På måndag förmiddag ringer jag den polare som bor närmast mig, MH, för att föreslå lunch och häng. Senast jag pratade med honom, för ett par månader sedan, var han arbetslös, och byggde sitt liv kring att hämta och lämna barnen på dagis. Han säger att han är i Norge, där han går en kurs för att träna upp sig för sitt nya jobb. Som han fick för en månad sedan.
Vi är en grupp killar som växte upp tillsammans. Av någon anledning, som kanske enbart kan förklaras på ett kosmiskt plan, är alltid någon av oss arbetslös. Nu är det alltså min tur. Igen. Orättvist.
Han säger att han dock är hemma en hel del i veckorna i alla fall, och att han kommer tillbaka på tisdag.
På onsdagen går SL och jag och äter lunch. Vi springer på MH där han kommer bärande på två kebabtallrikar, vilket är underligt, eftersom han tänkt ringa mig och jag tänkt ringa honom. Efter lunchen går jag upp till honom och fikar. Han var arbetslös i arton månader, vilket är en mycket lång tid. Hans bransch ser ju ut som den gör, liksom. På ett sätt var det bra timing, eftersom han kunde hänga med sina ungar hela dagarna, vilket är få förunnat, men jösses, arton månader.
Jag går upp idag och söker två jobb, gör litet av vad jag har kvar att jobba bort på byrån och ringer sedan MH. Han sitter hemma och häckar. Vi möts upp i Skrapan och kollar på TV-spel. Sedan äter vi lunch på 3 indier, där vi ofta lunchade när vi gick i gymnasiet.
Det är en flashback på samma sätt som det var att gå och fika med NP på vårt gamla stamfik på Eriksbergsgatan häromdagen. Att göra sådana här saker på en vardag känns väldigt konstigt.
Nästa vecka är han hemma igen ett par dagar. Lunch då också? You betcha.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar