Vredens vilstol

Om jag är bekväm och arg? Jag är bekväm och rasande, Conan.

Till jul fick jag blockbustern The Incredible Hulk, en helt igenom habil film som är Marvels försök att blåsa nytt liv i en franchise som inte riktigt blev vad de hade tänkt. Om Ang Lees Hulk från 2003 skildrade Bruce Banners grava daddy issues och Hulken såg ut som en jättebebis, drar Louis Leterrier på med allt han har med parkour och utvecklingslära och saker som exploderar i motljus. Marvels hopp var att den här inkarnationen av Hulk skulle bli roligare, mer actionpackad och förmodligen inte så litet mer kommersiell.

Om man bortser från det där med Hulkpudeln och Eric Banas svarta-hål-antikarisma tyckte jag om Ang Lees Hulk, men det är lättare att tycka om Leterriers version. När filmen kom blev jag glad över att både Leterrier och Ed Norton, som spelar Bruce Banner, tycktes ha förstått materialet.

Men igår slog det mig att trots alla explosioner i motljus och Hulkens ådror, så hade man missat en grej. Hulken pratar inte. Han säger typ "lämna mig i fred" och "Hulk krossa", men that's it. Vad som faktiskt är kärnan i Hulkens karaktär är hans önskan om att bli lämnad i fred och hans i det närmaste barnlika inställning till livet. Gladast är Hulken när han får sitta för sig själv och äta korv med bönor. Allt det här med att slå sönder saker är ju bara något han gör när han blir provocerad.

Jag hade velat se en scen där Hulk och Betty försöker reda ut den relation de har. Hulken skulle förklara allt våld med att han bara försöker skydda Betty, och Betty skulle säga till honom att den enda som utsätter henne för skada är han. Där haru't.

Bottom line, Sverige: I en tid där man börjat ta superhjältar på allvar är det underligt hur man ändå kan välja att inte låta en av de mest ikoniska superhjältarna blomma ut.