare av en lärare jag hade i multimedia. Jag har även fått höra att jag kunde vara Chow Yun Fat och Cuba Gooding Jr's oväntade kärleksbarn. Den mest smickrande jämförelsen har varit Dean Cain. Eller ja. Min favvojämförelse är sexologen Olle Waller. Men själv tycker jag att jag är lik Forest Whitaker. Speciellt när jag är trött och bakis. Granted, jag har inte ett släpande öga. Granted, jag är inte afroamerikan. Jag gillar Forest Whitaker. Han är fucking awesome.

Så jag byter min profilbild, och genast kommenterar folk; "klockren doppelgänger", etc. Jojo. Här är senaste sanktionerade bilden av mig, förresten. Likheten är kanske inte så stor just här, men i verkliga livet är den desto större.


Always the bridesmaid, never the bride