Våfflor och prisjägare

När Suddens äldste son kom till världen för fyra år sedan var han det första barn jag utvecklade en nära relation till i vuxen ålder. Jag älskar den lille pojken. En av de första saker jag sade till honom när jag höll honom i min famn, blott dagar gammal, var "Vi ska leka med Star Wars, du och jag". Och idag, äntligen, hände det.

Jag och SL ställde till med våffelkalas idag. Jag tillbringade helgen hos min mamma och pappa, där jag vaktat katter, lagat mat och druckit vin på sedvanligt vis. Runt två började vänner dimpa in, huset fylldes av ljud och värme och de som jag håller av. Det var verkligen en tröst att ha så många vänner omkring mig, jag kände att jag skulle vilja vara med dem jämt, nu när jag mår som jag gör.

Och jag går och hämtar min påse med Star Wars-gubbar. Tre smågrabbar leker med bilar i vardagsrummet. Jag visar håller upp Leia, Luke, Han, och Lando för Kniven och berättar vad de heter. Han är dagen till ära iklädd en Batman-tischa och Spider-Manstrumpor, och jag ger honom komplimanger för detta. Nu är det bara ett par år innan jag kan visa Star Wars-filmerna för honom också. Ser fram emot det. Sedan klappar vi katterna och pratar länge. Jag blir litet sentimental, för jag har längtat efter att kunna föra ett samtal med honom.

Jag tänker på lilla E, som jag förvisso också kan prata med, men våra konversationer sträcker sig ungefär till detta:
"Vad vill du titta på?"
"Pinguuuuu!"
"Okej, Pingu."
"Alfooooons!"
"Men du ville ju se på Pingu!"
"Pinguuuu!"
"Vad ska jag rita för något då?"
"Pappa! Kaka! Pinguuuu! Mer!"
Urgulligt! Om två år, då leker hon och jag med Star Wars också. Vid det laget ska jag ha lärt Kniven namnen på alla prisjägarna som Darth Vader hyr för att hitta Han Solo i Empire Strikes Back. Ser fram emot det.