Det var med ett inre som kändes som ett postapokalyptiskt miljonprojekt som jag återvände till jobbet imorse. Det tog inte emot särskilt mycket, jag kände i alla fall att jag längtade tillbaka till mitt rum och min dator. Två veckor av ingenting väntar innan kunderna kommer tillbaka från semestern, kanske litet småplock här och där, men ingenting särskilt alls egentligen.
Min kropp känns otymplig. Jag kan inte samla tankarna. Jag har förlorat talförmågan.
Häromdagen upptäckte jag dock att jag fortfarande är förmögen att ta in och behandla skönhetsintryck. CC, MS och jag på Mosebackes uteservering, blodröd himmel, siluetten av Östermalm på horisonten. Inte bara förstod jag att det var meningen att jag skulle tycka det var fint; jag kunde även förmå mig själv att tycka det. Det kändes bra.
LA höll i sin son häromdagen och sade ungefär, och på engelska: "Från och med nu kommer mitt eget välbefinnande vara avhängigt hur min min son mår". Detta uttalande gjorde mig otroligt deprimerad.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar