It ain't easy being green

Jag har alltid varit mer av en Marvelkille än en DC-kille, och därför känner jag alltid en större entusiasm inför Marvelfilmer än DC-filmer, även om de senastee årens DC-filmer varit snäppet bättre än Marvelfilmerna. Nästa år kommer sommaren totalt domineras av The Incredible Hulk och Iron Man. På ComicCon visades häromdagen fem minuters hopkok av Iron Man, där Robert Downey Jr spelar miljardären Tony Stark, som främst av hälsoskäl bygger sig en rustning med livsuppehållande funktioner. Filmen fanns att beskåda på YouTube under ett fåtal, någon tjomme hade filmat duken med sin mobilkamera och lagt upp den. Givetvis togs den ner illa kvickt. Jag hann dock se den, och det ser väldigt, väldigt bra ut. Intryck: Rustningen ser förbannat cool ut. Downey Jr gör vad som förväntas av honom - han är sarkastisk och loj på det sätt endast han kan. Gwyneth Paltrow klär som rödhårig. Effekterna kommer bli makalösa.

Igår var det dags för skaparna av The Incredible Hulk att träda fram. Den här gången är det Ed Norton som spelar den mjäkige forskaren Bruce Banner, och även hans förbannade alter ego, Hulken (japp, de har spänt fast ping pong-bollar på Norton, så att han kan agera ut Hulkens rörelser, precis som man gjorde med Andy Serkis när han spelade King Kong. I förra Hulkfilmen var det regissören Ang Lee som spelade Hulken). Norton har även skrivit manus.

De visade bilden ovan. Ser ut som om man inte skapat Hulken utifrån Nortons utseende, som man olyckligtvis gjorde när Eric Bana spelade Banner. Istället ser han ut som han gjorde när John Byrne ritade honom på åttiotalet. Mycket klokt. Hulken i Ang Lees film från 2003 såg litet efterbliven ut, som om han ständigt förvånades över vad som hände. Som om han ständigt försökte förstå och analysera sin omgivning. Den här Hulken ser ut att skita totalt i det. Den här Hulken ser bara jävligt arg ut.

Även om jag hört från säkra källor att Norton är fruktansvärt osympatisk, kan ingen ta ifrån honom att han är en driven och ambitiös filmskapare, både framför och bakom kameran. Det här kan nog bli bra. Skitigt och kinetiskt, om man får dra slutsatser från regissören Louis Leterriers tidigare alster (de hektiska The Transporterfilmerna, Jet Li-våfflan Danny the Dog).

Har alltid gillat Hulken. Kan identifiera mig med en outsider full av otyglad och missriktad vrede.

Bilden är snodd från joblo.com

Sambo

Efter jobbet åker jag hem till AS, JR och Kniven och fikar med Hanna och hennes dotter. Vi läser tidningar i ett solvarmt kök och det är mycket mysigt. Äter sedan otroligt god korvsallad på balkongen. JR sätter ihop en hylla och AS och jag snackar skit en stund. Pallrar mig sedan hem för att städa och diska innan CC kommer hem fråg aikidolägret.

När han ringer kvart över åtta sitter jag i soffan och äter Pingvinlakrits i mjukisbyxor framför sista säsongen av Buffy. Han säger att han är på väg in till stan för att lämna sin väska, sedan ska han ut och träffa sin kompis Gabby. Jag som hade sett fram emot en sista kväll med honom innan han åker tillbaka till New Hampshire och inte kommer tillbaka på ett år.

Jag går och häller för mig en stor bourbon med is och känner mig som Sue Ellen i Dallas. När CC kommer hem och ställer ifrån sig väskan sitter jag åter framför TV:n. Han säger att han bara ska duscha, sedan ska han åka ut till Tensta där Gabby bor för att hälsa på henne. Jojo. Jag vet nog vad "hälsa på" innebär. Vi tar varsin bourbon i köket och sitter och snackar ett tag innan han går. Han säger att han kommer tillbaka senare, för tunnelbanan slutar ju gå och så. Han hänger upp sina svettiga träningskläder och sin äckliga suspensoar på en galge för öppet fönster och går sin väg.

Jag ser på Buffy till klockan ett och går sedan och lägger mig, lämnar fönstret halvöppet och lyset vid soffan på så att han ska slippa snubbla i mörkret när han kommer hem. Jag märker att draget från det halvöppna fönstret fyllt lägenheten med en obehaglig doft av manssvett. I draget och svettdoften, och ljuset från vardagsrummet, ligger jag sedan och försöker sova. Jag tror jag somnar halv tre.

Kvart över sju kommer CC hem. Han smyger in och lägger sig och somnar på soffan. Det är tjugo minuter tills jag ska gå upp. Jag ligger kvar och grämer mig en stund innan jag går upp och sätter på kaffe. Kvart i åtta ska min gamla bekant Carro Hainer vara på Nyhetsmorgon för att prata om Simpsons, så jag slår på TV:n. Detta väcker CC. Jag frågar inte hur han haft det eller vad han haft för sig, för jag bryr mig egentligen inte. Jag berättar istället om Carro. Istället för Carro intervjuas istället Eddie Murhpys brorsa Charlie. Det känns konstigt. Jag kollar Carros blogg. Det har blivit uppskjutet till kvart i nio. Jag och CC pratar en stund och jag går sedan och gör mig i ordning. Sedan pratar Carro om Simpsons tillsammans med Fredrik Strage, Strage tar nästan över showen, men Carro hinner säga en och annan bra sak i alla fall.

Klockan nio står jag med kavajen på, med en plastgitarr över axeln, och ska gå till jobbet. CC ska flyga hem klockan två. Vi kramas och säger hejdå och vet att vi inte kommer ses på ett år.

Sedan går jag till jobbet och hoppas att han inte glömmer att ta med sig sin svettiga suspensoar när han går.

Jag är tydligen så jävla rolig

Efter en dyr men väldigt god middag på Street i lördags gick vi upp på Mosebackes uteservering, eftersom det är exakt en sådan sak man känner sig tvungen till när det är en fin sommarkväll. Det var, inte helt oväntat, helt fullt. Jag, CC och MS ställde oss i en liten ring i gruset mellan två bord och sade att vi fick låtsas att det var ett bord här. Eftersom CC:s kunskaper i det svenska språket är ytterst bristfälliga (trots de nio år han mer eller mindre regelbundet vistats här) talade vi alla engelska. Innan någon av oss hunnit med att ta initiativet att gå och köpa öl, hördes det från ett närbeläget bord: "You can sit here if you want". Där satt tre små söta blondiner uppradade kring ett bord och bligade på oss under raka luggar. Vi slog oss förstås ner. Tjejerna tyckte uppenbarligen att det var spännande att få prata litet engelska. De frågade om någon av oss kunde svenska, och CC sade att jag och MS var ganska bra på det. Jag övervägde för en stund att låta charaden fortsätta, men det brast när tjejerna frågade om vi varit här länge. "Sisådär en trettio år", svarade jag på svenska.

Sedan satt vi där och pratade, ytterligare ett bord anslöt efter en stund när CC och en av tjejerna tiggde cigg av ett par tjejer, och på det viset förflöt kvällen. Det var helt klart uppenbart att tjejerna var knappt fyllda tjugo, vilket också bevisades när en av dem av någon anledning halade upp sitt körkort för att visa hur ful hon tyckte hon var på det. Egentligen tror jag att hon ville visa mig hur jävla söt hon var på kortet, för det var hon. Hon visade sig också vara 21 år gammal. Jag berättade det för CC. CC är snart 42.

En rätt stor del av mig tänkte; "fan vad gammal jag känner mig", medan en annan, även den en stor del tänkte "fan vad roligt det här var".

Klockan blev nästan halv två, vi bröt upp, telefonnummer utbyttes, kramar och pussar utdelades. Vi snavade hem över Söder. Tjejerna skulle fortsätta till Kvarnen, men vi skulle upp tidigt dagen därpå. CC malde på om hur gulliga de varit och vem av dem som verkade ha varit intresserad av vem av oss, och så vidare, men jag hakade på inte riktigt på det. CC är en man som är känd för att bli litet för uppspelt av kontakt av det motsatta könet, ibland så till den milda grad att det inte riktigt finns någon hejd för det. CC låg en gång med en student som var 14 år yngre än han, vilket är obehagligt på så många plan samtidigt. Han hävdade med bestämdhet att det var hon som uppvaktade honom, och att det därför inte fanns något han kunde göra för att sätta emot det. Detta är något vi ältat och bråkat över de senaste sju åren, och vi har sedan dess lämnat det mer eller mindre därhän.

Att behålla numren till de där 21-åringarna var ingen bra idé, beslöt jag, så jag raderade dem bryskt dagen därpå. Det får vara bra med sådant där.

Vad som dock var lockande var att de blev imponerade av en sådan enkel sak som att man pratade engelska utan brytning. Det är naturligtvis alltid smickrande att höra hur jävla rolig man är, och det var i sanning ett bra tag sedan någon sade det till mig sist.

Det var en sådan där lördagkväll jag slutade uppleva 2003. Det kanske är dags att ta upp dem igen. Å andra sidan behöver jag CC som katalysator, och han är bara här en vecka om året. Jag antar att jag kan vänta till nästa juli. Då gör vi om det igen.

Ett förtydligande

Det här är sista gången jag skriver ett inlägg för att förtydliga något. Jag tycker inte om att behöva skriva folk på näsan med vad jag exakt menar med något jag tycker, men here goes:

Jag tycker inte det är sorgligt att folk skaffar barn. Jag tycker det dock är sorgligt att jag är helt oförmögen att kunna låta mitt välbefinnande bestämmas av hur någon annan mår. Min devis har på senare år varit att om någon ska göra mig miserabel eller lycklig, så är det jag själv. Att ha modet och kraften att lägga över så pass stora delar av sitt liv på någon annan är jag absolut inte redo för. Och det var främst det som gjorde mig deprimerad.

Man kan säga att jag befinner mig i en ganska allvarlig trettioårskris just nu. Jag tror att det är ganska vanligt, och jag är trött på den - den har pågått ett bra tag nu.

Soaking in the hoisin of your lies

De senaste veckorna har jag fruktat rätt mycket för min egna emotionella stagnation. Inte mycket har hänt det senaste i året i fråga om ansvarsbörda eller andra tyngande saker, och min önskan om att eventuellt träffa någon att bilda familj med har minskat i takt med att mina vänner skaffat familj. Min ovilja att förlora min frihet och självständighet har växt sig allt större, så till den milda grad att den idag närmast ter sig som en fix idé.

Mataffären har alltid varit litet av ett socialt minfält, man vet aldrig vem eller vilka från det förflutna man kommer att stöta på. Igår sprang jag in i många av mina föräldrars vänner, varav några levde under villfarelsen att jag var arbetslös. Men inte nog med det. En människa jag vanligtvis försöker undvika som pesten kom just in i affären när jag rundade chipshyllan. Hon var där i sällskap med hela sin familj, inlusive sin man, som jag fått uppgifter om inte längre levde tillsammans med henne. Underligt. Det var en konstig lögn att dra, en lögn som hon dessutom framfört på självaste midsommarafton. Vi hälsade hjärtligt på varandra, och jag såg också att hon var höggravid med sitt andra barn. Det barn som kom i fjol satt i sin barnvagn och bligade upp på mig med ögon som såg ut som korinter i en jäsande deg. Efter ett antal artighetsfraser skildes vi åt, och jag avslutade mina inköp. Jag tänkte för mig själv; "Men det där var ju lite trevligt." En gammal version av mig själv skulle upplevt det hela som otroligt obehagligt och jobbigt och skulle sedan gått hem och lagt sig i fosterställning under köksbordet, men den jag är nu var tydligen fullt kapabel att hantera den här situationen. Så jag ser det som ett tecken på någon form av utveckling.

Nu undrar jag bara varför hon i midsomras sade att hon inte längre levde tillsammans med sin man, när gårdagens möte visade på det motsatta. Underligt. Mycket underligt. Men samtidigt väldigt typiskt henne.

De hade också åldrats mycket sedan jag sist pratade med dem. När jag senast såg henne sprang jag och gömde mig, igår var den första gången jag pratade med henne ansikte mot ansikte på två år. Jag var tvungen att fälla ner spegeln vid förarsätet i bilen för att se om även jag hade åldrats. Förvisso. Inslag av vitt och grått i skägg och polisonger. Men i övrigt vet jag inte. Inga kråksparkar. Ingen grånande hud. De såg båda väldigt slitna ut.

Själv upptäckte jag häromdagen att jag vill göra en storrensning i min lägenhet och göra mig av med allt jag samlat på mig under de senaste tio åren. Risken att jag kommer förvandlas till Andy i The 40 year old virgin eller Ben i Knocked Up är överhängande.

Å andra sidan är det fortfarande en stor del av mig som verkligen ser fram emot att gå till affären och hämta ut det exemplar av Buffy The Vampire Slayer säsong 7 som jag beställt. En fruktansvärt stor del. Jag tror inte jag vare sig vill eller kan ändra på det.

Impulsköp inte radhus i Skarpnäck

Det var med ett inre som kändes som ett postapokalyptiskt miljonprojekt som jag återvände till jobbet imorse. Det tog inte emot särskilt mycket, jag kände i alla fall att jag längtade tillbaka till mitt rum och min dator. Två veckor av ingenting väntar innan kunderna kommer tillbaka från semestern, kanske litet småplock här och där, men ingenting särskilt alls egentligen.

Min kropp känns otymplig. Jag kan inte samla tankarna. Jag har förlorat talförmågan.

Häromdagen upptäckte jag dock att jag fortfarande är förmögen att ta in och behandla skönhetsintryck. CC, MS och jag på Mosebackes uteservering, blodröd himmel, siluetten av Östermalm på horisonten. Inte bara förstod jag att det var meningen att jag skulle tycka det var fint; jag kunde även förmå mig själv att tycka det. Det kändes bra.

LA höll i sin son häromdagen och sade ungefär, och på engelska: "Från och med nu kommer mitt eget välbefinnande vara avhängigt hur min min son mår". Detta uttalande gjorde mig otroligt deprimerad.

"Did you puke on my shoes?"

Under kanske tretton sekunder i "Knocked Up" imiterar den oöverträfflige Paul Rudd Robert De Niro. Bara de tretton sekunderna får mig att älska Paul Rudd så väldigt, väldigt mycket.

Saker av intresse som inträffade i England medan jag var där

1) Attentatet mot flygplatsen i Glawgow, de misslyckade attentaten i London
2) Tony Blair kliver ner, Gordon Brown stiger upp
3) Praktiskt taget hela landet står under vatten efter ihållande skitregn
4) Harry och William ordnar gala på Wembley på vad som skulle ha varit Dianas 48:e födelsedag
4) Spice Girls återtförenas

Thank you, Stockholm, I love you

Det är outsägligt skönt att vara hemma igen. Jag må väga tre kilo mer än jag gjorde för två veckor sedan och vara i sänrre fysisk form än på säkert sju årm - resultatet av att sitta i baksätet och bli omkringkörd på den engelska landsbygden, och tjogtals måltider till stor det bestående av tkocksuren friterad potatis - men det är ändå fruktansvärt skönt att dricka svenskt kranvatten igen, aii sitta och fisa i soffan framför Buffy och framför allt sova i sin egen säng igen.

Den sista veckan av semestern tillbringades främst i vackra Lake District. Bilder kommer så fort jag får fason på min mobil igen. Tydligen har jag bloggat och ringt så mycket från utlandet att Tele2 sett det som säkrast att spärra mina utgående samtal. Det betyder att jag inte kan ringa eller sms:a någon, oavsett hur mycket jag än vill. I'm looking at you, LA. Ring mig så fort du läser det här, jag vill mycket gärna träffas imorgon. Om jag inte skulle svara - ring igen. Eller skicka mail. Eller lämna en klämmig kommentar. Jag ska naturligtvis betala in de trettio miljoner kronor jag mobilbloggat upp under de senaste veckorna. När det är löst kommer berörda meddelas per telefon. Jag kan dock fortfarande ta emot inkommande.

Två veckor kvar av semestern. Nu måste jag se till att bli uppvilad efter resan, som på många plan varit extremt ansträngande.

Sista kvällen i Manchester

Bjöd på middag på fina Pesto på Deansgate. Sedan gick vi och drack whisky på Wellington Pub (bilden).

Gick till hotellet. Jag har sedan legat på rummet och sett hyllningskonserten till Diana. Nu är det Kill Bill 2 på BBC2. Har inte sett den sedan jag lånade ut den till SL för ett år sedan.

Sinclair oyster bar, MCR

Hej Mina Vänner!

Köpt litet Buffy och annat skräp.

Det känns som om jag gått upp fem kilo sedan jag kom hit - har snittat tre pint öl om dagen sedan jag kom hit, plus alla crisps och chips och annan kolhydratspäckad skit. Bot och bättring vid hemkomst. Har inte rört mig något heller, farsan insisterar på att köra mig hela tiden för att jag ska 'spara på krafterna'.

Ett shout-out till Hanna är på sin plats. Jag kan nämligen inte svara på kommentarer från mobilen, så jag vill på detta sätt visa att jag läser och uppskattar dem.

Imorgon åker vi till Lake District. Mer bonnvischa alltså. Jaja. Det är säkert fint där.

Present inköpt till SL

Hon kommer bli glad.

Piccadilly palare was just silly slang between me and the boys in my gang

Möhippa

I England gifter man sig i juli. Här är ett av många möhippegäng på väg in på burleskklubben The birdcage.

Nöjespalats

So much to answer for

Det var länge sedan jag tyckte om en plats lika instinktivt som jag gjorde med Mnchr. Har varit ute och druckit öl. Sköna människor.

Joyce och Rourkes sista strid

Gnället fortsätter. Hade varit kul att vara där. Kul att de fortfarande försöker få några spänn för åren i The Smiths.