Observation om kroppens förfall II

När vårdcentralen ringer fem över nio säger de att jag kankomma upp direkt om jag hinner innan halv tio. Det gör jag, jag bor i princip bara tre minuter bort. Kvart över nio står jag med nummerlapp i näven i väntrummet.

"Ojdå", säger doktorn och tittar på skärmen. Hon snurrar runt på stolen mot mig, och jag skakar på huvudet och rycker på axlarna. "Vad?" väser jag.

"Sextifyra", säger doktorn.
"Jag vet inte vad det betyder", väser jag.
"Det är ganska högt, det betyder att du har en bakteriell inflammation och behöver antibiotika".
"Det var som fan", väser jag. "Här får man valuta för pengarna!"

Det här är första gången på många år där jag faktiskt behövt antibiotika, så jag är litet förvånad och ställd. Samtidigt är det på något sätt skönt att få bevisat för sig att man inte bra är en mes som går runt och tycker att man är sjuk, nu är det bevisat!

Så jag får en lapp om återbesök och doktorn skriver in vad jag behöver för medicin, och sedan tar jag bilen till apoteket trots att jag bara har på mig gamla mjukisbyxor med i hål i grenen och en fläckig skjorta, och håret står på ända. Jag köper antibiotika och hostmedicin som måste vara gjord av renaste guld, så dyr som den är, och sedan åker jag hem.

Det blir en vit jul i år, trots allt. Inte en droppe alkohol före den 27 december. Ingen nubbe till sillen. Inget vin till chokladen vid julklappsutdelningen. Bara piller med mögel.

Ack och ve!

Både mamma och SL ringer och erbjuder sig att ta hand om mig, men jag säger bestämt nej. Vad kan de göra liksom? Dyka upp och lägga huvudet på sne, koka litet soppa kanske. Snällt av dem. Men jag ligger allra helst utslagen på min stora lila soffa och läser "Det" och ser på direktsändningen av Musikhjälpen på SVT2.