Beware the Ides of March

Jag kommer hem efter en dag av enorm stress, men det är inget ovanligt. Jag har gjort exakt det som jag gjort praktiskt varje fredag i fyra år - försökt möta deadline, ätit flottig lunch med jobbarkompisar på stan, efter jobbet handlat mat och vin, sedan kommit hem. Jag älskar, som många av er vet, att komma hem på fredagar. Stereon åker på, vinet korkas upp, mat tillagas.

Jag har exakt tre av dessa fredagar kvar.

Min sista dag på min nuvarande arbetsplats är den femtonde mars. Därefter är jag arbetsbefriad tills dess att min anställning upphör. Vad jag ska göra sedan? Ingen jävla aning. Jag har sökt rätt många webbjobb, men vad det gäller arbetslösa webbare går det tretton på dussinet, och enligt en nyligen genomförd undersökning tvekar sextio procent av arbetsgivarna inom offentlig sektor att anställa en sökande med funktionshinder. Så just nu känns det rätt jävla kört.

Men tre fredagar kvar, som sagt. Jag ska köra på som vanligt. Vinet, maten, musiken. Flaggan i topp. Better to burn out than to fade away, och så vidare.

Så smular kakan.