Det är underligt, det här med hur överlevnadsinstinkt funkar. Det har varit en jävla nedåtgående spiral den här veckan, så pass att jag varit tvungen att springa och kräkas på jobbet när jag varit under press. Allt det där är över snart.
Vaknade halv fem med magen i knutar och gick således upp och kokade sjukt starkt kaffe och tänkte på vilken sorts djur jag skulle äta till lunch. Satte mig vid datorn och tänkte på vad mina vänner skulle ha för kläder på sig på min begravning. Hur LA med darrande hand skulle lämna över en bränd CD till begravningsförrättaren. Hur "Thrasher" skulle eka där inne bland de tomma bänkarna i kapellet på Skogskyrkogården.
När den första koppen kaffe slunkit ner hade de här tankarna avbrutits av St. Vincents "Laughing with a Mouth of Blood" som jag aldrig hade hört förut.
"Det finns alltså en räddning", tänkte jag medan jag hällde upp en andra kopp. Vilken jävla klyscha.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
nämen har du vart på hedengrens o köpt de sista ex av rufus w bio och tom waits bio?? tack ska du ha
SKÄRPNING. Don't make me come down there and smack you.
Skicka en kommentar