Åh Gud. Arga redaktörer. Jojo. Eller arg, när min redaktör ringer mig låter hon i det närmaste orolig, kanske inte arg, men jag vet att det lurar ett raseri under den där västgötskan, likt Cthulhu, när hon frågar mig hur jag mår. Jag säger som det är; att jag inte mår sådär jättebra, men det är litet fel; jag mår utmärkt, för jag har alldeles nyss ätit en suverän grillad macka med bresoala och druckit både färskpressad äppel- och apelsinjuice.
Och ja, jag har dodgat tidningen - trots att jag är beroende av de där extra tusingarna som jobben därifrån ger mig. Detta har ökat på både skam och panik, så det känns skönt att ta blivit avslöjad och ertappad. När jag pratar med redaktören sitter jag i min bil på en parkeringsplats i Årsta och lyssnar på Anna Odells sommarprat. Min blogg är i bruk igen; det har blivit fel i hostingen, och jag kan börja skriva i den igen. Jag är skyldig dem typ tio inlägg, inlägg som bara ligger och väntar på att bli publicerade. Eller; det är en lögn - jag har stolpar och anteckningar till tio inlägg.
Jag ska också färdigställa en artikel som jag gjort research på, men som inte är färdigskriven, till imorgon. Jag grips av den där sköna deadlinepaniken, den som jag inte känt på flera månader, men som jag under mina år på reklambyrå blivit praktiskt taget beroende av. Det känns skönt.
Jag ställer in ett par privata åtaganden för både kvällen och morgondags lunch, och åker sedan och blixthandlar mat och vin innan jag åker till det sista stället jag behöver besöka för min research. Väl hemkommen känns det så otroligt skönt att sätta sig ner och skriva igen att ett inlägg här slinker med av bara farten. Jag ringer andra källor och försöker få tag i bilder. Positiv stress, intalar jag mig. Positiv stress.
Fått länk till bildbank. Det känns som förr i tiden. Fan att man ska behöva ha jobb för att må bra. Nu kör vi.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar