Credcovers - tveksam agenda

De första tre minuterna av Alicia Keys "Try Sleeping with a Broken Heart" utgör, innan sången övergår i pianoklinkande och lallande, en av de senare årens finare poplåtar. Det var en sådan där RnB-låt som hittade en publik även i andra, kreddigare, vitare, medelklassiga kretsar, ungefär som Beyoncés "Halo" från häromåret, som omhuldades av både svennebananer, Rodeoredaktörer och spädbarn.

Florence + The Machine gjorde en uppskriven, och egentligen ganska tippad, cover av "Halo" i BBC Radio 1:s studio i slutet av juni 2009. Inte bara blev resultatet otroligt vackert, men vad som egentligen hände - rent kulturellt - var att en i grund och botten väldigt smörig och sentimental RnB-låt fick en OK-stämpel från indieläktaren. Det är helt enkelt mer okej att tycka om "Halo" när den satts i en kreddigare kontext.



Vad som också händer i det här läget är någon form av kulturell imperialism. "Halo" låg fortfarande på listorna, och hade så gjort sedan i februari. Credskruden träddes på under det att låten fortfarande låg och mös på amerikanska airplaylistan.

Nästan exakt ett år senare satt jag och min vän SL i bilen och åkte från A till B, då Alicia Keys "try Sleeping with a Broken Heart" spelades på radion. Jag berättade för SL att jag tyckte mycket om sången, vilket bemöttes av ett hånskratt. Alicia Keys hade helt enkelt fel uttryck. Jag framhärdade att låten trots Keys uttryck var mycket att bra, och att hon skulle tycka om den ifall till exempel Robyn gjord en cover på den, eftersom låten lika gärna kunde vara skriven, om än inte producerad av Robyn. SL tillstod att så förmodligen var fallet.

Ett par veckor senare hände det:


Robyn hade i likhet med Florence + The Machine klättrat in i BBCs studio och gjort en innerlig, indiefierad cover av en RnB-låt. Man skulle också kunna säga att hon gjort den vit, men jag tror inte det är av vikt just i det här fallet. Framför allt blev själva låten - kompositionen - legitim på ett helt nytt sätt.

Givetvis gillade SL låten nu. I den här skruden var låten helt okej. Jag tycker själv väldigt mycket om den i en här tappningen, men lyssnar fortfarande på Keys version, eftersom den i orginalutförande låter som kompositörerna hade tänkt sig. Robyns cover är litet som den där uppsättningen av Hamlet där den danske prinsen var en tjock gothare och hade Portishead på soundtracket.

Mitt avslutande exempel på det här är Bat for Lashes cover på Kings of Leon bredbenta och uppriktiga "Use somebody", som jag nu embeddar for your viewing pleasure.



Vad händer här? Jo, Natasha Khan befriar låten från allt som kännetecknar låten egentligen, förutom melodin. Litet grann känns det som om hon sitter hemma och pillar med sin Casio för skojs skull, men ja, det är fint. Här är essensen av låten, vare sig mer eller mindre.

Mitt slutliga resonemang är att det är skillnad på covers och covers. Här gör till exempel Paramore en cover av "Use somebody" i exakt samma kontext (BBC Radio 1 Live Lounge), men helt utan egentligt resultat:



Varför? Eftersom Paramore arbetar efter nästan exakt samma paradigm som Kings of Leon, och har praktiskt taget samma målgrupp. Låtens effekt och uttryck blir i stort sett desamma.

I januari 1965 släppte Bob Dylan sin "Mr. Tambourine Man". Tre månader senare kom The Byrds version, som blev en oerhörd kommersiell framgång. Man kan helt enkelt säga att låten gjordes tillgänglig för de breda folklagren. Med credcovers är det annorlunda - låten görs om för en betydligt mindre publik.

Behövs detta? Jag vill gärna tro att Robyn, Bat for Lashes och Florence + The Machine gör sina versioner med hopp om att sprida budskapet att det är okej att lyssna på hits. En bra låt är en bra låt, liksom. En annan, snäppet mörkare, tanke är att de är ute efter att visa hur mycket bättre låtarna kan bli om de får filtreras genom rätt paradigm. Vill vi verkligen ha det så?

EDIT: Glömde den bästa covern på "Mr. Tambourine Man".