Missarna man minns

Skribenterna på The Onion AV Club diskuterar här kulturellt utbud som de av en eller annan anledning undvikt eller missat, sådant som tillhör allmänbildningen bland människor som ägnar stora delar av sin vakna tid till att tänka på eller ta del av populärkulturella företeelser.

Här är mina två cent.

1) Rome. Trots att den visats på svensk TV, och trots att den funnits att hyra på DVD en lång tid har jag helt enkelt inte orkat engagera mig i den. Jag tror det beror på att människor vars smak jag inte alls litar på rekommenderat den åt mig. Jag vet att jag skulle tycka om den. Jag har sett ett eller två avsnitt. Det är ofta såsant som pajar miniserier för mig - man ser typ avsnitt tre och fem, vilket är exakt tillräckligt många avsnitt för att man inte ska orka se om dem om man hyr boxen.

2) Pixies. Det är som om jag har en blind fläck för The Pixies. Jag går i skivaffärer två eller tre gånger i veckan och hänger läpp för att jag aldrig hittar något nytt att lyssna på och gräva ner mig i. Och så finns The Pixies hela tiden. Bara det att jag glömmer dem så fort jag öppnar dörren till Pet Sounds. Jag vet att jag kommer älska dem. Bara jag kommer ihåg dem.

3) The Wire. Den största anledningen till att jag inte orkat engagera mig i The Wire är att jag älskar Homicide: Life On The Street så mycket att jag är rädd att bli besviken av The Wire. Den andra anledningen är att första säsongen av The Wire inte finns att hyra hos min videonasare, bara säsong 2 och 3.

4) Psychonauts. Jag äger Psychonauts. Det står tillsammans med de andra spelen i en liten rottingkorg under mediabänken. Jag har spelat tre banor. Kritiker älskar det ohämmat. Det är en liten underdogälskling. Men jag sprarar det. Suger på den karamellen ett tag till.

5) Atlas shrugged. Jag har inte läst klart den här boken av samma anledning som jag inte spelade klart Fallout 3. Omfånget är för stort. Inte bara volymen, utan även för det emotionella och intellektuella engagemang som en bok av det här slaget kräver. Det är inte för att jag något emot att engagera mig, men jag tror helt enkelt att tajmingen var fel för mig. Plus att jag tycker att art deco väldigt obehagligt. Bara att titta på omslaget får det att krypa i mig.

6) First Blood. Min mamma och pappa var engagerade i FNL-rörelsen som ungdomar och förbjöd mig ganska snart att se First Blood, den första Rambofilmen. Det är ganska ironiskt, med tanke på att det är en film som handlar om en kille som blivit djupt traumatiserad av kriget, och inte alls glorifierar vare sig USA:s närvaro i Vietnam eller våld i övrigt. Det är i alla fall vad jag läst mig till. Jag har ju inte sett den ännu. Rambo II-IV? Ja, dem har jag naturligtvis sett. Men inte ettan.