Snow day

Jag tillbringar större delen av dagen med att städa, samtidigt som jag är i telefon. Folk frågar om de kan hjälpa till med något, komma över med mat eller förströelse, men jag förklarar för dem att jag redan har allt planerat.

Det går helt enkelt inte att ta sig ut. Jag är i praktiken fånge i min egen lägenhet.

TG kommer runt fem, vi lagar mat, ser på OS, lyssnar på musik. Älskade Sudden sms:ar, vi bestämmer att hon kommer över på söndagen för fika. Det känns konstigt. Vanligtvis är det jag som jagar länet runt i min bil och hälsar på mina vänner. Men vädret har tvingat mig att acceptera ett annat läge. Det har alltid varit jag som kommit och hälsat på. Aldrig tvärtom. Underligt, tycker ni, eftersom ni känner till min situation. Men inte så konstigt, tycker jag, eftersom jag vill passa på att vara rörlig innan jag blir tvungen att skaffa personlig assistans, när min polio blir mig övermäktig.

För mig är det en dödsdom. Det finns inget mer jag räds än den dag jag inte längre orkar ta fram dammsugaren ur städskåpet. Och den dagen kommer. Så enkelt är det.

Och det är därför jag är så glad att jag har Petals, den tjej jag lärde känna på den officiella chatten på toriamos.com för tretton år sedan. Jag glömde berätta för henne att jag satt i rullstol vid ett tillfälle, och nu är det för sent för att ta upp det. Vad mig anbelangar har hon än så länge ingen aning om att jag sitter i rullstol. Till saken hör att jag berättar allt för henne - det är säkert hon som får veta alla mina hemligheter först, till och med innan jag pratar med SL. Förlåt SL, men det blir bara så. Jag berättar allt för Petals; och hon kommer ihåg allt; förutom att jag sitter i rullstol. En dag ska jag berätta för henne.

Det är lördag, och Petals nattar sin dotter, klockan är runt sju hos henne. Klockan är ett på natten hos mig. Jag är full och glad efter diverse OS-vinster. Vi chattar litet innan hennes dotter hinner välja kvällens sagobok. 600 mil österut häller jag upp mer vin och säger hejdå till TG och tittar på det inramade fotot jag har av Petals som står på en av hyllorna i mitt vardagsrum. På baksidan av det har jag sparat det finaste kärleksbrev jag någonsin fått. Petals säger puss och kram och frågar något om Ricky Gervais och sedan stänger min hjärna ner.