Soaking in the hoisin of your lies

De senaste veckorna har jag fruktat rätt mycket för min egna emotionella stagnation. Inte mycket har hänt det senaste i året i fråga om ansvarsbörda eller andra tyngande saker, och min önskan om att eventuellt träffa någon att bilda familj med har minskat i takt med att mina vänner skaffat familj. Min ovilja att förlora min frihet och självständighet har växt sig allt större, så till den milda grad att den idag närmast ter sig som en fix idé.

Mataffären har alltid varit litet av ett socialt minfält, man vet aldrig vem eller vilka från det förflutna man kommer att stöta på. Igår sprang jag in i många av mina föräldrars vänner, varav några levde under villfarelsen att jag var arbetslös. Men inte nog med det. En människa jag vanligtvis försöker undvika som pesten kom just in i affären när jag rundade chipshyllan. Hon var där i sällskap med hela sin familj, inlusive sin man, som jag fått uppgifter om inte längre levde tillsammans med henne. Underligt. Det var en konstig lögn att dra, en lögn som hon dessutom framfört på självaste midsommarafton. Vi hälsade hjärtligt på varandra, och jag såg också att hon var höggravid med sitt andra barn. Det barn som kom i fjol satt i sin barnvagn och bligade upp på mig med ögon som såg ut som korinter i en jäsande deg. Efter ett antal artighetsfraser skildes vi åt, och jag avslutade mina inköp. Jag tänkte för mig själv; "Men det där var ju lite trevligt." En gammal version av mig själv skulle upplevt det hela som otroligt obehagligt och jobbigt och skulle sedan gått hem och lagt sig i fosterställning under köksbordet, men den jag är nu var tydligen fullt kapabel att hantera den här situationen. Så jag ser det som ett tecken på någon form av utveckling.

Nu undrar jag bara varför hon i midsomras sade att hon inte längre levde tillsammans med sin man, när gårdagens möte visade på det motsatta. Underligt. Mycket underligt. Men samtidigt väldigt typiskt henne.

De hade också åldrats mycket sedan jag sist pratade med dem. När jag senast såg henne sprang jag och gömde mig, igår var den första gången jag pratade med henne ansikte mot ansikte på två år. Jag var tvungen att fälla ner spegeln vid förarsätet i bilen för att se om även jag hade åldrats. Förvisso. Inslag av vitt och grått i skägg och polisonger. Men i övrigt vet jag inte. Inga kråksparkar. Ingen grånande hud. De såg båda väldigt slitna ut.

Själv upptäckte jag häromdagen att jag vill göra en storrensning i min lägenhet och göra mig av med allt jag samlat på mig under de senaste tio åren. Risken att jag kommer förvandlas till Andy i The 40 year old virgin eller Ben i Knocked Up är överhängande.

Å andra sidan är det fortfarande en stor del av mig som verkligen ser fram emot att gå till affären och hämta ut det exemplar av Buffy The Vampire Slayer säsong 7 som jag beställt. En fruktansvärt stor del. Jag tror inte jag vare sig vill eller kan ändra på det.