När jag lämnade kontoret för att träffa SL i Farsta C igår kändes det ändå inte som jullov. Jag ska visserligen småjobba litet under de kommande tre veckorna, fast hemifrån, och vanligtvis brukar jag glädjas åt att inte behöva in till kontoret på länge (trots att vi har ett väldigt fint kontor), men jag stod faktiskt inför en ganska lång, len och fin semester. Jag kunde inte bara känna det.
Hela eftermiddagen stördes jag av en känsla av att ha missat något. Var var semestereuforin? Förvisso hostade jag så att jag kände blodsmak, och ingen mår bra av att vistas i Farsta C när man har feber, men eftersom jag kände det var viktigt att få träffa SL innan hon vände hemåt inför jul och nyår trotsade jag vett och sans.
Och det gnagde mig.
Det var inte förrän jag lyfte ur datorväskan ur bagageluckan som poletten trillade ner. Väskan hade helt fel tyngd. Jag behövde inte ens titta efter, bilden av en strömadapter ihoprullad på skrivbordet dök upp i alla fall.
Så det verkar som jag måste gå till jobbet på måndag i alla fall.
Fuckity.
Visar inlägg med etikett gnäll. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett gnäll. Visa alla inlägg
lördag 20 december 2008
tisdag 28 oktober 2008
Ja, jag kan göra det bättre själv, faktiskt.
Ack! Det värsta jag vet med spelrecensioner är när de inleds med ett långt stycke skrivet i förstaperson som ska dra in läsaren i spelvärlden och skapa atmosfär. Typ; ”Kulorna viner runt mina öron och jag hör hur mina kamrater skriker åt mig från skyttegravarna att skynda mig att aptera bomben på stridsvagnen som kommer emot mig”. Det är kuken. Det är dåligt. Men jag kan köpa det, inlevelse och allt det. Dock! Idag läste jag i danska Gamereactors recension av Fallout 3 något som knäckte kamelen: ”Det är minst trettio grader inne i min Teslahjälm, och mitt plasmagevär känns tungt och klumpigt i mina händer”. Thomas Tanngaard, alltså. Lägg det namnet på minnet.
onsdag 8 oktober 2008
Att inte leva drömmen
Redaktören ringer. Jag får klump i magen och tror att hon ska be om de saker jag lovade henne för ett par veckor sedan. Men istället vill hon skicka iväg mig på jobb. Täcka en mässa om informationsteknik. Min underläpp börjar darra. Tänk att få dra iväg med bilen, parkera utanför en mässhall, visa pressbiljett och smyga in. Träffa fotografen och ge honom direktiv. Prata med initiativtagare och utställare. Snutfika i någon monter med en svettig säljartyp från Uddevalla vars svar är ömsom undflyende, ömsom överentusiastiska. Skala profiltryckskarameller under ljusramper. Undersöka nya produkter och skriva upp eller ner dem. Gå hem. Sätta ihop tvåtusen ord. Ringa fotografen om bilder. Korra hela skiten. Skicka iväg till Redaktören. Få beröm och skicka faktura. Som förr i tiden.
Men jag var tvungen att tacka nej. Jag har ju en miljard finska banners som ska göras.
Men jag var tvungen att tacka nej. Jag har ju en miljard finska banners som ska göras.
tisdag 9 september 2008
Past in present
Trycker en svettig kebab på Kebabkungen på Sveavägen med NP efter jobbet. Det regnar och är mörkt, trots att klockan bara är strax innan sex. Vi är båda småförkylda och genomfrusna. NP berättar att hon ska på trettioårsfest i helgen och att hon tillsammans med tre kompisar måste köpa någon slags present, men att det är oklart om en av de kompisarna kan gå på kalaset. Kompisen har bett att få vara med på presenten i alla fall. NP frågar mig hur jag ser på saken. Jag har i likhet med många ganska stor erfarenhet av de problem som kan uppstå att köpa in sig på presenter. Jag förklarar reglerna för henne.
Det finns olika krav och kriterier som måste uppfyllas om man ska kunna köpa in sig på och ta åt sig äran av en present.
1) Man måste ha som intention att närvara vid överlämningen av presenten.
2) Man måste bidra med idéer och tankar kring vad som kan vara lämpligt att överlämna
3) Man måste kunna betala sin del inom loppet av två (2) veckor efter det att presenten inhandlats
Om man inte kan närvara vid överlämningen av presenten är dessa skäl giltiga:
1) Sjukdom/död av den egna personen
2) Vård av barn, förälder, syskon eller mor- eller farförälder man har en nära relation till
3) Ett oförutsett problem har plötsligt uppstått, och man måste ta tag i det genast
4) En oförutsedd lösning på ett problem har plötsligt uppstått, och man måste ta tillfället i akt
5) Allvarliga sjukdomsfall/dödsfall inom nära vänkrets
6) Man han hamnar i öppen konflikt med mottagaren av presenten efter det att presenten inköpts
Dessa skäl är inte giltiga*:
1) Man skulle ursprungligen vara vid överlämningen, men har ingen lust längre
2) Man är för bakfull för att närvara
3) Något roligare har dykt upp som man hellre vill göra
4) Man glömmer bort att man skulle närvara
5) Man orkar inte
6) Man har av en olyckshändelse dubbelbokat
7) Man ertappas med att frånvara av ett icke godtagbart skäl när man ursprungligen angett ett godtagbart skäl
NP tackar mig för mina råd och ber mig skriva ner dem så hon kan skriva ut dem och ha redo i sin kalender. Hon ber mig följa med till NK och kolla på present. Jag avböjer och går istället hem och sammanställer den här listan.
Jag har själv en lång och brokig historia av att ha brutit mot någon/alla av dessa regler. Det är litet därför jag nu sammanställt dem på det här sättet. Så att jag kan söka bot och bättring.
* Om presenten redan inköpts i god tro måste man stå för sin del i alla fall. Däremot får man inte ta åt sig äran.
Det finns olika krav och kriterier som måste uppfyllas om man ska kunna köpa in sig på och ta åt sig äran av en present.
1) Man måste ha som intention att närvara vid överlämningen av presenten.
2) Man måste bidra med idéer och tankar kring vad som kan vara lämpligt att överlämna
3) Man måste kunna betala sin del inom loppet av två (2) veckor efter det att presenten inhandlats
Om man inte kan närvara vid överlämningen av presenten är dessa skäl giltiga:
1) Sjukdom/död av den egna personen
2) Vård av barn, förälder, syskon eller mor- eller farförälder man har en nära relation till
3) Ett oförutsett problem har plötsligt uppstått, och man måste ta tag i det genast
4) En oförutsedd lösning på ett problem har plötsligt uppstått, och man måste ta tillfället i akt
5) Allvarliga sjukdomsfall/dödsfall inom nära vänkrets
6) Man han hamnar i öppen konflikt med mottagaren av presenten efter det att presenten inköpts
Dessa skäl är inte giltiga*:
1) Man skulle ursprungligen vara vid överlämningen, men har ingen lust längre
2) Man är för bakfull för att närvara
3) Något roligare har dykt upp som man hellre vill göra
4) Man glömmer bort att man skulle närvara
5) Man orkar inte
6) Man har av en olyckshändelse dubbelbokat
7) Man ertappas med att frånvara av ett icke godtagbart skäl när man ursprungligen angett ett godtagbart skäl
NP tackar mig för mina råd och ber mig skriva ner dem så hon kan skriva ut dem och ha redo i sin kalender. Hon ber mig följa med till NK och kolla på present. Jag avböjer och går istället hem och sammanställer den här listan.
Jag har själv en lång och brokig historia av att ha brutit mot någon/alla av dessa regler. Det är litet därför jag nu sammanställt dem på det här sättet. Så att jag kan söka bot och bättring.
* Om presenten redan inköpts i god tro måste man stå för sin del i alla fall. Däremot får man inte ta åt sig äran.
torsdag 4 september 2008
It takes a train to cry
SL ringer och vill prata om något ganska allvarligt på eftermiddagen, när stämningen på kontoret är uppsluppen och vi skickar filmer till varandra där folk sitter på kopieringsaparater så att de går sönder, och länkar till bisarra annonser på blocket. Precis när SL ber mig att ta ställning till ett dilemma får jag den här länken. Och jag skrattar och skrattar och skrattar och kan inte sluta. Jag får försöka övertyga SL om att jag inte skrattar åt henne. Det gör det ännu roligare. Och jag skrattar och skrattar och skrattar och där sitter SL i andra änden med ett problem som jag inte kan ta ställning till.
onsdag 3 september 2008
You can't take a picture of this. It's already gone.
Under min Michael C. Hall-temahelg har jag lärt mig följande: Dexter in The Dark är en riktigt dålig roman och en riktig besvikelse. Jag hade runt 39 graders feber när jag läste den, och feber brukar vanligtvis göra mig mindre kritiskt inställd. Men vilken jävla sörja! Lyckligtvis lever ju TV-serien och böckerna separata liv, och jag vet att säsong 3 (börjar den 28 september i staterna) kommer handla om helt andra saker än den tredje romanen.
På väg hem från Sunkmammans födelsedagsmiddag i lördags snubblade jag in på No1 Video och hyrde Six Feet Under säsong 5, som jag sedan började plöja. Två avsnitt direkt på kvällen, sedan de resterande tio under lördagen, när febern slet i mig. Det var en perfekt lördag. De sista tio minuterna av sista avsnittet får mig alltid att böla.
Det var en sådan där förkylning som man har när man är liten. När man stannade hemma och kollade på utbildningsradions engelska TV-program (Barn Theatre FTW) och mamma gjorde latkes till lunch. Men nu var det bara skit på UR, så jag fick kolla på Discovery Channel och lära mig om gula babianer, och på BBC Food där jag började yra om Nigella och vävde in henne i en riktigt skön dagdröm. Jag vill att Nigella ska ta hand om mig. Nigella är den perfekta kvinnan – underskönt ansikte kombinerat med en riktigt stadig timglasformad kropp. Det finns också en mysig tjomme som ser kanadensisk ut (googlat: han är kanadensare!!!) som lagar smarrig enkel mat och pratar med lugn och pedagogisk röst; perfekt när man ligger och hostar upp levern. Jag kan lätt se på BBC Food sex timmar om dagen. Jimmy’s Farm, Rick Stein, Floyd, Ainsley Harriott – I loves it.
På väg hem från Sunkmammans födelsedagsmiddag i lördags snubblade jag in på No1 Video och hyrde Six Feet Under säsong 5, som jag sedan började plöja. Två avsnitt direkt på kvällen, sedan de resterande tio under lördagen, när febern slet i mig. Det var en perfekt lördag. De sista tio minuterna av sista avsnittet får mig alltid att böla.
Det var en sådan där förkylning som man har när man är liten. När man stannade hemma och kollade på utbildningsradions engelska TV-program (Barn Theatre FTW) och mamma gjorde latkes till lunch. Men nu var det bara skit på UR, så jag fick kolla på Discovery Channel och lära mig om gula babianer, och på BBC Food där jag började yra om Nigella och vävde in henne i en riktigt skön dagdröm. Jag vill att Nigella ska ta hand om mig. Nigella är den perfekta kvinnan – underskönt ansikte kombinerat med en riktigt stadig timglasformad kropp. Det finns också en mysig tjomme som ser kanadensisk ut (googlat: han är kanadensare!!!) som lagar smarrig enkel mat och pratar med lugn och pedagogisk röst; perfekt när man ligger och hostar upp levern. Jag kan lätt se på BBC Food sex timmar om dagen. Jimmy’s Farm, Rick Stein, Floyd, Ainsley Harriott – I loves it.
fredag 25 juli 2008
The last of the famous international playboys
Haha, era jävlar - jag har en majskyckling marinerad i dragon och fransk senap i ugnen och jag är inte ens hungrig! Varför? För att jag kan, motherfuckers, för att jag kan. Och för att matlagning dämpar tokångest.
En annan skön grej som dämpar tokångest är att gå se en skön film. Jag och LA infann oss med svettiga handflator på SF Sergel 11.20 och köpte biljetter till The Dark Knight. All oro jag känt inför R liksom ångvältades över av en välbekant och ljuv känsla av nördpepp.
Halv tre stapplade vi ut i sommarvärmen och var lyriska. Jag tror banne mig att jag sett den bästa filmen baserad på en serietidning som någonsin gjorts. Ska låta det sjunka in litet grann. Bale är fantastisk, speciellt som Bruce Wayne - skönt laidback och fånleende playboy. Jag är kär i Maggie Gyllenhaal. Och Ledger... Hans Joker är fanimig den mest obehagliga jävla karaktären jag någonsin sett på bio.
Så nu dricker jag litet av det vita vin R hade med sig förra veckan och sörjer litet att vi inte ses den här helgen, men det är okej, jag ska försöka få en del annat gjort. CC är här, och jag har inte träffat MS på vad som känns som evigheter. Och så tänker jag vakna bakfull imorgon. Ångesten kommer förmodligen vara fördubblad, men det är smällar man får ta.
Och jag saknar min soffa, jag saknar BBC Food och jag saknar hela min goddamned lägenhet, och jag har bott hos mamma och pappa i en månad nu. På tisdag kommer jag tillbaka till lägenheten, och om det inte vore för att jag är tvungen att gå till jobbet för att tjäna ihop till brödfödan skulle jag aldrig mer lämna den.
En annan skön grej som dämpar tokångest är att gå se en skön film. Jag och LA infann oss med svettiga handflator på SF Sergel 11.20 och köpte biljetter till The Dark Knight. All oro jag känt inför R liksom ångvältades över av en välbekant och ljuv känsla av nördpepp.
Halv tre stapplade vi ut i sommarvärmen och var lyriska. Jag tror banne mig att jag sett den bästa filmen baserad på en serietidning som någonsin gjorts. Ska låta det sjunka in litet grann. Bale är fantastisk, speciellt som Bruce Wayne - skönt laidback och fånleende playboy. Jag är kär i Maggie Gyllenhaal. Och Ledger... Hans Joker är fanimig den mest obehagliga jävla karaktären jag någonsin sett på bio.
Så nu dricker jag litet av det vita vin R hade med sig förra veckan och sörjer litet att vi inte ses den här helgen, men det är okej, jag ska försöka få en del annat gjort. CC är här, och jag har inte träffat MS på vad som känns som evigheter. Och så tänker jag vakna bakfull imorgon. Ångesten kommer förmodligen vara fördubblad, men det är smällar man får ta.
Och jag saknar min soffa, jag saknar BBC Food och jag saknar hela min goddamned lägenhet, och jag har bott hos mamma och pappa i en månad nu. På tisdag kommer jag tillbaka till lägenheten, och om det inte vore för att jag är tvungen att gå till jobbet för att tjäna ihop till brödfödan skulle jag aldrig mer lämna den.
fredag 2 november 2007
Meh
I det senaste avsnittet av Scrubs (s07ep02) får Turk bassning av frugan för att han bangar hemmasysslor och hellre spelar spel tillsammans med Vaktmästaren. Konsolen i fråga är Xbox 360, en konsol jag som bekant är mycket familjär med. Spelet nämns aldrig vid namn, med det talas om "warthogs" och "space goblins" (fick de inte säga brutes, jackals eller grunts?!), så det är ju alltså Halo 3 som avses. Dessvärre har NBC inte köpt loss rättigheterna att nämna spelet vid namn, vilket gör det hela litet pinsamt. Som man också ser av bilden spelar Turk och Vaktmästaren co-op. Så här ser det ut då:
Mmm. Tjenare. Jag behöver väl knappast gå in på detaljerna här, men en ganska uppenbar sak - var fan är split-screenen?. Och rent motoriskt sett, hur sköter Turk och Vaktmästaren kontrollerna? Jo, genom att trycka frenetiskt på alla knappar samtidigt förstås. Mother of God. Jag jobbar med marknadsföring av spel och spelkonsoler. Var det här verkligen en bra idé, corp? Var det det? Va? Va?!
Senare i samma avsnitt spelades José González' gamla "Heartbeats"-cover. Underligt.
Förövrigt kan ni hitta mig på Sci-Fimässan på söndag.
måndag 4 juni 2007
Avbryt tillförsel av: Lustgas. Inför tillförsel av: Cyklon B/Agent Orange.
Minnesanteckning: Påminn mig själv om att ringa till Vasakronan och be dem stänga av tillförseln av lustgas i göteborgarens rum. Allt tyder på att det strömmar in lustgas genom ventilationssystemet alldeles ovanför hennes huvud. Vilken annan anledning finns det egentligen till hennes hysteriska deliriska fnitter?
fredag 4 maj 2007
Män som gråter tillsammans
** MILDA SPOILERS **
Spider-Man 3 är definitivt ingen Batman & Robin. Bara en sådan sak är skönt att kunna konstatera. Det är inte ett misslyckande på något sätt och vis. Däremot är kritiken som riktats mot den sann - det är på tok för många skurkar. Eller snarare; det är en skurk för mycket - Venom. Venom kan dra något gammalt över sig. Jag gillade honom när jag var tretton, men nu - can't stand the guy. Allt är Todd MacFarlanes fel. Tänk om de hade gjort som de planerat och slängt in Oded Fehr som Kraven också, spiken i kistan. Att Kraven dyker upp i spelet får räcka.
Däremot är Thomas Haden Church som Sandman alldeles utomordentligt bra. Synd bara att han inte fick mer screen time. Inte för att säga att han inte är med så mycket, men jag ville ha mer av honom. Jag ville komma honom närmare, få ett fokus.
Gnällts har det ju även gjorts på Peters emoperiod som han går igenom när den svarta dräkten får inflytande över honom. Jag hade inte så mycket emot den grejen per se, min största invändning måste vara eye-linern och luggen, antagligen något för de yngre fansen, och hela John Travoltastruttandet är gjort med den största glimt i ögat man kan föreställa sig (folk runt omkring Peter tycker bara att han verkar vara ett rövhål), och även den korta danssejouren kan has överseende med. Peter är trots i grund och botten en nörd, och det är därför han får för sig att coola killar beter sig som Fonzie.
Spider-Man 3 är till stora delar en mycket bra film, med solida första- och andraakter. I tredje akten slackar det, som i så många, många andra filmer, men även där finns ljusglimtar som den genomsnittliga actionfilmen oftast saknar.
Höjdpunkter: J Jonah Jameson såklart. Bruce Campbells cameo. Sandmans och Spider-Mans slutgiltiga konfrontation. Stora delar av rövhåls-Peter. James Franco som New Goblin. Igen, Thomas Haden Church. De maffiga actionscenerna. Spider-Man är äntligen kaxig - som han ska vara. Och som var fallet med de andra filmerna - Spider-Man 3 har ett stort, bultande hjärta.
"Lågpunkter": Bryce Dallas Howard som Gwen Stacy. Gud, om hon bara behandlats rätt från början. Om bara MJ dykt upp först i tvåan. Men alas. Topher Grace som Venom/Eddie Brock. Vissa delar av rövhåls-Peter. Otroligt ojämnt manus, men vad annars kan vänta sig när det är tre personer som skrivit det - många underliga skiften i ton och stil. Och kanske värst av allt: En oförklarlig brittisk reporters illdåd.
Axelryckningar: Den svarta dräkten/symbioten. Antiklimax.
Och så finns det en hel del mer som det är spoilervarning på, så det skiter vi i.
Min största invändning mot hela den här upplevelsen är inte relaterad till filmen. Det handlar om publiken. Nej, det var inte särskilt många kids som störde, bara en handfull. Vissa satt i båsen längst bak i salongen där de trodde de kunde prata med varandra ostört, men de kvästes rätt snabbt. Men Gud vilket jävla prassel. Och vilket rännande på muggen - hela jävla tiden. Så här rände inte folk för muggen på min tid, det kan jag säga. Stor rövhålsvarning utfärdas även på folk som ställer sig upp under eftertexterna och gapar: "Fan det där var hundra spänn i sjön!" Då är man på fel jävla film, kan jag säga. Gå hem och se om Batman Forever, ditt jävla pundhuvud. Eller runka över din Bergmansamling från Criterion, om du är av den läggningen.
Folk som överhuvudtaget ger sig i analyser och åsiktsbasunerande under eftertexterna, eller ens i lobbyn, kan inte tas på allvar.
Spider-Man 3 är definitivt ingen Batman & Robin. Bara en sådan sak är skönt att kunna konstatera. Det är inte ett misslyckande på något sätt och vis. Däremot är kritiken som riktats mot den sann - det är på tok för många skurkar. Eller snarare; det är en skurk för mycket - Venom. Venom kan dra något gammalt över sig. Jag gillade honom när jag var tretton, men nu - can't stand the guy. Allt är Todd MacFarlanes fel. Tänk om de hade gjort som de planerat och slängt in Oded Fehr som Kraven också, spiken i kistan. Att Kraven dyker upp i spelet får räcka.
Däremot är Thomas Haden Church som Sandman alldeles utomordentligt bra. Synd bara att han inte fick mer screen time. Inte för att säga att han inte är med så mycket, men jag ville ha mer av honom. Jag ville komma honom närmare, få ett fokus.
Gnällts har det ju även gjorts på Peters emoperiod som han går igenom när den svarta dräkten får inflytande över honom. Jag hade inte så mycket emot den grejen per se, min största invändning måste vara eye-linern och luggen, antagligen något för de yngre fansen, och hela John Travoltastruttandet är gjort med den största glimt i ögat man kan föreställa sig (folk runt omkring Peter tycker bara att han verkar vara ett rövhål), och även den korta danssejouren kan has överseende med. Peter är trots i grund och botten en nörd, och det är därför han får för sig att coola killar beter sig som Fonzie.
Spider-Man 3 är till stora delar en mycket bra film, med solida första- och andraakter. I tredje akten slackar det, som i så många, många andra filmer, men även där finns ljusglimtar som den genomsnittliga actionfilmen oftast saknar.
Höjdpunkter: J Jonah Jameson såklart. Bruce Campbells cameo. Sandmans och Spider-Mans slutgiltiga konfrontation. Stora delar av rövhåls-Peter. James Franco som New Goblin. Igen, Thomas Haden Church. De maffiga actionscenerna. Spider-Man är äntligen kaxig - som han ska vara. Och som var fallet med de andra filmerna - Spider-Man 3 har ett stort, bultande hjärta.
"Lågpunkter": Bryce Dallas Howard som Gwen Stacy. Gud, om hon bara behandlats rätt från början. Om bara MJ dykt upp först i tvåan. Men alas. Topher Grace som Venom/Eddie Brock. Vissa delar av rövhåls-Peter. Otroligt ojämnt manus, men vad annars kan vänta sig när det är tre personer som skrivit det - många underliga skiften i ton och stil. Och kanske värst av allt: En oförklarlig brittisk reporters illdåd.
Axelryckningar: Den svarta dräkten/symbioten. Antiklimax.
Och så finns det en hel del mer som det är spoilervarning på, så det skiter vi i.
Min största invändning mot hela den här upplevelsen är inte relaterad till filmen. Det handlar om publiken. Nej, det var inte särskilt många kids som störde, bara en handfull. Vissa satt i båsen längst bak i salongen där de trodde de kunde prata med varandra ostört, men de kvästes rätt snabbt. Men Gud vilket jävla prassel. Och vilket rännande på muggen - hela jävla tiden. Så här rände inte folk för muggen på min tid, det kan jag säga. Stor rövhålsvarning utfärdas även på folk som ställer sig upp under eftertexterna och gapar: "Fan det där var hundra spänn i sjön!" Då är man på fel jävla film, kan jag säga. Gå hem och se om Batman Forever, ditt jävla pundhuvud. Eller runka över din Bergmansamling från Criterion, om du är av den läggningen.
Folk som överhuvudtaget ger sig i analyser och åsiktsbasunerande under eftertexterna, eller ens i lobbyn, kan inte tas på allvar.
onsdag 25 april 2007
Stoppa göteborgaren full med valium
Jag har, rent ut sagt, en skitdag. Först och främst försov jag mig litet. Åt inte någonting men drack i alla fall en rejäl kopp kaffe och fastnade framför senaste Sopranos. Vilket resulterade i att jag tappade all tidsuppfattning, och satt i bilen först fem i nio. Dessutom känner jag en begynnande och otvivelaktig sjukdom komma smygande kring halsmandlarna. Den kommer så jävla olägligt. Jag vill bara hem och vila. Häromdagen blev jag hostad på av en turist på Chinateatern, och jag tänkte medan hans hostning landade rakt i ansiktet på mig, att "hej hopp, nu kommer en ny skön spännande form av influensa som jag inte haft förut!" Vi får se vad det här resulterar i.
Jag sitter på byrån och skriver text. Bakom mig, i ett annat rum, sitter en göteborgare som saknar inomhusröst och pratar högt i telefonen och skrattar. Hon låter ofta som om hon tagit lustgas, allting är väldigt roligt och fnissigt. Mest. Hela. Jävla. Tiden. "Vad arg du ser ut", säger hon när jag går föbi henne. Ja, för jag hör din röst oavbrutet. Dessutom sitter det en frilansare som helt frivilligt spelar Madonnas "Hung up" på datorn. Inte radio. Inte ens webbradio. Utan han har den på datorn. Och han spelar den. Högt.
I mitt rum sitter bara jag och en copy. Hon är knäpptyst. Hon skriver inte ens. Jag hör i varje fall inget knatter på tangentbordet. Hon verkar väldigt koncentrerad. Det är skönt. Hennes tystnad överröstar göteborgarens brus från rummet intill.
Det tog mig 50 minuter att hinna parkeringsplats när jag kom in till stan vid lunch. Helt galet. Var till sist tvungen att parkera utanför Handelshögskolan och ta tunnelbanan till Hötorget för att över huvud taget komma fram i tid. Hur jävla illa är inte det? Kände mig dessutom nödgad att ta med lunch från McD, kändes helt nödvändigt då, nu är det något jag bittert ångrar. Fyfan. Har skrivit klart. Borde gå hem.
Jag sitter på byrån och skriver text. Bakom mig, i ett annat rum, sitter en göteborgare som saknar inomhusröst och pratar högt i telefonen och skrattar. Hon låter ofta som om hon tagit lustgas, allting är väldigt roligt och fnissigt. Mest. Hela. Jävla. Tiden. "Vad arg du ser ut", säger hon när jag går föbi henne. Ja, för jag hör din röst oavbrutet. Dessutom sitter det en frilansare som helt frivilligt spelar Madonnas "Hung up" på datorn. Inte radio. Inte ens webbradio. Utan han har den på datorn. Och han spelar den. Högt.
I mitt rum sitter bara jag och en copy. Hon är knäpptyst. Hon skriver inte ens. Jag hör i varje fall inget knatter på tangentbordet. Hon verkar väldigt koncentrerad. Det är skönt. Hennes tystnad överröstar göteborgarens brus från rummet intill.
Det tog mig 50 minuter att hinna parkeringsplats när jag kom in till stan vid lunch. Helt galet. Var till sist tvungen att parkera utanför Handelshögskolan och ta tunnelbanan till Hötorget för att över huvud taget komma fram i tid. Hur jävla illa är inte det? Kände mig dessutom nödgad att ta med lunch från McD, kändes helt nödvändigt då, nu är det något jag bittert ångrar. Fyfan. Har skrivit klart. Borde gå hem.
onsdag 21 mars 2007
Strömmingsflundran jag åt till lunch var dessutom inget vidare
Som ett grymt och onödigt socialt expriment mot mig själv har jag de senaste veckorna pendlat till jobbet utan att ha iPod på. Jag vet inte varför, omvärlden blir ju kanske 65% sämre om man inte bara tvingas se den, utan också höra den. Folk som grälar i mobiler om vem som ska släppa in hantverkare, fjortisar i samspråk om det politiska världsläget, äldre män med buskiga mustascher som i likhet med Homer Simpson inte har någon inomhusröst.
Framför allt slipper man med hörlurar föra idiotiska konversationer med främlingar. Hörlurar blir en signal om att man önskar bli lämnad ifred.
Vi var tre personer som väntade på hissen mitt på perrongen på T-Centralen igår morse. Det var jag, en man med portfölj och krånglig höft och en farbror med en enorm sopsäck med anonymt innehåll. Vårt meningsutbyte inleddes med att portföljen tryckte på hissknappen fast dörrarna höll på att slutas kring de som åkte före oss, vilket naturligtvis resulterade i att hissdörrarna öppnades igen. Allmän irritation. Sopsäcken bröt på finlandssvenska och sade åt portföljen att sluta trycka på knappen. Hissen for iväg, och portföljen tvekade ett tag innan han tryckte ånyo.
När hissen kom uppstod det en smärre meningsskillnad i vem som skulle kliva in i hissen först. Eftersom portföljen stod närmast dörren var det logiskt att han gick in först. Sopsäcken tog till orda och sade: "Hördu du, invalider får gå in först!" Portföljen tittade på mig, som sade "Men det spelar väl ingen roll!" "Vi får plats allihop", sade portföljen. "På sjuttiotalet fick invalider alltid gå in först, så var det bara", bräkte sopsäcken upprört. "Jag vet nog hur man beter sig, för jag brukade samla in saker åt kyrkan" (läs: saker som sedan gavs till funktionshindrade som satt på institution, vilket var vanligt ända upp till sjuttiotalet). "Det handlar om vanligt folkvett", fortsatte sopsäcken, och jag och portföljen tittade på varandra och log överseende. Sopsäcken fortsatte att prata om sin erfarenhet av att hjälpa invalider. "Nu får han gå av först", sade sopsäcken när dörrarna öppnades mot gångtunneln och drog in magen så att jag skulle komma förbi. Jag skakade på huvudet och sade "ha en trevlig dag" till portföljen och klämde mig ur hissen.
Resten av dagen var bra. Min chef ringde och sade att de hittat en kund till mig som jag kan jobba med när jag har konsultat klart, och jag beslöt mig för att tacka nej till ett annat jobb som jag blivit erbjuden. Kunden jag ska jobba med härnäst är säkert asjobbig att ha att göra med, men nu ska jag ingå i ett team med en schysst AD och annat folk jag vet är bra. Så jag slipper byta arbetsplats på ett tag framöver.
Fick sedan smita tidigt för ett möte med redaktionsrådet på tidningen jag ibland skriver för, där vi diskuterade offerter vi tagit in från byråer, angående den nya webbsidan som vi ska försöka lansera till hösten. På Slussen var det åter folk som höll på att rycka i hissdörrarna precis när de skulle gå igen. Är det en ny trend, i likhet med den förkastliga "stå-precis-vid-tunnelbanedörrarna-så-ingen-kan-kliva-av"-trenden som växt sig allt starkare med åren, eller "sms:a-medan-man-går-snabbt-längs perrongen-utan-att-veta-vad-som-befinner-sig-framför-en"?
Idag händer inte så mycket, har bokat av en jobbintervju jag skulle gå på klockan tre för en annan tjänst, och kan nu bara sitta här och löka tills jag får gå hem.
Framför allt slipper man med hörlurar föra idiotiska konversationer med främlingar. Hörlurar blir en signal om att man önskar bli lämnad ifred.
Vi var tre personer som väntade på hissen mitt på perrongen på T-Centralen igår morse. Det var jag, en man med portfölj och krånglig höft och en farbror med en enorm sopsäck med anonymt innehåll. Vårt meningsutbyte inleddes med att portföljen tryckte på hissknappen fast dörrarna höll på att slutas kring de som åkte före oss, vilket naturligtvis resulterade i att hissdörrarna öppnades igen. Allmän irritation. Sopsäcken bröt på finlandssvenska och sade åt portföljen att sluta trycka på knappen. Hissen for iväg, och portföljen tvekade ett tag innan han tryckte ånyo.
När hissen kom uppstod det en smärre meningsskillnad i vem som skulle kliva in i hissen först. Eftersom portföljen stod närmast dörren var det logiskt att han gick in först. Sopsäcken tog till orda och sade: "Hördu du, invalider får gå in först!" Portföljen tittade på mig, som sade "Men det spelar väl ingen roll!" "Vi får plats allihop", sade portföljen. "På sjuttiotalet fick invalider alltid gå in först, så var det bara", bräkte sopsäcken upprört. "Jag vet nog hur man beter sig, för jag brukade samla in saker åt kyrkan" (läs: saker som sedan gavs till funktionshindrade som satt på institution, vilket var vanligt ända upp till sjuttiotalet). "Det handlar om vanligt folkvett", fortsatte sopsäcken, och jag och portföljen tittade på varandra och log överseende. Sopsäcken fortsatte att prata om sin erfarenhet av att hjälpa invalider. "Nu får han gå av först", sade sopsäcken när dörrarna öppnades mot gångtunneln och drog in magen så att jag skulle komma förbi. Jag skakade på huvudet och sade "ha en trevlig dag" till portföljen och klämde mig ur hissen.
Resten av dagen var bra. Min chef ringde och sade att de hittat en kund till mig som jag kan jobba med när jag har konsultat klart, och jag beslöt mig för att tacka nej till ett annat jobb som jag blivit erbjuden. Kunden jag ska jobba med härnäst är säkert asjobbig att ha att göra med, men nu ska jag ingå i ett team med en schysst AD och annat folk jag vet är bra. Så jag slipper byta arbetsplats på ett tag framöver.
Fick sedan smita tidigt för ett möte med redaktionsrådet på tidningen jag ibland skriver för, där vi diskuterade offerter vi tagit in från byråer, angående den nya webbsidan som vi ska försöka lansera till hösten. På Slussen var det åter folk som höll på att rycka i hissdörrarna precis när de skulle gå igen. Är det en ny trend, i likhet med den förkastliga "stå-precis-vid-tunnelbanedörrarna-så-ingen-kan-kliva-av"-trenden som växt sig allt starkare med åren, eller "sms:a-medan-man-går-snabbt-längs perrongen-utan-att-veta-vad-som-befinner-sig-framför-en"?
Idag händer inte så mycket, har bokat av en jobbintervju jag skulle gå på klockan tre för en annan tjänst, och kan nu bara sitta här och löka tills jag får gå hem.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)